Ett avgörande val


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
ETT AVGÖRANDE VAL?
VALRÖRELSENS atmosfär är olustig.
Redan från början kunde man konstatera bitterhet och nervositet på
alla håll, av skäl som det just nu
inte lönar sig särskilt mycket att
diskutera. Å andra sidan kommer
det inte fram mycket nytt i sak.
Det finns vissa ting som inte brukar vara föremål för nämnvärd
diskussion i en. svensk valrörelse.
Det finns ju ändå enighet mellan
alla demokratiska riktningar om en
mängd grundläggande värderingar,
och det kan finnas särskild anledning att understryka detta just nu,
då det eljest finns risk för att folk
glömmer bort det. Till det man är
enig om hör också utrikespolitiken,
och regeringens upprepade utbrott
mot högerledaren i samband med
frågan om FN-delegationen har
inte kunnat dölja att det trots allt
på sin höjd finns nyansskillnader i
avseende på vår utrikespolitiska inställning. För övrigt går nog de
nyansskillnaderna i stor utsträckning tvärs över partilinjerna –
inom alla partier.
Inte heller diskuterar man författningsfrågor. Författningsutredningens arbete har tvärtom lagts
på is för att det inte skulle influera
på valrörelsen. Det är egentligen
ganska kuriöst men beror väl på
att också här de grundläggande
frågorna – valsättet, tvåkammarsystemet, parlamentarismens utformning – inte är partiskiljande.
De meningsskiljaktigheter som
finns mellan olika riktningar har
åtminstone i vissa partier inte lett
till något definitivt ståndpunktstagande, och särskilt socialdemokraterna har nog mycket svårt att bestämma sig på en rad grundläggande punkter.
Och så: försvarsfrågan. Det
fanns på sin tid en del tecken som
tydde på att man skulle få en bitter och otrevlig försvarsdebatt just
i år. Men karakteristiskt nog har
faran förflyktigats när läget i världen blivit mera kritiskt. Tillkomsten av en försvarsutredning var
förmodligen sakligt omotiverad
men möjliggjorde å andra sidan
att en uppgörelse sköts på framtiden och att försvarsfrågan även
denna gång hölls utanför valstriden. Att detta är lyckligt behöver
väl knappast närmare förklaras.
I stället är det som vanligt de
ekonomiska och i viss mån de socialpolitiska frågorna som behärskar diskussionen. Här finns det en
grundmotsättning mellan borgerliga å ena sidan, socialdemokrater
å den andra, och dessutom påtag- 324
liga nyansskillnader inom det borgerliga läget.
Huvudfrågan på det ekonomiska
området är helt enkelt omfattningen av det allmännas verksamhet. Konjunkturinstitutets nationalbokföring för Sverige utvisar
för 1958 års bruttonationalprodukt,
att den offentliga konsumtionen
proportionsvis ligger högre i Sverige än i något annat västerländskt
land med undantag för Förenta
staterna, och att tillväxttakten för
den offentliga konsumtionen likaledes är påfallande snabb. Frågan
är om den utvecklingen skall fortsätta eller om det offentligas andel
i ekonomin nu skall begränsas, stabiliseras vid den nuvarande nivån
och på längre sikt reduceras. Diskussionen om omsättningsskatten
har därvidlag främst symtomatisk
betydelse. I och för sig finns det
knappast på borgerligt håll någon
förkärlek för direkta skatter i jämförelse med indirekta. Men alla
borgerliga partier är överens om
två saker: dels att man inte ovanpå
den nuvarande hårda beskattningen skall lägga nya indirekta skatter även om skattebetalarnas motstånd där är mindre hårt, dels att
den nuvarande omsättningsskatten
är en olycklig form av indirekt beskattning. På den grunden är de
överens om att den första åtgärden
måste vara att avskaffa denna.
Först sedan kan man börja diskutera skattepolitikens utformning i
övrigt. Och förutsättningen härför
är en reduktion av statsutgifterna,
som inte får ha enbart symbolisk
karaktär utan måste sätta in på så-
dana punkter, där den verkligen
kan få statsfinansiell och ekonomisk betydelse.
Ett viktigt frågetecken, när det
gäller den ekonomiska politiken, är
naturligtvis konjunkturutvecklingen. 1958-59 års avmattning följdes
av en ny expansion, och både företagens bokslut och sysselsättningsprocenten visar i Sverige liksom i
alla andra västerländska stater en
gynnsam bild. Det är säkerligen
också av den anledningen som den
handelspolitiska splittringen inom
Europa tills vidare inte fått några
allvarligare negativa verkningar.
När produktionen kan expandera
på alla håll och handelsutbytet befinner sig i ständig stegring är det
inte så oerhört viktigt om stegringen är litet större på ett häll
eller på ett annat. Kommer denna
utveckling att fortsätta i framtiden?
För vårt lands vidkommande är av
allt att döma den avgörande frågan
om det skall gå att begränsa produktionskostnaderna tillräckligt
mycket för att vi skall förbli konkurrenskraftiga. Amerikanernas
svårigheter med betalningsbalansen
under förra året berodde uppenbarligen främst på höga produktionskostnader. Därvidlag har den
svenska marknaden större likheter
med den amerikanska än exempelvis den tyska eller den schweiziska,
och den framtida utvecklingen krä-
ver oavlåtlig uppmärksamhet. Också ur den synpunkten är det betydelsefullt att hälla det allmännas
anspråk tillbaka, eftersom de har
väsentlig betydelse för bredden av
den marginal, som ännu finns mellan godtagbara och alltför höga
produktionskostnader. Särskilt i
betraktande av att lönekostnaderna
hos oss bestäms uteslutande genom
fria avtal är detta den enda väg på
vilken den offentliga ekonomiska
politiken kan inverka på näringslivets konkurrenskraft.
Men naturligtvis har den socialpolitiska debatten också andra sidor än den rent ekonomiska. Vad
är över huvud taget socialpolitikens
uppgift? På socialdemokratisk sida
menar man tydligen, att den sociala bidragsgivningen inte bara skall
fortsätta utan rentav öka i omfattning med stigande levnadsstandard. Bidragssystemet uppfattas
där inte som ett nödvändigt ont,
föranlett av att inte alla människor
har möjligheter att klara sig själva,
utan som en väg till ökad kollektivisering av ekonomin över huvud
taget. Att detta är ett ideologiskt
betraktelsesätt, som har sin rot i
själva socialismen, kan knappast
bestridas. Det möter därför också
klart motstånd från borgerligt håll.
Där menar man tvärtom att den
höjda levnadsstandarden principiellt bör ge anledning till omprövning av bidragssystemen. Det är
karakteristiskt att detta framträ-
der även när det gäller en så omstridd punkt som barnbidragen:
folkpartiets och centerpartiets talesmän aktar sig noga för att mo- 325
tivera sin ståndpunkt i fråga om
barnbidraget till första barnet i
fullständiga familjer med socialabidrags-argument. På två andra
områden, när det gäller bostadspolitiken och när det gäller arbetslöshetspolitiken, är man likaledes
på borgerligt håll ense om att bidragssystemet skall reduceras i
mån av minskade behov, medan
däremot den socialdemokratiska
ståndpunkten är att det skall växa
i mån av ökade tillgångar. Frågeställningen är helt enkelt, om det
normala är att människor skall stå
på egna ben eller beroende av bidrag från det allmänna.
Mycken trycksvärta har offrats
på frågan om tjänstepensionens
blivande öden. Uppenbart är att de
tre borgerliga partierna här, liksom
i fråga om omsättningsskatten,
har en gemensam principuppfattning: pensioneringen skall såvitt
möjligt vara frivillig, och den skall
bygga på premiereservsystem, vilket betyder att man inte skall ha
någon överkompensation utan att
var och en utöver folkpensionen
får den pension, som han själv betalat till. Sedan går däremot den
taktiska bedömningen isär. Högerpartiet finner det lämpligt att alltjämt markera den principuppfattning, om vilken de borgerliga på
sin tid varit ense. Centerpartiet inhöljer sig i ett dimmoln, och från
folkpartiets sida gör man gällande
att det inte längre går att göra nå-
gonting åt saken, sedan arbetsmarknadsorganisationerna träffat
326
uppgörelser på grundval av den
förutsättning, som den allmänna
tvångspensioneringen utgör. Avgö-
rande är här naturligtvis inte läget
i dag, inte heller läget 1963, utan
läget längre fram i tiden. Kan man
räkna på att ATP håller, när kostnaderna efter hand åker upp till
15-18% av den totala lönesumman? Eller bör man i god tid bereda sig på en avveckling, så att
den inte kommer med en skräll,
när de yngre generationerna får
klart för sig vad som begärs av
dem? Frågan är onekligen allt annat än lätt att besvara, eftersom
pensionssystemets negativa verkningar ännu så länge framträtt
bara i mycket liten utsträckning.
över huvud taget är det klart att
»kompromissernas politik», vilket
använts som beteckning för Sveriges politiska liv av en utländsk bedömare, för närvarande står inför
något av ett eldprov. Skall man
komma över till ett system där avgörandena relativt normalt träffas
med en eller annan rösts majoritet,
såsom fallet varit både i fråga om
ATP och omsättningsskatten, eller
komma tillbaka till en ordning där
alla anstränger sig att komma överens? Uppenbart är att socialdemokratins maktvilja är sådan, att dess
ledande män för närvarande ofta
inte längre vill ha uppgörelser utan
gör anspråk på att bestämma
själva. Så länge de har en om än
aldrig så svag majoritet till förfogande, kommer de förmodligen att
fortsätta att utveckla sig på den
linjen: först då majoriteten går förlorad kan man räkna med en ändrad grunduppfattning. Men klart
är å andra sidan att kompromissen
inte i och för sig är något självändamål. Det är en sak att utifrån
en bestämd ståndpunkt göra eftergifter för att undvika något ännu
värre, och en helt annan sak att
låta grundståndpunkten bestämmas av vilken kompromiss som synes möjlig att uppnå. Det senare
har hittills aldrig visat sig vara nå-
gon framgångsrik politik; också
högern fick på sin tid lära sig den
saken, när Trygger sökte åstadkomma nationell samling i försvarsfrågan.
Att bedöma utsikterna till det
ena eller andra valresultatet är alltid utomordentligt svårt i ett land,
där marginalerna är så små som i
Sverige. Ingenting tyder på att trenden från 1956 eller 1958 förändrats,
men resultatet uttryckt i riksdagsmandat är onekligen speciellt svårt
att förutse, dels på grund av att så
många mandat beror av något
hundratal röster, dels därför att
det finns en rad speciella osäkra
faktorer, bland vilka också bör
nämnas de nyligen införda röstkorten, som kanske kan påverka
valdeltagandet.
Några reflexioner må i varje fall
göras. En erfaren folkbildare sade
en gång till en ung man, som skulle
göra sina första lärospån som populärföreläsare: »Det är lika farligt att underskatta åhörarnas intelligens som att överskatta deras
kunskaper.)) Omdömet har giltighet icke minst när det gäller väljarna i en demokrati. Väljarna är
okunniga, men de är inte enfaldiga.
De fattar ståndpunkt på grundval
av vissa ganska allmänna värderingar och har i regel en realistisk
uppfattning om hur de politiska
partierna ställer sig till dessa. De
finare nyanserna i den politiska
propagandan går dem däremot ofta
förbi. Att det under sådana förhållanden har sitt värde med tämligen
klara signaler ligger i sakens natur.
Ett verkligt regimskifte i svensk
politik skulle av allt att döma lättast komma till stånd, om alla borgerliga partier för en gångs skull
hade framgång vid samma val. Hittills har detta aldrig inträffat, och
det är kanske en huvudorsak till
att det inte heller har blivit något
regimskifte. De tre demokratiska
oppositionspartierna intar i dag i
den parlamentariska situationen
ståndpunkter, som är betydligt
mera olika än deras ståndpunkter
i sak. Högerpartiet driver sin principlinje med starkt markerad envishet och uppskjuter all diskussion om eftergifter till den tidpunkt, då det kan bli fråga om sakligt avgörande beslut. Folkpartiet
har svårt att välja mellan en klart
borgerlig uppfattning sådan som
gav partiet framgång för tio år sedan och en radikalism sådan som
gav det framgång för femtio år sedan. Åtskilligt tyder på att denna
tvekan är huvudsakligen taktiskt
327
motiverad; man vet inte riktigt vilket som ger den bästa chansen till
återhämtning efter 1958 års svåra
motgångar. Det är i och för sig
mycket begripligt. Vilket parti som
helst blir naturligtvis en aning
chockskadat, när det upplever ett
sådant nederlag. Centerpartiets tvekan är skenbart likartad med folkpartiets men har av allt att döma
en helt annan motivering, ideologisk snarare än taktisk. Det finns
inom centerpartiet många – kanske också partiledaren – som rent
känslomässigt har större sympatier
för socialdemokraterna än för hö-
gern och folkpartiet. Socialdemokraterna åter driver med hätsk nervositet en agitation avsedd att hålla
kvar regeringsmakten. Hur skall
svenska folket reagera inför dessa
olika inställningar?
Ännu mera oviss än valresultatet
är naturligtvis frågan om en eventuellt ny regering. Det är tveksamt
om det ens lönar sig att diskutera
den särskilt mycket på sakens nuvarande ståndpunkt. Ur borgerlig
synpunkt hade det otvivelaktigt varit lyckligt om man tidigare, dvs.
senast vid vårriksdagen 1960, kunnat komma fram till ett gemensamt
handlingsprogram. Men därav blev
intet. Skall ett sådant program skapas, måste det nu ske i samband
med en eventuell borgerlig regeringsbildning och kanske till största
delen efter en sådan. Här må blott
sägas några ord om de olika möjligheterna.
Tanken på demokratisk sam- 328
Ungsregering ens för kortare tid
synes för ögonblicket tyvärr sakna
all aktualitet. Orsaken är att socialdemokratin på den punkten sätter
sig enigt till motvärn; antingen vill
den regera själv eller också vill
den ha en borgerlig regering att
attackera. Det ligger i sakens natur
att en maktlystnad sådan som regeringen Erlander kommit att utveckla bl. a. skall föra till detta resultat. Å andra sidan är det uppenbart att i varje fall statsministern
själv oavsett valutgången är angelägen att klamra sig kvar vid regeringsmakten och i det längsta hoppas att därvidlag få stöd från nå-
got enstaka borgerligt parti, vare
sig det nu skall vara centerpartiet
eller folkpartiet. Han har över huvud taget inte intresse för någon
annan lösning av regeringsfrågan
än fortsatt socialdemokratiskt regemente.
Inom folkpartiet är situationen
den rakt motsatta. Både partiledningen och pressen kör oavbrutet
med kravet på regeringsskifte så-
som det grundläggande momentet i
sin agitation. Man är beredd att regera tillsammans med andra borgerliga eller att regera ensam. Däremot torde endast en mycket liten
minoritet inom folkpartiet överväga positionen som stödparti åt
socialdemokraterna. Den saken kan
naturligtvis i ett viss läge hastigt
nog förändras, men ännu så länge
ger folkpartiet därvidlag klara signaler. Från centerpartiets sida är
signalerna desto mera oklara, förmodligen därför att man är oense
sinsemellan och att ängslan för en
upprepning av 1950-talets motgångar väger tämligen jämnt mot
lusten att än en gång få några statsrådsposter. Inte heller inom högern
är man speciellt villig att resonera
om regeringsfrågan innan den fått
påtaglig parlamentarisk aktualitet.
Så mycket är emellertid uppenbart,
att högern självfallet aldrig kan ta
rollen som stödparti åt socialdemokraterna och å andra sidan i ett
visst läge måste gå med på ganska
vittgående kompromisser, därest
ett borgerligt regeringsalternativ
verkligen skulle aktualiseras.
Det säges ofta att 1960 års val är
»avgörande». Det kan det bli. Om
trenden från socialistisk till borgerlig politik denna gång ger klart
parlamentariskt utslag, är det mycket som talar för att förändringen
blir bestående, och då blir valresultatet otvivelaktigt avgörande. Men
det kan aldrig bli avgörande i motsatt riktning. En tillfällig motgång
för de borgerliga krafterna betyder
inte permanent socialistisk regim.
Politiken är det möjligas konst,
men politiken är också ett arbete på
utomordentligt lång sikt. Just för
de borgerliga grupperna finns det
all anledning att hålla den saken i
minnet.