Permanent samhällsregering


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PERMANENT SAMLINGSREGERING?
»TILL SINA yttersta konsekvenser
slår majoritetsväldet över i det
sämsta och mest förkastliga slaget
av envälde eller fåtalsvälde. Om
två lika stora grupper av om sina
syften medvetna anhängare företräder oförenliga meningar, söker
båda grupperna att vinna majoritet för sin sak genom att förmå
icke medvetna att ställa sig på deras sida och rösta med dem. Båda
parterna drager genom sin propaganda undan för undan till sig allt
okunnigare personer för att få deras röster. Den part som lyckas
’vinna’ den siste för propaganda
mottaglige men mest omdömeslöse
och för saken likgiltige, och som
därigenom får en eller ett fåtal röster mer, vinner genom den rösten
eller de rösterna valet. Detta kallas
visserligen majoritetsvälde, men är
i grund och botten de mest okunnigas och intresselösas en- eller få-
talsvälde.»
Dessa ord av Rudolf Holmö i
hans beaktansvärda skrift »Demokratiens innebörd» kan stå som
vinjett till den politiska situationen i Sverige under de senaste decennierna. Envar, som tagit del i
en valrörelse, vet också vilken
Av fil. kand. BIRGER HAGÅRD
energi, som lägges i dagen från de
olika partiernas sida för att till valurnorna få fram personer, som rätteligen ej har där att göra. Och likväl är det dessa, »de okunniga och
intresselösa», som med sina röster
avgör hur landets styrelse skall utformas. I snart tre decennier har
socialdemokratien innehaft regeringsmakten i Sverige. Den ena
halvan av befolkningen, ofta ett
mindretal, har regerat över den
andra. Låt vara, att socialdemokratien kanske främst kunnat bevara
sin maktställning tack vare den
borgerliga splittringen och de få
kommunistmandat, som i riksdagen utgjort och alltfort utgör
tungan på vågen. I vilket fall som
helst har socialdemokratien med
sina nära femtio procent av rösterna kommit att fungera som det
statsbärande partiet. Årets valutslag kan i viss mån sägas vara signifikativt. Socialdemokraterna erövrade 47,8% av rösterna mot de tre
borgerliga partiernas 47,7 %. En
mera jämn uppdelning av svenska
folket i två läger kan svårligen tänkas. Detta bör emellertid också leda
till eftertanke. Mycket talar för att
de borgerliga partierna efter sina
482
försyndelser under efterkrigstiden
– såväl högerpartiet som folkpartiet har aspirerat på att ensamma
töreträda det borgerliga alternativet och centerpartiet har i en kritisk situation agerat stödparti åt
socialdemokratien – kommit till
insikt om att deras enda möjlighet
att på allvar kunna hävda sig ligger i en framtida samverkan. Låt
oss därför göra det tankeexperimentet, att de borgerliga partierna
tillsammans inom en nära framtid
skulle erövra en visserligen knapp
men dock majoritet i riksdagen
och hos väljarna. Skall i sådant
fall rollerna bli de ombytta? Skall
då de borgerliga partierna under
kanske några decennier utöva regeringsmakten, medan socialdemokratien i stället ikläder sig oppositionens roll? Många skulle tvivelsutan hälsa en sådan utveckling med
tillfredsställelse. Måhända skulle
också den praktiska politiken få en
i viss mån annorlunda utformning
än vad som skulle bli fallet under
en fortsatt socialdemokratisk maktutövning. Den principiella uppdelningen av svenska folket i två läger
skulle emellertid bestå, och det kan
ifrågasättas, om detta verkligen är
en önskvärd utveckling. Alternativet till fortsatt strid mellan de två
i huvudsak lika stora blocken är en
samverkan mellan de demokratiska
partierna i regeringsställning, en
samverkan som måhända skulle
kunna vara permanent under överskådlig tidsrymd. Är en »permanent samlingsregering» något, som
överhuvudtaget ligger inom möjligheternas gräns att uppnå? I huvudsak torde det kunna sägas, att problemet har tre sidor: den principiella, den ideologiska och den
praktiskt politiska.
Från principiell synpunkt är det
främst två faktorer, som påkallar
uppmärksamhet. Den första är den,
huruvida det överhuvudtaget är
möjligt att förena tanken på en permanent samlingsregering med den
parlamentariska principen. Det ter
sig i detta sammanhang angeläget
att definiera parlamentarismen.
Man finner emellertid då genast,
att det under tidernas lopp givits
otaliga och ofta motstridiga försök
att åstadkomma en allmängiltig
definition. Dessa försök till begreppsbestämningar har i stort
kommit att anpassas till utvecklingen och de aktuella förhållandena, och enbart häri ligger något
signifikativt. Parlamentarismen är
icke en statisk utan fastmera en dynamisk företeelse, vars karaktär
kan vara i hög grad skiftande från
fall till fall. I allmänhet har man
utgått från förhållandet mellen exekutiven och legislativen, de båda
främsta statsmakterna. I regel har
man sett antingen en fullständig
sammansmältning mellan de båda
makterna eller också en samverkan
mellan två självständiga faktorer
som den idealiska lösningen. Montesquieu såg sitt ideal i en dualistisk maktfördelning mellan monarken och folkrepresentationen, en
tanke; som han ansåg förverkligad
i England. Benjamin Constant å
andra sidan betraktade den engelska statsformen icke som en sträng
maktfördelning utan som en form
av samverkan. I enlighet härmed
utvecklade han sin harmonilära.
Ministrarna står i nära beroende av
parlamentet, alltmedan konungen
står ovanför partilivet och har till
uppgift att ingripa blott om harmonien är hotad (le roi moderateur). Bagehot betonade samverkans betydelse: »The efficient
secret of the English Constitution
may be described as the close
union, the nearly complete confusion of the executive and legislative powers.» Esmein å sin sida
såg i parlamentarismen ett »Ömsesidigt genomträngande» (penetration reciproque) av exekutivmakten
och den legislativa makten. Ministrarna utsågs av statsöverhuvudet
för att skapa stöd åt exekutiven i
parlamentet. Maktfördelningen går
igen som kärnpunkten i problematiken. Här skulle kunna anföras en
mängd andra försök till definitioner. Duguit, som i parlamentarismen framför allt lägger in jämlikheten mellan regering och parlament, en ömsesidig begränsning av
maktutövningen, Redslob, som i
rätten att upplösa parlamentet ser
parlamentarismens kännetecken
framför andra osv. Det ter sig dock
ofruktbart att söka penetrera alla
de begreppsbestämningar, som anknutits till parlamentarismen.
överhuvud synes den av t. ex.
Dahlberg och Tingsten (Svensk po- 483
litisk uppslagsbok) angivna definitionen vara den i våra dagar allmänt omfattade: »Parlamentarism
kan helt allmänt sägas innebära
att sammansättningen av den
grupp personer (regering eller ministär), som faktiskt utövar den
exekutiva makten, är beroende av
representationen eller en av representationens avdelningar.» Det vä-
sentliga är alltså, att regeringen åtnjuter folkrepresentationens förtroende. Konsekvensen härav blir,
att en regering, som åtnjuter stöd
av samtliga demokratiska partier,
är fullt upp lika parlamentarisk
som den, vilken endast uppbär
stöd hos en del av riksdagen.
Det brukar emellertid också gö-
ras gällande, att demokratien icke
skulle kunna fungera smidigt och
oklanderligt under en permanent
samlingsregering. De naturliga vä-
garna för en sund opposition mot
de makthavande skulle vara stängd.
Därmed är vi inne på den andra
principiella faktorn. Om man med
demokrati emellertid framför allt
avser allmän rösträtt samt kontroll
underifrån gentemot de styrande,
dvs. folkets kontroll av sina representanter, kan dock konstateras,
att inga reella förändringar till det
sämre skulle inträffa. Visserligen
skulle det kunna hävdas, att valet
av folkrepresentanter bleve mer
eller mindre betydelselöst, då de
valda representanterna likväl
komme att förena sina intressen
och utgöra ett gemensamt stöd för
regeringen. Givetvis måste dock de
484
respektive partiernas parlamentariska styrka alltjämt vara av vikt,
då denna ytterst avgör deras inflytande inom regeringen. Vad beträffar möjligheten att i realiteten på-
verka valet av en riksdagskandidat
skulle denna bli varken större eller
mindre än under nuvarande förhållanden. Detta är en fråga, som helt
är beroende av valsättets utformning. Däremot vore det icke förvå-
nande om betydande vinster skulle
kunna inhöstas som ett resultat av
ett samlingsregerande. På goda
grunder kan det antas, att partiernas representanter blir mera självständiga, och att den hårda partidisciplinen, huvudsakligen taktiskt
betingad och till stor del beroende
på de små röstmarginalerna i riksdagen, skulle luckras upp. Då det
partipolitiska sneglandet icke
längre kan spela samma roll, kan
det också förväntas, att förutsättningarna för ett kraftfullt hävdande av riksdagens makt gentemot regering och utomparlamentariska organ skulle bli gynnsammare.
Det väsentliga inom en demokrati är emellertid kontrollen över
folkets representanter i olika sammanhang. Det finns ingen anledning att tro, att denna skulle bli
sämre under en samlingsregering
än för närvarande. Så länge förvaltningen och domstolarna i huvudsak hållas obesmittade av partipolitiska hänsyn, vilket i sin tur i
hög grad är beroende av en generös
lönesättning, finns ingen anledning
att befara korruption. Det skulle
till och med kunna antas, att de
tendenser till partipolitiskt inflytande över förvaltningsapparaten,
som nu är förefintliga, skulle försvagas i en situation, där de partipolitiska intressena icke längre spelar samma dominerande roll som
för närvarande. Det kan också förväntas, att tidningspressen av
samma skäl icke skulle försvagas i
sin kritiskt kontrollerande uppgift
utan snarare förstärkas. Av betydelse skulle givetvis också vara, att
radio och television står helt oberoende gentemot statsmakterna och
tilldelas en än större kritisk och
granskande funktion än vad som
nu är fallet. Med tanke på den
svenska demokratiens traditioner
och svenska folkets nedärvda rättskänsla och ofta intuitiva reaktion
mot allt som kan synas vara maktmissbruk torde det icke finnas anledning att frukta, att en samverkan mellan de demokratiska partierna i regeringsställning skulle
leda till att vare sig demokratiska
eller parlamentariska principer
åsidosattes.
Givetvis kan det diskuteras, om
icke införandet av ett styrelsesätt,
baserat på en permanent samlingsregering, också kommer att ställa
krav på vissa institutionella förändringar. Otvivelaktigt skulle t.ex.
folkomröstningsinstitutet i utvidgad form avsevärt kunna förenkla
problematiken. Det kan antas, att
den politiska debatten icke skulle
bli i lika stor utsträckning partipolitiskt färgad som nu. Det kunde
vara en allmän önskan att låta folket i folkomröstningar få taga
ställning till de stora sakfrågorna.
Eventuellt skulle det också kunna
tänkas, att behov uppkomme av
nya regler för förhållandet mellan
regering och riksdag. Det finnes
emellertid ingen anledning att närmare diskutera dessa frågor. Det
torde vara tvivelaktigt, om formen
för en permanent samverkan skulle
kunna stöpas med en gång. Några
utländska erfarenheter, som utan
vidare skulle kunna appliceras på
svenska förhållanden, finns knappast. Schweiz har sina alldeles speciella traditioner och problem, och
vad beträffar Uruguay – det enda
land som utan egentlig traditionell
grund radikalt utformat ett den
permanenta samverkans system –
är dess förutsättningar och förhållanden helt olikartade de svenska.
Kanske skulle också i viss mån
Österrike kunna andragas som exempel, men även där gäller speciella förhållanden, som ju framför
allt har sina rötter i situationen efter kriget. Det bör följaktligen vara
lämpligt att på vanligt svenskt sätt
låta ett nytt system fritt utbilda sig
för att sedan efter hand lagfästa
den rättspraxis, som utvecklats.
överhuvudtaget förefaller det
som om den principiella synen på
vårt lands politiska liv rönt alltför
stort inflytande av anglosachsiska
förebilder. Som idealet framstår en
kontinuerlig maktväxling mellan
två i stort sett lika stora partier.
485
Oppositionssidan är hela tiden medveten om att den efter nästa val
kan tvingas ikläda sig regeringsansvaret och nödgas för den skull
besinna sitt ansvar och iakttaga
moderation i sitt uppträdande. På
samma sätt tvingas de makthavande att behandla oppositionen så
som de själva vill bli behandlade
den dag, då rollerna kastats om.
Framför allt betraktas Storbritannien som ett efterföljansvärt exempel. Det torde emellertid på goda
grunder kunna ifrågasättas, om
någonsin de reella förutsättningarna för en sådan maktväxling varit för handen vare sig i Sverige
eller Skandinavien överhuvudtaget.
Till stor del kan detta hänföras till
de skilda valsystemen. Den franske
statsvetenskapsmannen Maurice
Duverger har visat hur majoritetsval i enmansvalkretsar tenderar
att ganska snabbt utbilda ett två-
partisystem. För det första gynnar
majoritetsvalet rent matematiskt
två större partier på en tredje parts
bekostnad. För det andra tröttnar
de väljare, som till en början givit
sitt stöd åt ett tredje parti, på att
gäng efter annan se sina röster
»bortkastade». De föredrar i stället
att stödja det enligt deras uppfattning bästa av de två större partierna. En liknande utveckling mot
tvåpartisystem kan också iakttagas
i Västtyskland – lät vara att där
tillämpas en kombination av majoritetsval och proportionellt valsystem. Det kan emellertid slås fast,
att det proportionella valsystemet
486
av relativt renodlad karaktär, så-
dant det tillämpas i Sverige och de
övriga nordiska länderna, knappast
någonsin kommer att leda fram till
det tvåpartisystem, som av många
svenskar betraktas som ett ideal.
Med mindre än att vårt valsystem
ändras radikalt ligger alltså den
enda möjligheten i att uppnå ett
tvåpartisystem i ett frivilligt samgående mellan de borgerliga partierna, ett samgående som på sikt
skulle syfta till en fullständig sammansmältning. I och för sig borde
detta vara önskvärt från flera synpunkter. Med hänsyn till den partiväsendets institutionalisering, som
ägt rum i Sverige under de senaste
decennierna, ter sig emellertid en
dylik utveckling ~ i vart fall på
kort sikt- knappast som tänkbar.
Det proportionella valsystemet har
utbildat traditioner, som visserligen givit oss en hög grad av politisk
stabilitet men som samtidigt också
på ett olyckligt sätt lett till att vårt
politiska liv stelnat och låsts fast i
positioner, som icke ger tillräckligt
utrymme för en önskvärd rörlighet.
Nästa fråga, som inställer sig, är
om det från ideologisk synpunkt
föreligger några avgörande hinder
för en demokratisk samverkan. I
detta sammanhang brukar å ena
sidan hävdas, att skiljaktigheterna
är så stora, att samverkan blott kan
tänkas i en krissituation – krigsfara eller ekonomiskt krishot. Å
andra sidan göres det lika ofta gällande, att några egentliga ideologiska motsättningar icke längre i
egentlig mening existerar. Socialism, liberalism och konservatism
är endast etiketter, som inte täcker
något reellt innehåll – kvarlevor
från 1800-talets ideologiska uppdelning. Utan större överdrift torde
det kunna sägas, att den ideologiska begreppsförvirringen är stor
inom samtliga demokratiska partier. Vid varje »ideologisk» debatt
»ute på fältet» händer det förr eller
senare att debattörerna tvingas att
taga sin tillflykt till utformningen
av den praktiska politiken. Den i
verklig mening ideologiska debatten har kommit att koncentreras
till vissa intellektuella kretsar och
har därvidlag kommit att söka sig
fram på andra vägar än de konventionella. För den alldeles övervä-
gande delen av det svenska folket
framstår de ideologiska resonemangen som obegripliga mysterier.
Centerpartiet är det enda parti, som
anpassat sig till utvecklingen och
berömmer sig av att stå utanför
varje i hävdvunnen bemärkelse
ideologisk förankring.
Särskilt i valtider söker man
emellertid från ömse håll att betona de ideologiska faktorerna,
även om icke heller här de gamla
begreppen tillåtas spela någon överdrivet framträdande roll – ord
som »socialistisk» och »konservatiV» är icke längre gångbara i en
allmän debatt, medan »liberal» kan
appliceras på praktiskt taget vad
som helst. Det skall dock icke förnekas, att stora motsättningar fö-
religger mellan den principiella
l
•• l
åskådning, som socialdemokratien
förfäktar och den som högerpartiet
fört till torgs, om man ser till bokstavslydelsen i argumenteringen.
Skall man använda den traditionella språkdräkten i detta sammanhang blir situationen emellertid åtskilligt förvirrad. Socialdemokratien har avsvurit sig socialismen
och framträder med en åskådning,
som – ehuru med stor tvekan
– skulle kunna betecknas som en
statsbejakande konservatism. Hö-
gerpartiet å sin sida har med ett
kraftigt betonande av individen
vis-a-vis samhället och en överdrivet avog inställning gentemot samhällets uppgifter och åtaganden
kommit att framstå som förfäktare
av en närmast gammalliberal
åskådning. Folkpartiet åter som
liberalismens arvtagare har i viss
mån kommit att framträda som avsevärt mera socialkonservativt – i
ordets ideologiska bemärkelse –
än högerpartiet. Detta ger i ett nötskal den ideologiska begreppsförvirringen men utesluter å andra sidan givetvis icke, att det inom respektive partier finns mer eller
mindre renodlade socialister, konservativa och liberaler. Särskilt
vad gäller de två sistnämnda kategorierna är det emellertid svårt att
i realiteten dra någon bestämd
skiljelinje. Dagens i egentlig mening konservativa torde framför
allt vara »socialkonservativa», liksom deras liberala motsvarighet utgöres av de »socialliberala». I princip torde dessa båda grupper ha
487
mycket litet som skiljer dem åt.
Däremot förenas de av en gemensam målsättning, vilken också antydes av prefixet »social», nämligen att åstadkomma en nödvändig
samhällelig expansion samtidigt
som de strävar efter att trygga individens ställning i ett alltmera kollektivistiskt samhälle. I grund och
botten torde dessa strävanden och
detta problemkomplex knappast
heller vara främmande för flertalet
moderata socialdemokrater. Flertalet centerpartister torde också tillhöra denna moderata grupp. Det
bör alltså med fog kunna hävdas,
att de ideologiska motsättningarna
inom det politiska livet i Sverige
till stor del är konstlade och framför allt uppammade av det rådande
partiväsendet och dettas institutionalisering. I och för sig borde
det icke finnas några egentliga svå-
righeter från ideologisk synpunkt
att etablera en varaktig samverkan
mellan de moderata grupperna
inom respektive partier, de grupper, som till yttermera visso är de
helt dominerande. Är det å andra
sidan så, att flertalet socialdemokrater verkligen bekänner sig till
en genomtänkt kollektivistisk
åskådning, är otvivelaktigt de ideologiska motsättningarna stora. Må-
hända är det emellertid då än mera
angeläget att åstadkomma en samverkan och avvägning av ställningstagandena på regeringsplanet. Endast härigenom blir det möjligt att
för framtiden undvika uppslitande
och för hela landet skadliga strider.
488
Rent praktiskt politiskt borde
det icke heller existera några oövervinneliga hinder. Sedan ATP förts
ur den politiska stridslinjen, finns
det icke någon i verklig mening
partiskiljande fråga. Med en verklig vilja till samförstånd från ömse
håll borde det vara möjligt att nå
fram till fruktbara kompromisser.
För socialdemokraternas vidkommande innebär detta en godare vilja
att hålla statsutgifterna inom rimliga gränser och att förutsättningslöst diskutera alla de reformkrav, som föras fram från den borgerliga sidan. Även de borgerliga
partierna tvingas till kompromisser. För högerpartiets del gäller,
att kravet på en omfattande skattesänkning framför allt måste skjutas i bakgrunden. överhuvud måste
partiet övergå till att föra en mera
konstruktiv och långtsyftande politik.
Föreligger det då verkligen något
behov av samverkan inon1 svensk
politik? Kan det inte i stället tänkas, att det nuvarande tillståndet
är det bästa, en situation, där en
socialdemokratisk minoritet innehar regeringsansvaret och tvingas
att manövrera under ständigt sneglande mot oppositionens göranden
och låtanden? Även om det rent
principiellt kan diskuteras, om det
är riktigt, att den ena halvan av ett
folk står utanför regeringsansvaret,
hade praktiskt politiskt måhända
ett sådant betraktelsesätt varit försvarbart, under förutsättning att
världen i dag varit vad den var för
exempelvis några decennier sedan,
då varje nation alltjämt utgjorde
en sluten enhet och hade relativt
stor frihet att vidtaga sina mått och
steg utan större hänsyn till omvärlden. Vare sig vi vill beklaga det
eller inte, är förhållandena emellertid icke längre sådana, och någon
möjlighet att föra utvecklingen tillbaka har vi icke. Den internationella samverkan har alltmera ryckt
i förgrunden. Sverige kan icke
längre föra en isolerad tillvaro.
Sverige har blivit ett landskap i
Europa – för att citera Jarl Hjalmarson – och även utanför Europas gränser blir våra engagemang
allt större för var dag.
Först av allt står den europeiska
integrationen på dagordningen.
Det kan på goda grunder antas, att
den nu rådande handelspolitiska
uppdelningen mellan EFTA och
sexstatsunionen icke kommer att
bestå, icke får tillåtas bestå. För
båda parter måste det te sig angeläget att åstadkomma en uppgö-
relse, som får till resultat en varaktig samverkan i en eller annan
form. Och även om tudelningen till
äventyrs skulle bli bestående för
någon tid, kommer enbart Sveriges
engagemang i EFTA att få konsekvenser på en rad olika områden,
förutom ekonomiska även politiska
och sociala. Av någon anledning
anses det icke helt comme-il-faut
att i den politiska debatten föra in
de utrikespolitiska frågeställningarna. Detta måste betraktas som
synnerligen beklagligt och kan endast få till resultat en fortsatt isolationistisk inställning i vårt land.
I en broschyr, »20 questions and
answers about EFTA», utgiven av
svenska ambassaden i Washington,
diskuteras dock konsekvenserna av
Sveriges engagemang i EFTA med
stor öppenhjärtighet. Beträffande
den socialpolitiska och ekonomiska
»harmoniseringen» säges det där,
att de sju är övertygade om att en
harmonisering på detta fält icke
bäst uppnås enbart genom bestämmelser i fördragstextens form. Det
är dock uppenbart, »att ytterst ’en
naturlig harmonisering’ kommer
att bli resultatet av det nära ekonomiska samarbete, som förutses i
EFTA-fördraget». Man sticker ej
heller under stol med att EFTA
också kommer att få politiska konsekvenser- annat vore ju självfallet ej heller att vänta – »det kan
bara finnas ett fritt Europa» poängteras i broschyren. I detta sammanhang finns det också anledning att
understryka vikten av utrikesminister Undens yttrande i FN nyligen,
att Sverige under inga omständigheter kan tänkas ingå i ett >>neutralt tredje block i världen». Vår
alliansfrihet är främst betingad av
hänsynen till Finland, men det kan
otvivelaktigt bli aktuellt att taga
våra utrikespolitiska ställningstaganden under omprövning inom en
nära framtid. Vårt fortsatta deltagande i det europeiska integrationsarbetet kommer att föra med sig
åtskilliga problem. Isolationismens
tid är oåterkalleligen förbi. Det gäl- 489
ler att väcka svenska folket ur dess
Törnrosasömn. Vi måste lära oss
att känna, tänka och handla europeiskt. Våra engagemang i FN :s
och fredens tjänst kommer snarare
att öka än att minska. I längden
kan vi ej heller undandraga oss ett
allt större ansvar vad gäller hjälpinsatserna för de underutvecklade
länderna. På detta område är det
ofrånkomligt, att vårt land tar
verkliga krafttag. Samtidigt är det
uppenbart, att hjälpen blir verkligt
effektiv först då de europeiska resurserna är koordinerade. Det
finns också all anledning att på alla
områden föra de nordiska folken så
nära varandra som möjligt. De
uppgivna planerna på en nordisk
tullunion får inte tas till intäkt för
ett försvagande av det nordiska
samarbetet. Tvärtom kan det förutsättas, att detta kommer att bli
av än större betydelse i en situation, då behovet av en nordisk intressegemenskap gentemot omvärlden växer sig allt starkare.
överhuvud är våra förestående
internationella engagemang av en
sådan storleksordning och kommer
att få sådana konsekvenser, att de
kan väntas bli av genomgripande
betydelse för hela landets framtid.
Under sådana förhållanden ter sig
de inrikespolitiska tvistigheterna
oväsentliga. Och i betraktande av
dessa omständigheter ter det sig än
mera orimligt, att svenska folket
politiskt skall vara splittrat i två
hälfter. Nu om någonsin torde det
föreligga betingelser, som kräver
490
en demokratisk samverkan över
hela linjen. Det synes också sannolikt, att behovet av en sådan samverkan kommer att bli bestående
under lång tid framöver.
Detta krav på samverkan ställer
givetvis också stora krav på självövervinnelse hos våra demokratiska partier och ledande politiker.
Det kan väntas, att de borgerliga
partierna skulle vara beredda att
acceptera samlingstanken. Däremot är det måhända mera tvivelaktigt, om socialdemokratien verkIigen är beredd att tänka i nya kategorier och utforma sin politik
med hänsyn till en ny tids krav.
Skulle så inte vara fallet, har de
borgerliga endast att i intim samverkan energiskt och målmedvetet
arbeta på att snarast bringa socialdemokratien i en definitiv minoritetsställning. Då detta blivit gjort,
fordras emellertid, att man snarast
söker realisera samlingstanken och
bereder socialdemokratien möjlighet att dela regeringsansvaret. I en
brytningstid, sådan som den vi nu
upplever, fordras, att partierna
bortser från sina kortsiktiga själviska intressen. Viktigare frågor än
de partiegoistiska står på spel. Det
är en nåd att stilla bedja om, att
vårt lands politiska ledare besinnar
sitt ansvar, inte blott för den innevarande situationen utan också för
kommande släktled. Måhända
skulle också ett svenskt samarbete
kunna utgöra ett föredöme för
övriga nordiska folk. Kanske
skulle på så sätt möjligheter givas
för ett enat Norden att stå upp och
möta de krav, som utvecklingen
ställer. Men allt detta kräver ett
övergivande av den partipolitiska
småskurenhetens linje. Eller för
att citera Thomas Paine 1776: »Det
är tider som dessa som sätter människans själ på prov. Det är tider
som dessa som prövar människans
förmåga av intuitiv sympati och
ömsesidig förståelse, ty utan dessa
kan ingen varaktig fred och ordning åstadkommas.»