Jordbruket inför 1960-talet


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JORDBRUKET INFÖR 1960-TALET
TILLBAKABLICK PÅ 1950-TALET
OM MAN ÖNSKAR summera intrycken från det gångna årtiondet i
vad gäller jordbrukets konkurrensmöjligheter gentemot andra nä-
ringar, kan det vara befogat att
först göra detta mot bakgrunden av
det utgångsläge som exempelvis industri, servicenäringar och jordbruk hade i början av 1950-talet.
Den egentliga industrin fick onekligen ett mycket gynnsamt ingångsläge till det gångna årtiondet.
Medan industrianläggningarna
andra länder i stor omfattning hade
ödelagts under kriget, hade den
svenska industrin i stället kunnat
hyggas ut och förbättras i tekniskt
hänseende. Kapaciteten var därför
betydande gentemot andra europeiska länder. Avsättningsmöjligheterna blev också mycket goda.
Många andra länder behövde nyckelvaror för sin återuppbyggnad.
Svensk industri hade i stor omfatten säljarens marknad, och avsättningsproblemen var inte särskilt
framträdande. Under dessa förhållanden blev prisläget också gynnsamt.
Servicenäringarna har till viss
del haft ett liknande läge under
Av agr. lic. SVEN HOLMSTRÖM
1950-talet. Det ökande välståndet
har medfört behov av snabb utbyggnad, vilket givetvis krävt betydande finansiella ansträngningar,
men samtidigt har serviceföretagen
haft en mycket god avsättning för
sina tjänster. Som markanta exempel bör väl nämnas bil- och TVbranscherna. Utbudet har här
knappast kunnat hålla jämna steg
med efterfrågeökningen.
Jordbruket har däremot haft ett
ogynnsamt utgångsläge. Redan vid
början av årtiondet började överskott av livsmedel uppstå, speciellt
på den amerikanska marknaden.
Det är väl bekant, att dessa överskott stått i samband med bristande köpkraft hos en stor del av
världens befolkning – reellt föreligger underskott. överskotten,
som efterhand vuxit ut till förut
okända proportioner, har verkat
tryckande på priserna. Strängt taget får det betraktas som ett framsteg för de internationella organisationssträvandena på området, att
de under 1950-talet befintliga överskotten inte medfört fullständigt
kaos på livsmedelsmarknaden och
för prisbildningen på detta område.
Även om kaos i stort sett har kunnat undvikas, har medvetandet om
de stora överskotten inneburit ett
betydande psykologiskt tryck för
jordbrukarna. Samtidigt har den
snabba strukturella utvecklingen
och framförallt minskningen i
jordbruksfolkets numerär medfört
en viss uppbrottsstämning inom
jordbruket och skapat en osäkerhetskänsla inför framtiden.
Vid början av 1950-talet och under några år in på detta årtionde
var skogskonjunkturerna goda, vilket utgjorde en värdefull förstärkning för det i stor omfattning med
skogsbruk kombinerade svenska
jordbruket. Efterhand har emellertid även skogsbrukets ekonomi försämrats samtidigt med försvagningen inom själva jordbrukssektorn. Effekten av den för jordbruket ogynnsamma konjunkturutvecklingen har förstärkts genom
upprepade skördeskador. 1950-talet
går till historien som ett för jordbruket i vårt land mycket kritiskt
årtionde.
Om man nu i stället blickar
framåt med utgång från den situation, som föreligger vid början av
det nya årtiondet, får för industriens del konstateras, att konkurrensen gentemot andra länder kommit
in i ett läge, där någon preferensställning inte längre existerar för
svensk industri. Konkurrentländerna har till största delen avslutat
sin återuppbyggnad efter kriget,
och efterverkningarna från krigsåren har övervunnits och utjäm- 423
nats. Framtidsperspektiven kan
därför rimligtvis inte som i början
av 1950-talet byggas på förhoppningar om en fortsatt överkonjunktur. För jordbrukets del kan
åtminstone uttalas den förmodan,
att förändringarna under den närmaste tiden framöver inte kommer
att innebära en försämring. Jordbruket har nu ett prisavtal, som
visserligen ställde mycket stora
krav på jordbrukarna i ingångslä-
get, men som efterhand t. o. m. bör
kunna medföra någon relativ förbättring i jordbrukarnas position
gentemot andra näringar. Att åtskilliga reservationer får göras ligger i sakens natur. Jordbrukets
ekonomiska utveckling och möjligheter är beroende av en minst lika
brokig provkarta av faktorer som
utvecklingen inom andra näringar.
Det förefaller emellertid, som om
jordbrukets läge inför 1960-talet –
trots all pessimism som på många
håll präglat de senaste åren –
ingalunda skulle behöva ses uteslutande pessimistiskt. Utvecklingen
ifråga om de ekonomiska förutsättningarna beror emellertid, som redan antytts, på ett stort antal faktorer, av vilka en del i det följande
kommer att något närmare analyseras. Högt på listan kommer härvid jordbrukets egen förmåga till
fortsatt effektivisering samt anpassning till den nya tekniken och
till den nya miljö, som utvecklingen i samhället i övrigt kommer
att föra med sig.
424
Jordbrukets roll –
beredskapsfrågan
Ur sysselsättningssynpunkt framstär jordbruket självklart som en
krympande näring. Den till jordbruk knutna befolkningen har av
allt att döma minskat med omkring
50% sedan sista förkrigsåret. För
närvarande torde endast 14 a 15%
av landets befolkning vara direkt
knutna till jordbruk med s. k. binarmgar (skogsbruk, trädgårdsbruk, fiske). Krympningen av jordbruksbefolkningen är emellertid ej
ett uttryck för att jordbrukets roll
i samhället minskat utan snarare
ett uttryck för den snabba effektiviseringen inom näringen. Om man
bedömer jordbrukets roll med hänsyn till uppgiften att svara för den
väsentliga delen av livsmedelsförsörjningen inom landet, har dess
betydelse ingalunda minskat. Snarare är det så, att ju mer näringslivet specialiseras, desto mer beroende blir de olika grupperna av
varandra. Med specialiseringen
följer bl. a. också att jordbruket
blivit stor kund hos industrier och
servicenäringar. En störning inom
jordbruksnäringen är för dessa i
dag mer kännbar än någon gäng
tidigare.
Beredskapsfrågan har under senare är ofta kommit upp i debatten, då det gällt jordbrukets betydelse inom landets näringsliv. Dess
aktualitet torde för närvarande
vara minst lika framträdande som
i början av 1940-talet, då jordbrukets problem diskuterades i samband med en omfattande utredning. Det kanske bör tilläggas, att
livsmedelsproduktion grundad på
andra rävaror än traditionella jordbruksprodukter hittills inte nätt
någon sådan ställning, att någon
konkurrens till växtodlingen på
åker eller i trädgärdar kan anses
föreligga. Under överskådlig tid
framät är den traditionella växtodlingen – ehuru med ständigt
förändrad teknik – det väsentliga
underlaget för livsmedelsförsörjningen i världen. Åtskilliga uttalanden om »syntetiska livsmedel»,
som skulle komma att revolutionera livsmedelsförsörjningen saknar täckning.
Världsmarknadspriserf
producentpriser
I samband med diskussionen om
jordbrukets utgångsläge inför början av 1960-talet kan det även vara
skäl i att något erinra om de generella förutsättningar, som gäller
för jordbruket på prisbildningens
område. Det torde för de flesta vara
känt, att priserna på jordbruksprodukter ute på världsmarknaden utvecklas efter något andra lagar än
som gäller i allmänhet. Karakteristiskt för jordbruksvarorna är, dels
stora variationer i tiden, dels vä-
sentligt olika prisnivåer för olika
länder och olika produkter. Världsmarknadspriserna på jordbruksvaror har i regel inget samband med
produktionskostnaderna i olika
länder. Bland orsakerna till den
säregna prisbildningen för jordbruksvaror kan i första rummet
nämnas, att jordbruksproduktionen är bunden till biologiska processer och därför inte hastigt kan
avbrytas eller ens begränsas för att
anpassa utbudet till efterfrågan.
Inte ens på lång sikt är det lätt att
inom jordbruket åstadkomma en
samfälld planering, vilket står i
samband med det stora antalet fö-
retag inom näringen. De klimatbetingade växlingarna i jordbrukets produktionsvolym är mycket
betydande. Växlingarna i produktionen medför i sin tur starka utslag i form av ändrade utbud på
världsmarknaden, vilket förstärkes
därav, att den internationella handeln med jordbruksprodukter totalt sett är liten i förhållande till
totalproduktionen av livsmedel.
Till allt detta kommer, att lagringsmöjligheterna för vissa jordbruksprodukter av olika skäl är starkt
begränsade, något som reducerar
möjligheterna att utjämna utbuden
genom lagring. Till bilden hör naturligtvis också, att jordbruksproduktionen efter kriget utökats mycket starkt genom ny teknik och ny
organisation. Som exempel må i
främsta rummet nämnas den
starka produktionsökningen i Förenta staternas jordbruk. Jordbruksproduktionen har visserligen
inte ökat starkare, än att vad som
produceras – och mera därtill –
mycket väl skulle behövas till jordens befolkning. Av kända skäl –
främst bristen på köpkraft – kan
425
emellertid de tillgängliga resurserna inte utnyttjas. Till följd av
detta har livsmedelsproduktionen
under efterkrigsåren varit för stor
– inte i förhållande till behovet
men väl i föhållande till den aktuella efterfrågan och köpkraften.
De omständigheter, som här
kortfattat berörts, medför bl. a. att
det – som utgångspunkt för bedömande av vårt jordbruks tekniska konkurrensförmåga – är
orealistiskt att jämföra priserna på
jordbruksprodukter i våra importhamnar med de priser de svenska
jordbrukarna erhåller och behöver
för att jordbruksproduktionen skall
kunna bedrivas med en någorlunda
tillräcklig lönsamhet. Endast under den förutsättningen, att vårt
läge vore sådant, att vi på lång sikt
kunde ha anledning att hänge oss
åt spekulation i att köpa livsmedel
till dumpningspriser, förelåge ett
reellt motiv för att jämföra producentpriserna på jordbruksområdet
i vårt land med de nämnda importpriserna. En dylik spekulation
skulle bl. a. förutsätta, att beredskapen på livsmedelsområdet vore
obehövlig. Den skulle även förutsätta, att vi kunde vara övertygade
om att inte ha något att vinna på
jordbruket som en del i ett allsidigt
näringsliv. En annan förutsättning
vore, att vi på lång sikt kunde
räkna med att med säkerhet kunna
sysselsätta även den befolkning,
som nu är verksam inom jordbruk
och till jordbruket anknutna industrier, i annan verksamhet för
426
export – något som i sin tur förutsätter att Sverige skulle intaga
en särställning ifråga om industriell konkurrenskraft gentemot andra länder på världsmarknaden.
En ytterligare förutsättning för att
den nämnda ståndpunkten skulle
kunna hävdas vore, att vi kunde
räkna med att varaktigt få köpa
livsmedel till låga priser även vid
en kraftig reducering av den inländska jordbruksproduktionen –
eller vid produktionsminskning i
andra länder, exempelvis klimatiskt betingade ändringar. Att
dessa förutsättningar ej föreligger
är alltför väl känt. Vi har därför
ingen saklig grund för att utgå
ifrån, att världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter skall vara
normgivande för våra producentpriser.
Den fortlöpande jämförelse, som
av olika skäl behöver göras ifråga
om jordbrukets ställning i vårt
land jämfört med andra länder,
bör därför grundas på våra producentpriser i jämförelse med producentpriserna i andra länder eller
konsumentpriserna här resp.
andra länder. Dylika jämförelser
har i olika sammanhang gjorts.
Som ett exempel kan anföras, att
statens jordbruksnämnd 1959
samband med dåvarande jordbruksförhandlingar gjorde vissa
jämförelser, som redovisades i
Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen.1 Det visade sig att exempel- 1 Kungl. Maj:ts prop. 147: 1959, sid. 50°
och följande.
vis Storbritannien hade producentpriser, som i genomsnitt kunde anses vara 12% högre än i Sverige,
samt att Storbritanniens jordbrukare dessutom hade vissa subventioner i form av prisnedsättning på
växtnäringsämnen, som gjorde, att
den direkta prisjämförelsen ej var
fullt realistisk. Även i andra jämförbara länder var prisläget på
jordbruksprodukterna i producentledet i allmänhet högre än i Sverige.
Två länder har traditionellt låga
producentpriser. Det är Nederländerna och Danmarie Dessa är också de enda länder, som varaktigt
uppvisat lägre producentpriser på
jordbruksprodukter än i vårt land.
Sedan verkningarna av sexstatsunionens överenskommelser till
fullo slagit igenom, är det emellertid troligt, att priserna i Nederländerna – åtminstone för de kvantiteter livsmedel, som konsumeras
inom landet – kommer att ligga
över de svenska priserna.
Jämförande beräkningar har
även gjorts beträffande det genomsnittliga: läget för prodzzcentpriser
på jordbrzzksprodzzkter i Västezzropa, vilka visat, att Sverige intar
en mellanställning.
Det förefaller alltså, som om internationella prisjämförelser utförda på saklig grund pekar mot
en för konsumenterna hovsam prisbildning på jordbruksprodukter i
vårt land – detta naturligtvis i all
synnerhet om även det allmänna
inkomstläget här samt kostnadsläget inom det svenska jordbruket
(på grund av lönenivån) tages med
i bilden. En konsekvens av detta är,
att jordbruket inom stora delar av
vårt land med all sannolikhet inte
har särdeles mycket att frukta, om
tekniskt kunnande och organisation finge fälla utslaget i konkurrensen på livsmedelsmarknaden.
Gentemot s. k. världsmarknadspriser, vilka saknar samband med
produktionskostnaderna, kan jordbruket däremot lika litet som
andra näringar konkurrera.
Prisutvecklingen under 1950-talet
En annan fråga som i detta sammanhang förtjänar att uppmärksammas, är den utveckling ifråga
om priserna på livsmedel i olika
produktionsled, som ägt rum under
1950-talet. Sedan 1950 har prisläget på konsumtionsvaror och
tjänster stigit med omkring 57%.
Samtidigt har livsmedelsposten i
konsumentprisindex stigit med i
runt tal 75%. Prishöjningen på
jordbruksprodukter i producentledet är emellertid under samma
period endast omkring 45%. Följaktligen har livsmedelspriserna i
detaljledet stigit starkare än andra
varor och tjänster i genomsnitt,
men detta saknar samband med
prissättningen i producentledet.
Om prisstegringarna inom mellanleden hade kunnat begränsas till
den nivå som skett för själva jordbruket, skulle livsmedelsindex
30-60164077 Svensk Tidskrift H. 81960
427
stället ha verkat sänkande på konsumentprisindex under 1950-talet.
Det förtjänar särskilt att uppmärksamma denna utveckling, vilken
innebär att alla människor såsom
livsmedelskonsumenter fått vidkännas mycket betydande prisstegringar, betingade av mellanledens kostnadsutveckling- prisstegringar av
helt andra proportioner än de prisförbättringar i producentledet, som
skulle vara erforderliga, för att ge
jordbruket en avsevärt förbättrad
lönsamhet. Problemet för konsumenterna har tydligen under 1950-
talet varit långt mera en fråga om
mellanledens kostnadsutveckling
än om prisutvecklingen i producentledet
Arbetsproduktiviteten i jordbruket
Av stort intresse, då det gäller
att teckna bakgrunden till jordbrukets möjligheter inför ett nytt
decennium är naturligtvis produktivitetsutvecklingen under de
gångna åren. Trots den obetydliga
produktionsökning, som vi nu har
i jordbruket jämfört med förkrigsåren, har ökningen av arbetsproduktiviteten varit mycket god.
Den har under efterkrigsåren varit
något större än inom näringslivet i
övrigt.
En granskning ger vid handen,
att produktionen per arbetstimme
sedan 1938/39 ungefär fördubblats.
Detta har emellertid skett med
hjälp av starkt ökade insatser av
andra produktionsmedel än arbete.
428
Relativtal som belyser utvecklingen
av arbetsproduktiviteten i
jordbruket
ArbetsProduk- Arbets- produktition volym vitet
Före kriget . 100 100 100
Nu 104 50 208
Det behöver inte särskilt understrykas, att förändringen i arbetsproduktiviteten i och för sig inte
ger något uttryck för utvecklingen
av nettoeffektiviteten eller nettoproduktiviteten inom en näringsgren. För jordbruket har dock tvivelsutan ökningen i arbetsproduktiviteten sedan förkrigsåren inneburit en betydande nettovinst. Beräkningar som avsåg att belysa det
ekonomiska nettoresultatet av alla
tekniska förändringar i jordbruket
i Sverige utfördes för några år sedan inom Jordbrukets utredningsinstitut. Dessa beräkningar visade,
att de tekniska förändringarna då
sammanlagt hade inneburit aktningsvärda vinster. Höjningen av
levnadsstandarden hos de svenska
jordbrukarna har till huvudsaklig
del åstadkommits genom jordbrukets egen rationalisering.
Under 1950-talet har som förut
nämnts jordbrukets produktpriser
ingalunda stigit mer utan i stället
mindre än som motsvarar den allmänna prisutvecklingen i samhället. Under tiden fram till 1950 erhöll jordbruket däremot en viss
förbättring genom att priserna på
jordbruksprodukter tilläts stiga
starkare, än vad som motsvarade
den allmänna prisutvecklingen.
Prisavtalet som bakgrund till jordbrukets ekonomiska möjligheter
När de ekonomiska möjligheterna för jordbruket i vårt land under de närmaste åren framåt skall
diskuteras, är det naturligt att i
vissa hänseenden anknyta till det
rådande systemet för prisbildningen på jordbrukets produkter.
Som bekant gäller detta avtal fram
till 1965 och är alltså av stor betydelse för halva det nu påbörjade
årtiondet.
Världsmarknadsindex för livsmedelspriser. Genom tillämpning
av en indexregel motverkas effekten av ändrade priser på världsmarknaden. Om världsmarknadspriserna på viktigare livsmedel i
genomsnitt stiger eller sjunker
med 3% i förhållande till den senaste jämförelseperioden, skall importskyddet, då den nämnda avvikelsen pågått under tre månader,
justeras på sådant sätt, att ändringen i världsmarknadspriserna
inte längre får någon effekt på den
inländska marknaden. Världsmarknadsindex tillämpas i kombination med en prisindex för jordbrukets produktionsmedel.
Det är uppenbart, att förändringar i prisläget på världsmarknaden vid tillämpning av denna
indexregel får en mycket kortvarig
effekt på inlandsmarknaden. Därmed är emellertid inte sagt att
världsmarknadsprisernas utveckling är av underordnat intresse för
det svenska jordbrukets möjligheter framöver. För det första torde
landets jordbruk trots att produktionen nu inte ökar få räkna med
vissa exportkvantiteter ifråga om
vete, fläsk, ägg och tidvis smör.
Prisavtalet innebär inte någon garanti för de exporterade kvantiteterna. De s. k. exportförlusterna
bestrides genom avgifter, som jordbrukarna betalar i form av avdrag
på varulikviderna.
Det är alltså uppenbart, att utvecklingen på världsmarknaden är
av direkt betydelse för jordbruket
genom exportförlusterna. Vidare är
det tämligen uppenbart, att även
priserna på den inländska marknaden i viss mån kan påverkas
av ändrade världsmarknadspriser,
trots att detta ej är avsikten. Möjligheterna att taga ut de priser,
som gränsskyddet teoretiskt medger, kan nämligen påverkas genom
utvecklingen på världsmarknaden.
Dessutom är utvecklingen på
världsmarknaden av stort intresse
för jordbruket, enär denna utveckling trots allt delvis bildar bakgrund till den allmänna inställningen gentemot jordbruksregleringarna. Vidare är det klart, att
utvecklingen på världsmarknaden
kommer att vara av betydelse vid
varje ny prisförhandling.
Prisindex för jordbrukets produktionsmedel. En annan ingrediens i det nu rådande prisavtalet är,
att kostnadsutvecklingen inom
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
429
jordbruket som ovan antytts, beaktas. Ändrade priser på en väsentlig del av jordbrukets produktionsmedel utlöser successivt efter
samma grunder som världsmarknadsprisindex, och för övrigt i
kombination med denna, ändringar
i gränsskyddet, avsedda att motväga den effekt för jordbruket,
som uppstår genom kostnadsändringarna. I denna indexreglering
’beaktas emellertid ej prisutveckJlingen för arbete och inte heller för
ränta på jordbrukarnas eget kapital.
Justering av gränsskyddet på
grund av den kombinerade indexen
(VM-index och K-index) har ägt
rum i december 1959 samt i mars,
juni och oktober 1960. Den första
indexutlösningen medförde sänkt
gränsskydd, de två andra medförde
höjning. Indexutlösningen i oldober 1960 har resulterat i en sänkning av gränsskyddet med nära
14%, motiverat av stigande världsmarknadspriser på livsmedel och
svagt fallande genomsnittspris på
produktionsmedel. Båda de i kombination använda indexserierna har
alltså denna gång verkat till »konsumenternas» fördel, medan motsatta förhållandet varit aktuellt vid
tidigare indexutlösningar under
1960. Justeringen av gränsskyddet
i oktober 1960 motsvarar 3,6%
sänkning av livsmedelspriserna i
producentledet.
Det är lätt förståeligt, att de hittills omnämnda indexregleringarna
inte innebär någon ändring i jord- 430
brukarnas inkomster. Världsmarknadsregeln avser ju i stället att
motverka prisförändringar på jordbrukets produkter inom landet.
Därmed motverkar den även inkomständringar för jordbrukarna.
Den med världsmarknadsindex vid
tillämpningen kombinerade prisindex för produktionsmedel (ofta
felaktigt kallad kostnadsindex, Kindex) medför visserligen höjning
eller sänkning av jordbrukets produktpriser vid ändrade produktionsmedelspriser, men blott för
att motväga ändringar i kostnadsläget.
Inkomstregeln. Jordbrukarnas
inkomstläge skall däremot fortlö-
pande kunna påverkas genom inkomstregeln eller löneregeln, vilken innebär, att förändringar i den
allmänna lönenivån för industriarbetarna skall medföra sådana
justeringar av jordbrukets gränsskydd, att den s. k. basjordbrukarens arbetsinkomster skall undergå
samma relativa förändring som industriarbetarens löneinkomst. Om
allt fungerar på sätt som avsetts,
skall detta innebära, att en utvidgning av inkomstklyftan ej inträffar.
Effektiviseringsvinst till inkomstutjämning. slutligen må erinras
om att jordbrukarnas inkomstläge
i förhållande till de s. k. jämförelsegrupperna skall kunna förbättras
genom att jordbruket under den
pågående avtalsperioden får tillgodogöra sig åstadkomna effektiviseringsvinster inom näringen. Man
skulle möjligen kunna sammanfatta innebörden av allt detta så,
att jordbruket genom att godtaga
ett relativt svagt ingångsläge förskaffat sig en betydande och värdefull trygghet ifråga om utvecklingen under de närmaste åren. Att
detta dessutom kan ske utan någon
som helst inflationsdrivande effekt,
är naturligtvis en betydande tillgång. Av industriarbetarens lönehöjning går troligen mindre än tre
procent till jordbrukarna genom
löneregelns tillämpning.
J ordbrukets ekonomiska villkor
och möjligheter blir emellertid inte
enbart beroende av nu rådande
eller framtida prissättningsavtaL
Det finns överhuvudtaget inga avtal, som kan sätta effekten av olika
ekonomiska och tekniska faktorer
ur spel. Avtalet är en ram, inom
vilken flera faktorer utövar sin effekt.
Handelsområdena
Inverkan av handelsområdena
Europa erbjuder för jordbrukets
del åtskilliga frågetecken. Genom
en planerad höggradig protektionism från sexstatsområdets sida
torde jordbrukets exportmöjligheter komma att varaktigt försvåras.
Minskade exportmöjligheter till
dessa länder anses redan vara ett
faktum. Det starka skyddet för
jordbruket inom sexstatsområdet
kan väntas komma att stimulera
jordbruksproduktionen inom de
sex och därmed minska behovet av
import från andra länder. Ifråga
l
om frihandelsområdet, EFTA, har
de initialsvårigheter, som uppstått
på grund av gränsdragningen mellan industri- och jordbruksprodukter samt på grund av olika stödsystem i de skilda länderna, för
tillfället överbryggats. För framtiden anmäler sig dock för jordbruket många nya problem i detta
sammanhang. Ett sådant kan
komma att gälla följderna av olika
propåer om prissättnings- och regleringsmetoder för framtiden –
bl. a. aktualiserade genom frihandelsöverenskommelsen. Att jordbruket på lång sikt liksom andra
näringsgrupper kommer att kunna
draga nytta av det allmänna uppsving, som de större handelsområ-
dena med sannolikhet kommer att
leda till, får väl anses uppenbart.
Däremot förefaller vissa tankar om
betydande lättnader i jordbrukets
produktionskostnader genom billigare produktionsmedel inte fullt
realistiska, i varje fall inte till sina
proportioner. Det har exempelvis
anförts, att jordbrukets årliga anskaffningskostnader för traktorer
skulle kunna komma att nedbringas avsevärt. Jordbruket köper
för närvarande traktorer för omkring 150 miljoner kr. årligen.
Härav kommer hälften från andra
länder. Ett successivt borttagande
av en ca tioprocentig tull skulle på
hela importkvantiteten komma att
betyda 7,5 miljoner kr. för jordbruket per år, såvida tullsänkningen slår igenom med samma
procent i detaljledet. Hela traktor- 431
importen kommer emellertid inte
från EFTA. En stor del härstammar från Västtyskland och även
från USA. Det anförda beloppet,
7,5 miljoner kr. – som alltså är
mycket diskutabelt – är naturligtvis i och för sig en aktningsvärd
summa, men det kan finnas skäl i
att ställa den i proportion till det
handikap, som svenskt jordbruk
måste anses ha på grund av högre
löner resp. högre »jämförelsenivåer» än jordbrukarna i andra länder, vilket betyder omkring en halv
miljard kr. per år. Vidare hör det
till saken, att det under de närmaste åren på grund av indexregleringen blir konsumenterna som
drar vinsten av en prissänkning
på jordbrukets produktionsmedel.
Därmed är inte sagt, att en dylik
sänkning saknar intresse för jordbruket. Den är i stället av mycket
stort intresse, eftersom varje sänkning av produktionskostnaderna
automatiskt möjliggör mindre anspråk på gränsskydd med alla de
för jordbruket gynnsamma konsekvenser detta för med sig.
stabilitet eller inflation – en viktig
fråga för jordbruket
Penningvärdets fortsatta utveckling är en intressant fråga vid varje
försök att bedöma eller diskutera
jordbrukets ekonomiska möjligheter i framtiden. Det kan teoretiskt hävdas, att om exempelvis en
inflationsdrivande löneutveckling
äger rum, blir jordbruket kompenserat genom den nu under fem år
432
framåt befintliga och i kraft varande löneanknytningsregeln. Det
kan i sammanhanget även hävdas,
att kostnadsökningar i själva jordbruksproduktionen som blir en
följd av en inflatorisk utveckling,
kompenseras genom den förut
nämnda kombinerade treprocentsregeln. I praktiken håller emellertid inte denna förklaring utan inskränkning. Det har förut visat sig,
att svårigheterna i verkligheten är
stora när det gäller att nå en följsamhet i jordbrukets produktpriser
vid stark inflation. Utvecklingen
under 1950-talet, som här förut berörts, ger exempel på detta. Visserligen har under det gångna årtiondet inte tillämpats de indexregler,
som nu har till uppgift att anknyta
jordbruksprodukternas prisutveckling till utvecklingen i samhället i
övrigt. Alla index.regler till trots
kan emellertid vid behov av snabbt
ökade priser på jordbrukets produkter för att därmed nå kompensation för löneutveckling på annat
håll resp. för prisbetingade kostnadsökningar, svårigheter uppstå
på grund av psykologiskt betingat
köpmotstånd. Den mänskliga reaktionen följer inte alltid de banor,
som ur indexmässig synpunkt kan
anses rimliga. Därför är jordbruket
liksom förut bäst betjänt av en
lugn och så långt möjligt inflationsfri utveckling i samhället.
Effektiviseringsmöjligheterna
Förut har framhållits vissa fundamentala linjer i den rådande
prissättningsmekanismen på jordbrukets område: jordbrukarna så-
väl som konsumenterna »skyddas»
mot växlande priser på världsmarknaden – jordbrukarna kompenseras delvis vid stigande priser
på produktionsmedel liksom konsumenterna får sänkta priser på
livsmedlen, om jordbrukets produktionsmedel faller i pris – genom löneregeln tillses, att den vid
ingången av prissystemet befintliga stora inkomstklyftan inte ytterligare vidgas – jordbruket får
slutligen möjligheter att förbättra
sitt relativa läge genom att effektiviseringsvinster, som kan uppstå
under den tid prissystemet är i
funktion, får behållas av jordbrukarna.
Under dessa betingelser blir det
för jordbruket av stor vikt att
kunna fortsätta den s. k. effektiviseringen. Förut har påpekats, att
mycket stora resultat har nåtts under efterkrigsåren. Vilka möjligheter föreligger då under de närmaste
åren framöver?
Efterkrigstidens stora vinster genom effektivisering i jordbruket
har främst nåtts genom minskad
arbetsinsats, som i sin tur har möjliggjorts genom ändrad teknik och
ändrad organisation. De tekniska
ändringarna ligger främst på mekaniseringens område. Inom det
organisatoriska området förtjänar
särskilt understrykas den fortsatta
specialisering, som medfört överflyttning av åtskilliga arbetsuppgifter från det egentliga jordbruket
l
till olika serviceföretag samt livsmedelsindustrier.
Givetvis vore det av intresse att
för Sverige – och för andra länder
– närmare känna till vad det är,
som drivit fram den omfattande
mekaniseringen. Till vilken del har
mekaniseringen varit en direkt
följd av ekonomiska kalkyler, som
visat jordbrukarna, att ökad rnaskinanvändning och minskad användning av mänsklig arbetskraft
varit en lönsam åtgärd? Till
vilken del har mekaniseringen
tvingats fram genom brist på arbetskraft? Tyvärr saknar vi undersökningar för att kunna besvara
dessa frågor. Tvivelsutan har en
växelverkan ägt rum, varvid tyngdpunkten dock sannolikt har legat
på den sistnämnda faktorn. Det fö-
refaller alltså sannolikt, att de betydande förändringarna i produktionsmetoderna i första hand orsakats genom brist på arbetskraft
som tvingat jordbrukarna till mekanisering.
Även mycket annat har spelat in
och medverkat i jordbrukets rationaliseringsprocess, bl. a. den ökade
växtnäringsintensiteten, men nedbringandet av arbetsinsatserna
torde ha varit den mest väsentliga
utvägen under efterkrigstiden. Det
får emellertid inte döljas att man
här på vissa områden redan nått
det möjligas gräns. I varje fall kan
exempel påvisas, där så är fallet. Spannmålsodling, i vilken jordbearbetningen utföres med nu tillgängliga maskiner och skörden är
433
helt mekaniserad, kan knappast
komma att genomgå någon ytterligare genomgripande effektivisering
i vad gäller själva arbetsprocesserna. En betydande rationalisering
av produktionen skulle däremot
vara möjlig även på detta område,
om växtförädlingen förmådde
åstadkomma nya sorter, vilka
kunde tolerera och tillgodogöra sig
ytterligare ökade givor av växtnä-
ring. Att så kan komma att ske är
inte helt uteslutet, men för närvarande föreligger inte några uppgifter som tyder på att epokgörande
förändringar skulle kunna påräknas inom en nära framtid.
Ett annat exempel, där man åtminstone inom en viss sektor av
produktionen – och på vissa gårdar – nått det möjligas gräns
ifråga om arbetsprocessens rationalisering, är själva mjölkningsarbetet. Där mjölkningen utföres
med mjölkningsmaskiner med tillhörande releaseranläggningar, som
förflyttar mjölken direkt från
mjölkningsmaskinen till kylaggregaten, och där dessa installationer
finns i byggnader, i vilka djuren
med lätthet kan hanteras, kan
knappast några ytterligare avgö-
rande förbättringar nås ifråga om
själva mjölkningsarbeteL Däremot
kan åtskilligt vinnas genom att
söka komma upp till optimal storlek för besättningarna. Här öppnar
sig intressanta områden för fortsatt forskning och kalkylation. Det
förefaller dock troligt, att den erforderliga storleken på enheterna
434
inte innebär någon revolution.
Tvärtom synes sannolikt, att man
inte har mycket att vinna, sedan
man kommit upp till sådana storlekar på kobesättningarna, att en
heltidsanställd man är fullt sysselsatt i en väl mekaniserad ladugårdsdrift Sannolikt behöver vi
alltså inte räkna med s. k. storladugårdar. Jag skall här inte närmare
gå in på motivering. Jag vill dock
omnämna, att ställningstagandet
står i samband med att man vid
väsentligt större enheter väl på
vissa punkter kan nå en ökad teknisk effektivitet, men att den ekonomiska effekten härav sannolikt
motväges genom ökade transportkostnader och försämrade möjligheter till individuell övervakning
och ledning av produktionen.
Andra betydande effektiviseringsmöjligheter, som berör mjölkproduktionen, ligger inom räckhåll
på foderväxtodlingens område. Här
torde vissa förhoppningar kunna
ställas på växtförädlingens resultat. Som exempel på angelägna nyheter må anföras förbättrat växtmaterial för ensilering. Även vid
nuvarande tillgång på växtmaterial
finns emellertid betydande möjligheter genom ökad växtnäringsintensitet och bättre tillvaratagande
av foderskördarna, främst genom
ensilering. Sett på lång sikt är det
även en angelägen uppgift att söka
nedbringa byggnadskostnaderna genom förenkling av jordbrukets ekonomibyggnader. Åtskilligt av jordbrukets nuvarande byggnadsbestånd har kommit till under tidei
då vare sig arbetskostnaderna un
der själva byggnationen eller vi(
byggnadernas utnyttjande behövdt
tillmätas närmelsevis den bety
delse, som nu är fallet.
Allmänt sett förtjänar påpekas
att effektiviseringssträvandena in·
om j ordbruket under de gångm
åren varit starkt inriktade på mekaniseringen. Detta är helt naturligt under en tid då arbetslönerna
på tjugo år nära sjudubblats. Kostnaderna för en arbetstimme i jordbruket har stigit från 67 öre 1939
till omkring 460 öre 1960. De angivna talen gäller i genomsnitt för
samtliga lantarbetare. Den fortsatta effektiviseringen inom jordbruket kommer med all säkerhet
att ske genom mera allsidiga åtgärder – detta helt enkelt därför
att vi nu inte kan påvisa något enskilt område, som kan ge ens närmelsevis de vinster, som den
snabba mekaniseringen – och, vi
får tillägga, den ökade växtnäringsintensiteten – medfört. Självklart
är under dessa förhållanden, att
forskning, försök, rådgivning och
yrkesutbildning inom jordbruket
kommer i förgrunden. Att på förhand bedöma vilka resultat som
kan komma att nås är ytterst
vanskligt. Däremot kan med säkerhet sägas, att utvecklingen på
detta område ingalunda avstannat,
ehuru vägarna delvis blir andra än
de som dominerat tiden efter kriget.
l
Vissa mått på effektivisering
I samband med prisförhandlingarna 1959 gjordes ingående analyser beträffande utvecklingen av
produktionens omfattning och inriktning vid gårdar med l 0-20 och
20-30 ha. Analyserna som grundades på tekniska uppgifter till Jordbruksekonomiska undersökningen
(JEU) under åren 1954-57 gav vid
handen, att produktionsvärdet per
gård vid oförändrade produktpriser under en treårsperiod synes
öka med ca l 000 kr. (335 kr. per
år) vid jordbruk med 10-20 och
med 2 430 kr. (ca 800 kr. per år)
vid jordbruk med 20-30 ha. ökningen kommer helt på animalieproduktionen.
Samtidigt undersöktes förändringarna på kostnadssidan. Här noterades fortsatt minskning i arbetsförbrukningen med 1,5% per år i
storleksgruppen 10-20 ha och 2,4%
per år i gruppen 20-30 ha. Vidare
konstaterades ökande kostnader
för traktorer, andra maskiner och
redskap, bilar, kraftfoder, mineraloch vitaminpreparat till djuren etc.
Effekten av ökade varuvolymer på
kostnadssidan var större än effekten av nedgången i arbetsvolymen.
Alltså beräknas kostnadsvolymen
totalt sett öka. Denna ökning är
emellertid mindre än det årliga
värdet av produktionsökningen,
och man beräknade en årlig nettoeffekt genom produktionstekniska
förändringar av 240 kr. per gård
435
och år i gruppen 10-20 ha och ca
600 kr. per gård och år i gruppen
20-30 ha. Den sistnämnda siffran
har emellertid ej varit föremål för
tillräckligt ingående analys. Den är
sannolikt för hög och får tagas
med betydande reservation.
Även om dessa siffror givetvis
måste vara synnerligen osäkra,
torde det vara odiskutabelt, att en
icke helt obetydlig förbättring i arbetsinkomsterna vid familjejordbruken även under de närmaste
åren – vid i övrigt oförändrade
förhållanden – kommer att åstadkommas genom fortsatt rationalisering. När det gäller de mindre enheterna (främst de som nu har
mindre än l O ha åker) kommer
den fortgående strukturella rationaliseringen samtidigt att medföra
förbättringar.
Effektivisering och prisrelationer
Då rationaliseringseffekten inom
familjejordbruken berörts, är det
frestande att taga upp en annan
viktig rationaliseringsfråga. Det
gäller möjligheterna till fortsatta
rationaliseringar inom jordbruket i
jämförelse med vad som kan åstadkommas inom andra näringar. Vi
är därmed även inne på frågan om
vilka prisrelationer mellan olika
varor och tjänster – däribland
jordbruksprodukter – som kan
komma att bli de lämpligaste i
framtiden.
Frågan är särskilt angelägen för
436
jordbruket, som på grund av prisbildningen på världsmarknaden –
vilken för närvarande inte har nå-
got direkt samband med produktionskostnaderna i olika länder –
är hänvisat till det gränsskydd,
som på politisk väg kan åstadkommas – med andra ord till allt det
som vi brukar sammanfatta under
begreppet jordbrukspolitik.
Frågan gäller bland annat: Kommer det rationellt drivna jordbruket att kunna följa med i :.den allmänna» rationaliseringstakten i
samhället – och kommer familjejordbruket att kunna följa med –
eller måste vi tänka oss att jordbruket sett på längre sikt kommer
att bli beroende av en viss uppjustering av sina produktpriser i förhållande till prisläget på andra varor och tjänster?
Vad som kommer att ske i prishänseende blir naturligtvis delvis
beroende av det konkurrensläge,
som utvecklas genom tillgången
och efterfrågan på livsmedel ute i
världen. Detta är faktorer som på-
verkar de politiska ställningstagandena till jordbrukets gränsskydd i
olika länder, delvis oberoende av
vad jordbruksfolket skulle behöva
för att kunna bevara en viss inkomstparitet vid en viss rationaliseringsgrad. Man kan dock se problemet som ett bestämt matematiskt
problem, där man utgår ifrån, att
jordbruksfolket skall garanteras en
viss inkomstlikställighet på sätt
som varit beslutat i Sverige sedan
14 år, men som hittills inte kunnat
infrias. Gör man den förutsättningen, kan frågan konkretiseras
något närmare: Kan jordbruket
under en överskådlig framtid ytterligare rationaliseras till den grad,
att rimliga krav på fortlöpande inkomstlikställighet kan tillgodoses
utan förändring i prisrelationerna
på jordbrukets produkter gentemot andra varor och tjänster?
Först bör då erinras om, att rationaliseringstakten varit och är
mycket olika inom olika industrigrenar. Går vi sedan över från industrin till servicenäringarna, finner vi de mest drastiska skillnader
ifråga om rationaliseringsmöjligheter.
I ett land som exempelvis Sverige, där full eller överfull sysselsättning varit rådande under lång
tid, går löneutvecklingen delvis
sina egna vägar, utan direkt hänsyn till förändringarna i produktiviteten inom olika näringar. De
mest bärkraftiga industrierna hö-
jer lönerna för att kunna draga till
sig mera arbetskraft eller behålla
den som finns. Lönehöjningarna
sprider sig omedelbart genom centrala löneavtal även till industrier
med mindre rationaliseringsmöjligheter – resulterar där i nya rationaliseringsinitiativ eller nedläggning eller slutligen – om konkurrensen tillåter – höjning av priserna på de framställda varorna.
Lönehöjningarna sprider sig omedelbart även till serviceområdet. I
de svällande servicenäringarna blir
priskonkurrensen inte lika stark
l
som i tillverkningsindustrierna.
Det är inte lika lätt att importera
arbetskraft som varor! Kostnadsökningarna för servicenäringarna
tages numera i regel omedelbart ut
i form av höjda taxor. Denna process, som är självklar till sina verkningar men inte alltid tillräckligt
observerad i den ekonomiska debatten, har satt starka spår i form
av förändrade prisrelationer under
senare år. Servicen har blivit dyrare. Vi möter detta faktum bl. a. i
förut nämnda skillnader i prisutvecklingen för livsmedel i jordbrukar- resp. konsumentledet. Omvärderingen sker ständigt. Prisrelationerna förändras, och detta sker
utan större diskussion så länge det
gäller områden, där företagarna
inte möter en konkurrens av den
art, som jordbrukarna har i de
låga världsmarknadspriserna.
Om jordbrukarna inte kan effektivisera för att parera utvecklingen
på kostnadssidan utan behöver en
relativ prisförbättring, måste detta
bli föremål för politiska beslut effektuerade i form av gränsskydd.
Var kommer nu jordbruket att
stå i framtiden ifråga om effektiviseringsmöjligheter? Frågan är angelägen, och det torde vara nyttigt
om dess existens mer än hittills
beaktas i den ekonomiska debatten. I Sverige vill många anse det
självklart, att jordbruket skall
kunna lita till sin egen effektivisering, men frågan är inte helt
självklar – lika litet för jordbruket som för servicenäringarna.
437
Integrationen skapar nya problem
och kräver ny anpassning
Med hänsyn till den stora och
snabba omvandling som pågår
inom jordbruket och landsbygden,
är det inte möjligt att ens tillnärmelsevis beröra alla de problem,
som på ett eller annat sätt kan
komma in i bilden. Kanske är det
dock en förnuftig avvägning att
bland det som diskuteras inte helt
glömma bort den s. k. vertikala integrationen inom jordbruksproduktionen. Som bekant har integrationen i olika former nått en ganska
stor utbredning inom Förenta staternas jordbruk. Dock torde omfattningen inom USA ännu inte
vara sådan, att familjejordbruket
förlorat sin ställning som den viktigaste jordbruksproducenten. I
sammanhanget förtjänar också
erinras om, att integrationen till
stor del utvecklats på sådant sätt,
att produktionen alltjämt ligger
inom familjejordbruk, men ledes
och finansieras från annat håll.
Integration har med andra ord inte
alltid inneburit övergång till stordrift i det första produktionsledet.
Vad integrationen innebär är så
välkänt, att det inte finns skäl att
nu taga tid och utrymme för en
närmare behandling av den frågan.
Däremot är det av speciellt intresse
att ställa frågan, huruvida den del
av integrationen, som består i tillskapandet av storföretag, kan
komma att inkräkta på möjligheterna för familjejordbrukets be- 438
stånd. Jag diskuterar i fortsättningen endast uppkomsten av storföretag.
De grenar av jordbruksproduktionen, som är aktuella i detta
sammanhang synes främst vara
produktionen av fläsk, ägg, fjäderfäkött och mjölk.
Det är knappast någon tvekan
om, att storföretag inom fläskproduktionen och även inom fjäderfä-
produktionen rent tekniskt sett
kan medföra fördelar. Det som här
skapar stora problem är emellertid,
att storföretagen ingalunda skulle
kunna vara lika arbetsbesparande
inom alla delar av djurproduktionen. Det är till exempel ingalunda
utrett och ännu mindre bevisat, att
storföretag inom mjölkproduktionen skulle innebära ekonomiska
fördelar. Bl. a. blir transportkostnaderna för stora. Det ligger nära
till hands att tänka sig – vilket
förut påpekats – att ladugårdsenheter, i vilka en eller två man
kan utnyttjas effektivt (motsvarar
35-40 resp. 70-80 kor jämte ungdjur) kan ge lika goda resultat som
storföretag – eller bättre. I USA
förekommer ett mindre antal storladugårdar, men de arbetar under
speciella förhållanden i närheten
av livsmedelsindustrier med stora
utbud av foder – t. ex. vid fruktindustrier i Californien (Los Angeles). Tilläggas bör, att storföretagen inte heller där förefaller att
vara överlägsna de mindre enheterna. I Sverige är det föga sannolikt, att storföretag på detta område skulle kunna arbeta vid nuvarande förutsättningar ifråga om
prisläget på produkterna, såvida
inte foderpriserna kunde pressas
under produktionskostnadsnivån!
I så fall har emellertid företagsformen ifråga inte löst några problem utan blott medfört nya problem för foderproducenterna.
Om man sålunda konstaterar,
att storföretag eventuellt kan medföra tekniska fördelar inom fläskoch fjäderfäproduktionen men inte
erbjuda några speciella fördelar
inom mjölkproduktionen – då lö-
ser en utveckling mot storföretag
inte problemen. Om man likväl
tänker sig, att integrationen fortgår inom de grenar, där denna har
påtagliga tekniska fördelar, frånhändes därmed jordbrukarna en
del arbetsuppgifter, som skall bidraga till en god arbetsfördelning
inom jordbruket. Jordbruket skulle,
om själva jordbruksföretaget ensidigt skulle producera växtprodukter för leverans till storföretag
inom animalieproduktionen, komma i en ogynnsammare ställning
ifråga om arbetsbehovets fördelning under olika tider av året. Det
är alltså högst tveksamt, till vilken
grad integrationen kan medföra bestående fördelar. En ensidig utveckling av storföretagen skulle kunna
resultera i att familjejordbrukens
ställning försvagades till den grad,
att deras fortbestånd inom stora
områden bleve omöjliggjord. Därmed skulle också förutsättningarna för jordbrukets organisatiol
ner att kunna bistå jordbrukarna
med service av olika slag försämras.
Hela denna fråga måste behandlas med hänsyn till verkningarna
för jordbruket såväl som för samhällsstrukturen och samhällsekonomien i dess helhet. Ensidig övergång till storföretag skulle kunna
äventyra det fortbestånd av ett aktivt näringsliv på landsbygden, som
ur så många andra synpunkter
måste anses angeläget. De synpunkter, som här framförts, avser
endast att understryka, att integrationen ingalunda är någon självklar lösning av föreliggande anpassningsproblem inom jordbruksnäringen.
strukturrationaliseringen
Till sist skall här göras några
kommentarer till den pågående
strukturrationaliseringen och dess
omfattning. Det må understrykas,
att de beräkningar som redovisas
inte är att uppfatta som någon
prognos utan som en enkel framskrivning under förutsättning, att
utvecklingen under de närmaste
fem åren skulle fortgå i samma
takt som mellan de båda jordbruksräkningarna 1951 och 1956.
Vi skall här bortse ifrån vad
som hänt med de minsta enheterna,
de som har mindre än 2 ha åker.
Intresset för dessa enheter är relativt litet i Sverige, eftersom de rimligen ej kan betraktas som jordbruk vid den driftsinriktning som i
allmänhet är rådande. Undantag
439
förekommer naturligtvis. Vidare
är statistiken för dessa små enheter relativt osäker, enär innehavarnas uppfattning om huruvida enheterna bör betraktas som jordbruksenheter eller ej kan växla
från en jordbruksräkning till en
annan. Därför är det sannolikt, att
ett stort antal av dessa enheter vid
senare jordbruksräkningar kommit att redovisas såsom bostadsfastigheter, utan att användningen
av den befintliga åkerjorden undergått någon större förändring. I förbigående må emellertid omnämnas,
att antalet enheter med mindre än
2 ha enligt tillgänglig statistik
minskat med 45% i genomsnitt för
landet från 1944 till 1956. I vissa
län är minskningen 70-80%.
Om vi sålunda går över till att i
stället granska utvecklingen för
enheter med mer än 2 ha må först
erinras om, att den svenska jordbrukspolitiken allt sedan 1947 syftat till att från statsmakternas sida
medverka till en sammanslagning
av jordbruksenheterna på sådant
sätt, att enheter med minst 10 ha
åker tillskapas. Vad har då hänt
under de år som gått sedan dessa
jordbrukspolitiska riktlinjer fastställdes? Det kan härvid vara
lämpligt att utgå från år 1944, då
en fullständig s. k. jordbruksräkning förekom.
Vi känner nu utvecklingen fram
till 1956, då den senaste jordbruksräkningen genomfördes. Från visst
material1 känner vi delvis också
1 RLF:s jordbruksregister.
440
Antal brukningsenheter i Sverige – efter 1956 framskrivning med utgång
från brukningsenheterna 1956 och med samma absoluta förändring per år
som under tiden 1951-1956.
2-5 ha 5-10 ha 10-20 ha
1944 107 776 94144 58 477
1951 95 888 89 760 59 796
1956 87 554 83 246 59 561
Ändring
1951-1956
Antal -8 334 -6 514 – 235
Procent – 8,7 – 7,3 – 0,4
1965, prognos 72 551 71519 59138
Antal1965
i proc. av
antal 1944 67 76 101
Antal1965
i proc. av
antal 1956 83 86 99
Ändring
1944-1951 -11 888 -4 384 + 1319
1951-1956 – 8 334 -6 514 – 235
1956-1965 -15 003 -11 727 – 423
1944-1965 -35 225 -22 625 + 661
Nettominskning 1944-1956: 27 000
Nettominskning 1944-1965
enligt prognos
för åren 1957-1965: 52 000
utvecklingen därefter. Om vi utgår
från 1944 och förutsätter att utvecklingen under de närmaste åren
framåt kommer att bli densamma
som under perioden 1951-1956,
kan vi räkna med följande förändringar inom de olika kritiska storleksgrupperna:
Inom storleksgruppen 2-5 ha
kommer antalet brukningsenheter
1965 att vara 33% lägre än 1944;
Inom storleksgruppen 5-10 ha
20-30 ha 30-50 ha 50-100 ha >100 ha
17 030 10 710 5 065 2 325
17 716 11234 5 421 2 325
18 479 11667 5 373 2 221
+ 763 + 433 – 48 -104
+ 4,3 + 3,9 -0,9 – 4,5
19 856 12 441 5 370 2 220
117 116 106 95
107 107 100 100
+ 686 + 524 + 356 ± o
+ 763 + 433 – 48 -104
+1377 + 744 3 – 1
+2 826 + 1731 + 305 -105
kommer antalet enheter 1965 att
vara 24 % lägre än 1944;
Inom storleksgruppen 10-20 ha
kommer antalet enheter år 1965
att vara l% större än 1944;
Inom storleksgrupperna 20-30
och 30-50 ha kommer antalet enheter 1965 att vara 16 å 17%
större än 1944.
Inom de båda högre grupperna
kommer antalet att vara i stort sett
detsamma 1965 som 1944.
I mera konkreta siffror betyder
detta, att antalet brukningsenheter
inom grupperna 2-5 och 5-10 ha
sammanlagt minskar med nära
58 000 från 1944 till 1965. Samtidigt kommer emellertid grupperna
över 10 ha åker att ha ökat med ca
5 400 enheter. Sammanlagt betyder
detta en nettominskning med ca
52 000 enheter mellan de båda tidpunkterna.
I denna diskussion har förutsatts
att utvecklingen fram till 1965 blir
ungefär densamma som mellan
jordbruksräkningarna 1951 och
1956. Det är naturligtvis ej säkert
att så blir fallet. Möjligen har en
viss dämpning inträffat ifråga om
minskningen av antalet brukningsenheter. Uppgifter ur RLF:s regis- 441
ter tyder på detta. Skogens betydelse för ett stort antal av de
mindre enheterna talar även för att
strukturrationaliseringen i fortsättningen skulle komma att äga
rum i en något dämpad takt.
Naturligtvis är utvecklingen härvidlag delvis en fråga om konjunkturerna inom andra näringar och
inom jordbruket självt.
Det vore måhända motiverat att
här även beröra landsbygdsfrå-
gorna mot bakgrunden av strukturrationaliseringen inom jordbruket. Den problemgruppen är dock
av sådan omfattning, att den torde
tarva en särskild behandling, som
ej kan rymmas i detta sammanhang.