Debatt


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
FÖRSVARSUPPGÖRELSEN
1960 – försvarsutredningarnas dr
Talet om att fjärde huvudtiteln är den
mest genomlysta inom hela statsförvaltningen börjar numera nästan verka
tjatigt. Men sanningen i påståendet bekräftas väl enklast av, att tre stora utredningsresultat – en mängd mindre
ej att förglömma – framlades för offentligheten enbart under 1960.
Den Älmebyska besparingsutredningen
Den Xlmebyska besparingsutredningens första :.delbetänkande:. kom
redan på sommaren 1960. Mycken och
berättigad kritik har förvisso framförts mot den och inte bara från militär sida. För krigsmaktens del var ej
heller annat att vänta, så snart man
där blivit varse utredningens sätt att
arbeta. Redan det faktum att utredningens röstberättigade medlemmar
var så föga insatta i militär organisation, de speciella krav, som måste stälIas på krigsmakten, osv. verkade oroväckande. När sedan utredningen med
en för sin envishet känd ordförande
konsekvent vägrade att tillkalla och
taga hjälp av militärt sakkunniga stod
det klart att det hela måste bli ett vådligt teoretiserande. Betänkandet uppvisar också en hel rad av förslag som
är direkt felaktiga eller i praktiken
ogenomförbara.
En god sak har det Xlmebyska betänkandet haft med sig! Trots diverse
Av MILES
felaktigheter och teoretiserande kunde
utredningens besparingsförslag ändå
icke nå upp till mer än en dryg procent av hela driftsbudgeten. Detta om
något samt herr Ordförandens rykte
som detaljdetektiv borde väl dels definitivt slå ihjäl det onyanserade talet
om krigsmakten som en speciellt slösaktig del av statsapparaten, dels ge belägg för att väsentliga kostnadsreduceringar icke kan åstadkommas med
mindre än att man minskar avsevärt
på effekt, förmåga och målsättning.
Försvarsledningsutredningen
Ett helt annat mottagande än den
Xlmebyska besparingsutredningen fick
den Frithiofsonska försvarsledningsutredningen när den i början av december presenterade sitt förslag till
krigsmaktens högsta ledning. Ä ven här
har kritiska röster hörts men som regel endast från sådana håll, där man
tycks ställa sig i kritikernas kö så snart
någon del av krigsmaktens organisation över huvud taget nämns. En säkerligen starkt bidragande orsak till det
positiva mottagandet är, att utredningsmännen är kända för stor kunnighet i militära ting och har skickliga militära experter och ett välträ-
nat sekretariat, vari även militär personal ingår. Härtill kommer – och
detta sagt utan avsikt att nedvärdera
utredningens arbetsinsats – att få utredningsfrågor varit så länge och väl
108
förberedda som just frågan om krigsmaktens högsta ledning. Bl. a. har den
av överbefälhavaren redan 1958 tillsatta Kolmodinska arbebgruppen, sedermera omvandlad till den av regeringen godkända »försvarsledningskommitten» betytt mycket för en sanering av hela det väldiga frågekomplexet. Det är ett sundhetstecken i
svensk utredningspolitik att den grundläggande kommittens ordförande, generalmajor Kolmodin, knöts till den
Frithiofsonska utredningen som expert.
Skall någon kritik riktas mot såväl
statsmakterna som krigsmakten i detta
fall, så är det att det behövt dröja ända
till år 1960 för att få fram ett praktiskt acceptabelt och genomförbart
förslag. Ty – äras den, som äras bör
-redan 1930 års försvarskommission
angav i princip klart iden till den nu
föreslagna lösningen.
1960 drs försvarskommille
Det i allmänna opinionens ögon mest
aktuella utredningsresultatet var försvarskommittens förslag till försvarets
framtida kostnadsram m. m., som framlades den sista oktober 1960. I motsats
till de två tidigare här nämnda försvarsutredningarna var 1960 års försvarskommitte en klart politiskt betonad arbetsgrupp. Betecknande är
också, att resultatet av dess arbete inte
annat än i undantagsfall i pressdebatten kallats för ett utredningsresultat.
I stället har uttryck som »Överenskommelse» och »uppgörelse» flitigt använts. Detta är nog också alldeles sanningsenligt, ty – med all aktning för
den till kommitten knutna militära
expertgruppens kunnighet – någon
»utredning» kan knappast kommitten
kallas för.
Från kommittens och mer eller
mindre högstämt från alla de demokratiska partiernas sida har som det
värdefullaste och viktigaste resultatet
framhållits den fortsatta enigheten i
försvarsfrågan. Detta skulle tala för
att man använde uttrycket »försvarsöverenskommelse». Värdet av enigheten kan emellertid diskuteras och i
vart fall måste konstateras att landets
försvarsförmåga har fått betala ett
högt pris. »Försvarsuppgörelsen» i
kommitten blev alltså en blandning på
gott och ont och med konsekvenser för
krigsmakten och civilförsvaret, som
kommer att sträcka sig långt framåt i
tiden. Av denna orsak kan det vara
skäl att något närmare belysa uppgö-
relsens såväl goda som dåliga sidor.
Försvarsuppgörelsen. Enigheten
Som ovan framhållits blev enigheten i försvarsuppgörelsen omskriven
som ett av dess mest positiva resultat.
Man kan inte komma ifrån att värdet
av denna enighet – tyvärr särskilt
från borgerligt håll – medvetet upphaussats. Att enigheten vunnits genom
ett kompromissförfarande talas det
mindre om. En kompromiss som
grundval för att ena nyansskillnader
i sakfrågor är i och för sig ett fullt naturligt tillvägagångssätt i ett demokratiskt system. Är den däremot, som i
det här fallet, enbart ett camouflage
för ett föga uppbyggligt, politiskt köpslående, där sakfrågan helt skjutits åt
sidan finns det ingen anledning för
försvarsvännerna att jubla.
Det var väl främst högerledningens
uppfattning att enigheten skulle betyda mera för vårt försvars framtid
än de offer, som fick göras i olika avseenden, som kom högerrepresentanterna att gå med på uppgörelsen. Detta
är ett politiskt bedömande, som säkerligen kan men inte här skall diskuteras. Det är emellertid fara värt att hö-
gerledningen och högerns framträ-
dande politiker inklusive högerrepresentanterna i kommitten icke helt
överblickat konsekvenserna. En bidragande orsak till detta kan vara att de
icke är tillräckligt orienterade på det
militära området. Den allmänna kunnigheten om försvarsfrågan står inte
utan vidare i paritet med försvarsintressett
Den politiska kampen i vårt land
har nu nått därhän, att ett förslag från
högern – särskilt på försvarets område – blir misstänkt och emotsagt
bara därför att det kommer från hö-
gern, hur riktigt det sedan än kan
vara. Men då är det viktigt, att hö-
gerns representanter är så sakligt kunniga att de kan argumentera för sin
åsikt och slå sönder motståndarens
argument. Det kan man inte göra utan
att vara bättre orienterad i frågan än
motståndaren! F. n. råder här påtagliga brister inom högerns riksdagsgrupp, som snarast borde rättas till.
Några praktiska hinder torde inte
kunna åberopas.
Anslagsminskningen
Vad kostade nu enigheten! Det mest
iögonenfallande var minskningen av
anslagen jämfört med vad en fortsättning av 1958 års beslut skulle inneburit.
Kommittens kommunike och det
slutliga »betänkandet» ter sig ganska
egendomliga. Man behöver inte vara
särskilt läskunnig för att konstatera
att båda dessa handlingar är skrivna
med ett annat slutmål i sikte än det
som till sist offentliggjordes. Man kan
då gissa sig till att kommitten börjat
sitt arbete i den vackra avsikten att så
sakligt som möjligt motivera sitt slutliga förslag. Man har utgångspunkten
– 1958 års riksdagsbeslut och den då-
varande utrikespolitiska, militärpolitiska och militärtekniska bakgrunden.
Då – år 1958 – var ännu Polen,
Ungern och Suez i någorlunda friskt
minne. De minnena har kanske år 1960
– tyvärr – förbleknat. Folk glömmer så fort, politiker ibland fortare
Jch centerpartister tydligen fortast.
9- 61164072 Svensk Tidskrift H. 2 1961
109
Men även om nu så var fallet, har de
som styr världen ledsamt nog sett till
att det inte saknas andra exempel.
Berlin, Kuba, Algeriet, Kongo, ja, man
kan snurra på jordgloben och nära
nog sätta ner fingret var som helst;
om det inte brinner så pyr det! Man
kan alltså anta eller åtminstone hoppas, att kommitten kommit till den
uppfattningen, att det utrikes- och militärpolitiska läget inte blivit bättre
sedan år 1958.
På den militärtekniska sidan har utvecklingen fortsatt i 1950-talets hastiga
tempo. På de två år som gått har en
ny stat, Frankrike, gjort sitt inträde
i atomvapenklubben, Kina är på god
väg, Schweiz har tagit principiell
ståndpunkt för atomvapen. Krigsmaktens erfarenheter under de två för- ·
flutna budgetåren sedan sommaren
1958 pekar på att den 21 /2-procentiga
årliga anslagshöjningen för »teknisk
fördyring» snarast är i underkant.
»Teknisk fördyring» är ju enkelt uttryckt detsamma som »kostnaden för
att hålla standarden vis-a-vis tänkbara motståndare».
Även här har säkerligen försvarskommittens medlemmar förstått situationen. Allt artade sig synbarligen till
den enda vettiga, enda sakliga slutledningen, att om något borde göras, så
var det att föreslå justerande förbättringar eller åtminstone status quo till
1958 års riksdagsbeslut!
Den 21 f.-procentiga årliga anslagsökningen hade aldrig tidigare diskuterats annat än i det hänseendet att
man från krigsmaktens sida påpekat
att erfarenheterna tydde på att den
var för låg. Vem som först kläckte den
sakligt omotiverade iden att minska de
21 /,-procenten till F/., därom må centerpartiets framtida historiker tvista.
Men följden var klar! Den hittills sakligt motiverade enigheten i kommitten sprack! Vad värre var, socialdemokraternas representanter såg sig
110
plötsligt ställda i den omöjliga situationen att vara underbjudna av ett
borgerligt parti. Hur skulle de kunna
motivera ett överbud inför socialdemokraternas starka försvarsljumma och
försvarsnihilistiska falang? Även dessa
kommitb~ledamöter kände sig synbarligen tvingade att plötsligt kasta om
till en »låglinje-politik»!
Det var sannolikt vid detta tillfälle
i förhandlingarnas gång, som sakligheten fick ett sista tillfälle att göra sig
hörd. Den militära expertgruppen redogjorde för konsekvenserna! Alternativet Bertil i stället för Adam trädde
fram i förgrunden. Minskad krigsorganisation, minskad målsättning! Och
då greps alla av starka samvetsbetänkligheter. Att tillhöra en kommitte, som
år 1960 – efter misslyckade toppmö-
ten, varmt och kallt krig överallt i
världen, med den viktigaste försvarsfrågan, atomvapenutrustningen, oavgjord – att i det läget vara med om
att föreslå en minskning i vår krigsorganisation, målsättning och fredsorganisation, så långt sträckte sig synbarligen inte modet hos någon!
Oförändrad inriktning
Vem som till slut kläckte den förlösande iden är förborgat för allmänheten! Men i kommitteförslaget ordnas det på det enkla sättet, att man
säger, att ingen ändring skall ske i
1958 års inriktning – det är bara så
att en minskning skall ske med 35 resp.
50 miljoner kronor för de två budgetåren 1961-62 och 1962-63. Därigenom
kommer man också ifrån problemet
att skriva om utkastet till kommittebetänkande! Detta skulle annars vara
nödvändigt.
De facto har 1958 års anslagsram av
kommitten avsevärt naggats i kanten.
Självfallet står och faller icke en verksamhet med en årlig driftbudget på
omkring 3 000 miljoner kronor med
ett en och en halv-procentigt avdrag
för två år. Men å andra sidan kan det
icke nog framhållas att det är
pengarna på toppen, som är de utvecklingsbestämmande. Skillnaden mellan
Adam- och Bertil-alternativen var i
det långa loppet bara 5%. Hur än kommitten lägger sina ord, hur propositionen än är skriven, så kommer man
icke ifrån att man här föreslagit att ta
ett steg från Adam- mot Bertil-alternativet.
Nu säger regeringens och även kommittens borgerliga försvarsadvokater,
att det icke rör sig om en minskning
utan om en minskning av ökningen!
Detta är ju rena advokatyren, eftersom
de mycket väl vet, att – alldeles bortsett från penningvärdets fall, som f. ö.
är avsett att kompenseras på ett annat
men även det diskutabelt sätt – en ,
bibehållen standard i vår tekniska utveckling kräver en successiv kostnadsökning. Allting talar för att denna ökning ifråga om krigsmakten bör vara
något högre än de hittills tillämpade
21 /.-procenten. Varför skulle f. ö. det
militära området i detta hänseende
vara ett undantag? I vilka avseenden
och inom vilka områden kan samhället påvisa en mindre ökning i kostnaderna än inom det militära? Såsom
1958 års försvarsbeslut var utformat,
skulle krigsmakten få en successivt
allt mindre andel av statsinkomsterna.
Nu sänker man denna andel ytterligare och helt utan saklig grund!
Uppgörelsens räckvidd
Ett av de starkaste skälen till att
överbefälhavaren år 1954 framlade
sitt försvarsutredningsresultat var att
få slut på osäkerheten i anslagsgivningen. Han kunde med påtagliga bevis klarlägga att »år-från-års-visa» budgetresonemang innebar ett grovt slö-
seri med statens pengar. En vettig försvarsplanering kräver en långsiktig
syn. Den så småningom tillsatta 1955
års försvarsberedning kom snabbt till
samma uppfattning i princip. öB-förslaget från år 1954 liksom försvarsberedningen i sitt arbete diskuterade behovet av långsiktig planering utifrån
utgångspunkten, att denna skulle i sin
helhet täcka storleksordningen 10 år
även om man hade klart för sig, att
icke mer än de 3-4 första åren närmare och mera i detalj kunde överblickas. Så förordades också i försvarsberedningens våren 1958 offentliggjorda uttalande. I proposition och
riksdagsuttalande försvann eller :.borttappades» emellertid tyvärr det 5:e
till 10:e året. Även den allmänna –
Karlebyska – parlamentariska besparingsutredningen uttalade enhälligt
sitt förord för att den militära långsiktsplaneringens princip också skulle
tillämpas inom andra departement och
huvudtitlar. Iden var med andra ord
klart godtagen.
Propositionen och riksdagsbeslutet
vid B-riksdagen 1958 nämner dock
klart att beslutets inriktning i första
hand gäller i 3-4 år. När 2 år gått
vacklar emellertid – man kan tyvärr
säga »som vanligt» – centerpartiet. En
snabb uppslutning från socialdemokraterna med sorgligt nog försvarsministern i spetsen opererar definitivt
bort siffran »4». Centerpartiet motionerar om ny försvarsutredning. Och vå-
ren 1960 faller försvarsministern för
den försvarsljumma socialdemokratiska vänsterflygelns krav att i detta
hänseende gå centerpartiet till mötes.
1960 års försvarskommitte tillsättes.
Direktiven skrivs i diffus form. Det är
därför inte att undra på att kommittens betänkande får en endast två-årig
tidsinriktning. De tio åren år 1954 har
blivit två år 19601
Den som det allra minsta är insatt
i modern försvarsplanering inser att
en så kortfristig inriktning skapar osä-
kerhet och därmed också utgör en klar
grogrund för omedvetet slöseri? Alldeles bortsett från de ekonomiska
111
naggningar i kanten av fjärde huvudtiteln, som 1960 års försvarskommitte
föreslagit, kommer historiens dom med
all sannolikhet att främst bli den, att
kommitten – medvetet politiskt eller
omedvetet på osakkunnighetens grund
– medverkade till att längsiktstänkandet i svensk försvarsplanering
slutade redan efter sina första två år!
Kapitalbudgeten
1957 års öB-utredningar var ett
»paket-förslag». Tyvärr medgav ej den
korta utredningstiden – sommaren
1957 – att anspråken på kapitalbudgetsidan kunde preciseras. Det framhölls dock med stöd av överslagsberäkningar att kapitalbudgetbehovet för
alternativet Adam låg vid en årsbudget av omkr. 240 miljoner kronor under 10-årsperioden. 1958 års statsverksproposition samt statsutskottets och
riksdagens utlåtande var – glädjande
nog – mycket positiva. Man talade
om den nödvändiga balansen mellan
drift- och kapitalbudget osv.! Men –
med hänvisning till statsfinansiella
skäl- någon ändring i stort från 1957
års kapitalbudget kunde 1958 års icke
uppvisa!
Uttalandena var dock alla så positiva, att de militära myndigheterna i
1959 års proposition hade rätt att
vänta en väsentlig uppräkning av kapitalbudgeten liksom också – vad
driftbudgeten beträffar – de personella och organisatoriska möjligheterna till ett ökat kapitalmedelutnyttjande. 1959 års riksdagsbeslut innebar
också en 40-procentig uppräkning av
kapitalbudgeten, ett från försvarssynpunkt markant om än inte tillräckligt
framsteg! Tyvärr fanns det emellertid
på driftbudgetsidan ingen motsvarighet i byggnadsteknisk och fortifikatorisk personal- och organisationsförstärkning.
En reservationsökning borde ha blivit den automatiska följden. Lika själv- 112
klar som om en byggnadsfirma får en
40-procentig ökning i byggnadskostnadsmedel men förhindras anställa
personal för att kunna planera och
bygga för medlen ifråga! Här hade ett
personligt initiativ av försvarsministern säkerligen kunnat betyda mycket.
De som hoppades att detta skulle
komma till synes i 1960 års försvarsproposition, blev mer än besvikna.
Någon personell eller organisatorisk
förstärkning på försvarets byggnadssida föreslogs ej. Den indirekt annonserade fortsatta stegringen i anslagstilldelningen var obefintlig. Vad värre
var ett till synes status quo-förhållande
var de facto förbytt i ett steg tillbaka
genom att inom fjärde huvudtitelns
ram insmugits byggnadskostnader för
fångvård, sjukvård osv. Att vi med tilltagande brottslighet i landet behöver
fler fängelser skall av ingen förnekas!
Men det måste vara principiellt orätt
att detta belastar fjärde huvudtiteln,
vars inriktning bör vara att ge svenska ungdomar den militära utbildning
som de har en medborgerlig rättighet
att få!
De annonserade krafttagen på kapitalsidan har synbarligen icke heller
hos 1960 års försvarskommiW~ väckt
någon verklig genklang. Det må dock
räknas kommitten till godo, att den
framhållit att även försvarets kapitalbudget bör ges en årlig uppräkning
»för teknisk fördyring>>. Att detta positiva beslut är helt otillräckligt för
att svänga om den bristande balans,
som idag råder mellan drift- och kapitalbudget inom fjärde huvudtitelns
ram är dock tyvärr tydligt.
Konsekvenserna för försvarets del
är allvarliga och kommer att bli det i
än större omfattning i framtiden. Redan nu finns vapen och materiel anskaffad på driftbudgeten, som icke
kan utnyttjas därför att den erforderliga plattformen, byggnationen osv.
saknas. En utebliven förstärkning på
kapitalbudgetsidan under 1961 års
riksdagsbehandling kommer att driva
försvarets planerande myndigheter till
radikala ändringar även på driftbudgetsidan. Vi kommer att tvingas åse
det illustra skådespelet, att materiel ej ·
kan föreslås till anskaffning därför att
den magra kapitalsidan ej möjliggör
den för materielens utnyttjande, skötsel eller vård nödvändiga byggnationen!
Om problemet rörde sig om tOOtals miljoner kronor kan man förstå
en betänksamhet. När det – som fallet är – endast rör sig om några få-
tal lO-tal miljoner är det negativa ställningstagandet svårt att förstå.
Civilförsvaret
Försvarskommitten uttalade sig även
om civilförsvarets kostnadsram. KommittMörslaget återfinnes i inrikesministerns proposition.
Redan förra årets riksdag fastställde i princip civilförsvarets målsättning och organisation. Det är därför hög tid att nu även den ekonomiska
sidan av saken regleras. Försvarskommitten föreslog en avsevärd höjning
av civilförsvarsanslagen. För en oinitierad men försvarsmedveten medborgare kan detta synas ytterligt glädjande. Men glädjen dämpas i hög grad,
när man närmare sätter sig in i förslagets och propositionens innebörd.
Skulle årets riksdag godkänna propositionen, kommer det visserligen att
bli en avsevärd anslagshöjning men
icke tillnärmelsevis så stor, att den
räcker att täcka de för organisationens genomförande erforderliga medlen. Rent formellt kan väl en riksdag
sätta sig över ett av en föregående
riksdag fattat organisationsbeslut. Men
tillvägagångssättet ter sig egendomligt och man frågar efter uppriktigheten i de stora orden om civilförsvarets
betydelse, som fälldes vid förra årets
organisationsdebatt. Även för civilförsvaret har alltså regeringens budgetpolitik blivit osäker och därmed försvårande för en vettig långsiktsplanering.
Från militär synvinkel har ett tillräckligt och effektivt civilförsvar alltid varmt förordats. Civilförsvarsstyrelsen har alltid kunnat påräkna krigsmaktens hjälp och stöd. Den otillräckliga anslagsuppräkningen måste av
krigsmakten beklagas. Men ändå mera
beklagligt är det, att den begränsade
höjningen efter egendomliga motiveringar helt tagits inom den hittillsvarande militära kostnadsramen. Man
riskerar nu, att den olyckliga försvarsgrensstriden kan komma att utökas att
jämväl bli en anslagskonkurrens mellan krigsmakt och civilförsvar. Det är
att hoppas, att man på båda sidor skall
inse, att missförhållandet tillskapats
enbart på grund av politikers vankelmod och ljumhet.
Försvarspropositionen
De ovanstående kommentarerna till
1960 års försvarskommittes olika förslag måste efter det att 1961 års försvarsproposition framlagts ges ett berömmande tillägg. Kommitten har icke
gett sig in på frågan om utbildningstidens längd. Den har ansett att den mer
än väl behövs. Men det anser inte försvarsministern! Han föreslår en minskning av det kommande budgetårets
repetitionsövningar från 30 till 25 dagar!
Försvarsministerns förslag är i
många stycken ganska enastående. Ser
man till armen, är de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna grundstenen för det beredskaps- och mobiliseringssystem, som vi nu har. Försvarsministern föreslår egenmäktigt en
minskning av utbildningstiden med
mer än 15%. Den ekonomiska vinsten
är i detta sammanhang bara 5 miljoner kronor. Om han nu – på order
av finansministern ska spara
113
denna summa, bör väl åtminstone yttrande inhämtas från de ansvariga militära myndigheterna var i så fall
denna besparing ska göras för att
åstadkomma minsta skada. Så sker ej!
Krigsmakten får reda på försvarsministerns förslag först i samband med
att korrekturet till statsverkspropositionen utsändes.
Nu motiverar emellertid försvarsministern sitt förslag inte med att 5
miljoner kronor måste sparas utan
med att det gäller ett försök! I vilket
annat avseende har ett försök, ett prov
inom samhällsorganisationen gjorts
genom en så radikal åtgärd över hela
linjen’l Försöksverksamheten med enhetsskolan till exempel bedrevs punktvis, inte genom ett hänsynslöst ingrepp
i alla landets skolor! Och även dessa
punktvisa ingrepp skedde först efter
ingående utredningar. Utredningsarbetet på statsmaktsnivå ifråga om den
militära utbildningens längd och organisation har just börjat. Däremot
har armechefen nyligen ingivit ett
noga genomarbetat förslag. Detta
pekar mot flera men kortare övningar
och totalt sett en ökning av tiden. Våra
repetitionsövningar varar för närvarande en månad, uppdelade på i
huvudsak två omgångar. Om studierna
ska ge något av värde, hur många förband hinner då enmansutredningen
studera? Låt oss säga 5 olika förband
i varje repetitionsomgång, dvs. summa
10. Men inte det 100-tal det här gäller! En försöksverksamhet bör vara
positiv och förutsättningslös, inte
upplagd efter en förutfattad mening!
En försöksverksamhet, omfattande ett
begränsat antal förband och med olika
alternativ – även sådana som vore
avvikande från armechefens förslag
– hade förvisso mötts med glädje och
förståelse inom krigsmakten.
Riksdagsman Holmquist, enmansutredaren ifråga, har genom sin kunnighet och arbetsenergi tillvunnit sig
114
stor respekt inom krigsmakten. Hans
partikollega, försvarsministern, gör
honom – redan innan utredningsarbetet kommit igång – en björntjänst
genom detta politiskt dikterade beslut.
Den enda parallellen till försvarsministerns förslag är hans föregångares helt politiskt betonade ide för
några år sedan om inställande av huvuddelen av repetitionsövningarna under ett år. Det sår, som svensk militär
beredskap därmed åsamkades, är ännu
inte läkt. I stort sett en sjättedel av
svenska armen har idag icke haft nå-
gon utbildning och förbandssammansvetsning på 10 år. Denna sjättedel är
helt enkelt inte krigsduglig! Armechefens ovan omnämnda utbildningsutredning ger ett klart besked om detta.
Försvarskommittens olyckliga prutande med anslagen under de två närmast förestående budgetåren går att
hjälpligt rätta till genom anslagshöjningar i framtiden. Vådan är där icke
definitiv. Det blir den däremot, om
fösvarsministerns förslag går igenom!
I praktiken kan i fredstid de 5 förlorade dagarna aldrig återvinnas. Så-
ret blir lika omöjligt att läka som det
Torsten Nilsson som avgående försvarsminister gav krigsmakten i avskedspresent, när han inställde repetitionsövningarna 1956. Likheten är
signifikativ för socialdemokratiens
försvarsinställning även när det rör
sig om män ur den försvarsvänliga falangen. Man synes mera lyssna till vad
som anses populärt i partileden än vad
den militära sakkunskapen kan ha att
säga!
Den kommande riksdagsbehandlingen
Så till vida är väl det kommande
riksdagsbeslutet i försvarsfrågan givet, att inget parti vågar manövrera
sig ut från försvarskommittens upp·
görelse. Annorlunda ligger det till med
behandlingen av förslag, som går därutöver. I en tid, då den utrikespolitiska situationen är så osäker, att mycken tid i remissdebatten ägnas åt att
diskutera ett eventuellt hemdragande
av svensk trupp i internationellt arbete, i en sådan tid är det endast att
hoppas att riksdagsbehandling och
riksdagsdebatt skall ge bevis för att
inte alla ställningstaganden i försvarsfrågan behandlas enbart ur politiskt
insmickrande synvinkel utan att det
alltfort finns män och kvinnor i alla
demokratiska partier, som ärligt och
rakryggat är beredda att ta sitt ansvar.
I dagens oroliga värld är det att
hoppas, att denna ansvarskänsla leder
fram till en fri diskussion – icke endast om en minskad utbildningstid
eller icke utan också – om vad en
sakkunnigt motiverad utbildning krä-
ver av tid.