Uppfordran till debatt


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UPPFORDRAN TILL DEBATT
I DETTA HÄFTE av Svensk Tidskrift
publiceras en artikel 3!V riksdagsmannen Per-Olof Hanson (fp) om
oppositionens politik 1956-1960.
Avsikten med hans artikel är i
första hand att försöka förklara orsakerna till oppositionens oförmåga
att samla sig kring en enhetlig linje.
Det kan tyckas vara väl tidigt att
börja en debatt kring något som
egentligen är en historisk forskningsuppgift. Tidskriftens redaktion har emellertid den uppfattningen att en sådan debatt kan vara
till nytta genom att reda ut missförstånd och därigenom avlägsna
oberättigad misstro de borgerliga
partierna emellan. Dessutom torde
dessa partier ha anledning att försöka lära av erfarenheten – inte
minst av begångna misstag. Men
skall detta vara möjligt bör man
rimligen försöka komma underfund
med vilka misstag och felgrepp som
gjorts.
Hr Hansons synpunkter och förklaringar får givetvis stå för hans
egen räkning. Han tillhör folkpartiet, och det är naturligt att han
i sin vidräkning med de tre borgerliga partierna är skonsammast mot
det han själv tillhör. Enligt hans
uppfattning har folkpartiet konsekvent och icke utan uppoffring
av taktiska fördelar drivit en politik präglad både av sakliga hänsyn
och av en strävan att skapa en
grundval för en fastare borgerlig
samverkan. Framtidens historiker
kommer- förmodligen utan större
överraskning – att finna att man
inom högerpartiet är lika fast övertygad om att det parti, som under
de för borgerligheten fatala åren
1956-1960 bedrev en verkligt saklig politik och mest uppriktigt strä-
vade efter borgerligt samarbete,
även på det egna partiets bekostnad, var just högerpartiet.
Däremot kan man antaga att
dessa historiker- utan någon överraskning alls – kommer att kunna
konstatera att centerpartiet fullt
uppriktigt strävade efter starkast
möjliga ställning för det egna partiet – oavsett konsekvenserna för
möjligheterna till en gemensam borgerlig politik.
När det gäller att i dagens situation förbättra utgångsläget för en
borgerlig samverkan vid 1962 och
1964 års val, är uppenbarligen relationerna mellan högerpartiet och
folkpartiet avgörande. Svensk Tidskrift har länge strävat efter att
stödja tanken på ett nära samarbete mellan dessa partier. De skäl
vi anfört behåller fortfarande sin
56
giltighet – och ett av dem blir alltmer tydligt avgörande: nämligen
att centerpartiets roll som splittrande faktor är utspelad den dag
högern och folkpartiet etablerar en
allians. Hr Hedlunds småföretagare
kommer inte att tillåta honom nå-
gon nämnvärd manövreringsfrihet
i gränsen mellan ett borgerligt block
och socialisterna. Vad Expressen
än må säga, så går fortfarande den
principiella skiljelinjen i svensk
politik mellan socialdemokrater och
kommunister å ena sidan och de
borgerliga partierna å den andra.
Och man kan betvivla att något av
mellanpartierna kommer att reflektera på det program för samhällets
»ekonomiska demokratisering» –
dvs. socialisering, som socialdemokraterna tvingas aktualisera, om
de inte definitivt vill acceptera sitt
partis förborgerligande i ett trots
allt fortfarande väsentligen kapitalistiskt samhälle. De socialpolitiska
reformer, som behövs för att på
vissa eftersatta områden förbättra
»välfärdssamhällets» faktiska vårdresurser, är inte partiskiljande.
Inom överskådlig tid blir det med
all sannolikhet frågorna kring
äganderätten till och överhuvudtaget kontrollen och inflytandet
över företagen, som i detta land
kan grunda djupare politiska motsättningar, byggda på skillnader i
grundåskådning, mellan de politiska partierna.
Så mycket större skäl borde det
då vara för högerpartiet och folkpartiet att i tid närma sig varandra.
Om de inte samarbetar ligger vägen
öppen för socialdemokraterna att
genom splittringstaktik neutralisera den borgerliga oppositionen.
Vid det här laget borde det dock stå
klart, hur socialdemokraterna opererar – och hur framgångsrik deras taktik varit.
Ännu är det inte lika klart, vari
oppositionens misstag bestått och
vad borgerlighetens kärna, högerpartiet och folkpartiet, kan lära av
dem för framtiden.
Vi hoppas att hr Hanssons artikel skall bli ett incitament till en
mera ingående och öppenhjärtig
debatt på dessa punkter. Ytterligare inlägg är välkomna.