Forskning
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FORSKNING
NÅGRA IDEHISTORISKA SYNPUNKTER PA
UPPLÖSNINGSTENDENSER I WEIMARREPUBLIKEN
UPPGIFTEN FÖR denna föreläsning
är att ge några idehistoriska synpunkter på vissa upplösningstendenser i W eimarrepubliken, vilka
-redan ifrån början förhandentill sist skulle leda till dess sammanbrott.
Detta ämne har de senaste två
decennierna varit föremål för
största intresse i den internationella forskningen. En hel flora av
historiska arbeten har sett dagen,
huvudsakligen i Amerika, men
även i England och Frankrike och
givetvis i Västtyskland. Alltjämt är
de här mötande problemen mycket
omstridda, och detta helt naturligt.
Det är nämligen ett av de märkligaste fenomenen i världshistorien,
att ett folk ger sig själv världens
friaste författning, den s. k. \Veimarförfattningen, men redan 14 år
senare faller offer för en totalitär
statsbildning av det mest despotiska slag.
Den tyska republiken utropades
den 9 november 1918 av den socialAu dr ERICH WITTENBERG
mann och av den kände vänsterradikalen Karl Liebknecht. Detta
blev ödesdigert. På grund av olika
politiska inställningar fullföljde
Scheidemann och Liebknecht olika
mål. Scheidemann önskade i full
överensstämmelse med Ebert – senare den tyska republikens förste
president – att den tyska republiken skulle baseras på demokratisk
grundval, medan Liebknecht åsyftade en republik på proletär grund
efter ryskt mönster. Men Ebert och
Scheidemann var inte heller helt
överens i sina politiska avsikter,
eftersom Ebert gjort uppriktiga försök att rädda monarkin och endast
av nödtvång erkände republiken
som ett slutgiltigt faktum.
Republikens uppkomst stod alltså under en olycksstjärna. Den var
ett resultat av det militära nederlaget, monarkins oväntade fall, inrikespolitiskt kaos och den amerikanske presidenten Wilsons önskan
att snabbt avskaffa monarkin i hela
Tyskland och åstadkomma en gedemokratiske politikern Scheide- nomgripande demokratisering av
Provföreläsning vid Lunds universitet den 8 november 1960.
det tyska statslivet. Två dagar efter
revolutionen undertecknade den 11
november samma år den katolske
centrumpolitikern Matthias Erzberger ett drakoniskt vapenstillestånd
i egenskap av civil ämbetsman i den
nya republikanska regimen. Det var
alltså icke militärer, som ju huvudsakligen bar ansvaret för nederlaget, utan en civil ämbetsman, som
undertecknade vapenstilleståndet.
Han fick också betala det med dö-
den några år senare. På så sätt blev
i folkets föreställning den nya republikens män ansvariga för det
militära nederlaget och det därpå
följande vapenstilleståndet. Redan
i november 1918 finner vi i otaliga
nationalistiska broschyrer tesen om
de s. k. november-förbrytarna, som
beseglat Tysklands undergång.
Även i andra länder, t. ex. i
Frankrike och Ryssland, har i grunden omdanande politiska förändringar ägt rum i politiska orostider.
Låt mig påminna om den franska
republikens uppkomst den 4 september 1870 mitt under det tyskfranska kriget 1870/71. Den ryska
revolutionen 1905 efter nederlaget i
det rysk-japanska kriget är ett annat exempel härpå. I både Frankrike
och Ryssland har dessa omvälvningar slutligen grundlagt stabila
politiska förhållanden. Men icke så
i Tyskland. Hur kom det sig? I
Ryssland fanns en fast kontinuerlig
revolutionär tradition, som förklarar den senare utvecklingen. Detsamma gäller Frankrike med 1789
års revolution i centrum för alla
559
därpå följande politiska omvälvningar. Trådarna till det förflutna
har aldrig helt avklippts. Men detta
kan icke sägas om den tyska utvecklingen. 1848 års liberala frihetstradition hade efter det tyska
rikets grundande 1870/71 under
Bismarck och det därpå följande
händelseförloppet trängts i bakgrunden och var vid den tyska novemberrevolutionens utbrott inte
längre ett levande frihetsarv. I detta
sammanhang får man aldrig
glömma, att Bismareks rike sedan
1870 i stort sett präglat det tyska
folkets politiska inställning och
mentalitet. Av de politiska partierna i Tyskland under det första
världskriget fanns det endast ett
parti – nämligen det socialdemokratiska arbetarpartiet- som i sitt
partiprogram direkt krävde monarkins avskaffande och republikens
införande. Det var också detta
parti, som redan 1912 yrkade på
Tysklands politiska omvandling
från en konstitutionell till en parlamentarisk statsbildning. Men
dessa fordringar överskuggades
helt av kravet på sociala reformer
redan under första världskriget.
Detta är förklaringen till att den
tyska socialdemokratins ledande
gestalt, Friedrich Ebert, så varmt
önskade monarkins bibehållande.
Däremot fanns det en försvinnande
liten minoritetsgrupp av vänsterradikaler, som redan under första
världskriget önskade att omedelbart införa republiken. Från många
håll krävdes visserligen Wilhelm
560
II: s abdikation, när kriget lutade
mot nederlag, men det var på intet
sätt detsamma som monarkins avskaffande.
Redan i början av det första
världskriget insåg många nödvändigheten av genomgripande reformer i det tyska författningslivet.
De oerhörda fordringar, som kriget
ställde på den enskildes prestationsförmåga, gynnade kraven på
större medbestämmanderätt i politiskt viktiga frågor. Kejsarens ord,
då kriget började »Jag känner icke
mer till några partier, jag känner
bara till tyskar», uppfattades i vida
kretsar som en signal till en stor
politisk och social reform. Dessa
förhoppningar infriades emellertid
inte. Visserligen tilläts de socialdemokratiska soldaterna att läsa sitt
partis tidningar och visserligen fick
socialdemokraterna då och då lägre
förvaltningstj änster, men i stort
sett blev socialdemokraterna uteslutna från det politiska ansvaret.
Hoppet om en fullständig reform av
den orättvisa treklassvalrätten i
Preussen blev flera år framåt ouppfyllt. Under en lång tid – fram till
1917 – låg det inrikespolitiska reformarbetet helt nere. Kejsarens
berömda »påskbudskap» år 1917
bebådade väl en radikal reform av
Preussens författning, men icke ens
detta löfte förverkligades. Det låg i
sakens natur, att under kriget riksdagens reella inflytande minskades,
enär de militära försvarsuppgifterna stod helt i förgrunden. Vid
några tillfällen försökte emellertid
riksdagen att göra sitt inflytande
gällande, som t. ex. vid den stora
fredsresolutionen från år 1917, i
vilken tre stora politiska partier,
centrumpartiet, det liberala partiet
och socialdemokraterna i förening
krävde snabbt slut på kriget och en
försoningsfred utan annexioner och
skadestånd. Men inte heller detta
ledde till några resultat.
Det är ett paradoxalt faktum, att
parlamentariseringen av det tyska
statslivet mot det första världskrigets slut tog ett jättesteg framåt
genom den gamla regimens ingripande. Icke långt efter den tyska
armens svåra nederlag den 8 augusti
1918 meddelade general Ludendm·ff
rikskanslern, att regeringen omedelbart måste ställas på bredare
parlamentarisk bas. Mer än så,
den högsta armeledningen krävde,
att vapenstilleståndsförhandlingar
omedelbart skulle inledas för att
hindra fullständigt sammanbrott
vid fronten. Kejsaren utnämnde då
en nära släkting, den liberale och
framstegsvänlige prins Max v. Baden till rikskansler. Och nu bildades under det tyska kejsardömet de
facto den första regeringen på parlamentarisk grund. Representanter
för samma partier – det katolska
centrumpartiet, socialdemokraterna
och de frisinnade – som inlämnat
den tidigare omnämnda fredsresolutionen, inträdde i egenskap av
vicekansler och statssekreterare i
det kejserliga kabinettet. Dessa
partier, som redan då utgjorde en
majoritet i riksdagen, framträdde
senare på den historiska skådeplatsen som den s. k. stora koalitionen
under Weimarrepublikens dagar.
Denna första parlamentariska regering blev i själva verket förebilden
för regeringsbildningen under W eimartiden. Den 28 oktober, dvs.
cirka 14 dagar före novemberrevolutionens utbrott, antog den kejserliga riksdagen en lag, avsedd att
ändra författningen, som efter förbundsrådets instämmande undertecknades av kejsaren. Med denna
statsakt, som helt undgick allmänhetens uppmärksamhet, hade Tyskland plötsligt förvandlats från en
konstitutionell till en parlamentarisk monarki. Lagen bestämde nämligen, att det politiska livets tyngdpunkt numera skulle ligga i riksdagen. Rikskanslern var för framtiden ansvarig inför riksdagen för
sina handlingar. Krigsförklaringar
och fredsslut kunde inte företagas
utan riksdagens instämmande. Utnämningar av ämbetsmän och officerare måste kontrasigneras av
rikskanslern. Det var mycket ödesdigert för den unga tyska republiken, att alla dessa grundläggande
förändringar på grund av den alltför snabba utvecklingen nästan helt
undgick allmänheten eller föll i
glömska. Vi upprepar: armeledningen hade bedömt det militära
läget som hopplöst och krävt vapenstilleståndsförhandlingar mot den
civila regeringens vilja. Militärledningens representanter hade i det
annalkande nederlagets tecken
krävt en parlamentarisering av för- 39- 60164079 Svensk Tidskrift H.10 1960
561
fattningslivet, och med kejsarens,
armeledningens och riksdagens instämmande hade övergången från
en konstitutionell till en parlamentarisk statsbildning fullbordats. Låt
oss tillägga, att vapenstilleståndet
med dess hårda villkor undertecknats med armeledningens uttryckliga samtycke. Hade detta fastspikats i det tyska folkets medvetande,
hade aldrig den unga tyska republiken kunnat göras ansvarig för det
militära nederlaget, för vapenstilleståndet och för den politiska omvandlingen.
Sammanfattningsvis kan nu sä-
gas, att övergången från monarki
till republik tedde sig som något
helt oväntat för den tyska befolkningen och att man redan då talade
om den »improviserade» republiken. Utan tvekan är det riktigt, att
det i Tyskland efter det militära
nederlaget hade kunnat uppstå, ja,
redan hade uppstått en parlamentarisk monarki, som hade kunnat
bibehållas, om icke de upprörda
folkmassorna i sitt hat mot ”\Vilhelm II hade krävt monarkins avskaffande. Friedrich Ebert hade i
själva verket sina goda skäl att
göra, vad han kunde, för att söka
bibehålla monarkin.
Det var inte fel att redan 1918
tala om den tyska republiken som
en republik utan republikaner. Objektivt sett kunde man under denna
tid ingenting veta om den nya tyska
författningen, som ju inte uppstått
förrän nästan ett år efter novemberrevolutionen. I intellektuella
562
kretsar diskuterades nu ivrigt frå-
gan, om den nya republiken över
huvud taget hade några framtidsutsikter. Det hedrar så framstående
lärda, som statsrättsläraren Hugo
Preuss, historikerna Friedrich
Meinecke och Hans Delbriick, att
de efter monarkins sammanbrott
bekände sig till den nya republiken,
ansåg sig vara förnuftsrepublikaner
och betonade nödvändigheten av
att ge den nyfödda republiken en
chans. Det bör emellertid konstateras, att dessa ideer icke fann
någon fruktbar jordmån hos de
från kriget hemvändande unga
männen. Förtvivlade över l<.rigets
utgång, skeptiskt inställda mot landets framtid, pessimistiska beträffande sina framtidsutsikter kände
de sig rotlösa i sitt gamla fädernesland. Därför misslyckades redan i
början den nya staten att vinna anklang hos den unga generationen,
som fortfarande levde i sina krigsminnen och drömmar om ett mäktigt tyskt rike.
De nya partibildningar, som huvudsakligen uppstått under november och december 1918, var en barometer för den tyska befolkningens
dåvarande inställning. Här kunde
man studera, i vilken mån det lyckats att ställa det politiska livet på
nya grundvalar i överensstämmelse
med de politiska förändringar, som
under tiden sl<ett. Vid första ögonkastet synes det, som om nya tendenser hade brutit fram. Det var
märkligt, att just de partier, som
starkast varit förankrade i det förflutna, satte beteckningen »volk»
framför sina partibeteckningar för
att på så sätt visa sin samhörighet
med de breda folkmassorna. De
konservativa valde partibeteckningen »Tysknationella folkparHeh
och från deras viktigaste tidning,
»Kreuzzeitung», försvann devisen
»För Gud, konung och fosterland».
Det visade sig emellertid, att de
konservativa icke förändrat sinnelaget. Partiprogrammet var en glö-
dande bekännelse till monarkin och
en lidelsefull appell att också under
nya former bevara de gamla värdena. Partiet bestod huvudsakligen
av ledande industrimän inom den
tunga industrin, av storagrarer och
representanter för den högre ämbetsmannakåren. De drömde fortfarande om ett mäktigt Tyskland
med en förstarangsställning bland
världsmakterna. Det var emellertid
lyckosamt, att de tysknationella
fram till 1928 stod under en måttfull och klok ledning, som var beredd att deltaga i regeringen.
De tidigare nationalliberalerna
dök upp under beteckningen »Det
tyska folkpartiet» under ledning av
Gustaf Stresemann. Han var under
denna tid ännu en lidelsefull monarkist och hade under det första
världskriget som anhängare av en
hård annexionsfred stått kretsen
kring Ludendorff nära. Partiet bar
åren 1918/19 en stark nationalistisk
prägel och intog en helt negativ
ställning till socialdemokratin.
Både de tysknationella och _det
tyska folkpartiet arbetade träget
för monarkins återupprättande.
Det är emellertid märkligt, att just
Stresemann senare som ansvarig
statsman genomgick en betydelsefull omvandlingsprocess, och att
partiet under hans ledning verksamt stödde den tyska republiken.
Det stora katolska centrumpartiet hade sedan 1890 en nyckelposition i den tyska politiken, som det
också bevarade under den republikanska eran. Det var ett stort samlingsparti på religiös grund, sammansatt av alla befolkningslager,
och hade redan under det första
världskriget under Erzbergers ledning bekänt sig till en parlamentarisk författningsreform. Fortfarande fanns emellertid en högerorienterad flygel kvar, som såg
denna utveckling med stor skepsis.
Vänsterflygeln representerades under Weimareran av Erzberger och
\Virth, den senare ursprungligen
läroverksadjunkt och sedan republikansk rikskansler. Högerflygeln
leddes av de bekanta politikerna
Marx och Briining. Det blev ödesdigert för Weimarrepubliken, att
högerflygeln helt vann överhanden
inom partiet efter 1928.
Det stora tyska mellanpartiet
trädde nu fram under beteckningen
»Det tyskdemokratiska partiet».
Det rörde sig i själva verket här om
en ny upplaga av det gamla frisinnade partiet, som redan under Bismarck i skarp motsats till rikskanslern utgjorde det stora liberala
oppositionspartiet, som med övertygelse och energi arbetat för en
563
framstegsvänlig utveckling av
Tysklands författningsliv. 1918/19
stod partiet under ledning av Friedrich Naumann, Max Weber och
Theodor Wolff, den dåtida tyska
intelligensens elit. Partiet var alltigenom republikanskt inställt, inrikespolitiskt orienterat, ide- och icke
maktbetonat och arbetade för en
stadigvarande försoning mellan
borgardömet och arbetarpartiet.
Två av dessa stora intellektuella
avled emellertid redan 1919 och
1920. Under bristfällig ledning förlorade sedan detta parti alltmera
sin betydelse och kunde inte bevara sin mellanställning som utjämnande faktor mellan borgare
och arbetare.
Socialdemokratin, både under
Bismarck och Wilhelm II det stora
oppositionspartiet, djupt förankrat
i fackföreningsrörelsen och starkt
intresserat av socialt reformarbete,
led under följderna av sitt bristande inflytande på det tyska rikets
politik. Från Bismarcktiden till den
tyska monarkins fall var ordsprå-
ket »l Tyskland kan en socialdemokrat inte ens vara nattvakt» en
hister sanning. Och denna partiets
förnedrande ställning kunde inte
uppvägas av politiskt inflytande i
några sydtyska stater. 1918 stod
partiet under ledning av Friedrich
Ebert, en man med stor erfarenhet
från det kommunala livet och partiets stora statsmannabegåvning.
Efter hans tidiga död kunde partiet
inte finna en jämbördig efterträ-
dare. I stort sett visade det sig allt- 564
så, att det 1918/19 bara fanns två
stora partier, som uppriktigt stödde
den tyska Weimarrepubliken, det
socialdemokratiska partiet och det
tyskdemokratiska partiet. Alla
andra partier var antingen direkt
monarkivänliga eller också intog de
en vag, vacklande hållning till den
unga republiken. Också häri låg en
av huvudorsakerna till den tyska
Weimarrepublikens slutliga fall.
Det bör beaktas, att de helt
extrema partier, som direkt arbetade på att undergräva Weimarrepublikens existens, 1918 endast
befann sig i begynnelsestadiet av
sin utveckling. Härmed åsyftar jag
kommunisterna och nazisterna. Det
kommunistiska partiet, som ville
forma den tyska staten efter ryskt
mönster, grundades i december
1918 under Rosa Luxemburgs och
Karl Liebknechts ledning, men deltog inte i valen till nationalförsamlingen den 19 januari 1919. Detsamma gällde det nationalsocialistiska arbetarpartiet, som först
grundades i februari 1920. Visserligen hade Adolf Hitler redan då
slungat ut sitt anatema över november-förbrytarna, frimurarna och
judarna. Båda partier var alltså för
obetydliga för att kunna utöva nå-
got nämnvärt inflytande.
Vid valet till nationalförsamlingen den 19 januari 1919 lyckades det inte socialdemokraterna att
ensamma vinna majoritet. Däremot
fanns vid ett samgående av demokrater med socialdemokrater en sä-
ker demokratisk majoritet. De monarkistiskt inställda partierna
kunde inte vinna mer än 15%. Även
utan hjälp av det under denna tid
vänsterorienterade centrumpartiet
syntes republikens demokratiska
grundval säkrad.
Med undantag av det republikanska segervalet 1928 hade emellertid det parlamentariska underlaget för republiken undergått en
ständigt fortskridande försämring.
Genom mellanpartiernas försvagning, genom de monarkistiska partiernas stärkande och genom upplösningen av en enhetlig arbetarrörelse till följd av kommunisternas oanade frammarsch skakades
republikens grundvalar. Parlamentarismen komprometterades genom
otaliga små splitterpartier, som sedan 1930 tillsammans hade cirka
60 till 80 mandat och så kunde avgöra centrala politiska frågor. slutligen kom det därhän, att ytterlighetspartierna, kommunisterna och
nationalsocialisterna, tillsammans
hade majoriteten och därigenom
kunde lamslå riksdagens verksamhet. Härigenom blev författningen
realiter försatt ur funktion, och via
presidialkabinetten utmynnade utvecklingen så i nazismen.
För att återgå till 1919 var det
naturligtvis för den tyska demokratins framtid en avgörande fråga,
vilken roll rikspresidenten skulle
spela i den nya författningen. Som
vi tidigare påpekat, hade övergången från kejsardömet till republiken försiggått på ett abrupt sätt.
I nationalförsamlingen kom det till
lidelsefulla meningsbrytningar, då
man skulle avgöra, om det var
lämpligare med en stark rikspresident med stora politiska befogenheter eller med en figur utan större
politiska befogenheter och med huvudsakligen rent representativa
uppgifter. Vänsterpartierna erinrade sig Louis Bonaparte, som först
fungerat som Frankrikes president
för att sedan genom en statskupp
tillvälla sig kejsarvärdigheten och
beröva det franska folket dess rättigheter. Också det tyska kejsarriket var ett varnande exempel på
att en kejsares centrala maktställning stått hindrande i vägen för en
demokratisk utveckling. Från annat
håll visade man sig över huvud taget avogt stämd mot en president i
republiken och menade, att det
kanske kunde vara nödvändigt med
ett tremannadirektorium med så
skarpt begränsade befogenheter, att
det från detta håll icke kunde uppstå någon fara för republikens fortbestånd. I denna uppfattning instämde emellertid icke Friedrich
Ebert, den nya statens förste president, som önskade en stark presidentmakt. Valet stod alltså mellan
en president efter franskt eller efter
amerikanskt mönster. Iden om en
stark presidentmakt, såsom den
föresvävade Ebert, segrade i nationalförsamlingen.
I Weimarförfattningen intog presidenten nästan samma ställning
som kejsaren i Bismareks författning. Presidenten valdes av hela
folket under en period av sju år,
565
representerade riket utrikespolitiskt, utnämnde och avskedade ämbetsmän och officerare och var
överbefälhavare över rikets hela
arme. Det mest ödesdigra låg emellertid däri att enligt artikel 48 av
’Veimarförfattningen rikspresidenten ägde diktaturbefogenheter att
med laga kraft sätta hela författningen ur funktion. Detta steg var
visserligen kringgärdat med vissa
restriktioner, t. ex. när de allmänna
förhållandena övergått till borgarkrig och när den allmänna ordningen direkt urartat i kaotiska förhållanden och det behövdes särskilda maktbefogenheter för att
återställa lugnet. I Weimarförfattningen var det dessutom stadgat,
att särskilda bestämmelser genom
rikslag skulle utarbetas, som fastslog, när och hur rikspresidenten
skulle få använda sig av dessa
maktbefogenheter. Men dessa bestämmelser utarbetades aldrig, och
av dessa skäl hade en rikspresident,
som ville missbruka sin makt, med
hjälp av § 48 möjlighet att sätta
hela Weimarförfattningen ur funktion. Här förelåg en allvarlig lucka
i lagen, som slutligen ledde till republikens förintande. Att man kunnat lägga en sådan makt i rikspresidentens händer, hade uteslutande sin orsak däri att man 1919
under Eberts spira icke förutsåg
och icke kunde förutse möjligheten
av en antidemokratisk president.
Det var vidare ödesdigert, att valrätten vilade på det s. k. proportionella systemet, som garanterade, att
566
inga röster gick förlorade och att
riksdagen var en noggrann avspegling av de avgivna röstsiffrorna.
Detta medförde, att även det minsta
parti kunde vara representerat i
riksdagen, och förorsakade i längden en sådan splittringstendens vid
valen, att slutligen ungefär 30 partier uppställde kandidater till riksdagsval. Och just detta blev idehistoriskt sett en av huvudorsakerna
till Weimardemokratins sönderfall.
Det kom slutligen i riksdagarna
1930 och 1932 därhän, att dessa
helt obetydliga splittringspartier intog i riksdagen mellan 60 och 80
platser, utan att någon regering vid
något viktigt avgörande kunde
förutspå, hur dessa partier skulle
förhålla sig. Den proportionella valmetoden är utan tvekan en av den
moderna demokratins mest betydande landvinningar, men den förutsätter ett politiskt mognat folk,
som på grund av rik politisk erfarenhet väl vet att begagna sina rättigheter. I Weimardemokratins fall
saknades dessa förutsättningar helt.
Och därför ledde denna valrätt
slutligen till en politisk katastrof.
Genom att ändra symbolen för
det tyska rikets enhet, flaggan, från
svart/vit/röd till svart/röd/guld
ville man både förnya minnet av
1848 års frihetstradition och visa
sin förbundenhet med Tysk-österrike. Man. glömde emellertid, att
minnet av 1848 års revolution icke
mer var levande 1919 och att alla,
som kände sig hemmastadda i den
tyska utvecklingen från Bismarck
till 1918, ansåg ändringen av flaggan som en brysk brytning med det
ärorika förflutna. Också här bröts
en tradition, vilket ledde till en
djup klyfta mellan olika tyska politiska grupper.
Weimarförfattningen hade ställt
hela det tyska statslivet på nya
grundvalar. Detta experiment kunde
emellertid endast lyckas, om det
bakom författningen stod en politiskt mognad befolkning, som levde
under lugna, trygga och fridfulla
förhållanden. Men dessa förutsättningar fanns, som bekant, inte.
Man får emellertid inte glömma, att
man hade Weimarförfattningen att
tacka för riksenhetens bevarande,
ett nytt statsliv, byggt på folksuveränitetens grund med ett helt demokratiskt skol- och universitetsväsen, som uppställde folkförsoningen som uppfostrans högsta
mål. Allt motstånd till trots blev
Tyskland under W eimarförfattningens dagar ett fast och ointagligt
bålverk mot bolsjevismens frammarsch i Europa.
Men Weimarförfattningen tog
icke – paradoxalt nog på grund av
sin alltför demokratiska karaktärhänsyn till, ja, omnämnde icke ens
de faktorer, som bestämde Tysklands politiska liv under denna period. I författningen omnämndes
inte fackföreningar som en politisk
faktor i en demokrati, icke ens de
politiska partierna, som ju i själva
verket bildar ryggraden i en demokratisk stat, och icke riksvärnet,
den nya armen i weimardemokratin. I författningen talar man bara
om riksdagsmän eller parlamentsledamöter i egenskap av hela folkets representanter. Man ville icke
ens antyda, att en riksdagsledamot
kunde förlägga sin verksamhet
inom ett partis trånga gränser. Men
detta sant demokratiska sinnelag,
som genomströmmar hela Weimarförfattningen, räknade på ett idealistiskt sätt med de stora, gemensamma ideer, som uppbär politiken.
Dessa föreställningar var emellertid helt verklighetsfrämmande i
denna tid och hade därför helt
oväntat en motsatt verkan. Författningen angav alltså inga fasta normer för fackföreningarnas, härens
och partiernas ställning inom författningens ram, och just därför
kunde dessa politiska organisationsformer själva på grund av politisk erfarenhet godtyckligt bestämma sin ställning inom politiken, dvs. det saknades klarhet,
vilken ställning och uppgift dessa
organisationer hade att fylla inom
en sann demokratis ram. Weimarförfattningen var, som man i anslutning till en stor samhällstänkare kan säga, en författning för
gudar, men just därför kunde den
inte förverkligas på jorden.
Det var ödesdigert, att Weimarförfattningen stod i skuggan av
Versaillesfreden och att just Versaillesfredens bestämmelser upphävde Weimarförfattningen, i den
mån den icke stod i överensstämmelse med Versaillesfördraget. Just
detta förhållande blev för den tyska
567
\Veimarrepublikens motståndare
anledning att associativt förknippa
Weimarförfattningen med Versaillesfördraget för att på så sätt diffamera den nya författningen i folkets ögon. Här arbetade man med
samma knep som 1918, när man
gjorde den nya regimen ansvarig
för vapenstilleståndet i Compiegne
och därmed hindrade, att den nya
författningen slog rötter i det tyska
folkets politiska medvetande.
Utan tvivel var Versaillesfreden
av den 28 juni 1919 en svår belastning för den tyska republiken. Det
är dock inte riktigt, att Versaillesfreden redan i grunden varit den
enda orsaken till W eimarrepublikens senare sammanbrott, men
Versaillesfreden stod i centrum för
den nationella oppositionens kamp
mot Weimarrepubliken och utgjorde särskilt grundtemat för Hitlers chauvinistiska kamp mot W eimarrepubliken. Det första världskriget hade från de allierade makternas sida förts under slogan
»Kamp mot den tyska militarismen
och mot den kejserliga överhetsstalem. Serlan 1917 hade Förenta staternas president Wilson förkunnat
de enskilda folkens självbestämmanderätt och nödvändigheten av
en fred utan annexioner och skadestånd och förknippat denna ide
med tanken på ett nytt folkens förbund på demokratisk grund. I de vapenstilleståndsförhandlingar, som
förts mellan den kejserliga tyska
regeringen och president Wilson,
hade Wilson åberopat de sedan
568
1917 formulerade 14 punkter, som
skulle utgöra basis för den framtida freden med Tyskland. I förlitande därpå hade det tyska folket
nedlagt sina vapen, och den redan
i gång befintliga demokratiseringen
av det tyska statslivet hade fortsatt
i snabbt tempo. Och detta helt i
linje med Wilsons ideal! Versaillesfreden, en produkt av den långa
fredskonferensen i Versailles, var
emellertid en ren makt- och diktatfred i strikt motsats till Wilsons
krav på den s. k. öppna diplomatin.
Segrarna påbördade den förlorande
parten, Tyskland, hela ansvaret och
skulden för världskrigets utbrott,
och inte på förhandlingsvägen utan
genom notväxling fann de sig beredda att på vissa punkter revidera
de hårda fredskraven. Det kränkte
djupt det tyska folkets rättsmedvetande, att Tyskland inte bara måste
ta ansvaret och skulden för det
första världskriget utan också finna
sig i att utlämna ungefär 900 s. k.
krigsförbrytare, bland dem den
tyske kejsaren och nästan alla
framstående härförare under kriget. Det kändes inte mindre förnedrande, att man i motsats till Wilsons 14 punkter fastslog astronomiska summor för Tysklands reparationer men inte fixerade en fast
skuldsumma. Tyskland var alltså
ständigt hotat av främmande invasion till följd av en förment försummelse i betalningen av skadeståndet.
Det hedrar den amerikanska historieforskningen, att nästan alla amerikanska historiker, bland dem så
framstående lärda som Fay, Barnes
och Langer, redan under 1920-talet
klart insett, att Versaillesfreden var
ett svårt politiskt misstag och uppmuntrade just de nationalistiska
kretsarna i Tyskland att med alla
medel bekämpa den tyska Weimardemokratin. Också här bortglömdes
det märkliga faktum, att armens
högsta kommando ansåg, att man
endast hade att välja på att underteckna fredsfördraget eller att gå
under. Armen valde att »gå under»,
men ingen ansvarig regering kunde
offra ett helt folks liv och existens.
Sedan är det en annan historia, att
på förhandlingsvägen steg för steg
Stresemann nådde en fullständig
revidering av Versaillesfördraget
och att Tyskland inom en tidsrymd
av mindre än tio år vann inträde i
Nationernas förbund, åstadkom en
försoning med Frankrike, i Locarnofördraget erkände de tyskfranska gränserna och i Kellogpakten 1928 uttryckligen förpliktade
sig att reglera alla territoriella
stridsfrågor förhandlingsvägen på
fredligt sätt. Stresemanns tidiga
död 1929 var en katastrof för Weimardemokratin. Typiskt för de nationella är, att de satte i gång en
otrolig hetskampanj mot Stresemann och aldrig erkände hans betydelse som europeisk fredspolitiker.
Han stämplades av chauvinisterna
som Weimardemokratins typiske
representant, som en folkförrädare
och en uppfyllelsepolitiker.
Det är självfallet, att armens roll
inom statslivet är av vidsträckt be- ’…
tydelse. Detta gällde i särskilt hög
grad för Tyskland, där rikets grundande 1870/71 var ett resultat av
tre krig. Under det första världskriget var det den kejserliga
armens förtjänst, att Tyskland
effektivt skyddades mot fientlig invasion. Även den store engelske
statsmannen Churchill betonade
tyskarnas rätt att vara stolta över
sin här och dess prestationer under
det första världskriget. Det svåra
militära nederlaget, som – det får
man icke glömma – kom helt
oväntat för de breda befolkningslagren, hade medfört genomgripande förändringar. Den krigströtta befolkningen såg med förakt
på den hemvändande besegrade
armen och önskade ingenting mer
än en snabb fred. Det var Friedrich
Ebert, som i egenskap av republikens förste rikskansler, folkdeputerad och rikspresident hade en hemlig telefonförbindelse med den tidigare kejserliga armens kommando
i Spa, i Kassel och i Kolberg och
vid dessa tillfällen kom i nära kontakt med bl. a. Kurt von Schleicher
och generalen von Gröner. Han rådslog med dem om det politiska läget
och fick genom deras förmedling
hjälptrupper, s. k. frikårer, som
slog ner kommunistiska upprorsförsök, som under de första revolutionsmånaderna hotade den tyska
enheten och den inre freden. Det
var också Ebert, som vid Pariser
Platz i Berlin i början av december
1918 hälsade de hemvändande trupperna välkomna tillbaka till hem- 569
landet. Så var redan från början
den tyska republikens öde nära förknippat med armen. Armens framtid avgjordes först genom VersaillesfördrageL På fredskonferensen
kom det till en lidelsefull uppgö-
relse mellan franska och engelska
generaler om den tyska republiken
skulle få ha en på demokratisk
grund uppbyggd folkarme på
300 000 man eller en ren yrkesarme
på 100 000 man utan tunga vapen,
som skulle bestå av officerare och
yrkessoldater med en tjänstetid på
12 år. Det var ödesdigert för den
demokratiska \Veimarrepubliken,
att den sistnämnda ståndpunkten
vann segern. Så uppstod en strängt
hierarkiskt uppbyggd elitarme, vars
urval av officerare och soldater rättade sig helt efter de militära kvalifikationerna. Just denna elitarme
hade en nyckelposition vid viktiga
politiska avgöranden. Armen bildade en stat i staten och formades
helt efter general von Seeckts ideer.
Seeckt var en briljant organisatör
och en man av stor begåvning. Han
uppställde tesen, att armen borde
stå över partierna och vara helt
opolitisk. Visserligen hade armen
förpliktelsen att akta statens värde
och värdighet, men detta betydde
icke en bekännelse till den tyska
republiken. Seeckts grunduppfattning motsvarade helt den gamla
kejserliga armens traditioner, men
den rimmade dåligt med en modern
folkarmes uppgifter. Regeringen
kunde nämligen aldrig veta, hur
armen skulle ställa sig vid en poli- 570
tisk kris. Vid Kappkuppen t. ex. avvisade v. Seeckt kallt och överlägset regeringens begäran, att han
skulle kämpa mot upprorsmakare.
Han sade ifrån med bestämdhet:
»Riksvärnet kämpar icke mot riksvärnet.» Samtidigt vägrade han
emellertid att ställa sig i spetsen
för Kappkuppen, eftersom en general »inte bryter sin ed». När Seeckt
1923 i ett förtvivlat politiskt läge
tillfrågades om riksvärnets hållning, förklarade han, att riksvärnet
stod bakom honom. Under Eberts
presidentskap blandade sig den republikanska regeringen icke in i hä-
rens angelägenheter, och det måste
klart sägas ifrån, att v. Seeckt av
fri vilja gav den tyska republiken
sitt fulla stöd i bekämpandet av revolutionära rörelser. På så sätt
kunde man med rätt säga, att riksvärnet stod bakom den bestående
staten, men man måste också framhäva, att man aldrig i förväg kunde
veta, hur armen skulle ställa sig i
konfliktsituationer, enär armeledningen själv förbehöll sig rätten att
avgöra dessa frågor.
I den tyska republikens historia
betyder Hindenburgs val till rikspresident efter Ebert en vändpunkt.
Man kan gott och väl jämföra detta
med Bismareks avskedande 1890.
På samma sätt, som det är oriktigt
att framställa Tysklands sammanbrott 1918 som en följd av Bismareks avskedande, är det oriktigt
att anta, att med detta val republikens öde redan i grunden var beseglat. Det var emellertid omisskännligt, att valet av Hindenburg kunde
betyda en allvarlig fara för republikens framtid. Fältmarskalk v. Hindenburg var republikens förste president, som valts enligt W eimarförfattningens principer av hela folket.
I motsats till sin föregångare var
Hindenburg övertygad monarkist
och kände sig som det gamla systemets typiske representant. Han
hade redan som ung officer deltagit
i slaget vid Königgrätz 1866 och
varit närvarande vid kejsarens krö-
ning 1871. Han valdes icke till president på grund av framstående
politiska kvalifikationer utan
egenskap av glorifierad folkhjälte
som östpreussens befriare och som
den beundransvärde organisatören
av de från fronten hemvändande
trupperna. Rikspresidentens författningsenliga befogenheter kunde
bli ett fruktansvärt vapen i en presidents händer, om han som Hindenburg endast kände sig som ett
slags vikarierande kejsare. I sin
egenskap av president för det tyska
riket intog Hindenburg dessutom
en nyckelposition redan som riksYärnets högste befälhavare. Det kan
inte förnekas, att de värsta farhå-
gorna besannades, när i en avgö-
rande politisk kris endast rikspresidenten efter eget bevåg hade tillfälle att utse rikskanslern. Det
måste i detta sammanhang klart
framhävas, att helt enkelt utan
Hindenburgs samtycke Hitler aldrig
hade kunnat bli rikskansler.
Men den huvudsakliga orsaken
till \Veimarrepublikens sammanbrott var genomgripande politiska
förvandlingar mellan 1918 och
1930. Som vi tidigare påpekat, hade
redan under kejsarrikets slutskede
uppstått ett slags parlamentarisk
koalitionsregering, som sedan fann
sin fortsättning i Weimarrepublikens koaliHonsregeringar. 1919
fanns bland befolkningen en klar
republikansk majoritet, som emellertid under årens lopp minskades
undan för undan. Genom en måttfull ledning var de tysknationella
och det tyska folkpartiet, dvs. rent
monarkistiska partier, beredda att
deltaga i en regeringskoalition. På
så sätt kunde all partisplittring till
trots fram till 1930 en omedelbar
regeringskris och en funktionsoduglighet av parlamentet undvikas. Detta förhållande tedde sig
emellertid helt annorlunda i samma
ögonblick som de nationella partierna icke längre fann sig beredda
att deltaga i något slags regeringskoalition. Man får nämligen icke
förbise, att med undantag av de republikanska segervalen av 1919 och
av 1928 det aldrig fanns en republikansk majoritet bland väljarna.
Republikanskt sinnade och antirepublikanskt inställda väljare höll
sig på det stora hela taget i balans,
och däri låg ytterligare ett väsentligt svaghetsmoment under den republikanska eran. På grund av de
helt osäkra majoritetsförhållandena
i riksdagen kunde endast i så fall
koalitionsregeringar bildas, om de
enskilda partierna gjorde betydelsefulla eftergifter. Men just efter
571
Stresemanns död sökte det tyska
folkpartiet nära kontakt med de
tysknationella, och båda dessa partier å sin sida skärpte sin avvisande
hållning mot socialdemokratin. Det
tyskdemokratiska mellanpartiets så
viktiga utjämningsställning föll
nästan bort på grund av detta partis katastrofala valnederlag. Det var
ett allvarligt kristecken, att det
tysknationella partiet sedan 1928
kommit under Alfred Hugenbergs
diktatoriska ledning. Hugenberg
var en svuren motståndare till demokratin, socialismen och liberalismen samt var beredd att offra
alla kulturkonservativa tankegångar till förmån för en krass
maktnationalism. Under samma tid
blev professorn Prälat Kaas det katolska centrumpartiets ledare, en
ytterst auktoritärt inställd man och
helt avogt stämd mot W eimardemokratin. Alla dessa strukturförändringar hade emellertid icke betytt
Weimardemokratins störtande, om
icke under denna tid två helt auktoritärt inställda nya partier vunnit stora valframgångar: kommunisterna och nationalsocialisterna.
Båda dessa partier utgjorde en ny
typ av partigrupperingar. Kommunisterna hyllade ledaretanken och
bestämdes i sin politiska målsättning från Moskva. Redan 1924 hade
Stalin uttalat lösenordet: »Socialdemokratin och socialfascismen är
tvillingbröder.» Därför bekämpade
kommunisterna socialdemokraterna
som huvudfiender och ansåg, att
socialfascismens nederlag enligt
572
dialektiska lagar skulle öppna vä-
gen till nationalfascismens herravälde. De trodde vidare, att kommunismen skulle bli nationalfascismens efterföljare och med tiden
tillvinna sig varaktig makt. Republikens öde var beseglat i samma
ögonblick som dessa extrema partier
vann så många platser i riksdagen,
att de kunde göra parlamentet funktionsodugligt. Detta tillstånd inträffade som bekant under Briinings
och Papens rikskanslerskap, då
under utnyttjande av § 48 rikspresidenten bestämde den tyska politikens kurs. Att detta kunde inträffa,
hängde i sin tur samman med d~n
ekonomiska världskrisen, som 1929
särskilt svårt hemsökte Tyskland.
Denna kris utgjorde en utmärkt
jordmån för nationalsocialismen.
ENligt historiens hårda lagar har
W eimardemokratin, det stora demokratiska experimentet mellan
1919 och 1933, fått ett negativt
eftermäle. I rättvisans namn bör
emellertid sägas, att denna uppfattning, som ensidigt dömer efter
framgången, är mycket orättvis.
Aldrig får man glömma och lämna
ur sikte, att det var W eimardemokratin, som bevarade Tysklands enhet, räddade Europa under denna
tidsperiod från bolsjevismen och
utgjorde ett fredens bålverk i en
otroligt upprörd tid. Fram till 1930
var Tyskland för hela världen ett
föregångsland i sina kulturella och
sociala prestationer. Efter 1930 under presidialkabinetten Briining,
Papen och Schleicher hade Weimarförfattningen de facto ingen
reell betydelse mer. Man kunde
icke mer återvända till den. Och
att övervinna nationalsocialismen
kunde bara lyckas genom en direkt
statskupp eller genom en grundläggande författningsreform. Det är
emellertid helt oriktigt att säga, att
Hitlers totalitära statsideologi övervunnit den demokratiska staten,
eftersom det ju sedan 1930 icke mer
existerade en demokrati i ordets
sanna bemärkelse. Dessutom måste
beaktas – något som just nu
skarpt framhävts i den amerikanska forskningen – att Hitler
fram till sitt makttillträde aldrig
vunnit mer än en bråkdel av befolkningen, dvs. 37%, så att alltså
63% förkastat Hitlers politiska
linje. Han har icke genom majoriteten av Tysklands befolkning kunnat vinna makten, utan därigenom
att en ålderstigen, trött och omdö-
meslös rikspresident i den avgö-
rande stunden utnämnt honom till
rikskansler.
NÅGRA IDEHISTORISKA SYNPUNKTER PA
UPPLÖSNINGSTENDENSER I WEIMARREPUBLIKEN
UPPGIFTEN FÖR denna föreläsning
är att ge några idehistoriska synpunkter på vissa upplösningstendenser i W eimarrepubliken, vilka
-redan ifrån början förhandentill sist skulle leda till dess sammanbrott.
Detta ämne har de senaste två
decennierna varit föremål för
största intresse i den internationella forskningen. En hel flora av
historiska arbeten har sett dagen,
huvudsakligen i Amerika, men
även i England och Frankrike och
givetvis i Västtyskland. Alltjämt är
de här mötande problemen mycket
omstridda, och detta helt naturligt.
Det är nämligen ett av de märkligaste fenomenen i världshistorien,
att ett folk ger sig själv världens
friaste författning, den s. k. \Veimarförfattningen, men redan 14 år
senare faller offer för en totalitär
statsbildning av det mest despotiska slag.
Den tyska republiken utropades
den 9 november 1918 av den socialAu dr ERICH WITTENBERG
mann och av den kände vänsterradikalen Karl Liebknecht. Detta
blev ödesdigert. På grund av olika
politiska inställningar fullföljde
Scheidemann och Liebknecht olika
mål. Scheidemann önskade i full
överensstämmelse med Ebert – senare den tyska republikens förste
president – att den tyska republiken skulle baseras på demokratisk
grundval, medan Liebknecht åsyftade en republik på proletär grund
efter ryskt mönster. Men Ebert och
Scheidemann var inte heller helt
överens i sina politiska avsikter,
eftersom Ebert gjort uppriktiga försök att rädda monarkin och endast
av nödtvång erkände republiken
som ett slutgiltigt faktum.
Republikens uppkomst stod alltså under en olycksstjärna. Den var
ett resultat av det militära nederlaget, monarkins oväntade fall, inrikespolitiskt kaos och den amerikanske presidenten Wilsons önskan
att snabbt avskaffa monarkin i hela
Tyskland och åstadkomma en gedemokratiske politikern Scheide- nomgripande demokratisering av
Provföreläsning vid Lunds universitet den 8 november 1960.
det tyska statslivet. Två dagar efter
revolutionen undertecknade den 11
november samma år den katolske
centrumpolitikern Matthias Erzberger ett drakoniskt vapenstillestånd
i egenskap av civil ämbetsman i den
nya republikanska regimen. Det var
alltså icke militärer, som ju huvudsakligen bar ansvaret för nederlaget, utan en civil ämbetsman, som
undertecknade vapenstilleståndet.
Han fick också betala det med dö-
den några år senare. På så sätt blev
i folkets föreställning den nya republikens män ansvariga för det
militära nederlaget och det därpå
följande vapenstilleståndet. Redan
i november 1918 finner vi i otaliga
nationalistiska broschyrer tesen om
de s. k. november-förbrytarna, som
beseglat Tysklands undergång.
Även i andra länder, t. ex. i
Frankrike och Ryssland, har i grunden omdanande politiska förändringar ägt rum i politiska orostider.
Låt mig påminna om den franska
republikens uppkomst den 4 september 1870 mitt under det tyskfranska kriget 1870/71. Den ryska
revolutionen 1905 efter nederlaget i
det rysk-japanska kriget är ett annat exempel härpå. I både Frankrike
och Ryssland har dessa omvälvningar slutligen grundlagt stabila
politiska förhållanden. Men icke så
i Tyskland. Hur kom det sig? I
Ryssland fanns en fast kontinuerlig
revolutionär tradition, som förklarar den senare utvecklingen. Detsamma gäller Frankrike med 1789
års revolution i centrum för alla
559
därpå följande politiska omvälvningar. Trådarna till det förflutna
har aldrig helt avklippts. Men detta
kan icke sägas om den tyska utvecklingen. 1848 års liberala frihetstradition hade efter det tyska
rikets grundande 1870/71 under
Bismarck och det därpå följande
händelseförloppet trängts i bakgrunden och var vid den tyska novemberrevolutionens utbrott inte
längre ett levande frihetsarv. I detta
sammanhang får man aldrig
glömma, att Bismareks rike sedan
1870 i stort sett präglat det tyska
folkets politiska inställning och
mentalitet. Av de politiska partierna i Tyskland under det första
världskriget fanns det endast ett
parti – nämligen det socialdemokratiska arbetarpartiet- som i sitt
partiprogram direkt krävde monarkins avskaffande och republikens
införande. Det var också detta
parti, som redan 1912 yrkade på
Tysklands politiska omvandling
från en konstitutionell till en parlamentarisk statsbildning. Men
dessa fordringar överskuggades
helt av kravet på sociala reformer
redan under första världskriget.
Detta är förklaringen till att den
tyska socialdemokratins ledande
gestalt, Friedrich Ebert, så varmt
önskade monarkins bibehållande.
Däremot fanns det en försvinnande
liten minoritetsgrupp av vänsterradikaler, som redan under första
världskriget önskade att omedelbart införa republiken. Från många
håll krävdes visserligen Wilhelm
560
II: s abdikation, när kriget lutade
mot nederlag, men det var på intet
sätt detsamma som monarkins avskaffande.
Redan i början av det första
världskriget insåg många nödvändigheten av genomgripande reformer i det tyska författningslivet.
De oerhörda fordringar, som kriget
ställde på den enskildes prestationsförmåga, gynnade kraven på
större medbestämmanderätt i politiskt viktiga frågor. Kejsarens ord,
då kriget började »Jag känner icke
mer till några partier, jag känner
bara till tyskar», uppfattades i vida
kretsar som en signal till en stor
politisk och social reform. Dessa
förhoppningar infriades emellertid
inte. Visserligen tilläts de socialdemokratiska soldaterna att läsa sitt
partis tidningar och visserligen fick
socialdemokraterna då och då lägre
förvaltningstj änster, men i stort
sett blev socialdemokraterna uteslutna från det politiska ansvaret.
Hoppet om en fullständig reform av
den orättvisa treklassvalrätten i
Preussen blev flera år framåt ouppfyllt. Under en lång tid – fram till
1917 – låg det inrikespolitiska reformarbetet helt nere. Kejsarens
berömda »påskbudskap» år 1917
bebådade väl en radikal reform av
Preussens författning, men icke ens
detta löfte förverkligades. Det låg i
sakens natur, att under kriget riksdagens reella inflytande minskades,
enär de militära försvarsuppgifterna stod helt i förgrunden. Vid
några tillfällen försökte emellertid
riksdagen att göra sitt inflytande
gällande, som t. ex. vid den stora
fredsresolutionen från år 1917, i
vilken tre stora politiska partier,
centrumpartiet, det liberala partiet
och socialdemokraterna i förening
krävde snabbt slut på kriget och en
försoningsfred utan annexioner och
skadestånd. Men inte heller detta
ledde till några resultat.
Det är ett paradoxalt faktum, att
parlamentariseringen av det tyska
statslivet mot det första världskrigets slut tog ett jättesteg framåt
genom den gamla regimens ingripande. Icke långt efter den tyska
armens svåra nederlag den 8 augusti
1918 meddelade general Ludendm·ff
rikskanslern, att regeringen omedelbart måste ställas på bredare
parlamentarisk bas. Mer än så,
den högsta armeledningen krävde,
att vapenstilleståndsförhandlingar
omedelbart skulle inledas för att
hindra fullständigt sammanbrott
vid fronten. Kejsaren utnämnde då
en nära släkting, den liberale och
framstegsvänlige prins Max v. Baden till rikskansler. Och nu bildades under det tyska kejsardömet de
facto den första regeringen på parlamentarisk grund. Representanter
för samma partier – det katolska
centrumpartiet, socialdemokraterna
och de frisinnade – som inlämnat
den tidigare omnämnda fredsresolutionen, inträdde i egenskap av
vicekansler och statssekreterare i
det kejserliga kabinettet. Dessa
partier, som redan då utgjorde en
majoritet i riksdagen, framträdde
senare på den historiska skådeplatsen som den s. k. stora koalitionen
under Weimarrepublikens dagar.
Denna första parlamentariska regering blev i själva verket förebilden
för regeringsbildningen under W eimartiden. Den 28 oktober, dvs.
cirka 14 dagar före novemberrevolutionens utbrott, antog den kejserliga riksdagen en lag, avsedd att
ändra författningen, som efter förbundsrådets instämmande undertecknades av kejsaren. Med denna
statsakt, som helt undgick allmänhetens uppmärksamhet, hade Tyskland plötsligt förvandlats från en
konstitutionell till en parlamentarisk monarki. Lagen bestämde nämligen, att det politiska livets tyngdpunkt numera skulle ligga i riksdagen. Rikskanslern var för framtiden ansvarig inför riksdagen för
sina handlingar. Krigsförklaringar
och fredsslut kunde inte företagas
utan riksdagens instämmande. Utnämningar av ämbetsmän och officerare måste kontrasigneras av
rikskanslern. Det var mycket ödesdigert för den unga tyska republiken, att alla dessa grundläggande
förändringar på grund av den alltför snabba utvecklingen nästan helt
undgick allmänheten eller föll i
glömska. Vi upprepar: armeledningen hade bedömt det militära
läget som hopplöst och krävt vapenstilleståndsförhandlingar mot den
civila regeringens vilja. Militärledningens representanter hade i det
annalkande nederlagets tecken
krävt en parlamentarisering av för- 39- 60164079 Svensk Tidskrift H.10 1960
561
fattningslivet, och med kejsarens,
armeledningens och riksdagens instämmande hade övergången från
en konstitutionell till en parlamentarisk statsbildning fullbordats. Låt
oss tillägga, att vapenstilleståndet
med dess hårda villkor undertecknats med armeledningens uttryckliga samtycke. Hade detta fastspikats i det tyska folkets medvetande,
hade aldrig den unga tyska republiken kunnat göras ansvarig för det
militära nederlaget, för vapenstilleståndet och för den politiska omvandlingen.
Sammanfattningsvis kan nu sä-
gas, att övergången från monarki
till republik tedde sig som något
helt oväntat för den tyska befolkningen och att man redan då talade
om den »improviserade» republiken. Utan tvekan är det riktigt, att
det i Tyskland efter det militära
nederlaget hade kunnat uppstå, ja,
redan hade uppstått en parlamentarisk monarki, som hade kunnat
bibehållas, om icke de upprörda
folkmassorna i sitt hat mot ”\Vilhelm II hade krävt monarkins avskaffande. Friedrich Ebert hade i
själva verket sina goda skäl att
göra, vad han kunde, för att söka
bibehålla monarkin.
Det var inte fel att redan 1918
tala om den tyska republiken som
en republik utan republikaner. Objektivt sett kunde man under denna
tid ingenting veta om den nya tyska
författningen, som ju inte uppstått
förrän nästan ett år efter novemberrevolutionen. I intellektuella
562
kretsar diskuterades nu ivrigt frå-
gan, om den nya republiken över
huvud taget hade några framtidsutsikter. Det hedrar så framstående
lärda, som statsrättsläraren Hugo
Preuss, historikerna Friedrich
Meinecke och Hans Delbriick, att
de efter monarkins sammanbrott
bekände sig till den nya republiken,
ansåg sig vara förnuftsrepublikaner
och betonade nödvändigheten av
att ge den nyfödda republiken en
chans. Det bör emellertid konstateras, att dessa ideer icke fann
någon fruktbar jordmån hos de
från kriget hemvändande unga
männen. Förtvivlade över l<.rigets
utgång, skeptiskt inställda mot landets framtid, pessimistiska beträffande sina framtidsutsikter kände
de sig rotlösa i sitt gamla fädernesland. Därför misslyckades redan i
början den nya staten att vinna anklang hos den unga generationen,
som fortfarande levde i sina krigsminnen och drömmar om ett mäktigt tyskt rike.
De nya partibildningar, som huvudsakligen uppstått under november och december 1918, var en barometer för den tyska befolkningens
dåvarande inställning. Här kunde
man studera, i vilken mån det lyckats att ställa det politiska livet på
nya grundvalar i överensstämmelse
med de politiska förändringar, som
under tiden sl<ett. Vid första ögonkastet synes det, som om nya tendenser hade brutit fram. Det var
märkligt, att just de partier, som
starkast varit förankrade i det förflutna, satte beteckningen »volk»
framför sina partibeteckningar för
att på så sätt visa sin samhörighet
med de breda folkmassorna. De
konservativa valde partibeteckningen »Tysknationella folkparHeh
och från deras viktigaste tidning,
»Kreuzzeitung», försvann devisen
»För Gud, konung och fosterland».
Det visade sig emellertid, att de
konservativa icke förändrat sinnelaget. Partiprogrammet var en glö-
dande bekännelse till monarkin och
en lidelsefull appell att också under
nya former bevara de gamla värdena. Partiet bestod huvudsakligen
av ledande industrimän inom den
tunga industrin, av storagrarer och
representanter för den högre ämbetsmannakåren. De drömde fortfarande om ett mäktigt Tyskland
med en förstarangsställning bland
världsmakterna. Det var emellertid
lyckosamt, att de tysknationella
fram till 1928 stod under en måttfull och klok ledning, som var beredd att deltaga i regeringen.
De tidigare nationalliberalerna
dök upp under beteckningen »Det
tyska folkpartiet» under ledning av
Gustaf Stresemann. Han var under
denna tid ännu en lidelsefull monarkist och hade under det första
världskriget som anhängare av en
hård annexionsfred stått kretsen
kring Ludendorff nära. Partiet bar
åren 1918/19 en stark nationalistisk
prägel och intog en helt negativ
ställning till socialdemokratin.
Både de tysknationella och _det
tyska folkpartiet arbetade träget
för monarkins återupprättande.
Det är emellertid märkligt, att just
Stresemann senare som ansvarig
statsman genomgick en betydelsefull omvandlingsprocess, och att
partiet under hans ledning verksamt stödde den tyska republiken.
Det stora katolska centrumpartiet hade sedan 1890 en nyckelposition i den tyska politiken, som det
också bevarade under den republikanska eran. Det var ett stort samlingsparti på religiös grund, sammansatt av alla befolkningslager,
och hade redan under det första
världskriget under Erzbergers ledning bekänt sig till en parlamentarisk författningsreform. Fortfarande fanns emellertid en högerorienterad flygel kvar, som såg
denna utveckling med stor skepsis.
Vänsterflygeln representerades under Weimareran av Erzberger och
\Virth, den senare ursprungligen
läroverksadjunkt och sedan republikansk rikskansler. Högerflygeln
leddes av de bekanta politikerna
Marx och Briining. Det blev ödesdigert för Weimarrepubliken, att
högerflygeln helt vann överhanden
inom partiet efter 1928.
Det stora tyska mellanpartiet
trädde nu fram under beteckningen
»Det tyskdemokratiska partiet».
Det rörde sig i själva verket här om
en ny upplaga av det gamla frisinnade partiet, som redan under Bismarck i skarp motsats till rikskanslern utgjorde det stora liberala
oppositionspartiet, som med övertygelse och energi arbetat för en
563
framstegsvänlig utveckling av
Tysklands författningsliv. 1918/19
stod partiet under ledning av Friedrich Naumann, Max Weber och
Theodor Wolff, den dåtida tyska
intelligensens elit. Partiet var alltigenom republikanskt inställt, inrikespolitiskt orienterat, ide- och icke
maktbetonat och arbetade för en
stadigvarande försoning mellan
borgardömet och arbetarpartiet.
Två av dessa stora intellektuella
avled emellertid redan 1919 och
1920. Under bristfällig ledning förlorade sedan detta parti alltmera
sin betydelse och kunde inte bevara sin mellanställning som utjämnande faktor mellan borgare
och arbetare.
Socialdemokratin, både under
Bismarck och Wilhelm II det stora
oppositionspartiet, djupt förankrat
i fackföreningsrörelsen och starkt
intresserat av socialt reformarbete,
led under följderna av sitt bristande inflytande på det tyska rikets
politik. Från Bismarcktiden till den
tyska monarkins fall var ordsprå-
ket »l Tyskland kan en socialdemokrat inte ens vara nattvakt» en
hister sanning. Och denna partiets
förnedrande ställning kunde inte
uppvägas av politiskt inflytande i
några sydtyska stater. 1918 stod
partiet under ledning av Friedrich
Ebert, en man med stor erfarenhet
från det kommunala livet och partiets stora statsmannabegåvning.
Efter hans tidiga död kunde partiet
inte finna en jämbördig efterträ-
dare. I stort sett visade det sig allt- 564
så, att det 1918/19 bara fanns två
stora partier, som uppriktigt stödde
den tyska Weimarrepubliken, det
socialdemokratiska partiet och det
tyskdemokratiska partiet. Alla
andra partier var antingen direkt
monarkivänliga eller också intog de
en vag, vacklande hållning till den
unga republiken. Också häri låg en
av huvudorsakerna till den tyska
Weimarrepublikens slutliga fall.
Det bör beaktas, att de helt
extrema partier, som direkt arbetade på att undergräva Weimarrepublikens existens, 1918 endast
befann sig i begynnelsestadiet av
sin utveckling. Härmed åsyftar jag
kommunisterna och nazisterna. Det
kommunistiska partiet, som ville
forma den tyska staten efter ryskt
mönster, grundades i december
1918 under Rosa Luxemburgs och
Karl Liebknechts ledning, men deltog inte i valen till nationalförsamlingen den 19 januari 1919. Detsamma gällde det nationalsocialistiska arbetarpartiet, som först
grundades i februari 1920. Visserligen hade Adolf Hitler redan då
slungat ut sitt anatema över november-förbrytarna, frimurarna och
judarna. Båda partier var alltså för
obetydliga för att kunna utöva nå-
got nämnvärt inflytande.
Vid valet till nationalförsamlingen den 19 januari 1919 lyckades det inte socialdemokraterna att
ensamma vinna majoritet. Däremot
fanns vid ett samgående av demokrater med socialdemokrater en sä-
ker demokratisk majoritet. De monarkistiskt inställda partierna
kunde inte vinna mer än 15%. Även
utan hjälp av det under denna tid
vänsterorienterade centrumpartiet
syntes republikens demokratiska
grundval säkrad.
Med undantag av det republikanska segervalet 1928 hade emellertid det parlamentariska underlaget för republiken undergått en
ständigt fortskridande försämring.
Genom mellanpartiernas försvagning, genom de monarkistiska partiernas stärkande och genom upplösningen av en enhetlig arbetarrörelse till följd av kommunisternas oanade frammarsch skakades
republikens grundvalar. Parlamentarismen komprometterades genom
otaliga små splitterpartier, som sedan 1930 tillsammans hade cirka
60 till 80 mandat och så kunde avgöra centrala politiska frågor. slutligen kom det därhän, att ytterlighetspartierna, kommunisterna och
nationalsocialisterna, tillsammans
hade majoriteten och därigenom
kunde lamslå riksdagens verksamhet. Härigenom blev författningen
realiter försatt ur funktion, och via
presidialkabinetten utmynnade utvecklingen så i nazismen.
För att återgå till 1919 var det
naturligtvis för den tyska demokratins framtid en avgörande fråga,
vilken roll rikspresidenten skulle
spela i den nya författningen. Som
vi tidigare påpekat, hade övergången från kejsardömet till republiken försiggått på ett abrupt sätt.
I nationalförsamlingen kom det till
lidelsefulla meningsbrytningar, då
man skulle avgöra, om det var
lämpligare med en stark rikspresident med stora politiska befogenheter eller med en figur utan större
politiska befogenheter och med huvudsakligen rent representativa
uppgifter. Vänsterpartierna erinrade sig Louis Bonaparte, som först
fungerat som Frankrikes president
för att sedan genom en statskupp
tillvälla sig kejsarvärdigheten och
beröva det franska folket dess rättigheter. Också det tyska kejsarriket var ett varnande exempel på
att en kejsares centrala maktställning stått hindrande i vägen för en
demokratisk utveckling. Från annat
håll visade man sig över huvud taget avogt stämd mot en president i
republiken och menade, att det
kanske kunde vara nödvändigt med
ett tremannadirektorium med så
skarpt begränsade befogenheter, att
det från detta håll icke kunde uppstå någon fara för republikens fortbestånd. I denna uppfattning instämde emellertid icke Friedrich
Ebert, den nya statens förste president, som önskade en stark presidentmakt. Valet stod alltså mellan
en president efter franskt eller efter
amerikanskt mönster. Iden om en
stark presidentmakt, såsom den
föresvävade Ebert, segrade i nationalförsamlingen.
I Weimarförfattningen intog presidenten nästan samma ställning
som kejsaren i Bismareks författning. Presidenten valdes av hela
folket under en period av sju år,
565
representerade riket utrikespolitiskt, utnämnde och avskedade ämbetsmän och officerare och var
överbefälhavare över rikets hela
arme. Det mest ödesdigra låg emellertid däri att enligt artikel 48 av
’Veimarförfattningen rikspresidenten ägde diktaturbefogenheter att
med laga kraft sätta hela författningen ur funktion. Detta steg var
visserligen kringgärdat med vissa
restriktioner, t. ex. när de allmänna
förhållandena övergått till borgarkrig och när den allmänna ordningen direkt urartat i kaotiska förhållanden och det behövdes särskilda maktbefogenheter för att
återställa lugnet. I Weimarförfattningen var det dessutom stadgat,
att särskilda bestämmelser genom
rikslag skulle utarbetas, som fastslog, när och hur rikspresidenten
skulle få använda sig av dessa
maktbefogenheter. Men dessa bestämmelser utarbetades aldrig, och
av dessa skäl hade en rikspresident,
som ville missbruka sin makt, med
hjälp av § 48 möjlighet att sätta
hela Weimarförfattningen ur funktion. Här förelåg en allvarlig lucka
i lagen, som slutligen ledde till republikens förintande. Att man kunnat lägga en sådan makt i rikspresidentens händer, hade uteslutande sin orsak däri att man 1919
under Eberts spira icke förutsåg
och icke kunde förutse möjligheten
av en antidemokratisk president.
Det var vidare ödesdigert, att valrätten vilade på det s. k. proportionella systemet, som garanterade, att
566
inga röster gick förlorade och att
riksdagen var en noggrann avspegling av de avgivna röstsiffrorna.
Detta medförde, att även det minsta
parti kunde vara representerat i
riksdagen, och förorsakade i längden en sådan splittringstendens vid
valen, att slutligen ungefär 30 partier uppställde kandidater till riksdagsval. Och just detta blev idehistoriskt sett en av huvudorsakerna
till Weimardemokratins sönderfall.
Det kom slutligen i riksdagarna
1930 och 1932 därhän, att dessa
helt obetydliga splittringspartier intog i riksdagen mellan 60 och 80
platser, utan att någon regering vid
något viktigt avgörande kunde
förutspå, hur dessa partier skulle
förhålla sig. Den proportionella valmetoden är utan tvekan en av den
moderna demokratins mest betydande landvinningar, men den förutsätter ett politiskt mognat folk,
som på grund av rik politisk erfarenhet väl vet att begagna sina rättigheter. I Weimardemokratins fall
saknades dessa förutsättningar helt.
Och därför ledde denna valrätt
slutligen till en politisk katastrof.
Genom att ändra symbolen för
det tyska rikets enhet, flaggan, från
svart/vit/röd till svart/röd/guld
ville man både förnya minnet av
1848 års frihetstradition och visa
sin förbundenhet med Tysk-österrike. Man. glömde emellertid, att
minnet av 1848 års revolution icke
mer var levande 1919 och att alla,
som kände sig hemmastadda i den
tyska utvecklingen från Bismarck
till 1918, ansåg ändringen av flaggan som en brysk brytning med det
ärorika förflutna. Också här bröts
en tradition, vilket ledde till en
djup klyfta mellan olika tyska politiska grupper.
Weimarförfattningen hade ställt
hela det tyska statslivet på nya
grundvalar. Detta experiment kunde
emellertid endast lyckas, om det
bakom författningen stod en politiskt mognad befolkning, som levde
under lugna, trygga och fridfulla
förhållanden. Men dessa förutsättningar fanns, som bekant, inte.
Man får emellertid inte glömma, att
man hade Weimarförfattningen att
tacka för riksenhetens bevarande,
ett nytt statsliv, byggt på folksuveränitetens grund med ett helt demokratiskt skol- och universitetsväsen, som uppställde folkförsoningen som uppfostrans högsta
mål. Allt motstånd till trots blev
Tyskland under W eimarförfattningens dagar ett fast och ointagligt
bålverk mot bolsjevismens frammarsch i Europa.
Men Weimarförfattningen tog
icke – paradoxalt nog på grund av
sin alltför demokratiska karaktärhänsyn till, ja, omnämnde icke ens
de faktorer, som bestämde Tysklands politiska liv under denna period. I författningen omnämndes
inte fackföreningar som en politisk
faktor i en demokrati, icke ens de
politiska partierna, som ju i själva
verket bildar ryggraden i en demokratisk stat, och icke riksvärnet,
den nya armen i weimardemokratin. I författningen talar man bara
om riksdagsmän eller parlamentsledamöter i egenskap av hela folkets representanter. Man ville icke
ens antyda, att en riksdagsledamot
kunde förlägga sin verksamhet
inom ett partis trånga gränser. Men
detta sant demokratiska sinnelag,
som genomströmmar hela Weimarförfattningen, räknade på ett idealistiskt sätt med de stora, gemensamma ideer, som uppbär politiken.
Dessa föreställningar var emellertid helt verklighetsfrämmande i
denna tid och hade därför helt
oväntat en motsatt verkan. Författningen angav alltså inga fasta normer för fackföreningarnas, härens
och partiernas ställning inom författningens ram, och just därför
kunde dessa politiska organisationsformer själva på grund av politisk erfarenhet godtyckligt bestämma sin ställning inom politiken, dvs. det saknades klarhet,
vilken ställning och uppgift dessa
organisationer hade att fylla inom
en sann demokratis ram. Weimarförfattningen var, som man i anslutning till en stor samhällstänkare kan säga, en författning för
gudar, men just därför kunde den
inte förverkligas på jorden.
Det var ödesdigert, att Weimarförfattningen stod i skuggan av
Versaillesfreden och att just Versaillesfredens bestämmelser upphävde Weimarförfattningen, i den
mån den icke stod i överensstämmelse med Versaillesfördraget. Just
detta förhållande blev för den tyska
567
\Veimarrepublikens motståndare
anledning att associativt förknippa
Weimarförfattningen med Versaillesfördraget för att på så sätt diffamera den nya författningen i folkets ögon. Här arbetade man med
samma knep som 1918, när man
gjorde den nya regimen ansvarig
för vapenstilleståndet i Compiegne
och därmed hindrade, att den nya
författningen slog rötter i det tyska
folkets politiska medvetande.
Utan tvivel var Versaillesfreden
av den 28 juni 1919 en svår belastning för den tyska republiken. Det
är dock inte riktigt, att Versaillesfreden redan i grunden varit den
enda orsaken till W eimarrepublikens senare sammanbrott, men
Versaillesfreden stod i centrum för
den nationella oppositionens kamp
mot Weimarrepubliken och utgjorde särskilt grundtemat för Hitlers chauvinistiska kamp mot W eimarrepubliken. Det första världskriget hade från de allierade makternas sida förts under slogan
»Kamp mot den tyska militarismen
och mot den kejserliga överhetsstalem. Serlan 1917 hade Förenta staternas president Wilson förkunnat
de enskilda folkens självbestämmanderätt och nödvändigheten av
en fred utan annexioner och skadestånd och förknippat denna ide
med tanken på ett nytt folkens förbund på demokratisk grund. I de vapenstilleståndsförhandlingar, som
förts mellan den kejserliga tyska
regeringen och president Wilson,
hade Wilson åberopat de sedan
568
1917 formulerade 14 punkter, som
skulle utgöra basis för den framtida freden med Tyskland. I förlitande därpå hade det tyska folket
nedlagt sina vapen, och den redan
i gång befintliga demokratiseringen
av det tyska statslivet hade fortsatt
i snabbt tempo. Och detta helt i
linje med Wilsons ideal! Versaillesfreden, en produkt av den långa
fredskonferensen i Versailles, var
emellertid en ren makt- och diktatfred i strikt motsats till Wilsons
krav på den s. k. öppna diplomatin.
Segrarna påbördade den förlorande
parten, Tyskland, hela ansvaret och
skulden för världskrigets utbrott,
och inte på förhandlingsvägen utan
genom notväxling fann de sig beredda att på vissa punkter revidera
de hårda fredskraven. Det kränkte
djupt det tyska folkets rättsmedvetande, att Tyskland inte bara måste
ta ansvaret och skulden för det
första världskriget utan också finna
sig i att utlämna ungefär 900 s. k.
krigsförbrytare, bland dem den
tyske kejsaren och nästan alla
framstående härförare under kriget. Det kändes inte mindre förnedrande, att man i motsats till Wilsons 14 punkter fastslog astronomiska summor för Tysklands reparationer men inte fixerade en fast
skuldsumma. Tyskland var alltså
ständigt hotat av främmande invasion till följd av en förment försummelse i betalningen av skadeståndet.
Det hedrar den amerikanska historieforskningen, att nästan alla amerikanska historiker, bland dem så
framstående lärda som Fay, Barnes
och Langer, redan under 1920-talet
klart insett, att Versaillesfreden var
ett svårt politiskt misstag och uppmuntrade just de nationalistiska
kretsarna i Tyskland att med alla
medel bekämpa den tyska Weimardemokratin. Också här bortglömdes
det märkliga faktum, att armens
högsta kommando ansåg, att man
endast hade att välja på att underteckna fredsfördraget eller att gå
under. Armen valde att »gå under»,
men ingen ansvarig regering kunde
offra ett helt folks liv och existens.
Sedan är det en annan historia, att
på förhandlingsvägen steg för steg
Stresemann nådde en fullständig
revidering av Versaillesfördraget
och att Tyskland inom en tidsrymd
av mindre än tio år vann inträde i
Nationernas förbund, åstadkom en
försoning med Frankrike, i Locarnofördraget erkände de tyskfranska gränserna och i Kellogpakten 1928 uttryckligen förpliktade
sig att reglera alla territoriella
stridsfrågor förhandlingsvägen på
fredligt sätt. Stresemanns tidiga
död 1929 var en katastrof för Weimardemokratin. Typiskt för de nationella är, att de satte i gång en
otrolig hetskampanj mot Stresemann och aldrig erkände hans betydelse som europeisk fredspolitiker.
Han stämplades av chauvinisterna
som Weimardemokratins typiske
representant, som en folkförrädare
och en uppfyllelsepolitiker.
Det är självfallet, att armens roll
inom statslivet är av vidsträckt be- ’…
tydelse. Detta gällde i särskilt hög
grad för Tyskland, där rikets grundande 1870/71 var ett resultat av
tre krig. Under det första världskriget var det den kejserliga
armens förtjänst, att Tyskland
effektivt skyddades mot fientlig invasion. Även den store engelske
statsmannen Churchill betonade
tyskarnas rätt att vara stolta över
sin här och dess prestationer under
det första världskriget. Det svåra
militära nederlaget, som – det får
man icke glömma – kom helt
oväntat för de breda befolkningslagren, hade medfört genomgripande förändringar. Den krigströtta befolkningen såg med förakt
på den hemvändande besegrade
armen och önskade ingenting mer
än en snabb fred. Det var Friedrich
Ebert, som i egenskap av republikens förste rikskansler, folkdeputerad och rikspresident hade en hemlig telefonförbindelse med den tidigare kejserliga armens kommando
i Spa, i Kassel och i Kolberg och
vid dessa tillfällen kom i nära kontakt med bl. a. Kurt von Schleicher
och generalen von Gröner. Han rådslog med dem om det politiska läget
och fick genom deras förmedling
hjälptrupper, s. k. frikårer, som
slog ner kommunistiska upprorsförsök, som under de första revolutionsmånaderna hotade den tyska
enheten och den inre freden. Det
var också Ebert, som vid Pariser
Platz i Berlin i början av december
1918 hälsade de hemvändande trupperna välkomna tillbaka till hem- 569
landet. Så var redan från början
den tyska republikens öde nära förknippat med armen. Armens framtid avgjordes först genom VersaillesfördrageL På fredskonferensen
kom det till en lidelsefull uppgö-
relse mellan franska och engelska
generaler om den tyska republiken
skulle få ha en på demokratisk
grund uppbyggd folkarme på
300 000 man eller en ren yrkesarme
på 100 000 man utan tunga vapen,
som skulle bestå av officerare och
yrkessoldater med en tjänstetid på
12 år. Det var ödesdigert för den
demokratiska \Veimarrepubliken,
att den sistnämnda ståndpunkten
vann segern. Så uppstod en strängt
hierarkiskt uppbyggd elitarme, vars
urval av officerare och soldater rättade sig helt efter de militära kvalifikationerna. Just denna elitarme
hade en nyckelposition vid viktiga
politiska avgöranden. Armen bildade en stat i staten och formades
helt efter general von Seeckts ideer.
Seeckt var en briljant organisatör
och en man av stor begåvning. Han
uppställde tesen, att armen borde
stå över partierna och vara helt
opolitisk. Visserligen hade armen
förpliktelsen att akta statens värde
och värdighet, men detta betydde
icke en bekännelse till den tyska
republiken. Seeckts grunduppfattning motsvarade helt den gamla
kejserliga armens traditioner, men
den rimmade dåligt med en modern
folkarmes uppgifter. Regeringen
kunde nämligen aldrig veta, hur
armen skulle ställa sig vid en poli- 570
tisk kris. Vid Kappkuppen t. ex. avvisade v. Seeckt kallt och överlägset regeringens begäran, att han
skulle kämpa mot upprorsmakare.
Han sade ifrån med bestämdhet:
»Riksvärnet kämpar icke mot riksvärnet.» Samtidigt vägrade han
emellertid att ställa sig i spetsen
för Kappkuppen, eftersom en general »inte bryter sin ed». När Seeckt
1923 i ett förtvivlat politiskt läge
tillfrågades om riksvärnets hållning, förklarade han, att riksvärnet
stod bakom honom. Under Eberts
presidentskap blandade sig den republikanska regeringen icke in i hä-
rens angelägenheter, och det måste
klart sägas ifrån, att v. Seeckt av
fri vilja gav den tyska republiken
sitt fulla stöd i bekämpandet av revolutionära rörelser. På så sätt
kunde man med rätt säga, att riksvärnet stod bakom den bestående
staten, men man måste också framhäva, att man aldrig i förväg kunde
veta, hur armen skulle ställa sig i
konfliktsituationer, enär armeledningen själv förbehöll sig rätten att
avgöra dessa frågor.
I den tyska republikens historia
betyder Hindenburgs val till rikspresident efter Ebert en vändpunkt.
Man kan gott och väl jämföra detta
med Bismareks avskedande 1890.
På samma sätt, som det är oriktigt
att framställa Tysklands sammanbrott 1918 som en följd av Bismareks avskedande, är det oriktigt
att anta, att med detta val republikens öde redan i grunden var beseglat. Det var emellertid omisskännligt, att valet av Hindenburg kunde
betyda en allvarlig fara för republikens framtid. Fältmarskalk v. Hindenburg var republikens förste president, som valts enligt W eimarförfattningens principer av hela folket.
I motsats till sin föregångare var
Hindenburg övertygad monarkist
och kände sig som det gamla systemets typiske representant. Han
hade redan som ung officer deltagit
i slaget vid Königgrätz 1866 och
varit närvarande vid kejsarens krö-
ning 1871. Han valdes icke till president på grund av framstående
politiska kvalifikationer utan
egenskap av glorifierad folkhjälte
som östpreussens befriare och som
den beundransvärde organisatören
av de från fronten hemvändande
trupperna. Rikspresidentens författningsenliga befogenheter kunde
bli ett fruktansvärt vapen i en presidents händer, om han som Hindenburg endast kände sig som ett
slags vikarierande kejsare. I sin
egenskap av president för det tyska
riket intog Hindenburg dessutom
en nyckelposition redan som riksYärnets högste befälhavare. Det kan
inte förnekas, att de värsta farhå-
gorna besannades, när i en avgö-
rande politisk kris endast rikspresidenten efter eget bevåg hade tillfälle att utse rikskanslern. Det
måste i detta sammanhang klart
framhävas, att helt enkelt utan
Hindenburgs samtycke Hitler aldrig
hade kunnat bli rikskansler.
Men den huvudsakliga orsaken
till \Veimarrepublikens sammanbrott var genomgripande politiska
förvandlingar mellan 1918 och
1930. Som vi tidigare påpekat, hade
redan under kejsarrikets slutskede
uppstått ett slags parlamentarisk
koalitionsregering, som sedan fann
sin fortsättning i Weimarrepublikens koaliHonsregeringar. 1919
fanns bland befolkningen en klar
republikansk majoritet, som emellertid under årens lopp minskades
undan för undan. Genom en måttfull ledning var de tysknationella
och det tyska folkpartiet, dvs. rent
monarkistiska partier, beredda att
deltaga i en regeringskoalition. På
så sätt kunde all partisplittring till
trots fram till 1930 en omedelbar
regeringskris och en funktionsoduglighet av parlamentet undvikas. Detta förhållande tedde sig
emellertid helt annorlunda i samma
ögonblick som de nationella partierna icke längre fann sig beredda
att deltaga i något slags regeringskoalition. Man får nämligen icke
förbise, att med undantag av de republikanska segervalen av 1919 och
av 1928 det aldrig fanns en republikansk majoritet bland väljarna.
Republikanskt sinnade och antirepublikanskt inställda väljare höll
sig på det stora hela taget i balans,
och däri låg ytterligare ett väsentligt svaghetsmoment under den republikanska eran. På grund av de
helt osäkra majoritetsförhållandena
i riksdagen kunde endast i så fall
koalitionsregeringar bildas, om de
enskilda partierna gjorde betydelsefulla eftergifter. Men just efter
571
Stresemanns död sökte det tyska
folkpartiet nära kontakt med de
tysknationella, och båda dessa partier å sin sida skärpte sin avvisande
hållning mot socialdemokratin. Det
tyskdemokratiska mellanpartiets så
viktiga utjämningsställning föll
nästan bort på grund av detta partis katastrofala valnederlag. Det var
ett allvarligt kristecken, att det
tysknationella partiet sedan 1928
kommit under Alfred Hugenbergs
diktatoriska ledning. Hugenberg
var en svuren motståndare till demokratin, socialismen och liberalismen samt var beredd att offra
alla kulturkonservativa tankegångar till förmån för en krass
maktnationalism. Under samma tid
blev professorn Prälat Kaas det katolska centrumpartiets ledare, en
ytterst auktoritärt inställd man och
helt avogt stämd mot W eimardemokratin. Alla dessa strukturförändringar hade emellertid icke betytt
Weimardemokratins störtande, om
icke under denna tid två helt auktoritärt inställda nya partier vunnit stora valframgångar: kommunisterna och nationalsocialisterna.
Båda dessa partier utgjorde en ny
typ av partigrupperingar. Kommunisterna hyllade ledaretanken och
bestämdes i sin politiska målsättning från Moskva. Redan 1924 hade
Stalin uttalat lösenordet: »Socialdemokratin och socialfascismen är
tvillingbröder.» Därför bekämpade
kommunisterna socialdemokraterna
som huvudfiender och ansåg, att
socialfascismens nederlag enligt
572
dialektiska lagar skulle öppna vä-
gen till nationalfascismens herravälde. De trodde vidare, att kommunismen skulle bli nationalfascismens efterföljare och med tiden
tillvinna sig varaktig makt. Republikens öde var beseglat i samma
ögonblick som dessa extrema partier
vann så många platser i riksdagen,
att de kunde göra parlamentet funktionsodugligt. Detta tillstånd inträffade som bekant under Briinings
och Papens rikskanslerskap, då
under utnyttjande av § 48 rikspresidenten bestämde den tyska politikens kurs. Att detta kunde inträffa,
hängde i sin tur samman med d~n
ekonomiska världskrisen, som 1929
särskilt svårt hemsökte Tyskland.
Denna kris utgjorde en utmärkt
jordmån för nationalsocialismen.
ENligt historiens hårda lagar har
W eimardemokratin, det stora demokratiska experimentet mellan
1919 och 1933, fått ett negativt
eftermäle. I rättvisans namn bör
emellertid sägas, att denna uppfattning, som ensidigt dömer efter
framgången, är mycket orättvis.
Aldrig får man glömma och lämna
ur sikte, att det var W eimardemokratin, som bevarade Tysklands enhet, räddade Europa under denna
tidsperiod från bolsjevismen och
utgjorde ett fredens bålverk i en
otroligt upprörd tid. Fram till 1930
var Tyskland för hela världen ett
föregångsland i sina kulturella och
sociala prestationer. Efter 1930 under presidialkabinetten Briining,
Papen och Schleicher hade Weimarförfattningen de facto ingen
reell betydelse mer. Man kunde
icke mer återvända till den. Och
att övervinna nationalsocialismen
kunde bara lyckas genom en direkt
statskupp eller genom en grundläggande författningsreform. Det är
emellertid helt oriktigt att säga, att
Hitlers totalitära statsideologi övervunnit den demokratiska staten,
eftersom det ju sedan 1930 icke mer
existerade en demokrati i ordets
sanna bemärkelse. Dessutom måste
beaktas – något som just nu
skarpt framhävts i den amerikanska forskningen – att Hitler
fram till sitt makttillträde aldrig
vunnit mer än en bråkdel av befolkningen, dvs. 37%, så att alltså
63% förkastat Hitlers politiska
linje. Han har icke genom majoriteten av Tysklands befolkning kunnat vinna makten, utan därigenom
att en ålderstigen, trött och omdö-
meslös rikspresident i den avgö-
rande stunden utnämnt honom till
rikskansler.