Litteratur


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1959
Den märkligaste händelsen i svensk
vitterhet 1959 var – jämte Gullbergs
diktsamling »Ögon, läppar» – fullbordandet av Vilhelm Mobergs stora
emigrantepos. Sista brevet till Sverige
heter slutvolymen. Man kunde tycka,
att inte mycket återstode att berätta,
sedan Karl Oskar och Kristina Nilsson i »Nybyggarna» blivit rangerat
bondfolk och amerikanska medborgare (och sedan de till på köpet fått
staty i Karlshamn, något enastående i
fråga om romanfigurer som inte blivit
färdigskildrade). Men Moberg har i
alla fall viktiga ting att förtälja: om
barnen som växer upp, om Kristina,
den i det nya landet rotlösa, som finner sitt fäste och sin ro i förtröstan
på det hinsides och som dör just då
hon på sjukbädden smakar den första
mogna astrakanen från trädet, som
växt upp ur kärnor från Duvemåla,
och om änklingen Karl Oskar, som
styvnar i sitt trots och i sin förlitan
på egen kraft, tills han blir träffad i
ryggen, när han fäller den sista eken
på sin sista odling och så blir en
gammelfar, som stökar med småsysslor och dras med sin värkande kropp.
Allt detta sker under tider av genomgripande händelser: inbördeskriget,
det sista indianupproret, mordet på
Lincoln, men de bara skymtar i bakgrunden, också indianfejderna i
grannskapet, där dock Moberg tveklöst sympatiserar med präriens ursprungliga besittare, som är dömda att
utrotas. Det är odlarens vardag MoAv lektor ELOF EHNMARK
berg berättar om, och han gör det
med sin enastående förmåga att ge liv
åt dess inneboende spänning och med
den uråldriga epikens på en gång
samlade och flödande, förunderligt
levandegörande kraft, så som han lärt
inte minst från Moseböckernas sätt
att berätta och att gestalta. Händelse
läggs till händelse, drag till drag, och
raden av människor träder fram med
sina egendomligheter, särpräglade och
levande. Men först och sist handlar
boken om Karl Oskar och Kristina,
var för sig och båda tillsammans. Moberg slog igenom med »Raskens», som
var historien om ett äktenskap. Nu
har han skildrat ett äktenskap på nytt,
ännu mer levande, ännu mer gripande,
två människor i möda och glädje, i
sorg och tröst, i lust och nöd – som
Philemon och Baucis, som Jacob och
Rebecka, som Pavo och hans gumma.
De tu har blivit ett, och ändå är de så
olika. Karl Oskar, den ständigt verksamme med småländsk envishet och
oförskräckt självtillit kan aldrig förlika sig med ödets slag utan knyter
hädiskt näven mot Försynen; han blir
alltmer mobergsk i sitt frihetsbegär
och i sitt förakt för det byråkratiska
Sverige med dess prästvälde, länsmansöversitteri och klasslagstiftning.
Han blir en förnyad gestaltning av
Adolf i VIvaskog från »De knutna händerna», den evige bonden, individ
men också symbol, en gestalt som kan
räcka handen åt Odalbonden, vilken
ju också ville vara sin egen man och
stå på egen grund. Bokens främsta
gestalt är ändå Kristina, så levande
mänsklig i sin ängslan, i sin trohet, i
sin underkastelse, i sin intuitiva viljekraft, i sin gudsförtröstan, i sin oförlikneliga kvinnlighet. Hon är den sista
och största av Mobergs modersgestalter: Ida i .Raskens.., Hilda i Toringsserien, Hulda Sträng i »Soldat med
brutet gevär». Det är främst hos dem
som Mobergs värme, hans vördnad för
livet och hans kärlek till sin små-
ländska stam träder fram. Han lämnar sina nybyggare, när de med den
tredje generationen blivit helt amerikaniserade och när Karl Oskars Nya
Dovemåla blivit Nelson Settlement.
Det slutliga brevet, som förmäler om
Karl Oskars död, är skrivet av den
siste svenskspråkige nybyggaren. Utvandrarna har vågat och vunnit. Det
vilar ett paradisiskt skimmer över den
bördiga bygden, fjärran från det steniga Småland, belägen i ett frihetens
land utom räckhåll för byråkratismens klor. Och ändå slutar romanen
som en hälsning till det gamla landet.
Karl Oskar ligger på sin sjukbädd
med en karta över Ljuders socken
framför sig. På den kan han med fingret följa vägar och stigar. Barndomens
och ungdomens minnen väcks till liv.
Han springer åter vid åkanten och
fångar gäddor, han går på friarfärd
till Kristina, han firar bröllop med
henne. Det doftar av ungbjörk och
konvalj kring minnena. Den episka
stilen blir lyrisk, får folkvisans ton,
och hela det mäktiga verket mynnar
ut i en hymn till livet.
Omdömet måste bli ett annat, när
man kommer till Ivar Lo-Johanssons
stora berättelsesvit, den självbiografiska serie som började med den numera klassiska »Analfabeten». Den nya
delen soldaten är den hittills svagaste
i serien. Dokumenteringen, det rikliga
faktiska underlaget har varit grunden
till Lo-Johanssons stora socialrepor- 235
tage och källan till de många konkreta situationer som han kunnat illustrera dem med. Av detta finns inte
mycket i soldaten, där underlaget utgörs av några månaders inkallelse i
början av andra världskriget. Kollektivet har alltid varit Lo-Johanssons
stora tema och hans personliga konflikt har bestått i svårigheten för honom som obotlig individualist att inordna sig i någon form av gemenskap.
Nu har han som beredskapsman på
en skärgårdsö under ett par stränga
vintermånader råkat in i ett handrast
kollektiv, men det är ett kollektiv av
tvång, av militär disciplin och av den
passivitet och själlöshet som brukar
följa det militära tvånget. Han försö-
ker inordna sig i gruppen, men det är
betecknande, att han gärna åtar sig
frivillig vakttjänst för att få vara ensam. Kapitlena om inkallelsetiden är
de mest levande i boken. Han beskriver den dagliga rutinen, enformigheten, sysslolösheten, isoleringen, oron
för de anhöriga med belysande episoder. Så blir han sjukskriven och frikallad, tills han i krigets slutskede
blir uttagen till skrivare i Stockholm
och får bo hemma. Ingenting särskilt
händer, men Lo-Johansson griper i
stället tillfället att ropa ut sitt missnöje med allt och alla, särskilt med
hemmafronten och först och sist med
författarkollegerna som sluppit inkallelse och rentav tagit sig för att agitera för frivilligkåren till Finland.
Själv identifierar han sig med Soldaten, rikets försvarare, den uppoffrade och den lurade. Det blir ingen
övertygande identifikation. Underlaget räcker inte, det är kverulansens
tongångar som dominerar.
Det ser ut, som om Jan Fridegård
också inleder en ny romansvit med
Svensk soldat. Han har dock avstått
från att berätta om sig själv, om Lars
Hård och Johan From, och skrivit en
historisk roman från den gustavianska
236
tiden. Ändå har han inte lämnat sina
domäner. Huvudpersonen, Margareta
Ericsdotter, är nämligen hans farfars
farmor och stammoder till en rad soldater fram till hans far. Boken handlar om ett barns födelse. Enligt meddelande på omslaget blir detta barn
sedermera indelt soldat med namnet
From och deltagare i Napoleonkrigen. Titeln Svensk soldat är alltså
missvisande. Handlingen tilldrar sig
1790, under Gustav III:s ryska krig.
Bonden Eric Hansson i Enköpingstrakten är envåldshärskare i sitt hus
och hård mot drängarna men visar
sig så småningom vara en rättsinnad
och god människa, trots sin förkärlek
för brännvin, fula ord och oanständiga visor. Hans hustru är läserska,
talar gudeligt och fördömer flitigt sin
nästa. Av henne har Fridegård gjort
en svart och ful karikatyr, under det
att bonden blivit en välbekant idealfigur, den med hjärta av guld under
den skrovliga ytan. Deras dotter Margareta låter förföra sig av en ung polack, som naturligtvis inte kan accepteras som måg i huset. När Margareta
blir med barn, finner hon en möjlighet till räddning därigenom att sonen
till en grannbonde blir uttagen till kriget. Efter hans avfärd utger hon honom som barnafader. Det är ju ovisst,
om han återkommer. Romanens vä-
sentliga parti handlar om hur Margareta känner det; hennes ängslan och
hopp, oro och självförakt, hennes
tvångsväg från den ena lögnen till den
andra, hennes kamp om sitt eget och
barnets liv i en situation, där sanningen skulle leda till undergång. soldaten kommer hem, döende i fältsjuka
och förmås med list och smek att acceptera situationen. Han dör och barnet föds. Det visar sig vara en svartmuskig pojke med påtagliga anlag till
en kraftig örnnäsa: en riktig miniatyr
av polacken. Margareta erkänner ingenting men ger sig hemifrån med barnet för att försörja sig själv. Fridegård
skildrar hennes konflikt med ömhet
och förståelse men ändå nier utifrån
än inifrån. Den historiska situationen
ses från böndernas och folkets synpunkt, och därför kan det tyckas, att
allmogen vet förvånande mycket om
Anjala, Viborgska gatloppet och hovskvallret om kronprinsens börd. Däremot kommer kontrasten väl fram
mellan det hårda bondelivet och hovets lyx, när karosserna kör fram till
festerna på Ekolsund. Svensk soldat
har sitt värde inte som självständigt
verk utan som ouvertyr till vad som
komma skall.
Det folkliga stoffet är också grundvalen för Björn-Erik Höijers diktning.
Hans Högsommar handlar om en död
kvinna och hennes jordafärd. Kontrasten mellan titeln och handlingen genomförs även i kompositionen, som
är inriktad på dramatiska effekter.
ödemarksbonden Mattias’ hustru har
dött. När Mattias står och snickrar
sin Erikas kista, börjar minnena dyka
upp, och de är inte av det angenäma
slaget. Hur hade Erika det egentligen
i äktenskapet? Han hade vunnit henne
nere i stan och säkerligen skroderat
vårdslöst om det angenäma lantarbetet på den präktiga gården. Det måste
ha blivit en besvikelse för henne, när
hon kom till ödemarksbygden, där det
var milsvitt mellan grannarna. Hon
hade blivit förtegen, mer än andra
bland detta tystlåtna folk. Det blev ett
avstånd till henne, hon blev annor~
lunda, och det gjorde henne både respekterad och åtråvärd. Hon stannade
kvar i fattigdomen, men kunde hon
slå rot, dog hon nöjd? Slarvern Mattias har trampat hårt till. om vissa
minnen, men nu dyker de upp, avslö-
jande och anklagande. Värst var det
vid Erikas första barnsbörd, då han
på väg efter hjälp stannade kvar hos
brännvinsdrickande vänner, tills det
blev för sent. I fortsättningen varierar
Höijer tekniken från sin fjolårsroman
att låta en rad närvarande teckna bilden av den frånvarande. Men de sporadiska glimtarna räcker inte till för
att gestalta Erikas underliga öde, det
blir något fjärran och förgånget över
hennes gestalt. Romanens värde ligger inte i den själsliga analysen utan
i de dramatiskt laddade scenerna. En
sådan är skildringen av Erikas svåra
förlossning, en annan är berättelsen
om jordafärden som sker med båt utför den forsande älven till järnvägsbyn. Båten är på vippen att kantra i
storforsen, kistan glider över bord och
när den hittas, har bottnen gått sönder. Först efter många äventyrligheter
finner man kroppen och kan fullborda färden. Det är primitivt och
heroiskt, patetiskt och komiskt och
fjällbygdens hela vardag på en gång.
Mellan dessa kraftfulla scener förekommer många sidor av stiltje och
omständliga ordbroderier. Vad som
främst bär upp boken är den lappländska högsommarstämningen, atmosfären, dofterna, dagrarna över
storskog och hjortronmyrar med porsånga, solstek och mygg och den glittrande älven med forsar och spakvatten. Det är Höijers land och han upplever det med alla sinnen.
Både tema och miljö är likartade i
Sven Rosendahls Lövhyddorna men
genomföringen är helt annorlunda än
hos Höijer. Handlingen utspelas i
författarens nejder, Västerbottens
lappmark. Naturen skildrar Rosendahl med osvikligt mästerskap, i sol
och dimma, vinter och sommar, skymning och nattmörker, men denna gång
undviker han de kraftscener han tidigare excellerat med. Lövhyddorna är
en roman med stor stillhet i, och
Rosendahl skriver på ett nytt sätt,
knappt, koncentrerat, antydande och
med förmåga att ge ord åt famlande,
vilsna tankar eller känslor som knappast har hunnit bli tankar. Boken do- 237
mineras av en enda person, 90-åringen
Jesper Ås, som tillbringar sin ålders
dar hos dottern och mågen. Det heter
om honom, att han skred fram liksom
övergjuten av aftonglöd och att han
levde i en väntan. En gång om året
beger han sig till fjällmyrarna för att
plocka hjortron, och då vill han alltid vara ensam. När boken börjar, är
han på väg. Det visar sig, att bärplockningen bara är ett svepskäl.
Vandringen är en vallfart till minnena. Han måste få tala ut om dem,
ta ett nappatag med dem och få ett
svar. Minnena bränns nämligen. När
han var ung, dödades hans far vid en
trädfällning. Det var Jesper som skötte
yxan och han kunde inte hjälpa, att
fadern så plötsligt vände och kom
emot trädet. Men skrämseln från den
stunden har följt honom genom åren,
han hör ständigt suset från det fallande trädet. Den kraftfulle, balanserade fadern hade han alltid beundrat,
men den veka, ängsliga modern ringaktade han. Han ville bli faderns like
i kraft och myndighet. Men det fanns
också modersarv i honom. Han blev
splittrad. Andra minnen tynger också.
Han skickade den sjukliga modern till
fattiggården. Där skulle hon ju få det
bättre. Men det blev aldrig av, att han
hälsade på henne. När han nu vandrar, söker han sig till det ställe, där
han mötte sin kvinna, Stina. Det var i
lövhyddorna, de kojor av björk och
vide, där man brukade övernatta uppe
i fjällängarna. Det blev ett gott äktenskap men · ändå inte som det borde
vara. Han vågade aldrig erkänna, vare
sig för modern eller för hustrun, att
det var han som högg trädet, utan
han har sagt, att det var faderns träd.
Så uppstod det en tystnad mellan man
och hustru i det som värst gnagde
inom honom, och han brydde sig inte
om att märka, när hon sjuknade och
började spotta blod. Hoh stöp, när han
en dag lät henne dra årdern i potatis- 238
landet. – Allt detta får vi veta så små-
ningom, liksom droppvis. Händelsen
med fadern är Jespers bekymmer
framför andra, trots att den var en
ren olycka. Han har mindre ont samvete för den uppenbara hårdheten mot
modern och hustrun. Det är säkert en
riktig iakttagelse. Olyckan med fadern
satte skräcken i honom och tvingade
in honom i ett skyddspansar av hårdhet, vilket kvinnorna fick känna på.
Men det var sprickor i Jespers pansar.
Därför måste han göra sin ensamma
vandring. Romanen kan sägas handla
om behovet av bikt, av att anförtro
sig åt någon och få tala ut. Jesper Ås
har skildrats med en inlevelse i åldrande och ålderdom som är helt övertygande. Det gäller det yttre: hur krafterna sinar under vandringen, hur
han känner det i armar och ben, hur
han förlorar orienteringen, snavar,
reser sig, ramlar, till sist kryper på
alla fyra och blir liggande. Men framför allt gäller det hans inre: hur tankarna irrar och famlar, tumlar om
som i dimma och hur mitt i alltsammans minnena står fram, klara och
konturfasta. Med minnena följer skuldkänslorna. Han vill få ett samtal i
gång. Då materialiseras faderns gestalt för honom, och fadern svarar
verkligen, men de svaren ligger förstås inne i honom själv, utgör en del
av det försvar han pansrat sig med.
De sätter inte punkt. Till slut står han
där med skulden och mumlar: »Jag
fällde granen över Stina också – den
föll liksom åt alla hålb Nu kommer
ett svar från fadern: »Jag menar vi
fällde väl alla träd över någon.» Kan
Jesper ha hört dessa allmänmoraliska
ord inom sig med faderns röst? Eller
är det ett svar från annat håll, kanske
ovanifrån? Med denna moralistiska
vändning får det i varje fall inte sluta.
Jesper, heter det, stupar liksom ner i
ett mörker och järnet sluter sig om
honom. Men så skymtar ett nytt ljus,
han känner en förväntan, varsnar en
gestalt, Stina, kvinnan i hans liv och
därbakom en boning, grön av löv. Så
har han nått fram till slut och behö-
ver inte vända åter. – Är det temat
om das ewig Weibliche, är det Beatricedrömmen Rosendahl vill variera?
I varje fall finner man det riktigt, att
det inte är faderns svar utan hustruns
utsträckta armar som skänker den
slutliga försoningen. Så vidgar sig
denna skildring från en norrländsk
fjällby till något allmänmänskligt, till
ett drama där vi alla spelar med, så
som det skall vara i all äkta och levande dikt.
Också i Karl Rune Nordkvists Flyktvägen dominerar den norrländska miljön långt från landsvägen. Det är de
målande detaljerna, reportagen från
inkallelser och nödhjälpsarbeten, från
skogshyggen och köldvintrar som är
bokens förtjänst. Annars är skildringen mycket rapsodisk och rör sig
om en ung man, som kommit på kant
med hem och samhälle men slutar som
rangerad karl utan att därför bli kvitt
sin vantrivsel. Tillvaron är meningslös, eftersom enbart hårdhet och smilande leder till framgång och framgången enbart skänker tomhet. Det temat är ingalunda nytt och Nordkvist
visar ingen originalitet i sitt sätt att
variera det,
Också ålderspresidenten bland norrlandsberättare har framträtt under
året. Gustav Hedenvind-Eriksson har
nämligen publicerat en ny del av sina
»Jämtländska sagon. Gismus Jägares
saga heter boken. Hedenvind är en de
många upplevelsernas man. Han har
varit med om mycket, han har också
förmått forma om upplevelserna till
nytt liv, diktens liv. På äldre dar återupplever han främst sådant som han
varit med om under barndoms- och
upväxtåren. Till det stoffet hör händelser som man på den tiden brukade
berätta om vid spisen eller tunnbrödsbaket. Berättarna var gamla och hade
hört sagorna i sin ungdom av dem som
då var gamla. Så hade det gått till under generationer fram till våra dagar,
då, som Hedenvind uttrycker det, man
måste ägna all sin tid åt att skaffa
mer av allt och bara hinner tänka på
skatten och senaste växeln. Då blir
det :.icke lätt att minnas icke matnyttiga ting». Men Hedenvind minns och
nu vill han fästa de gamla sagorna på
tryck. Gismus’ saga handlar om två
mytiska gestalter frän jämtländsk medeltid. Gismus är en lyckosam pälshandlare, kortväxt, pråligt klädd och
försedd med mäktig basröst. Han är
trollkunnig, vinner alltid sista kastet i
tärningsspel, har makt över mäns sinnen och kvinnors hjärtan och förstår
att ordna och ställa tillrätta. Bl. a. organiserar han regelbunden marknad
för pälshandeln i Vattudalen, skaffar
varor och inför penninghandeL Till
slut framträder han som framgängsrik
avlatskrämare. Han är generös och
gladlynt, och hans tid i Vattudalen
kulminerar med dopkalaset för alla
hans hopsamlade oäkta barn. Den
andra figuren är Gismus’ trogne följeslagare, pälsmakare Nynnare, en storväxt man med pipig röst och en tam
varg i sällskap. Om dessa mäns bedrifter och om de intryck som bygden tar
av dem, allt i en blandning av tragiskt
och komiskt, uppsluppet och allvarligt, övernaturligt och vardagligt, berättar nu Hedenvind på sitt högst personliga sätt. :.Dikt och verklighet i
oförklarlig blandning var den tidens
förströelse» säger han om sin barndom. Det innebär, att sagan aldrig blev
riktigt färdig. Det kom ständigt nya
detaljer till, nya berättare ökade på
med nya episoder. På liknande sätt
går Hedenvind till väga, samtidigt som
han vet sig vara den siste berättaren,
alltså den definitive formaren av stoffet. Sä åstadkommer han en spånad,
spunnen av de trådar som »jag lyckats
239
åstadkomma av de tottar som stått
mig till buds:.. Han låter sagan själv
ta gestalt, fä kontur och formas ut i en
historisk miljö, som han levandegör
tack vare sin enastående kännedom
om det dagliga livet i de grå stugorna.
Själva språket liksom knakar av forntid och skildringen är inmängd med
stäv och ramsor och gammelord,
fyllda av folklig visdom och inte sällan drastiskt formulerade. Men språ-
ket kan också fä lyrisk klang, t. ex.
när han besjunger det älgrika näset,
de mörtrika vattnen, de utterrika
strömmarna och de bäverrika selen. I
denna sagoform kommer Hedenvinds
egen livssyn alldeles naturligt till uttryck, hans förståelse för det mänskliga, hans humor, hans resignation
men också hans optimism. Att dikta,
säger han, är att spåra upp gömt, att
skarva det samman med glömt och
kanske blotta någon förgäten livssanning, ge en glimt av det ändlösa
skeendet på gott och mindre gott
och alltid :.med den outtömliga kraften som ligger i hoppet om en ljusare
morgondag, en lyckligare framtid».
Så slutar denne forntidsälskare med
ett framtidshopp, och det är betecknande för Hedenvind-Eriksson.
Svensk landsbygd är ganska rikt
företrädd i årets prosadiktning. Närke
har sin givna representant i Irja Browallius, som kommer med en fortsättning av »Paradisets dagg», där hon
berättade om Sivan Karlsson, den tå-
liga, trälande bondpigan med klent
huvud, goda kroppskrafter och ett
okuvligt sinnelag, som måste ackordera ut sin dotter Birgit och som till
slut fick sig en karl, vilken dock inte
hade stora utsikter att försörja en familj. I Vårbräckning är dottern Birgit
huvudperson. Hon har sitt fosterhem
hos Sarbild och dennas man Arvid i
deras fattiga skogstorp. Sivan bor i
staden och har förändrats ganska
mycket. Hon arbetar för att komma
240
sig upp, sätter fart på sin man och
har en son i äktenskapet. För Birgit
har hon inte mycket till övers men
dock så pass, att flickans öde blir en
oro inom henne innerst inne. Den moderliga Sarbild blir Birgits enda men
osäkra trygghet. Sarbild är slarvig
och ömhjärtad. Hon har osnyggt omkring sig och tänker inte mycket på
Birgits hygieniska vård, men hennes
barm är mjuk, hennes smekningar
tröstande och hennes sagor förtrollande. Arvid är också en slarver, en
småtjuv och periodsupare, och han
vill helst bli kvitt Birgit. Till slut
måste de bryta upp från torpet. Hur
skall det då gå för Birgit? Det blir så,
att hon hamnar på ett nytt ställe. Där
är snyggt, ordentligt och välordnat,
men vad hjälper det, då Birgits längtan efter kärlek inte får något gensvar! Allt detta berättas med l rja Browallius’ omsorgsfulla, detaljrika vardagsrealism. Handlingen skrider långsamt framåt, detalj efter detalj synas
omsorgsfullt, placeras in på rätt ställe,
fogas eftertänksamt till varandra. Så
belyser hon, hur livet går sin obevekliga gång i en grå och skenbart enformig vardag. Birgit skildras inte inifrån, med det intuitiva barnperspektiv som numera är det vanliga i dylika
fall. Irja Browallius håller henne på
ett visst avstånd, hon blir en bricka i
spelet och just därför träder hennes
öde fram i hela sin obevekliga grymhet. Redan i den förra volymen började detta öde ta form: Birgit blev
drabbad av otryggheten. Hennes tid
hos Sarbild ger henne visserligen en
upplevelse av modersfamn och tillit,
men omedvetet har hon på känn, att
detta när som helst kan tas ifrån
henne. Det gör henne misstänksam,
splittrad, kluven. De vuxna handlar
på ett plan över barnets tillvaro. Sarbild och Sivan följer sina män, när
avgörandet kommer. Birgit blir ensam
kvar. Sivan tycker sig inte kunna bli
en riktig mor för detta barn, som bara
tyr sig till Sarhild, och Sarbild tycker
sig ha större förpliktelser mot Arvid
än mot Birgit, som ju ändå inte är
hennes riktiga barn. Det är de vuxnas
kalla beräkning och kanske deras
oförstånd, och det är livets grymhet.
Irja Browallius liksom bara konstaterar det. Det ger boken en skakande
verkan.
Historisk roman i bondemiljö får
man till livs i Axel Lindströms Rövaren. Den handlar om Arnljot Gelline,
den som Snorre berättat om, Björnson
besjungit och Petersan-Berger gjort
till operahjälte. Det är alltså ett stort
ämne Lindström valt, närmare bestämt den dramatiska slutfasen av
Olav den heliges saga. Lindström avser emellertid inte alls att tävla med
Snorre, som f. ö. bara i förbigående
sysslar med Arnljot. I stället har han
valt Frans G. Bengtsson till läromästare. Det gäller den lätt arkaiska stilen, det gäller leklynnet och den burleska komiken. Men det gäller inte
förmågan att fabulera inom ramen
för det historiska förloppet. Sålunda
stupar inte Arnljot vid Stiklastad utan
beger sig efter striden till sin avlägsna
gård för att sammanleva med Olavs
båda orientaliska älskarinnor. Kung
Olav framställs i burlesk karikatyr, en
uppblåst gåpåare utan andra politiska
aspirationer än egna materiella fördelar. Av allt detta har blivit ett rappt
genomfört, händelserikt historiskt
prosaspex, ett fornnordiskt kåseri av
en författare, som begränsar sin ambition till att roa.
Efter sina många upptäcktsfärder i
främmande världsdelar och exotiska
länder har Artur Lundkvist på senare
år återvänt och bl. a. tagit sitt eget
förflutna i betraktande. I Komedi i
Hägerskog har han åstadkommit en
originell kombination. Sceneriet är
svenskt, ett småländskt industrisamhälle, »den skötsammaste, nyktraste
och mest troende av storkommunen.
Men i detta samhälle har han upptäckt något mystiskt och främmande,
en exotism, en underlig människosort,
läsarna, de frireligiösa. Han låter så
den vikarierande socialkuratorn Elina
Berg bli betraktare och bedömare av
förhållandena, alltså en iakttagare och
upptäckare utifrån, så som han själv
varit i främmande länder. Assistenten
kommer i kontakt med olika människor, får blicka in bakom fasaderna
och uppdaga ihåligheten, hur hämningarna inte håller och hur det animala bryter fram. Det skildras reportagemässigt och med snabb fart. Allt
är rörelse, blixtbelysning, scenväxlingar. Men det blir inte tid över för
riktig människoskildring. Allra minst
lyckad är den figur, som skall uttrycka bokens förkunnelse. Det är en
missionär, som tycker sig ha misslyckats, vilket många missionärer förvisso har menat om sitt verk, men
denne drar snabbt slutsatsen, att Gud
är död. Det resonemanget tror man
inte på i detta fall. När missionären
så framlägger sin nya positiva tro, hör
man inte längre han egen röst utan
enbart Artur Lundkvists, och förkunnelsen är mycket vag och diffus.
Andra figurer hänger bättre ihop men
blir bara skisserade och tämligen
planlöst lämnade åt sitt öde. Härtill
kommer episoder av förvänande
schablonmässighet, t. ex. en mycket
enkelspårig sol- och vårhistoria och
en föga trovärdig chambre-separeeidyll i ett torp mitt i skogen. Men
atmosfär och stämningar kan Lundkvist återge, inte bara rörelsen utan
också det stillastående, allt det inpyrda och kaffeosande i detta samhälle, tristessen på matserveringen,
det enahanda i söndagsutflykterna,
den inrotade misstron som utvecklas
till invand förställning och får utslag
i avund och skadeglädje. Men han har
också ord för den svenska sommarns
241
alla dagrar och dofter, och det är när
naturlyrikern Lundkvist för pennan,
som skildringen får sitt artisteri.
Samhällskritik av varierande slag
förekommer också i övrigt. Pålitlig i
det avseendet är sedan gammalt Folke
Fridell. I är har han valt framtidsvisionens form och den brukar vara
rätt stereotyp. Äldst i världen handlar
visserligen om en så näraliggande framtid som är 1980, men redan då har enligt boken det detaljreglementerade
termitsamhället realiserats och den underjordiska säkerhetsbebyggelsen fullbordats, precis som i alla andra moderna framtidsbesvärjelser. Å andra sidan har Fridell genom sin datering
kunnat placera in människor som varit med om vår nutid. Huvudpersonen
heter Martin Mörk, en gammal man,
som varit livaktig agitator i unga dar.
Nu befinner han sig på det underjordiska ålderdomshemmet och värdas
där med stor hygienisk omsorg, eftersom det är meningen, att han skall bli
äldst i världen – medellivslängden
har nämligen sjunkit katastrofalt på
sistone. Insnärjd i det härskande
tvångssamhället och utfodrad enligt
minutiösa dietlistor vantrivs naturligtvis den gamle frifräsaren. En »ålderdomsforskare» som skall disputera på
honom, blir hans enda uppfriskande
sällskap. Han blir intervjuad om sitt
föregående, och därmed kan Fridell
ge perspektiv bakåt. Mörk har haft en
dyster uppväxt med fattigdom och
hårt gruvarbete, men han har ändå
fått rå sig själv, och det skimrar av
glädje, när han berättar, alla misslyckanden till trots. Man kunde på
den tiden ändå välja, man hade möjlighet till initiativ. Mörk blev slutligen världens siste luffare, och det trivdes han med. Så här lyder hans livsresultat: »Friheten är omöjlig … Den
är kanske möjlig för två eller tre ute
i vildmarken, men det finns ingen
vildmark kvar och vi är för mänga
242
som ingenting begriper … Vi har minerat själva livet med vår teknik och
nu trevar vi oss fram i blindo och
misstror varandra.» Boken slutar med
att Mörk smiter ut och beger sig in i
den förgiftade skogen för att en sista
gäng fä pröva, hur det kändes att vara
fri. Sä har Fridell kommit tillbaka till
sin gamla frihetsförkunnelse, fast med
bistrare tonfall och utan förhoppningar. Satiren mot det reglementerade framtidssamhället har en del
fyndiga detaljer men saknar den riktiga snärten och lider av en viss längrandighet. Bokens bästa sidor utgörs
av Mörks berättelse om sitt förflutna.
Där har Fridell ett fast grepp om verkligheten, och där blir Mörk en levande
gestalt.
Frihetens problem är väsentligt
också i den roman som är årets mest
samhällskritiska inlägg, Kurt Salomonsons Sveket. Till motto har den
orden »frihet, jämlikhet och broderskap» och frågan gäller: har friheten
i vårt välfärdssamhälle blivit något
mer än frihet från ansvar? har jämlikheten blivit något mer än de avundsammas krav, att ingen skall ha det
bättre? har broderskapet någon annan innebörd än att de slätstrukna
inte tål de avvikande? I ett norrländskt fabrikssamhälle är Bruno son
till en av de gamla undertryckta arbetsslavarna och själv känner han sig
i ständig revolt- och uppbrottsstämning. En olyckshändelse, delvis orsakad av alkohol i arbete, resulterar i
att han blir avstängd men han tas senare till nåder. Värre blir det för en
tysk, som också varit inblandad: han
överflyttas till ett sämre arbete och
skickas senare till ett annat företag.
Detta är sveket. Varken fackföreningen eller kamraterna opponerar
mot förfarandet. Man vågar inte, man
bryr sig inte om att protestera. I bokens huvudhandling är en rad episoder invävda, som alla vill exemplifiera
samma sak: hur de som är annorlunda, drivs till ytterligheter. Ibland
övertygar inte exemplen, t. ex. då förf.
med känslosam inlevelse skildrar en
hustrumördare, som drivits till sitt
brott därför att han känt sig snärjd
och instängd i sitt arbete och i sitt
äktenskap. Utgångspunkten för Salomonson är liksom tidigare den nya
situationen, då allt vad de gamla kämpat för, är uppnått, då den unga generationen inte har någon social motsättning att angripa och då ingenting
annat svetsar den samman. Till detta
kommer det maskinella arbetets allt
större enformighet. Man jobbar undan
sina tråkiga timmar och vänder äter
till bilen, TV, kafeet och sofflocket.
Kan arbetsglädjen återuppstå, om de
anställda får del i företaget och den
gamla skillnaden mellan arbetsgivare
och arbetstagare försvinner? Salomonson betraktar det problemet både
uppifrån och nerifrån. På arbetarsidan är man rädd att bryta sönder den
stora apparat som byggts upp från
fackföreningar till LO. Arbetsgivarna
däremot vill gärna organisera företaget som en enda stor enhet, därför att
man då kan driva det effektivare,
med hårdare tag. Salomonson menar,
att arbetaren numera betraktas som
den riktige ädelsvensken, nära nog
som en hjälte men att han i själva
verket ingenting är. Uttrycket »bara
jobbare» betyder en som inte kan
komma sig upp. Visserligen har man
modern bostad, kylskåp och TV och
reser i egen bil på utlandssemester,
men man blir betraktad med oblida
ögon, om man söker bilda sig eller avslöjar kulturella intressen. På sin höjd
får man meritera sig till ombudsman.
Men ut ur gemenskapen får man inte
försöka smita. Resultatet blir gråhet,
tomhet och vantrivsel i ett blankpolerat, ombonat folkhem. Sveket har inte
sin styrka som roman utan som debattinlägg eller kanske rättare som
bränslesamling till debatt – fast nå-
gon riktig debatt inte kommit igång
än. Huvudpersonen är rätt vag i konturerna och hans kärlekshistoria av
ringa intresse. Miljöskildringen är
ganska allmänt hållen men situationerna är i regel valda med omsorg,
och författaren har modet att säga sin
mening och stå för den. Det anser han
att Sveriges arbetare inte har.
I Bosse Gustafsons debutroman Parasit diskuteras två problem, om samhället och konsten och om den konstnärliga originaliteten. Staffan Svensson är en lovande ung målare som
dock inte får sälja något. Han lever på
kvinnor, fyra i följd och stundom samtidigt, och sina motgångar sköljer han
ner med stadiga rus. En av hans kvinnor, Kaj, är målarinna. De har samma
konstnärliga inriktning, samma teknik, samma målsättning. När de planerar en gemensam utställning, inträffar en katastrof: Kaj tar livet av sig i
ett anfall av depression. I stället anordnas en minnesutställning av hennes alster, och kritiken får nu ett välkommet tillfälle att upptäcka ett geni
av tragisk resning. När Staffan sä-
songen därefter ställer ut, blir han
avslöjad som en eländig och fräck
plagiator. Därmed är det slut med
hans framtid som målare. Nöden driver honom att signera några av sina
tavlor med Kajs namn. De blir omedelbart sålda för stora summor, men
Staffan avslöjas och kommer i fängelse. I slutscenen ser vi honom, ordentligt förmäld med den senaste av
sina fyra kvinnor, på väg att bli spårvagnskonduktör och därmed ordentligt inrangerad i det trygga borgerliga
samhället, det samhälle som utmärkt
reder sig utan konst och konstnärer
eller som i fråga om tavlor enbart intresserar sig för konstbörsens fluktuationer. Staffan är avsiktligt skildrad som en mindre sympatisk person.
Han har konstnärens egocentricitet
17-603444 Svensk Tidskrift H. 41960
243
och likgiltighet för andra, han lever
som parasit, därför att samhället gjort
sig till parasit på konst och konstnä-
rer, han försvarar sin förfalskning
med påståendet, att det är tavlan och
inte signaturen som köparen velat ha
i sin ägo. Staffans situation och mer
eller mindre nödtvungna försvars- och
anfallsposition mot samhälle och omvärld skildras i rapsodiska kapitel
med en rapp stil och ett gott grepp om
ämnet. Frågeställningen är visserligen
gammal, långt äldre än fabeln om syrsan och myran, men den är evigt aktuell, och Gustafsons sätt att levandegöra den ger åtskilligt att tänka på.
Parasit är en lovande debut.
En sorts konstens värld, i varje fall
en skönhetens, förs man också in i av
[(ristina Hasselgren, som debuterar
med Nöjet är en ros. Titeln är ett citat
ur en av Wallins stora psalmer och
fortsättningen lyder: »som med fagert
sken dig dårar l men dig, när hon brytes, sårar l vissnande därhos». De orden är bokens tema. Den handlar om
en mannekäng och fotomodell och
därmed om den värld som är till för
den yttre skönhetens skull, modehusens, modetidningarnas, skönhetsinstitutens, vilken kan se mycket annorlunda ut inifrån än utifrån. Den unga
kontoristen Bessie får chansen att bli
modell för en klädfirma, och därmed
är hon inne i den hetsjakt, där det
gäller att bli ett namn, att nå positionen som omslagsflicka och stjärnmodell, varav automatiskt följer, att ju
oftare man blir avbildad, desto snabbare mättas marknaden, varefter ackvisitörerna söker nya ansikten och
fräschare mannekänger, och så tar sagan slut. Kristina Hasselgrens bok har
sin styrka i den initierade skildringen
av detta artificiella liv, som kräver
ständig kroppslig fräschör och topptrimning, ständig strid på kniven om
de stora tillfällena, mördande konkurrens under evigt behagfulla attityder
244
och stereotypa leenden. Själva intrigen är däremot inte originell och psykologien går inte på djupet, men man
blir helt övertygad om att både typerna och jargongen är tagna på kornet. En del lyriska utsvävningar som
den annars rediga stilen utbroderas
med, hör kanske till ämnesvalet och
dem grips man inte av, men när det
gäller själva tesen vill författarinnan
bli tagen på allvar. Tesen gäller människan själv, det ursprungliga hos
henne, de äkta känslorna som löper
fara att förödas av all ävlan efter det
fåfängliga, det som är dömt att förgås.
När det äkta kvinnliga, som är det
äkta mänskliga, bryter fram hos Bessie, har hon lärt sig läxan och kan
börja på nytt, på riktigt.
I släkt med den hetsjakt som Kristina Hasselgren belyser, är ämnet i
Bo Widerbergs Den gröna draken. Romanen handlar om den moderna, vetenskapligt utarbetade reklamen, den
som med djuppsykologiska metoder
söker sig fram till en motivanalys, vilken skall ge möjlighet att dirigera
våra behov och att skapa nya behov,
som vi hela tiden skall tro vara spontana. Widerberg går till storms mot
reklamens angrepp på vår personliga
integritet. Hans bok vill öppna våra
ögon för smygande faror. Det sker
med indignation men en indignation
som kryddas med festligt stridshumör
och ständigt flödande fabulering. Den
unge Roland Jung önskar bli författare men har inte lyckats mer än nödtorftigt livnära sig som uppfinnare av
enklare slogans och som ghostwriter,
dvs. som verklig författare till berömda idrottsstjärnors självbiografier.
ödet för honom till företaget AllRound-Reclam, i vars jättekomplex det
vimlar av marknadsundersökare, motivanalytiker, behovsredovisare och
andra experter på reklamkonst. I en
farsartad scen får vi vara med om
hur Roland utrustas för att avslöja en
vald samling tonåringars dolda önskedrömmar, närmast i samband med en
marknadsundersökning för möjligheten att sälja en ny salva mot finnar. I
olika avsnitt får vi sedan följa hans
försök att avslöja reklamindustriens
metoder, vilket bl. a. sker i muntert
stridbara dialoger, där firmachefen
dock tillåtes komma med motargument som inte saknar slagkraft. Roland försöker komma ut ur det getingbo där han hamnat, men det visar
sig inte vara så lätt – reklamchefen
vet en del om hur folk skall tas. Ut
kommer han emellertid till slut, skamfilad men med själen räddad. Vad det
sedan blir av honom, får vi inte veta;
det hela har varit ett äventyr i en
trolltagen värld, så mycket mer förbryllande som Widerberg har tagit
farsen, rentav den grova farsen till
hjälp och låtit situationerna slänga
omkring i en vild yra, där läsarna till
slut inte vet, vad som är allvarlig satir och vad som är muntert skoj. Hur
det egentligen går till i reklamfabrikationens värld gör boken inte reda
för. Den har karikatyrens form, men
karikatyren är inte det sämsta medlet
när man vill väcka uppmärksamhet.
Widerbergs riddar Roland tutar friskt
i sin Olifant.
Ett besläktat men betydligt lugnare
verksamhetsfält har Waldemar Hammenhög åtskilliga gånger använt i sitt
författarskap. I Regeringsgatan har
han återvänt till dessa domäner, den
stockholmska innerstadens affärs- och
butiksmiljö. Med en nästan torr topografisk exakthet redogör han för exteriörer och interiörer, för hur lägenheterna är beskaffade och för hur det
ser ut bakom disken i butikerna, ja
för antalet fönster och trappsteg och
soptunnornas placering på bakgården.
Han får också detta vardagliga att
leva, att lukta stockholmskt, och däri
ligger hans styrka. Det övriga i boken
är livligt berättat men av mer dubiös
beskaffenhet. Huvudpersonen är en
kvinnlig affärsinnehavare, och handlingen rör sig om hennes storhet och
fall. Änkefru Dorotea Larsson skall fö-
reställas vara den mystiska kvinnan,
sfinxen, vampyren som drivs av ett
enda begär, att härska, att vinna makt.
Hon skyr inga medel, hon spinner
sina intriger med överlägsen skicklighet, hon har en hypnotisk makt över
människorna. Det finns mystiska omständigheter i hennes förflutna, vilka
aldrig blir riktigt uppklarade, och hon
binder tre män kring sig, på en gång
rivaler om henne, konspiratörer mot
henne och undergivna slavar åt henne.
Tilltrasslingen blir allt mer omfångsrik och allt mindre trovärdig, tills
kvinnan faller offer för en lustmördare. Det yttre förmår Hammenhög
alltjämt skildra, också människorna i
deras vardagliga bestyr, men här har
syftet varit att ge liv åt en mångdubbelbottnad kvinnogestalt, nästan ett
geni på sitt område, och det har förmågan inte räckt till för.
östermalmssocieteten på Narvavägen
har blivit föremål för Ulla Isakssons
intresse denna gång. stommen i romanen Klänningen består av sådana
schabloner som veckotidningsnovellister brukar använda. Här är den rika,
mycket charmanta änkan med bibehållen dragningskraft, vidare hennes
älskare, den medelålders, framgångsrike affärsmannen, belevad och fysiskt
trimmad, och så hennes dotter, den
knutna, nervösa tonåringen, som
kryrot ihop inför moderns glamour,
och här är slutligen det unga löftesrika konstnärsgeniet, en yngling som
tvingats till självupptagenhet och respektlöshet för sin stora begåvnings
skull. Förmodligen har Ulla Isaksson
velat visa, att det kan göras riktiga
människor också av dessa schabloner.
l varje fall har hon satt igång hela sitt
register, sin böjliga stilkonst, sin förmåga att skänka tidston och lokalfärg,
245
sin flyhänta replikföring, sin livfulla
berättartalang. Tekniken går ut på att
ladda upp händelser och förvecklingar till en dramatisk kulmen, där
en explosion äger rum, varefter skärvorna samlas upp som ingredienser i
en ny uppladdning för en ny utlösning. Det inre temat rör sig om kärlekens väsen. Den charmanta änkan
vägrar t. ex. i en briljant utförd scen
att ingå äktenskap med sin välsituerade älskare. En gång tidigare var det
hon som bad honom om äktenskap
men fick nej. Förödmjukelsen har le·
gat inkapslad i henne och nu förmår
hon inte hejda eruptionen. Samtidigt
har förkänslan av åldrande, av levnadshöst sin del i hennes nervers spel.
Affärsmannen får nu se livsallvaret i
ögonen. Han hade räknat ut allt så perfekt, men han hade räknat fel och så
öppnar sig tomheten för honom. Grunden för bådas kärlek har varit njutningen, bekvämligheten, egoismen.
Dottern och den unge målaren är
båda själsligt inkapslade, livsfrånvända. När de öppnar sig för varandra, sker en ömsesidig förlösning.
Men nya komplikationer inträffar.
Deras förbindelse får följder. Den
unge mannen reagerar häftigt. Hans
frihet och framtid är hotade, hans
konstnärsskap ser ut att tillspillogivas.
Då ger hon honom fri. Hennes kärlek
är alltså den äkta, osjälvisk, utgivande, befriande. Är detta det inre
temat kring de yttre konflikterna och
mellan de traditionella figurerna, så
kan dock inte Ulla Isaksson sägas ha
löst den svåra uppgiften att med de
möjligheter som finns i temat, ge liv
åt schablonerna. Trots alla dramatiska
utbrott bränns det inte. Dockorna förblir dockor. Men deras rörelseschema
är utsökt beräknat och positionerna
mycket eleganta.
Liksom en rad andra kvinnliga generationskamrater har Eva Berg valt
borgerligt högrestånd till sin litterära
246
miljö. I en rad böcker har hon visat
sig äga skarp blick för konfliktanledningar och konfliktlösningar bland
människorna inom denna klass. Sär·
skilt hennes kvinnaskildringar har va·
rit minnesvärda och som stilist är hon
utsökt. Hon debuterade en gång med
att skildra »Ungt äktenskap» och i sin
nya bok Gömma ringen behandlar
hon ett likartat tema. Här berättar
hon om ett studentäktenskap. Ted lä-
ser på sin licentiat i sociologi, Maj
sköter hemmet. Sedan tonåren är de
synbarligen orubbligt fästa vid varandra. Den spröda, osäkra och ömtå-
liga Maj har emellertid haft en svår
tvillingfödsel och året därefter har
den ena av tvillingarna dött av en
olyckshändelse i moderns åsyn. Detta
har brutit hennes krafter och gjort
henne kroppsligt försvagad, lynnig,
tungsint, ångestriden, helt ur balans.
För Ted, som måste koncentrera sina
krafter på slutspurten för tentamen,
blir situationen svåruthärdlig. En dag
brister det också. Av en oskyldig anledning alstras ett äktenskapligt gräl,
som slutar med ömsesidigt rop på
skilsmässa. Allt detta är utmärkt skildrat i fint beräknade episoder och en
exakt avlyssnad dialog. Särskilt gäller
det Maj i hennes svåra situation, i
kampen mellan lusten att förtvivlat
släppa taget och kravet att tappert
härda ut. Berättelsens senare del, som
mynnar ut i försoning, laborerar med
en del tillfälligheter, som är alltför
uppenbart arrangerade, och tillskottet av en ödesdiger kvinna av alltför
kuriös beskaffenhet för att man skall
ta henne på allvar. Eva Berg låter
också Ted undergå en märklig förvandling alltifrån den stund då han
bryter sig ut ur äktenskapet. Likt en
Nietzschean av gamla stammen, en riktig blonde Bestie, stormar han segrande fram, röjande alla hinder ur vä-
gen, avlägger examen i en handvändning och skaffar sig en framtidsplats
som genom ett trolleri, samtidigt som
han exponeras som både tjuv och våldtäktsman, för att så plötsligt vända
åter i ruelse, omvänd till trohet och
huslighet. Eva Berg använder all sin
förmåga på att göra förloppet troligt,
men man mumlar ändå inom sig den
gamla Rellingska repliken.
Det främsta verket inom den s. k.
familjeromanen är Bengt Söderberghs
Vid flodens rand. Boken handlar om
en man som åldras, och en pojke som
växer upp, det evigt upprepade händelseförloppet vid livsflodens stränder. Hans Vintermann är storbyggmästare i 20-talets Stockholm, gift
med en mycket yngre fransyska, Madeleine. Deras enda barn är sonen
Sten. Vintermann är initiativrik, djärv
och handlingskraftig och framgången
har följt honom. Nu börjar han emellertid oförmärkt åldras. Hans fantasiliv får makt över hans klara förstånd,
det psykiska balanssinnet fungerar
inte lika bra som förr. Hans senaste
dröm är att skapa en helt ny förstad
vid Baggensfjärden, något i stil med
Vällingbytanken och alltså ett projekt
med framtid i, fast tiden inte var mogen omedelbart efter utställningen
1930. På sin byggnadsdröm satsar
Vintermann allt vad han äger och alla
sina krafter. Så kommer Kreugerkraschen och hela företaget slås i
spillror. Han kämpar vidare med förtvivlat mod men det definitiva nederlaget är ofrånkomligt. Har han levat
förgäves? Skall hans son bara minnas
honom som en ruin, en förolyckad, en
storhetsgalen fantast? Att den frågan
är huvudproblemet framgår av bokens
komposition. Dess första del tecknar
familjen från pojken stens synpunkt,
i form alltså av en barnskildring
som förs fram i en svit interiörer
från den stora stockholmsvåningen,
där särskilt skymningsbilderna med
snöfallet utanför och lykttändaren
som ses vandra gatan fram, erinrar
om Martin Birck och en annan Söderberg. Fortsättningen skildrar i vanlig,
objektivt hållen berättarstil Hans Vintermanus sista kampanj, som sakta
förvandlar honom till en gammal, ensam och bitter man. Men nu visar det
sig, att just den förvandlingen gör honom till en levande människa för sonen, hos vilken, alltifrån barndomen,
fadern tagit gestalt av trollkarlen, oåtkomlig men nära nog allsmäktig och i
varje fall oberäknelig. Nu blir fadern
för Sten en människa av kött och blod,
en medmänniska som man måste försöka förstå och hjälpa och då också,
som genom ett under, kan få hjälp av.
Hustrun har en mer undanskymd plats
i boken, men genom sitt främlingsskap
som fransysk iakttagare ger hon händelserna ny belysning, liksom hon genom sina traditioner av lojalitet och
tapper trofasthet har sin del i handlingens utveckling. Allt är grundligt
genomtänkt i denna roman, allt är
motiverat, allt är psykologiskt övertygande. Med sin förmåga att ge innebörd åt varje detalj i förloppet och
att avlyssna alla reaktioner hos figurerna har Söderbergh åstadkommit en
övertygande miljö- och människoskildring, präglad av en vemodig levnadsvisdom som allra vackrast kommer till uttryck, när han fogar samman inledningens och avslutningens
scenerier till en milt förtonande coda
vid den gamle byggmästarens dödsbädd.
Ensamheten är alltjämt ett mycket
vanligt tema i dagens litteratur och i
samband därmed analysen av vad som
numera kallas »udda människor». Så
sker hos debutanten Carl-Göran Ekerwald i Elden och fågelungen, en samling av åtta korta och en lång berättelse. De korta består av anekdotiska
studier i människors sätt att reagera,
och miljön är vanligen platser av stationssamhällets typ. Ibland berättas
om folk som i tjurigt trots önskar vara
247
ensamma, ibland rör det sig om så-
dana som stelnat i attityder och ibland
om allmänt uppskattade människor
som råkar blottställa sin ihålighet.
Bäst är historien om den fattige änklingen som en kall vinterkväll stjäl en
säck koks och råkar i svår samvetsnöd, tills det visar sig, att koksen inte
vill brinna. I den långa novellen berättar en jagperson om en nyligen avliden skolkamrat, vars livsöde han
med andras hjälp söker rekonstruera.
Den avlidne har tidigt kommit på kant
med tillvaron och med sina »upprepade pubertetsperioder» blivit allt
mer överkänslig och revolterande,
tills han hamnat i en sorts estetisk religion. Novellen är genomförd med
teknisk skicklighet och har sitt värde
och sin begränsning som psykologiskt
detektivarbete.
Bo Grandiens Hem till stallet, prisbelönt i en tävling, har till huvudperson en journalist i Klarakvarteren.
Han kan sitt jobb och tycks inte vantrivas, men han är ändå ständigt på
marsch eller rättare på flykt. Under
de sommardagar som skildras, råkar
han i kontakt med en flyktmänniska
av något annat slag, en bankkamrer
som smusslat med kassan och flyr undan misstänkta förföljare, fast ingenting ännu blivit upptäckt. Ofrivillig
förmedlare mellan båda är en gubbe,
som i sin tur skapat en undanflykt i
försöket att lösa problemet om vinkelns tredelning. Skildringen börjar
mycket vardagligt med träffsäkra interiörer från en stor tidnings rutinarbete och med utmärkta exteriörer
från sommar-Stockholm, allt i rapp
och livfull kåseristil. Så småningom
kommer man huvudpersonen in på livet. Han lider av en ständig skräck
att förlora sin identitet. Vid ett tillfälle drabbas han också av ett slags
anfall: han tycker att omgivningen
fördunklas, och tror, att han skall
förintas. Men samtidigt är han rädd
248
för den verklighet som binder. Han
håller alltid ett avstånd. Ett slag hoppas han, att förbindelsen med en flicka
skall rädda honom, men också det
misslyckas. Till sist ser vi honom på
en av marinens övningar i Östersjön.
Med elementen omkring sig tycker han
sig nå en viss trygghet. Här får han
vara helt passiv, helt åskådare. »Av
rent välbehag slöt han ögonen och
halvslumrade, befriad från allvar och
förpliktelser.» Det tror man inte på,
och skulle man tro det, beror det på
att journalisten aldrig framstår som
riktigt verklig. Han blir under berättelsens gång en alltmer försvinnande
människa.
Romantisk berättelse är underrubriken till Lars Gustafssons Poeten Brumbergs sista dagar och död. Det betyder bl. a.• att boken är komponerad på
flera plan. Här berättas om den originelle poeten Brumberg själv, här
införs kapitel ur hans nyligen avslutade renässansroman Fursten, här citeras utdrag ur hans dagbok och här
resonerar hans församlade vänner om
hans sätt att vara och tänka, allt i avsikt att illustrera tillvarons mångtydighet. Dessutom förekommer filosofiska och estetiska resonemanger, t. ex.
om förhållandet mellan påståendet
och saken, om ordens förmåga att uttrycka verkligheten eller om tidsbegreppet. Här finns m. a. o. den blandning av högt och lågt, komiskt och
tragiskt, episkt och lyriskt, fantastiskt
och realistiskt som utmärker den romantiska stilen, och särskilt den romantiska humorn, alltifrån Tieeks och
Jean Pauls dagar. Åtskilligt blir tillkrånglat, utspekulerat och förmodligen avsiktligt höljt i dunkel, tyngt av
mycken lärdom och oavlåtlig experimentlust. Men här finns också inslag
av ursprunglig fantasi och kvicka
ideer, t. ex. beskrivningen av Brumbergs skafferi, där han bland mängden av kryddor anordnat en luktorgel
och kan blanda dofterna till polyfona
sensationer. I sådana infall spelar den
romantiska fantasien för fullt i oväntade luftsprång, i andra sammanhang
dominerar det romantiska dunklet.
Under romantiken blommade sagan
åter upp, och ett sagotema från romantikens dagar har Arne Sand varierat i Trollkarlens lärling, helt enligt
sagans mening. Lärlingen Hans Lick i
den medeltida tyska staden Augsbach
får överta sin mästares trollstav. Han
kan nu önska vad han vill, men varje
önskan kostar en dag av hans liv. Till
en början önskar han i ungdomligt
övermod allt vad som faller honom in,
därefter blir han mer kräsen, men
ingenting tillfredsställer honom i
längden. Ju mer han önskar, desto
mer åldras han, också till sitt väsen,
och nu vill han bli en välgörare för
andra. Hans mästare hade sagt, att
våra kärleksgärningar gör oss hatade.
»Först då vi väntar och hoppas på hat
och ändå utför kärleksgärningar, blir
vi värdefulla för oss själva.» Hans
Lick misslyckas grundligt. Den blinde
som får sin syn, börjar avsky sin fula
hustru, när stadens alkoholister bara
önskar sig vatten, blir krögarna ruinerade och deras anställda avskedade,
när den ökände slagskämpen dör, saknar folk den spänning han gav åt deras liv. Inte förrän önskningarna gått
tillbaka, blir Augsbacharna belåtna
igen. Men då har Lick grundligt
tröttnat på sitt trollkarlsliv och är belåten över att hans dagars tal är ute.
Hans betjänt, den f. d. ficktjuven, som
är romanens verklighetssinnade Sancho, har däremot fått sin Helena till
stadig följeslagerska och gläder sig
över att få leva vidare i vardagens bekymmer och glädje. Man kan läsa
Sands saga enbart för den frodiga
fantasiens och den friska fabuleringens skull. Men det är också klart, att
den satiriserar vår tids beskäftiga socialförbättringsnit. Välmågan gör oss
dästa, dästheten gör oss dumma och
dumheten är ingen samhällsvinst, heter det på ett ställe. Sagan vill nog
också vara en bitter utläggning om
konstens oförmåga. Vad uträttar konstens berömda trollmakt egentligen?
Kanske åstadkommer den en stunds
betagenhet, en stunds häpnad och så
ingenting mer. En av sagans lärdomar
är till slut den gamla sanningen från
Faust, att bara det som människan
med strävsamhet förvärvat, kan bli
henne till gagn. Arne Sand har teknisk rutin och stilistisk färdighet och
det är något av trolleri i hans sätt att
berätta men kanske samtidigt litet för
mycket av fingerfärdighet, av utspekulerad beräkning. Det gör, att människorna skyms undan. Hans Licks
öde kan fängsla oss som sagospel men
Hans Lick själv och människorna
kring honom kommer oss inte riktigt
nära. Som artistisk prestation är dock
boken beundransvärd.
Mästare i den groteska och makabra
komikens konst är naturligtvis Fritjof
Nilsson Piraten. Hans signatur har betecknats med de tre orden lek, lögn
och lidande och själv har han angivit
sin diktnings utgångspunkt i formuleringen »förakt för sanningen och
djup respekt för det sannolika». Citatet kan också användas som huvudregel för ljugandels övermåttan svåra
konst, vilken Piraten har rykte om sig
att suveränt behärska. Piraten vet, vad
alla goda berättare vetat, Homeros, isländarna, Tusen och en natts förtäljare,
Swift och Defoe, nämligen att den viktigaste utgångspunkten är trovärdigheten. Man skall börja med vad lyssnarna redan känner till, med deras
vardag, och i den skall man smyga in
det fantastiska, det otroliga, i förbigå-
ende, droppe för droppe. Piraten börjar i regel med minutiös lokalskildring,
angivande av plats, årtal t. o. m. klockslag, ofta också dagens vädersituation,
han beskriver rumsinredning och
249
klädedräkt i minsta detalj för att inte
tala om smörgåsbord och nattsexarrangemang, och mitt i denna vardag
smusslar han så in det oväntade, det
otroliga, det groteska och fantastiska,
men också detta skildrat med betryggande fakticitet. Vi befinner oss i en
värld som tycks vara vår egen, med
fasta marken att trampa på men som
i verkligheten är vulkanisk, hotad av
fantasiens alla oväntade eruptioner.
Sådan är Piraten, när han är som bäst.
Hans nya samling, Flickan med bibelspråken, visar honom som mästare i
en del av berättelserna, nämligen i
dem som tidigare varit tryckta i bokform. En av dem heter Småländsk
tragedi, liksom den bok varur den
hämtats, och här möter man den
forne Piraten som med groteskeriets
och befängdhetens hjälp kunde blotta
människans erbarmliga hjälplöshet.
Därnäst kan man nämna några barndoms- och skolskildringar. Där har
minnesbildernas sanning kryddats
med frodig fabulering och där trollas
man in i en miljö av lantligt fattigSverige. Men det övriga, som är det
nya i boken, består av mycket enkla
ting, seglaräventyr, oändliga krogronder och en otrolig anekdotföljd om en
engelsk lord, allt visserligen med rutinerad inprickning av poänger men
till slut inte mer än roliga historier.
Satir och pessimism passar som bekant inte illa ihop, liksom humor och
tungsinne gärna brukar följas åt. Kvickhet och världsförakt förenas och blir
konstnärligt befruktande i Olle Hedbergs författarskap. Han har detta år
avstått från att fortsätta sin senaste
långkörare, vilket man är honom tacksam för, och skrivit en kort roman,
där han, liksom ett par gånger förr,
sökt komma loss från den traditionella
romanformen. Djur i bur har bliv..it en
dialogroman i två avsnitt, skenbart
utan sammanhang men med fullt tydliga paralleller. I båda fallen är det en
250
äldre herre, överhovmästare von Snell,
resp. rektor Snell, som konverserar en
ung dam, en variant av ett mycket
hedbergskt motiv, den avträdande och
tillträdande generationens konfrontation med varandra. Det första avsnittet heter »Ett leende triumftåg» och
handlar om en 17-årig drottning i ett
Habsburgskt fantasirike anno 1899.
Det andra har den antitetiska titeln
»Vaken i sovstad» och spelar hos ett
nygift par i ett nutida höghusområde.
När von Snell skall instruera sin härskarinna i konsten att hålla audiens,
låter han en rad stolar föreställa de
audienssökande, presenterar dem utförligt och överlämnar åt Hennes Maj:t
att välja dc passande orden för var
och en. Det är en låtsaslek och en skön,
nyttig undervisning för den unga suveränen men framför allt är det en
äkta hedbergsk dressyrförevisning av
burdjuren, ett helt menageri i en teknik som hos oss har anor från Lenngrens »Portraiterne». En lek – men
med allvarliga kommentarer. Flickansuveränen är själv ett praktexemplar
av släktet burfågel, fostrad som hon
är i förnäm avskildhet. För den
gamle hovmannen är burtillvaron
närmast ett skydd. Släpp inte lös människorna, heter det, då dödar de
varann. På ett villkor kan man uthärda dem: att man betraktar dem
med ett inre leende. Märk väl: ett
inre. Skämt är nämligen ingenting för
folk som tar sig själva på allvar och
sådana är de flesta. Skämt passar bara
dem »som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta» – som synes ett citat
från ingressen till Syndabekännelsen.
Historien lär oss, att alla riken skall
gå under. Men låt oss ändå härda ut
och åt eftervärlden vidarebefordra
den gamla, gamla drömmen om en
gyllene tidsålder. Men kejsarinnan har
inte blivit övertygad. Hon undrar, om
inte den kortaste vägen är den bästa.
När budet om ett attentat inberättas,
befaller hon fram en öppen vagn och
reser ut. Pendylen i den tomma audienssalen slår några slag. Så hörs
knallen från en bomb. Färden i den
öppna vagnen blir ett leende triumftåg, därför att den är den kortaste
vägen ut ur buren till den enda varaktiga befrielsen. – Så kommer scenen i sovstaden. Rektor Snell är på
besök hos sin brorsdotter Katrine.
Också här sveper en porträttrad förbi,
eller rättare två. Rektorn tittar på fotografierna i ett gammalt album. Han
kan berätta om de människorna. Katrine bryr sig inte så mycket om dem
– sådan är nu världens gång. Mer
spännande blir det, när man kommer
in på nutiden. Katrine trivs inte i sovstadsvåningen. Hon känner sig fången.
Kejsarinnan i de gyllene salongerna,
Katrine omgärdad av alla bekvämligheter – t. o. m. barnnedkast, dvs.
krubba i källarvåningen – är båda
djur i bur. Men framtiden då? Rektorn
sätter igång en fantasilek om Katrines
blivande barn, och den presentationen är bokens höjdpunkt. Först en
spexig karikatyr: äldsta dottern som
uppblåst nationalekonom. Så en våldsam diatrib: sonen, känd idrottsstjärna stormande in med ett hätskt
angrepp på föräldrarnas tvångsmetoder i uppfostran. Därefter kommer
dottern nummer två, en blivande änka.
Hennes man lider av en plågsam,
obotlig sjukdom. Vad hon har att säga
om lidandets gåta, är bokens allvarligaste ord. Hennes bön har formuleringen: »Finns här ingen romersk
krigsknekt ?» och hennes monolog
mynnar ut i längtan efter förintelsen,
den som ensam kan ge frid »som om
vi aldrig var födda». Till slut inträder
en man som tror, att rektorn och
Katrine är ett familjefotografi, och nu
kan deras tid få sin dom, liksom de
bedömt sin föräldrageneration i familjealbumet. De levde, säger den unge
mannen, i en underligt materialistisk
tid, då man gjorde allt för att förlänga livet men inte visste, hur det
skulle användas, tills diverse underutvecklade folk, som de gav sin överproduktion åt, stillsamt påminde dem
om att det fanns ett rike som icke är
av denna världen och att »livsviljan
inte alls är utvecklande för själen».
Efter ett farsartat inslag står rummet
tomt ett ögonblick. Man hör bara slagen av en antik klocka, samma exemplar som 1899 fanns i kejsarpalatset.
Man kan tänka på Hedbergs »Dockan
dansar, klockan slån. situationen är
likartad i den nya boken. Dockorna
dansar förbi, tidsuret slår, vi ävlas en
stund på scenen och försvinner. Bland
de förstuckna citaten finns en variation av Frödings gazeldikt: »Först
när ni själva krossas, krossas gallret».
Vi är djur i bur, och vi stänger t. o. m.
in oss själva frivilligt. Djur i bur är en
av Hedbergs skickligast komponerade
böcker. Den är kvick och allvarsam,
upprorisk och resignerad, den är satirisk och den är gripande.
Peder Sjögrens Till minne är också
en dialogroman, av originellt slag och
utförd med beundransvärt artisteri.
Till minne är en bok utan onödiga
ord. Allt utanverk, allt obehövligt har
skalats bort. Här finns bara de yttrade
orden, inte ens någon uppgift om vem
som uttalar dem, och ändå träder
miljö, situationer och gestalter tydligt
fram – det är miraklet. Dialogen, som
är dialog i traditionell mening, alltså
samtal mellan två, är minutiöst avlyssnad, t. o. m. rytmen poängteras i typogratien genom olika avstånd mellan
ordföljderna. Boken bestär av fyra
dialoger, representerande fyra åldrar.
Barndomen är ett samtal mellan en
ensam pojke och hans döde morfarsfar. Samtalet rör sig om de svårbegripliga morföräldrarna som är så un- 251
derligt lättstötta. Dem kan pojken inte
anförtro sig åt, så som han tycker sig
kunna göra det med den döde morfarsfadern, vilken i sin tur är benägen
att mjuka upp, förklara och försona.
Den berättelsen är ganska vag i konturerna och svävande i resonemanget,
i grunden kanske en monolog men i
så fall inte övertygande. I den andra
dialogen ligger ynglingen och flickan
och pratar. Scenen är Paris. Pratet rör
sig om en tidigare episod i ynglingens
liv och koncentreras till en befängd
historia: hur han och en kamrat satte
potatis, hur han av hunger grävde upp
och åt upp potatisen men hur han
ändå fortsatte att vattna landet för
kamratens skull, och det hela slutar
med en extra och överraskande slutpoäng, i vilken det ryms en god portion människokunskap. Kring den lilla
anekdoten knyts ett samtal som rymmer många nyanser: där blänker det,
där djupnar det, där öppnas perspektiv, där finns värme, ironi, dråplig
humor och mörk pessimism. Och hela
tiden är scenen full av ungdom. Episoden om mannaåldern är förlagd till
beredskapstiden och spelar i ett tält
en kall vinterdag. Den handlar om
människors ensamhet, om längtan efter det vanliga livet, efter den barnsliga tilliten, efter det riktigt levande.
Det är en gripande och förtvivlad
historia. Ålderdomsdialogen handlar
om ett gammalt danspar. Scenen är bykyrkogården och samtalet förs mellan
dansören och dödgrävaren. Hustrun
skall gravsättas, sedan hon dött av
hjärtslag, då hon i glädjen över att ha
fått plats på ett hem för gamla artister
velat uppföra sitt svåra bravurnummer. Dialogen slutar med att dansören
söker visa dödgrävaren, hur verkligt
svårt hennes nummer var; det gör han,
men också för honom blir ansträngningen för stor. Dödgrävarens slutreplik lyder: »Usch, det var otäckt.»
252
Så lyder med andra ord den dumma
publikens kommentar till konstnärsskapet, konstnärsdriften, den som
tvingar till en strävan over Evne, mot
allt högre rymder.
Till slut skall två böcker nämnas,
skrivna av två veteraner inom den
svenska dikten. Sigfrid Siwertz och
Bo Bergman. De har denna gång inte
ägnat sin möda åt fiktion och sång
utan åt minnen och meditationer. De
har skrivit var sin tänkebok. Fåfäng
gå är titeln på Siwertz volym. Man
erinrar sig, att hans debut för mer än
50 år sedan hette :.Gatans drömmar»
och att han alltid, i liv och dikt varit
flanör och betraktare. Men man kan
också tänka på att Fåfäng gå är hans
57 :e bok. Så produktiv kan man inte
bli, om man enbart är lättjefull flanör.
I hans fall har flauerandet givit gott
resultat och han har rätt att för egen
del formulera om det gamla ordstävet
och säga: fåfäng gå lärer mycket gott.
Det är den spirituelle kåsören Siwertz
som här för ordet och samtidigt den
meditative livsbetraktaren, rapp i
iakttagelsen, snabb i associationerna,
med förmåga att nysta fram ett psykologiskt problem ur stoffet och att
belysa det med filosofisk begrundan.
Han konverserar och flanerar, ibland
helt vardagligt men med ständigt nya
upplevelser, t. ex. på promenaden från
Birgerjarlsgatan 46 till Strandvägskrö-
ken, ibland återvänder han till det
förgångna, till pojkäventyrens Ulvsundasjö eller skolvägen från Valtugatan till Norra Latin eller också till
Skinnarviksbergen, där så många av
hans vänner bodde. Han tar vidare
upp ett tema som han ofta funderat
på: hur det känns att ett helt liv leva
i fiktioner, att uppgå i diktade gestalter och situationer. Därom handlar en
lärorik betraktelse över mytomanerna,
lustlögnarna, och det mycket roliga
kåseriet om En middagsätares dilemma. Från fiktioner till drömmar
är steget kort, och Siwertz ägnar i
studien Drömliv sina meditationer åt
drömmens underliga, avslöjande, djupt
personliga upplevelser. Från denna
innersta personlighetsvärld styr han
kosan till den astronomiska i betraktelsen Universum sett från en öronlappsfåtölj, där han bekänner, att den
kosmiska världsbilden förefaller honom trösterik, därför att den skänker
evighetsperspektiv åt det stora livsäventyret. Men slutligen förkunnar
han sin hemlängtan till det enkla, sin
tro, att det väsentliga förblir sig likt
genom årtusendena. >Det finns dock i
denna vanskliga värld ren välvilja,
trofast, ordlös tillgivenhet, orubblig
lojalitet och villig offervilja. Mångfalden och gåtan står kvar. På kampen
ser vi intet slut. Men man kan kämpa
på Det Enklas sida:.. Så får optimisten
Siwertz ändå sista ordet.
Bo Bergman utgav till sin 90-årsdag
essäsamlingen Från den långa resan.
Den innehåller en rad artiklar från
senare år men också nya ting. I dem
alla möter man den tankeklarhet, humanism och självständighet som alltid utmärkt denne skald. Man möter
också den fruktbara tvesyn som är så
betecknande, särskilt för den äldre Bo
Bergman: å ena sidan en trofast bibehållen pessimism, en vaksam skepsis,
å den andra en trotsig idealism, en
orubblig tro på de andliga värdena.
Alltjämt är han också stämningsmå-
lare, alltjämt kan han skänka ton och
melodi åt stockholmslandskapet som
ingen efter Bellman och Strindberg,
och som jämlike till Hj. Söderberg. De
flesta av bokens studier består av reflexioner i anslutning tilllitterära verk
och konstnärliga upplevelser. Han har
behållit sin gamla kärlek till Ibsen och
Drachmann liksom till Maupassant. Av
svenska diktare har han valt en enda:
den klarögda och formsäkra fru Lenngren. Han låter en rad teaterupplevelser passera revy och ägnar tacksamma
minnesord åt de skådespelare, som
skänkt honom och svensk teater mest
under gångna decennier. Hela boken
inleder han med en betraktelse över
Akropolis och där säger han: :.Det är
ändå uppåt mot solen vi ska, inte
nedåt mot mörka grottor och underjordiska strömmar». Kanske döljer de
orden en polemik mot Sibyllans diktare – i varje fall är de betecknande
för Bo Bergman som tagit så mycket i
arv av det apolloniska, det tegnerska, längtan till klarhet och ljus.
Den sista meditationen heter Diktarhöst. Här behandlar han ett ämne som
han åtskilliga gånger tidigare haft anledning att begrunda: åldrandets problem. Det sker utan bitterhet och mörksyn, i en ton av vemod och mild resignation. Han tar fram de gamla vishetslärarna som sökt efter tröstegrunder
inför den obotliga sjukdomen ålderdom: Seneca, Cicero, Thomas a Kempi,
Marcus Aurelius, och i sällskap med
253
dem berättar han om sin praktik.
Hans meditation rymmer allvar och
blottar den smärta man känner inför
ett avsked, men framför allt möter
man här en klar och ren levnadsvisdom. Och den visdomen har ett ljust,
milt skimmer över sig. Det finns mycket att sörja över i livet, det vet den
principfaste skeptikern, men, tillfogar
han, vi skall inte heller glömma vad
vi undgått. »Vi ska inte tugga bara bittermandel. Vi ska vara lite tacksamma också.» Han citerar sin Marcus
Aurelius om konsten att leva i enlighet med naturen och om att undergivet bryta upp, när stunden är inne,
och så tillfogar han några rader som
blir bokens slutord: »Att övervinna
ålderdomens bitterhet är att vara gammal utan att bli gammab Med sin bok
har författaren till Den långa resan
vittnat om hur väl han själv bemästrar
den svåra konsten.