Sverige och utvecklingsländerna
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVERIGE OCH UTVECKLINGSLÄNDERNA
DEN OFFENTLIGA debatten kring utvecklingsländernas problem förefaller att numera röra sig på ett
tämligen realistiskt plan. Entusiastiska förslag om att en procent av
nationalinkomsten, dvs. betydligt
över en halv miljard svenska kronor, årligen borde anslås för internationell hjälpverksamhet, har
förts åt sidan. Diskussionen mellan
ett fåtal experter i slutet av 40-talet
och början på 50-talet har översatts
till ·begripligt språk för gemene
man, och de stora folkrörelserna
har engagerat sig i ett omfattande
upplysningsarbete, ofta förenat med
insamlingsaktioner. Det i Organisations-Sverige så betydelsefulla
skiktet av förtroendemän och funktionärer synes ha vunnits för iden,
att Sverige bör spela en framskjuten roll i det internationella hjälparbetet.
Anslagen över statsbudgeten var
under åtskilliga år jämförelsevis
blygsamma. Från och med budgetåret 1959/60 ökades dock de statliga bidragen avsevärt, från 9 miljoner till 21 miljoner kronor. ökningen hänförde sig så gott som
helt till Sveriges andel i FN: s tekniska biståndsprogram. Den multilaterala hjälpverksamheten understöddes sålunda kraftigt, medan
den bilaterala hjälpen tilldelades
en mera undanskymd roll, en ur
åtskilliga synpunkter diskutabel
avvägning av stödets inriktning.
I den nyss framlagda statsverkspropositionen har ytterligare ett
steg tagits på vägen mot utökat
statligt stöd till utvecklingsländerna. Jämfört med nu löpande
budgetårs anslag på omkring 21
miljoner kronor, dvs. lika mycket
som under föregående år, föreslås
nu en höjning med drygt 13~ miljoner kronor av vilket belopp den
övervägande delen skall disponeras
för bilateral hjälpverksamhet…
Det är uppenbart att en betydande del av hjälpbehoven i utvecklingsländerna lämpligen bör
tillgodoses genom statliga insatser,
multilateralt eller bilateralt. I
första hand synes detta gälla tekniskt bistånd på undervisningens
och hälsovårdens områden. Lika
uppenbart är emellertid att varken
de internationella organisationerna
eller de enskilda staterna någonsin
kommer att disponera sådana resurser för internationell hjälpverksamhet, att det är möjligt att undvara mycket omfattande enskilda
bidrag till utvecklings- och industrialiseringsprocessen i utvecklingsländerna. Tvärtom framstår
2
det som allt angelägnare att genom
skilda åtgärder stimulera ytterligare enskilt investeringsvilligt kapital att söka sig till utvecklingsländerna.
Det primära problemet är frå-
gan hur de främmande investeringarna skall kunna erhålla ett
tillfredsställande skydd mot godtycklig och diskriminerande behandling. I utvecklingsländerna
börjar växa fram en ökad förstå-
else för de västliga industriländernas krav härvidlag. Det står för övrigt klart för regeringarna i utvecklingsländerna, att nationaliseringarna i t. ex. Indonesien och
Cuba haft ogynnsamma konsekvenser för samtliga kapitalbehövande
länder – även för de ur politisk
och ekonomisk synpunkt mest stabila bland dem – eftersom det internationella kapitalet över huvud
taget tvekat inför mera omfattande engagement. Lösningen förefaller vara att söka efter linjen mellanstatliga konventioner till skydd
för de enskilda investeringarna,
kompletterat med någon form av
internationellt försäkringssystem,
vilket kan täcka en betydande del
av de politiska risker som är förenade med dessa investeringar. På
detta område pågår ett målmedvetet arbete och efter initiativ från
enskilt håll har inom OEEC förberedelser för en konvention fortskridit tämligen långt. Uppgiften torde
komma att fullföljas inom OECD.
Det är angeläget att de i och för
sig ambitiösa statliga åtgärderna
inom ramen för multilaterala eller
bilaterala hjälpprogram anpassas
så, att de på lämpligt sätt banar
väg för och understödjer de insatser på rent kommersiell basis, som
är oundgängligen nödvändiga. I och
för sig är givetvis villkoren i skilda
avseenden i mottagarländerna avgörande – expropriationsrisker,
skatteförhållanden, valutarestriktioner etc. – men också de. industrialiserade ländernas egen politik
spelar en betydelsefull roll.. Rimliga dubbelbeskattningsavtal och en
allmänt liberal inställning till internationella kapitalrörelser är av
avgörande betydelse för attinvesteringar .i utvecklingsländerna skall
kunna komma till stånd. Vad särskilt Sverige angår är det envisa
fasthållandet vid vissa av restriktionerna på valutaområdet otvivelaktigt ägnat att försvåra en utvidgad svensk företagarinsats i utvecklingsländerna.
I svensk politisk debatt spåras
ibland en lätt grönköpingsmässig
benägenhet att övervärdera betydelsen av de svenska insatserna inom
det mellanfolkliga samarbetet. (En
av de komiska höjdpunkterna i den
senaste valrörelsen var för övrigt
– inom parentes sagt – de socialdemokratiska försöken att förklara
hr Hammarskjölds ådagalagda
skicklighet såsom FN: s generalsekreterare med en hänvisning till
att han haft förmånen ingå i en
svensk socialdemokratisk regering!) Vad stödet till utvecklingsländerna beträffar saknas all anledning för Sverige att framträda
med speciella anspråk på att bättre
än andra kunna göra positiva insatser.
I sina huvuddrag förefaller dock
den nuvarande uppläggningen av
det svenska biståndsprogrammet i
och för sig rimlig och realistisk.
Utgångsläget för Sverige är jämfö-
relsevis gott. Utan den politiska be- 3
·~
lastning som är en realitet för de
gamla kolonialmakterna och i kraft
av bl. a. vår höga tekniska standard
bör åtskilligt av värde kunna uträttas. Icke minst ur rent svenska litrikeshandelspolitiska och ekonomiska synpunkter bör emellertid
de statliga insatserna kompletteras
med parallella kommersiella initiativ.
DEN OFFENTLIGA debatten kring utvecklingsländernas problem förefaller att numera röra sig på ett
tämligen realistiskt plan. Entusiastiska förslag om att en procent av
nationalinkomsten, dvs. betydligt
över en halv miljard svenska kronor, årligen borde anslås för internationell hjälpverksamhet, har
förts åt sidan. Diskussionen mellan
ett fåtal experter i slutet av 40-talet
och början på 50-talet har översatts
till ·begripligt språk för gemene
man, och de stora folkrörelserna
har engagerat sig i ett omfattande
upplysningsarbete, ofta förenat med
insamlingsaktioner. Det i Organisations-Sverige så betydelsefulla
skiktet av förtroendemän och funktionärer synes ha vunnits för iden,
att Sverige bör spela en framskjuten roll i det internationella hjälparbetet.
Anslagen över statsbudgeten var
under åtskilliga år jämförelsevis
blygsamma. Från och med budgetåret 1959/60 ökades dock de statliga bidragen avsevärt, från 9 miljoner till 21 miljoner kronor. ökningen hänförde sig så gott som
helt till Sveriges andel i FN: s tekniska biståndsprogram. Den multilaterala hjälpverksamheten understöddes sålunda kraftigt, medan
den bilaterala hjälpen tilldelades
en mera undanskymd roll, en ur
åtskilliga synpunkter diskutabel
avvägning av stödets inriktning.
I den nyss framlagda statsverkspropositionen har ytterligare ett
steg tagits på vägen mot utökat
statligt stöd till utvecklingsländerna. Jämfört med nu löpande
budgetårs anslag på omkring 21
miljoner kronor, dvs. lika mycket
som under föregående år, föreslås
nu en höjning med drygt 13~ miljoner kronor av vilket belopp den
övervägande delen skall disponeras
för bilateral hjälpverksamhet…
Det är uppenbart att en betydande del av hjälpbehoven i utvecklingsländerna lämpligen bör
tillgodoses genom statliga insatser,
multilateralt eller bilateralt. I
första hand synes detta gälla tekniskt bistånd på undervisningens
och hälsovårdens områden. Lika
uppenbart är emellertid att varken
de internationella organisationerna
eller de enskilda staterna någonsin
kommer att disponera sådana resurser för internationell hjälpverksamhet, att det är möjligt att undvara mycket omfattande enskilda
bidrag till utvecklings- och industrialiseringsprocessen i utvecklingsländerna. Tvärtom framstår
2
det som allt angelägnare att genom
skilda åtgärder stimulera ytterligare enskilt investeringsvilligt kapital att söka sig till utvecklingsländerna.
Det primära problemet är frå-
gan hur de främmande investeringarna skall kunna erhålla ett
tillfredsställande skydd mot godtycklig och diskriminerande behandling. I utvecklingsländerna
börjar växa fram en ökad förstå-
else för de västliga industriländernas krav härvidlag. Det står för övrigt klart för regeringarna i utvecklingsländerna, att nationaliseringarna i t. ex. Indonesien och
Cuba haft ogynnsamma konsekvenser för samtliga kapitalbehövande
länder – även för de ur politisk
och ekonomisk synpunkt mest stabila bland dem – eftersom det internationella kapitalet över huvud
taget tvekat inför mera omfattande engagement. Lösningen förefaller vara att söka efter linjen mellanstatliga konventioner till skydd
för de enskilda investeringarna,
kompletterat med någon form av
internationellt försäkringssystem,
vilket kan täcka en betydande del
av de politiska risker som är förenade med dessa investeringar. På
detta område pågår ett målmedvetet arbete och efter initiativ från
enskilt håll har inom OEEC förberedelser för en konvention fortskridit tämligen långt. Uppgiften torde
komma att fullföljas inom OECD.
Det är angeläget att de i och för
sig ambitiösa statliga åtgärderna
inom ramen för multilaterala eller
bilaterala hjälpprogram anpassas
så, att de på lämpligt sätt banar
väg för och understödjer de insatser på rent kommersiell basis, som
är oundgängligen nödvändiga. I och
för sig är givetvis villkoren i skilda
avseenden i mottagarländerna avgörande – expropriationsrisker,
skatteförhållanden, valutarestriktioner etc. – men också de. industrialiserade ländernas egen politik
spelar en betydelsefull roll.. Rimliga dubbelbeskattningsavtal och en
allmänt liberal inställning till internationella kapitalrörelser är av
avgörande betydelse för attinvesteringar .i utvecklingsländerna skall
kunna komma till stånd. Vad särskilt Sverige angår är det envisa
fasthållandet vid vissa av restriktionerna på valutaområdet otvivelaktigt ägnat att försvåra en utvidgad svensk företagarinsats i utvecklingsländerna.
I svensk politisk debatt spåras
ibland en lätt grönköpingsmässig
benägenhet att övervärdera betydelsen av de svenska insatserna inom
det mellanfolkliga samarbetet. (En
av de komiska höjdpunkterna i den
senaste valrörelsen var för övrigt
– inom parentes sagt – de socialdemokratiska försöken att förklara
hr Hammarskjölds ådagalagda
skicklighet såsom FN: s generalsekreterare med en hänvisning till
att han haft förmånen ingå i en
svensk socialdemokratisk regering!) Vad stödet till utvecklingsländerna beträffar saknas all anledning för Sverige att framträda
med speciella anspråk på att bättre
än andra kunna göra positiva insatser.
I sina huvuddrag förefaller dock
den nuvarande uppläggningen av
det svenska biståndsprogrammet i
och för sig rimlig och realistisk.
Utgångsläget för Sverige är jämfö-
relsevis gott. Utan den politiska be- 3
·~
lastning som är en realitet för de
gamla kolonialmakterna och i kraft
av bl. a. vår höga tekniska standard
bör åtskilligt av värde kunna uträttas. Icke minst ur rent svenska litrikeshandelspolitiska och ekonomiska synpunkter bör emellertid
de statliga insatserna kompletteras
med parallella kommersiella initiativ.