Dagens frågor
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Finland och EFTA
Finland har inte haft någon avundsvärd situation i ett Europa, som hotar
att delas upp mellan de framväxande
stormarknaderna. Dess utrikespolitiska
situation kräver ett försiktigt och omsorgsfullt hänsynstagande. Dess industriella produktion har inom åtskilliga sektorer på ett avgörande sätt
byggt på en importbegränsningspolitik, som av valutapolitiska skäl har
undvikit att öppna dörrarna för import av produkter, som kunde framställas i eget land. Dess jordbruk bedrivs i ett land med karg jordmån och
ett nordligare läge än något annat jordbrukande land på jorden. övergången
till en öppen konkurrens med länder,
som i olika avseenden har ett betydligt starkare utgångsläge, måste därför te sig betänklig ur många synpunkter. Därtill kommer frågan om
en anslutning till något block kunde
väntas medföra utrikespolitiska komplikationer.
Å andra sidan har man i Finland
– från den något sena tidpunkt då
den offentliga debatten på allvar
började belysa stormarknadsfrågorna
– haft fullständigt klart för sig att
om en anslutning kunde te sig äventyrlig, så föreföll det dock att vara
ett ur många synpunkter än mera vådligt perspektiv att lämna Finland ensamt utanför alla de nya blocken.
Finland är i större utsträckning än
nästan alla jämförliga europeiska länder beroende av import för sin försörjning med oumbärliga produkter.
Även om de nya stormarknadernas uppkomst inte omedelbart behövde medföra något hot mot denna försörjning,
måste man dock räkna med att dessa
marknader redan genom sin tillkomst
och sedan ännu mera genom sina fortsatta integreringsåtgärder måste få
effekten att så mycket som möjligt
koncentrera utrikeshandeln inom den
egna kretsen. Vissa känningar av
denna tendens har man redan hunnit
få. För Finlands utrikeshandel öppnar sig mycket litet lockande perspektiv om landet småningom drivs in i
den situationen att det till de nya blocken i huvudsak blott kunde exportera
varor, som dessa inte förmådde få
inom sin egen ram. Det uppfattades
därför i Finland som ett ekonomiskt
livsintresse att finna en linje, som lät
landet bevara sina inarbetade marknader och om möjligt dessutom även
bli delaktigt av de konstruktiva framtidsperspektiv, som de nya marknaderna tog sikte på.
Finlands läge gjorde dock att det
inte var lätt att finna denna linje.
Finlands utrikeshandel är för närvarande påfallande jämnt fördelad mellan EFTA, de inre sex och östblocket.
Under år 1959 fördelade sig utrikeshandeln på detta sätt: EFTA-staterna
stod för 32% av importen och 31% av
exporten, de sex för 32% av importen
och 26,5% av exporten och östblocket
för 24,5% av importen och 23,5% av
exporten. Gruppen övriga, främst USA,
blir som synes av ringa relativ betydelse med 11,5% av importen och
18% av exporten.
Läget är det, att Finland inte utan
betydande svårigheter kan avstå från
någon av dessa marknader. Dess ställning hos de sex är därvid inte över
200
hövan hotad. Huvuddelen av exporten
till denna marknad utgörs av träförädlingsprodukter, som inte möter nå-
gon nämnvärd konkurrens inom blockets egen krets. EFTA inrymmer däremot samtidigt en så viktig kund för
finländsk export som Storbritannien
och en del utpräglade exportörer av
samma produkter som Finland exporterar, i främsta rummet Sverige. Kalla
ekonomiska överväganden pekar därför i samma riktning som de ideella
banden mellan Finland och det övriga
1\orden. Om en gång en uppdelning av
detta slag äger rum, skulle Finland
hotas av en isolering, som i mera· än
en bemärkelse kunde bli ödesdiger,
om det ställdes utanför kretsen av de
övriga nordiska länderna och dessas
affärsvänner inom EFTA.
Beträffande östblocket framträder
en del speciella problem. Där är handelspolitiken alltid i avgörande utsträckning blott en avspegling av utrikespolitiken. Varken ur politisk synpunkt eller med hänsyn till den betydelse denna handel har fått för Finlands handelsbalans kan Finland
tänka sig en sådan anknytning på annat håll att därmed dess nu existerande handelsutbyte med östblocket
avskärs.
Finlands attityd hade i detta läge
blivit att det önskade förhandla med
EFTA men under två förutsättningar.
Samarbetet måste för det första ligga
på ett helt ekonomiskt plan. De fördrag
som reglerar Finlands utrikespolitik
tillåter inte politiska allianser. Därför
var sexstatsblocket genom själva sin
natur automatiskt eliminerat från alla
diskussioner om Finlands orientering.
EFTA synes däremot inte erbjuda svå-
righeter av denna art.
Den andra förutsättningen är att
samarbetet inom EFTA skall kunna
ordnas så, att Finlands utrikeshandel
med östblockets länder skall kunna
bevaras. Detta stöter på en del praktiska svårigheter, eftersom man där
har att bedriva handel med statsmakten enligt förhandlingsvägen utformade avtal, medan EFTA utgår från
handel inom ett frihandelsblock där
de ekonomiska lagarna, inte regeringsbeslut, dirigerar varornas vägar. Det
synes dock vara möjligt att genom
vissa stipulationer om kontingentering
skapa ett system som går att förena
med handelsutbytet inom EFTA:s
krets.
Det är överväganden av denna art
som har gjort att man från Finlands
sida har intagit en reserverad hållning
till tanken på ett direkt inträde såsom
konstituerande medlem i EFTA och i
stället har ställt ett engagemang såsom
något slags associerad medlem i första
rummet.
Det förtjänar understrykas att enigheten om det önskvärda i en anslutning till EFTA i Finland har varit
stor, anmärkningsvärt stor, inte minst
med tanke på de övergångssvårigheter,
som säkert kommer att drabba en betydande del av den s. k. hemmamarknadsindustrin. Från ledande industriellt håll har i Finland överhuvud inte
rests någon opposition mot anslutningen av den art som t. ex. i Norge
framträdde vid diskussionerna om
den nordiska tullunionen. Man har haft
en klar föreställning av att priset kan
bli betungande att betala på många
håll men samtidigt haft klart för sig
att läget är sådant, att priset under alla
omständigheter måste betalas. Denna
beslutsamma enighet har präglat den
offentliga debatten. Den fick även ett
övertygande uttryck i riksdagsbeslutet
av den 17 november 1959, där Finlands
riksdag med alla röster mot kommunisternas gav regeringen fullmakt att
förhandla om en sådan association
med EFTA, som kunde visa sig vara
den lämpligaste. Bortser man från
kommunisternas opposition, som ligger på ett plan för sig, har frågan
ventilerats i polemiska tongångar
egentligen blott ur den synpunkten att
en del anhängare av en anslutning till
EFTA på oppositionens sedvanliga
sätt har misstänkt att regeringen inte
tillräckligt energiskt och helhjärtat
har drivit på förberedelserna för en
anslutning.
Det avgörande momentet har därför
varit om det skulle visa sig möjligt att
finna en lämplig formel för association med EFTA och om en sådan association skulle kunna genomföras
utan utrikespolitiska komplikationer.
Förhandlingarna med EFTA ledde till
ett utarbetat förslag. Därmed ställdes
Finlands regering inför avgörandet
om den ansåg sig kunna och vilja genomföra en lösning enligt den föreslagna linjen.
~>Fredlig samlevnad>>
I den kommunistiska ideologiska tidskriften :.Internationell revy», som ges
ut på ett stort antal språk under växlande titlar, har fru Hertta Kuusinen
publicerat en artikel i nr 3, 1960. Dess
rubrik är »Finlands demokrater i
kamp för de två systemens fredliga
samlevnad». Vi lever i skuggan av herr
Chrustjevs koexistenspolitik. Fru Kuusinens bidrag har sitt intresse som ett
uttryck för vad man på ledande kommunistiskt håll menar med koexistens,
med fredlig samlevnad.
Om man hyste någon tvekan om fru
Kuusinens renlärighet – vilket man
ingalunda gör – skulle denna skingras genom hennes sätt att skriva historia. Ett par exempel må räcka. Hon
talar om: »det lilla finländska folket,
vars territorium de imperialistiska
länderna i väster utnyttjade som
språngbräda i anfall mot Sovjetunionen». När skulle detta ha skett? Var
det måhända 1939, och vilka imperialistiska länder utom Sovjetunionen
självt stod i Finland? Men, enligt fru
201
Kuusinen, »Sovjetunionens förbindelser med Finland och andra småländer bygger på djup respekt för folkens
nationella kultur och traditioner och
för deras självbestämmanderätt». Tänker hon måhända på den s. k. Terijaki-regeringen där hennes far var
»regeringschef»? Annars kan ju de
baltiska länderna, bland andra, vittna
inför all världen om Sovjetunionens
respekt för deras självbestämmanderätt.
Med en sådan historiesyn är förf.
framtidsmål uppenbart förenliga.
»Kraven på samarbete mellan alla arbetarklassens grupper, som i den
finska riksdagen har en rösts majoritet, reser sig allt starkare. Serlan valen 1958 har de breda arbetarmassorna
gett uttryck för sin önskan att en demokratisk regering skall bildas, en regering som skulle representera dessa
massor och i vilken även folkdemokraterna skulle deltaga.» Detta är otvivelaktigt pudelns kärna. Först med kommunister i regeringen kan den sanna
koexistensen förverkligas. Detta bör
ge var och en något att tänka på som
tror, att koexistens betyder samlevnad
i den meningen, att den ena parten
avser att respektera den andra.
Koexistens betyder nämligen inte
enligt kommunismen ett vapenstillestånd mellan företrädare för olika
samhällssystem, mellan kommunister
och icke-kommunister (eller, som vi
skulle säga, demokrater). Sovjetunionen kräver ideologisk strid – och
man kan hänvisa både till Chrustjevs
bekanta artikel i »Foreign Affairs»
eller till en utförlig utredning i
»Kommunist», 1959, 16. Motivet härför
anges vara, att det ligger i verkligheten själv att de två systemen måste
stå i motsättning till varandra. Men,
säger man, ideologisk strid är inte
detsamma som kallt krig. Kallt krig
är en politik som under utnyttjande
av alla medel, däribland propaganda,
202
leder hl. a. till fortsatt inblandning i
andra länders inre angelägenheter i
avsikt att omstörta där bestående ordning. Härifrän tar man avstånd, men
»ideologisk strid» skall man föra.
Det orimliga i att ideologisk strid
skulle vara både strid och icke-strid,
att den skulle ta avstånd frän propaganda och samtidigt hävda sina ideer,
ligger i öppen dag. Riktigt däremot är,
att kommunismen står och måste stä i
motsättning mot västerländsk demokrati. Denna tes, som predikas av
Chrustjev själv utan någon inskränkning, måste också, om den inte bara
skall vara ett allmänt prat i luften,
ligga till grund för kommunismens aktivitet. Denna tar sig bland annat uttryck i propaganda, för kommunismen och mot dess motståndare, i ständigt framhävande av »fredens och demokratins krafter» ä ena sidan och ä
den andra »de reaktionära, imperialisterna» osv. Avsikten med denna
propaganda är uppenbarligen att
åstadkomma en förändring av t. ex.
ett samhällssystem, i det konkreta fallet, av en regering eller ett styrelseskick.
Att blunda för dessa fakta är meningslöst och farligt. När Hertta Kuusinen yrkar på att kommunisterna
skall fä inträda i Finlands regering
avser hon att fä genomförd en förändring. Åt vilket häll denna skall gå
är uppenbart. Det är likaså tydligt att
det ligger i hennes, i kommunismens,
i Sovjetunionens intresse att denna
förändring skall ske på fredlig väg.
Ibland hör man frän Finland obestyrkta rykten, att där skulle finnas
ansvariga politiker som tror att man
kan släppa in kommunister i en regering och sedan fortsätta som om ingenting hänt. Men själva doktrinen lär ju,
att kommunisten skall vara fiende till
västerländsk demokratisk ordning, att
han skall föra en »ideologisk kamp».
Det vore bra enfaldigt att först släppa
in honom i en regering och sedan tro,
att han då inte skulle slåss, med alla
medel, för sina syften.
Fru Kuusinens artikel är på denna
punkt utomordentligt klargörande.
Hon vill genom en regeringsombildning framtvinga att Finlands i första
hand ekonomiska politik helt anpassas
efter Sovjetunionens. Detta är ett steg
på vägen till hennes ideal av »fredlig
samlevnad». Fortsättning skulle otvivelaktigt följa. Det kan vara skäl att
betänka, att ingen samlevnad till sist
blir så absolut fredlig som den som
existerar mellan segraren och den som
krossats till döds.
Sjöfart och konjunkturer
De svenska rederiernas under våren
presenterade bokslut tilldrar sig ett
alldeles särskilt intresse. Den internationella sjöfartskrisens avspegling i
den svenska rederiverksamheten har
sina omedelbara äterverkningar för
hela det svenska samhället. En nyckelpost i nationens räkenskaper är det
s. k. sjöfartsnettot, ett netto med vilket
Sverige under läng tid har kunnat finansiera ett icke obetydligt importöverskott. Enligt föreliggande beräkningar uppgick sjöfartsnettot under år
1959 till 1 240 miljoner jämfört med
1 250 miljoner under är 1958. Av detta
synes alltså framgå, att den långvariga
pressningen av sjöfartsfrakterna icke
lett till så allvarliga påfrestningar för
rederinäringen, att den totala omslutningen mera märkbart kan ha nedgått. Detta antyder i sin tur, att sjö-
fartsnäringen stått tämligen väl rustad
att möta den skärpta internationella
konkurrensen och de försämrade konjunkturerna under de senaste tre åren.
I stort sett hela perioden efter det
andra världskrigets slut fram till år
1957 karakteriseras för sjöfartens del
av stor efterfrågan, goda frakter och
en allmänt sett väl hävdad konjunktur.
I samband med Korea- och Suezkriserna inträffade dessutom som bekant
mycket kraftiga ökningar i fraktsatserna och rederiföretag över hela
världen, som då var i stånd att utnyttja det gynnsamma läget, kunde
notera synnerligen vackra resultat.
Under intryck av inte minst de utrikespolitiska kriserna igångsattes
emellertid ett utomordentligt omfattande nybyggnadsprogram och vid ingängen av år 1957 inträffade så
kraschen, främst föranledd av överskottet på tonnage och det relativa utrikespolitiska lugnet. Till detta får
kanske också läggas flygets allmänna
expansion, som i varje fall på vissa
avsnitt kommit att innebära en för
sjöfarten kännbar konkurrens.
Sjöfartskrisen har icke drabbat alla
länder med samma styrka. Vad Sverige beträffar har därvid spelat in att
en dominerande del av tonnaget är
sysselsatt i linjetrafik, medan exempelvis för Storbritanniens del tramptonnaget traditionellt spelat en större
roll. Det ligger i sakens natur, att linjetonnaget icke på samma sätt är
känsligt för häftiga förändringar i
fraktnivåerna. Långtidsavtal har en
stabiliserande effekt och hastigt på-
kommande behov av tonnage på den
internationella fraktmarknaden måste
i första hand tillgodoses av tramptonnaget, som alltså omedelbart kan
dra fördel av de höga frakterna i ett
bristtillfälle men också får den starkaste känningen av en minskad efterfrågan.
Det är emellertid icke blott trampfrakterna som varit hårt pressade under de senaste årens internationella
kris; i ännu högre grad gäller detta
tankfrakterna. Enligt Kommerskollegii
fraktindex (med 194.8 som basår= 100)
pendlade index för dessa sistnämnda
frakter under större delen av år 1957
samt under åren 1958-59 omkring 50
203
med ett bottenläge på sommaren 1959
i 42. (Det verkligt stora fraktfallet inträffade under första hälften av är
1957, då index exempelvis föll från
omkring 300 vid årsskiftet 56-57 till
78 i maj månad.) Vad trampfrakterna
beträffar föll även dessa under år
1957 från omkring 180 vid ingången av
året till 139 i maj månad. Nedgången
fortsatte därefter och index låg under
åren 58-59 i allmänhet omkring 110.
En viss uppgång har emellertid kunnat noteras under sista kvartalet 1959,
och noteringen för trampfraktindex
vid ingången av år 1960 var 126 (men
för tankfrakterna oförändrat låg, 52).
Då de svenska rederierna trots den
i stort sett dystra utvecklingen av
frakterna under år 1959 kunnat redovisa relativt tillfredsställande bokslut,
får detta främst ses mot bakgrunden
av linjefartens redan ovan omnämnda
stora betydelse. Därmed är emellertid
icke sagt att den svenska sjöfartsnä-
ringen kommer att kunna visa sig lika
vinstgivande och framgångsrik, för
den händelse den nuvarande allmänna
lågkonjunkturen håller i sig under
ytterligare lång tid.
I en kommentar till Transatlantics
bokslut har skeppsredare Gunnar
Carlsson understrukit, att de nuvarande rörelseresultaten icke ens i
gynnsammaste fall medger en avskrivning baserad på ett framtida återanskaffningsvärde, något som i och för
sig skulle vara motiverat ur företagsekonomiska synpunkter. Den framtida
prisutvecklingen på skeppsbyggnadsområdet är visserligen svår att bedöma. Mycket tyder dock på att dagens exceptionellt låga priser – i
fråga om såväl nybyggnader som reparation och underhäll – icke gärna
kan väntas gälla under någon mera
avsevärd tidsperiod. Inom varvsindustrien försiggår för närvarande en
smärtsam anpassning till det förändrade konjunkturläget. Genom stora in- 204
vesteringar och långtgående rationaliseringar söker åtskilliga av världens
ledande varv förbättra sin position.
De nuvarande låga priserna borde rimligtvis leda till en accelererad utslagning av de ekonomiskt minst motståndskraftiga varvsanläggningarna.
Sedan saneringen kommit till stånd
talar mycket för att de återstående
företagen, trots vidtagna rationaliseringar, ändå kommer att betydligt
höja sina priser. Om inte annat torde
detta nödvändiggöras av de stora nyinvesterade kapitalen. Denna utveckling måste givetvis tagas med i en
framtidsbedömning från sjöfartsnä-
ringens sida.
Till detta kommer att överkapaciteten beträffande tillgängligt tonnage
under åtskillig tid kommer att vara
högst påtaglig. Tonnagets genomsnittliga ekonomiska livslängd kommer att
minskas; upplagt tonnage måste upphuggas i ökande takt. Utvecklingen
mot allt större och dyrbarare fartygsenheter är redan inledd, och nya tekniska framsteg kan måhända leda till
en situation liknande den som just nu
är aktuell på lufttransportområdet.
Konkurrensen på jetflygets område
har ju därvidlag som bekant inneburit,
att alltjämt högklassiga kolvmotorplan utrangeras på löpande band,
trots att detta ur rent ekonomiska synpunkter knappast kan anses motiverat.
Inför framtiden har den svenska
sjöfarten anledning att räkna med
skärpt konkurrens till följd av olika
statliga åtgärder i främmande länder
– och även i detta avseende kan en
parallell med flyget ge en intressant
belysning. Protektionismen inom luftfarten motsvaras för sjöfartens del av
flaggdiskrimineringen och den s. k.
50% -regeln, vilken utnyttjas för att
inom ramen för ett handelsfördrag
tillförsäkra de fördragsslutande ländernas handelsflottor en prioriterad
ställning. Inte bara vissa sydamerikanska stater, Indien och Turkiet har
härigenom velat främja uppbyggnaden
av en nationell handelsflotta; även
U.S.A. har på detta som på så många
andra områden avslöjat tydliga protektionistiska sympatier.
Ä ven om det alltså visat sig, att den
svenska rederinäringen i stort hittills
lyckats hävda sina ställningar tämligen väl, är dock utsikterna inför framtiden inte de bästa. Den internationella sjöfartskrisen synes bestå, och
en normal avveckling erfordrar under
alla förhållanden ytterligare åtskillig
tid. Den största delen av den svenska
handelsflottan är i dag sysselsatt i trafik mellan utländska hamnar. Mot
denna bakgrund är den tilltagande internationella diskrimineringen ägnad
att inge oro.
Rysk och kinesisk kommunism
i Irak
De ihållande rykten om allvarliga
motsättningar mellan kommunistblockets båda stormakter, som alltmer
började intensifieras efter Chrusjtjovs besök i Förenta staterna förra
åref och hans omedelbart därpå följande visit i Peking, förefaller inte
vilja dö ut. De visar tvärtom en förvånande livskraft.
Delvis är väl dessa rykten resultat
av mer eller mindre väl underbyggda
spekulationer med utgångspunkt från
det obestridliga faktum att Sovjetunionen numera börjat närma sig de
ekonomiskt utvecklade nationerna i
väster, medan det kommunistiska
Kina ännu befinner sig i inledningen
av sin ekonomiska utvecklings- och
industrialiseringsprocess. Härav skulle
följa icke endast konkreta utan också
ideologiskt betingade motsättningar
mellan de båda giganterna. Enligt Pekings uppfattning skulle sålunda Sovjetunionen vara på väg att så små-
ningom »förborgerligas», och den
rena, revolutionära kommunismen
skulle i framtiden vara förbehållen
Kina, såsom företrädaren för de fattiga, »utarmade» och underutvecklade, färgade folken.
Något ligger väl i dessa spekulationer. Teorin om en begynnande rivalitet
mellan Kina och Sovjet stöds också
i viss mån av tydliga tecken till att de
båda staterna på flera punkter driver
olika, ibland motsatta, politiska linjer.
Det är sålunda exempelvis uppenbart att det kommunistiska Kina driver en egen och av Sovjetunionen oberoende politik inte bara gentemot Indien och Indonesien och i Fjärran
östern över huvud taget, vilket kanske
är mindre svårbegripligt, utan även
i Algeriet, i Guinea, i Mellersta östern.
Utvecklingen i Irak under det gångna
året kan i detta hänseende tjäna som
ett karakteristiskt exempel.
Irak, som för mindre än ett år sedan av många bedömdes stä inför ett
mer eller mindre omedelbart kommunistiskt maktövertagande, har under
de senaste månaderna slagit in på en
resolut antikommunistisk linje. Regeringschefen, general Kassem, har därmed fortsatt den balanspolitik, inspirerad av de Nationella demokraterna,
som varit regimens kännemärke alltsedan julikuppen 1958. Sä länge den
nasserska panarabismens förespråkare
hotade den nya republikens existens
var regimen tvingad att alliera sig
med kommunismen, den enda kraft
som syntes vara i stånd att försvara
den mot stormanloppet från Förenade
arabrepubliken; då den nasserska
förkunnelsen efterhand bränt ut sig
själv kunde Kassem ta upp kampen
mot extremisterna på den motsatta
sidan.
Strömkantringen gentemot kommunismen blev uppenbar redan för ett
år sedan genom Kasseros energiska
205
motstånd mot kommunistiska krav på
delaktighet i regeringsansvaret. Den
har sedermera i olika repriser ytterligare skärpts.
Redan från början kunde man emellertid inom det dåvarande irakiska
kommunistpartiet konstatera inre
motsättningar mellan å ena sidan en
»samarbetsvillig» fraktion, som önskade konsolidera partiets ställning
genom att lojalt samverka med och
underordna sig den s. k. »borgerligt
nationalistiska» regimen, och en revolutionär fraktion, som tvärtom var
beredd att utnyttja kommunistpartiets
styrka för att omedelbart genomföra
en socialistisk revolution och förvandla Irak till en folkdemokrati under »proletariatets diktatur».
Denna uppspaltning äterspeglade
tämligen troget tidigare förefintliga
motsättningar mellan »Moskvakommunisterna», som under Nuri es-Saids
regim levat i landsflykt i Sovjetunionen och återkommit efter revolutionen, och hemmakommunisterna, som
genomlevat diktaturen i hemlandet
och som därför dels ansåg sig själva
bäst skickade att bedöma förhållandena, dels stod friare gentemot direktiven från Moskva — vilka vid denna
tid uppenbarligen gick ut på samarbete med Kasseros regim.
Denna senare, revolutionära fraktion hämtade enligt samstämmiga
uppgifter sitt stöd från Pekingregeringens representation i Bagdad.
Dess räd och direktiv gick sålunda
beträffande en för det irakiska kommunistpartiet grundläggande taktisk
fråga stick i stäv mot de direktiv som
samtidigt avgavs från Moskva.
De motsatta uppfattningarna kan
föras tillbaka till ett kritiskt skede i
den kinesiska kommunismens historia.
År 1927 förordade Kominterns ledning ett samarbete och en taktisk allians mellan det kinesiska kommunistpartiet och Kuomintang. Kineserna
206
böjde sig, mer eller mindre motvilligt,
för Moskvas uppfattning, och följden
blev massakrerna i Shanghai och det
kinesiska partiets praktiskt taget fullständiga tillintetgörande. Endast några
månader senare var Kominterns ledning färdig att förklara, att den kinesiska kommunismens nederlag berodde på det kinesiska partiets felgrepp – medan däremot Komintern
hela tiden haft den enda riktiga uppfattningen om situationen.
Det är mer än förklarligt om Pekingregeringen trettio år senare motsatt sig att samma händelseförlopp
skulle upprepas i en i grund och botten helt analog situation. Genom att
stödja hemmakommunisternas anspråk på ett fullständigt kommunistiskt maktövertagande i Irak gentemot
Moskvas »försonliga» taktik kunde
Peking därjämte framhäva sin egen
obrottsliga solidaritet med »proletariatet» i ett läge där Moskva tydligen
föredrog att kompromissa.
Splittringen inom det irakiska kommunistpartiet kom i öppen dag under
partikongressen i juli förra året, efter
de svåra oroligheterna i Kirkuk. Efter
häftiga diskussioner slutade kongressen med en fullständig seger för den
Moskvatrogna fraktionen inom partiet.
Den resolution som antogs och som
publicerades i början av augusti innebar att partiet erkände att det begått
svåra fel då det sökt genomdriva sin
egen linje i Irak. I fortsättningen var
de irakiska kommunisterna helt och
hållet övertygade om nödvändigheten
att stödja och underordna sig general
Kasserus »nationella och progressiva»
regim, förklarades det.
Antagandet av en resolution medförde emellertid ingalunda ett överbryggande av de inbördes motsättningarna. Som så många gånger tidigare resulterade uppgörelsen endast
i att splittringen blev definitiv. Det
irakiska kommunistpartiet sprängdes
sönder. Vid sidan av den Moskvatrogna huvudgruppen uppkom under
hösten 1959 åtminstone två andra
grupper, den ena »nationalkommunistisk» enligt Titos mönster, den andra
öppet revolutionär och fientlig mot
den kasseruska regimen.
Denna splittring gav regimen dess
länge efterlängtade tillfälle att göra
upp räkningen med kommunismen.
Det definitiva angreppet sattes in i
januari i år, i och med förverkligandet av Kasserus löfte att åter låta legalisera de politiska partiernas verksamhet, som varit upphävd sedan Nuri
es-Saids tid. Den metod som användes
vid legaliseringen gav administrationen tillfälle att gynna de partibildningar som den ur egen synpunkt ansåg lämpliga.
Genom att erkänna den »nationalkommunistiska» splittergruppen under
Daud Sayegh och vägra licens åt det
egentliga kommunistpartiet, liksom åt
den Pekingstödda fraktionen – som
begärde legalisering under namnet
Republikanska partiet – gick regimen medvetet till storms mot kommunismen. Samtidigt upplöste Kassem de
irakiska »fredspartisanerna», som tillsammans med den redan tidigare upplösta Populära motståndsrörelsen bildade kommunisternas stöttrupper.
Administrationen genomförde en systematisk utrensning av kommunister
från alla nyckelposter inom förvaltningen, undervisningsväsendet, radion
och armen. Reaktionen mot kommunisterna gick så långt, att den kommunistsympatiserande, tidigare mycket
uppburne ministern för jordreformen
Ibrahim Kubba avskedades från sin
post.
Den nya given är klar. Vad som
emellertid är oklart är huruvida den
genomdrivits av Kassem personligen.
Mycket tyder i själva verket på att den
i stället inspirerats av armekretsar,
som länge oroats av kommunismens
tidigare starka inflytande i Bagdad.
Den politik som nu förs gentemot de
irakiska kommunisterna är den som
sedan flera månader öppet förordats
av Bagdads militärguvernör, Ahmed
Salah al-Abdi, vilken alltsedan attentatet mot Kassem i höstas anses ha
fått ett allt starkare inflytande i landet. Den kommunistfientliga linjen
markerar samtidigt ett fiasko för den
kommunistsympatiserande grupp inom
förvaltningen som stått under ledning
av bland andra Kasserus egen sekreterare Wasfi Taher och av »folkdomstolens» ledare, överste Mahdawi.
Splittringen inom kommunisternas
egna led är den främsta orsaken till
att denna politik hittills har lyckats.
Existensen av en Peking-inspirerad,
revolutionär grupp inom partiet klargjorde till en början för den irakiska
regimen faran för ett verkligt kommunistiskt kuppförsök. Mycket tyder på
att ett dylikt försök kunde ha kastat
Kasserus regim ur sadeln om inte
Moskvas tillbakahållande inflytande
gjort sig gällande. Det återstår att se
huruvida den irakiska kommunismen,
den utan tvivel starkaste politiska
kraften i landet, åter kan sluta sina
led och därmed bli till en akut fara
för nationens oberoende.
Den kommunala expansionen
I den livliga debatt som förts under
de senaste åren om den oroväckande
stegringen av de offentliga utgifterna
och skattetrycket har den största uppmärksamheten ägnats statsfinanserna,
medan däremot tendenserna i den
kommunala verksamheten varit föremål för ett mera splittrat intresse.
Såtillvida är detta förklarligt, som det
av olika skäl, bland annat att det statistiska materialet delvis är svårtillgängligt och svåröverskådligt, är besvärligt att få en klar bild av kommu- 207
nernas aktuella ekonomiska situation
och de krafter som påverkat utvecklingen. Men å andra sidan har vi här
att göra med den del av den offentliga förvaltningen, där utgiftsexpansionen varit kraftigast, och där vi så-
ledes har att söka den kanske allra
viktigaste orsaken till de spänningar
som uppstått i samhällsekonomien.
Byrån för Ekonomisk Information,
vilken under en följd av år under
samlingstiteln »Samhällsdebatten» publicerat en rad lättfattliga och belysande skrifter rörande olika sidor av
samhällsutvecklingen och de sociala
och ekonomiska förhållandena i vårt
land, gav i detta sammanhang 1958 ut
en förträfflig liten skrift om »Statens
finanser», vilken på ett föredömligt
sätt redogjorde för statsbudgeten och
aktuella statsfinansiella problem. Det
är logiskt och sakligt riktigt att denna
nu åtföljts av en av pol. mag. Gerald
Enckell författad skrift om »Den kommunala expansionen». På så vis har vi
fått en god aktuell översikt över den
ekonomiska och finansiella sidan av
hela den offentliga förvaltningen samt
en redig och lättillgänglig introduktion till hithörande frågeställningar.
Ett axplock ur det statistiska materialet ger en antydan om intensiteten
i den kommunala expansionen. Utgiftsstegringen har under efterkrigstiden här varit större än på något annat område. Medan de privata investeringarna under perioden 1946-1958
ökades med 149% – i löpande priser
räknat – och de statliga med 281%,
steg kommunernas med inte mindre
än 421%. Relationstalen för konsumtionsutvecklingen i samhället ger
samma bild: Den privata konsumtionen gick upp med 129%, den statliga
med 168% men den kommunala med
316%. Att detta medfört ianspråktagande för offentliga ändamål av allt
större andelar av våra reala resurser
är självfallet. Ett exempel: Det totala
208
antalet yrkesverksamma
1944-1955 med 5,5%
statsanställda med 14%
nalanställda med 66%.
i landet steg
men antalet
och kommuAtt lönesumman för sistnämnda kategori ökades
med hela 114% illustrerar en annan
sida av saken.
Enckell har på ett, såvitt man kan
finna, övertygande sätt angivit några
av de faktorer som spelat huvudrollen
i denna utveckling. Mycket av detta
har väl påpekats i andra sammanhang
men sammanställda i ett försök till
analys av problemet om de kommunala finanserna utgör hans synpunkter onekligen en allvarlig tankeställare. Att pretentionerna på »standardhöjning» och en tävlan mellan kommunerna i att visa »framstegsvänlighet» spelat en betydande roll är sä-
kert. Inflation och kraftigt flödande
skatteinkomster samt rikliga statsbidrag för allehanda ändamål har avtrubbat känslan för sparsamhetens
betydelse och har, som Enckell antyder, säkert avtrubbat kommunalmännens gamla realistiska syn på utgiftspolitiken. Mycket har slösats på en
onödigt elegant utstyrsel av byggnader
för allehanda offentliga ändamål.
Idrottshallar, barndaghem och tvättinrättningar i kommunal regi och
mycket annat, bekostat med »allmänna
medel», betraktas som något rent av
oumbärligt. Ingen frågar invånarna,
om de är villiga att betala det riktiga
priset för olika välfärdsanordningar.
Genom att på dessa sätta rubriken
»sociala» och finansiera dem med
skatter elimineras hänsynen till åtgärdernas finansiella och realekonomiska konsekvenser.
Men det är inte kommunalförvaltningarna som utan vidare kan lastas
för den ofantliga utgiftsstegring som
skett. staten har härvidlag varit en
pådrivare. Kommunerna har undan
för undan pålagts nya och vidgade
uppgifter inom hälsovård, skolvä-
sende, barnavård, socialvård, bosradspolitiken och andra områden. Gennm
bidrag – vilka mellan 1946 och 19ll6
ökades från 334 till 1 255 mkr. och
därefter ytterligare stigit i snabb takt
– samt genom direktiv lagstiftningsvägen eller på administrativ väg i
samband med bidragens beviljande
stimuleras den kommunala expansionen. När statsbidragen, som i de flesta
fall sker, utgår efter viss procent av
kommunens kostnader för vederbö-
rande ändamål, premieras onödiga utgifter. I varje fall minskas incitamentet till återhållsamhet.
Trots det hastigt stigande skatteunderlaget i kommunerna har utdebiteringen höjts i accelererad takt.
Fram till 1952 var den genomsnittligt
10 kronor per skattekrona (landstingen inräknade) men höjdes till
följd av Korea-inflationen till 12,50.
Därefter har den växt ytterligare och
är nu uppe i ungefär 14,60 kronor.
Eftersom det dröjer två år tills kommunen får in från staten den skatt
som grundas på ett visst års skatteunderlag kan en höjning av skattesatsen till följd av skatteunderlagets förändringar medföra opåräknat höga
skatteintäkter. Mellan 1952 och 1954
ökades således kommunernas totala
skatteinkomster med inte mindre än
80% – en omständighet som tydligen
inte var ägnad att stimulera sparsamhet.
Mot bakgrunden av den nu så livliga debatten om statens ersättning till
kommunerna för ortsavdragsreformen
är det av intresse att ta del av Enckells redovisning för detta problem.
Kommunerna skall 1958-1960 få bidrag för att täcka det inkomstbortfall
som beräknats uppstå, genom att de
kommunala ortsavdragen höjts till
samma nivå som de statliga. Detta
sker genom ersättning för det antal
skattekronor som kommunerna anses
förlora. Men detta betyder för det
första att den statliga skattebördan
skärpes i motsvarande mån och utgör ett av skälen till att vi nu ovanpå
den hårda direkta beskattningen får
dragas med en allmän omsättningsskatt. Någon vinst för kommunernas
invånare har därigenom inte uppstått,
ehuru man tydligen har detta för sig.
För det andra har, trots statsbidraget,
de kommunala utdebiteringarna höjts
1958 med i genomsnitt 1,08 kronor,
1959 med 52 öre och 1960 med 43 öre,
medförande en sannolik höjning av
kommunernas skatteintäkter med resp.
350 mkr., 190 mkr. och 160 mkr. Av
den utlovade skattesänkningen beräknar Enckell, att det blivit en total
kommunal skattehöjning med ca 700
mkr. på tre år!
Det är icke möjligt att inom ramen
för en kort anmälan gå närmare in på
allt det intressanta material och de
intresseväckande synpunkter som
återfinnas i Enckells skrift. Framställningen utmynnar i en allvarlig erinran om, att utvecklingen också har en
annan sida: den kommunala självbestämmanderätten och därmed en viktig hörnpelare i vårt demokratiska
samhällsskick kan råka i fara. Allt
större delar av kommunalförvaltningen är beroende av statliga bidrag,
och statliga direktiv med avseende på
uppgifternas utförande. På kommunerna övervältras via en detaljreglerande lagstiftning nya angelägenheter.
Ansvällningen av förvaltningen ställer
i accelererad takt anspråk på allt flera
209
tjänstemän och anställda samt ofta på
en uppsjö av experter och tekniker,
och den kommunala expansionen har
lett till en alltmer tilltagande byrå-
’krati, såväl inom kommunerna som i
samverkan mellan dessa och staten.
Kommunalmannens uppgifter blir allt
mera av formell natur, att på grund
av detaljreglerande lagar, statliga
myndigheters direktiv och anvisningar från en alltmera specialistbetonad kommunal tjänstemannakår ställa
sig till efterrättelse vad andra beslutat. Det går inte att skylla bara på
kommunerna för detta. Huvudansvaret
ligger hos statsmakterna.
Beriktigande
I artikeln om »Eisenhower i Latinamerika» i häfte 3 angavs ca 45% av
väljarkåren i Argentina vara peranister eller kommunister. Detta pessimistiska antagande har emellertid dementerats av kongressvalen den 27 mars.
Av drygt 8 milj. avgivna röster var
»blott» 2 086 000 blanka, dvs. huvudsakligen peronistiska, eftersom kommunisterna inte anses ha stått för mer
än ca 300 000. Peranismens tillbakagång i valen har väckt allmän uppmärksamhet. President Frondizis eget
parti erhöll inte mer än 1 782 000 röster, men eftersom valen inte gällde
mer än en del av platserna i kongressen har han där fortfarande majoritet. Valdeltagandet låg över 80%.
Finland och EFTA
Finland har inte haft någon avundsvärd situation i ett Europa, som hotar
att delas upp mellan de framväxande
stormarknaderna. Dess utrikespolitiska
situation kräver ett försiktigt och omsorgsfullt hänsynstagande. Dess industriella produktion har inom åtskilliga sektorer på ett avgörande sätt
byggt på en importbegränsningspolitik, som av valutapolitiska skäl har
undvikit att öppna dörrarna för import av produkter, som kunde framställas i eget land. Dess jordbruk bedrivs i ett land med karg jordmån och
ett nordligare läge än något annat jordbrukande land på jorden. övergången
till en öppen konkurrens med länder,
som i olika avseenden har ett betydligt starkare utgångsläge, måste därför te sig betänklig ur många synpunkter. Därtill kommer frågan om
en anslutning till något block kunde
väntas medföra utrikespolitiska komplikationer.
Å andra sidan har man i Finland
– från den något sena tidpunkt då
den offentliga debatten på allvar
började belysa stormarknadsfrågorna
– haft fullständigt klart för sig att
om en anslutning kunde te sig äventyrlig, så föreföll det dock att vara
ett ur många synpunkter än mera vådligt perspektiv att lämna Finland ensamt utanför alla de nya blocken.
Finland är i större utsträckning än
nästan alla jämförliga europeiska länder beroende av import för sin försörjning med oumbärliga produkter.
Även om de nya stormarknadernas uppkomst inte omedelbart behövde medföra något hot mot denna försörjning,
måste man dock räkna med att dessa
marknader redan genom sin tillkomst
och sedan ännu mera genom sina fortsatta integreringsåtgärder måste få
effekten att så mycket som möjligt
koncentrera utrikeshandeln inom den
egna kretsen. Vissa känningar av
denna tendens har man redan hunnit
få. För Finlands utrikeshandel öppnar sig mycket litet lockande perspektiv om landet småningom drivs in i
den situationen att det till de nya blocken i huvudsak blott kunde exportera
varor, som dessa inte förmådde få
inom sin egen ram. Det uppfattades
därför i Finland som ett ekonomiskt
livsintresse att finna en linje, som lät
landet bevara sina inarbetade marknader och om möjligt dessutom även
bli delaktigt av de konstruktiva framtidsperspektiv, som de nya marknaderna tog sikte på.
Finlands läge gjorde dock att det
inte var lätt att finna denna linje.
Finlands utrikeshandel är för närvarande påfallande jämnt fördelad mellan EFTA, de inre sex och östblocket.
Under år 1959 fördelade sig utrikeshandeln på detta sätt: EFTA-staterna
stod för 32% av importen och 31% av
exporten, de sex för 32% av importen
och 26,5% av exporten och östblocket
för 24,5% av importen och 23,5% av
exporten. Gruppen övriga, främst USA,
blir som synes av ringa relativ betydelse med 11,5% av importen och
18% av exporten.
Läget är det, att Finland inte utan
betydande svårigheter kan avstå från
någon av dessa marknader. Dess ställning hos de sex är därvid inte över
200
hövan hotad. Huvuddelen av exporten
till denna marknad utgörs av träförädlingsprodukter, som inte möter nå-
gon nämnvärd konkurrens inom blockets egen krets. EFTA inrymmer däremot samtidigt en så viktig kund för
finländsk export som Storbritannien
och en del utpräglade exportörer av
samma produkter som Finland exporterar, i främsta rummet Sverige. Kalla
ekonomiska överväganden pekar därför i samma riktning som de ideella
banden mellan Finland och det övriga
1\orden. Om en gång en uppdelning av
detta slag äger rum, skulle Finland
hotas av en isolering, som i mera· än
en bemärkelse kunde bli ödesdiger,
om det ställdes utanför kretsen av de
övriga nordiska länderna och dessas
affärsvänner inom EFTA.
Beträffande östblocket framträder
en del speciella problem. Där är handelspolitiken alltid i avgörande utsträckning blott en avspegling av utrikespolitiken. Varken ur politisk synpunkt eller med hänsyn till den betydelse denna handel har fått för Finlands handelsbalans kan Finland
tänka sig en sådan anknytning på annat håll att därmed dess nu existerande handelsutbyte med östblocket
avskärs.
Finlands attityd hade i detta läge
blivit att det önskade förhandla med
EFTA men under två förutsättningar.
Samarbetet måste för det första ligga
på ett helt ekonomiskt plan. De fördrag
som reglerar Finlands utrikespolitik
tillåter inte politiska allianser. Därför
var sexstatsblocket genom själva sin
natur automatiskt eliminerat från alla
diskussioner om Finlands orientering.
EFTA synes däremot inte erbjuda svå-
righeter av denna art.
Den andra förutsättningen är att
samarbetet inom EFTA skall kunna
ordnas så, att Finlands utrikeshandel
med östblockets länder skall kunna
bevaras. Detta stöter på en del praktiska svårigheter, eftersom man där
har att bedriva handel med statsmakten enligt förhandlingsvägen utformade avtal, medan EFTA utgår från
handel inom ett frihandelsblock där
de ekonomiska lagarna, inte regeringsbeslut, dirigerar varornas vägar. Det
synes dock vara möjligt att genom
vissa stipulationer om kontingentering
skapa ett system som går att förena
med handelsutbytet inom EFTA:s
krets.
Det är överväganden av denna art
som har gjort att man från Finlands
sida har intagit en reserverad hållning
till tanken på ett direkt inträde såsom
konstituerande medlem i EFTA och i
stället har ställt ett engagemang såsom
något slags associerad medlem i första
rummet.
Det förtjänar understrykas att enigheten om det önskvärda i en anslutning till EFTA i Finland har varit
stor, anmärkningsvärt stor, inte minst
med tanke på de övergångssvårigheter,
som säkert kommer att drabba en betydande del av den s. k. hemmamarknadsindustrin. Från ledande industriellt håll har i Finland överhuvud inte
rests någon opposition mot anslutningen av den art som t. ex. i Norge
framträdde vid diskussionerna om
den nordiska tullunionen. Man har haft
en klar föreställning av att priset kan
bli betungande att betala på många
håll men samtidigt haft klart för sig
att läget är sådant, att priset under alla
omständigheter måste betalas. Denna
beslutsamma enighet har präglat den
offentliga debatten. Den fick även ett
övertygande uttryck i riksdagsbeslutet
av den 17 november 1959, där Finlands
riksdag med alla röster mot kommunisternas gav regeringen fullmakt att
förhandla om en sådan association
med EFTA, som kunde visa sig vara
den lämpligaste. Bortser man från
kommunisternas opposition, som ligger på ett plan för sig, har frågan
ventilerats i polemiska tongångar
egentligen blott ur den synpunkten att
en del anhängare av en anslutning till
EFTA på oppositionens sedvanliga
sätt har misstänkt att regeringen inte
tillräckligt energiskt och helhjärtat
har drivit på förberedelserna för en
anslutning.
Det avgörande momentet har därför
varit om det skulle visa sig möjligt att
finna en lämplig formel för association med EFTA och om en sådan association skulle kunna genomföras
utan utrikespolitiska komplikationer.
Förhandlingarna med EFTA ledde till
ett utarbetat förslag. Därmed ställdes
Finlands regering inför avgörandet
om den ansåg sig kunna och vilja genomföra en lösning enligt den föreslagna linjen.
~>Fredlig samlevnad>>
I den kommunistiska ideologiska tidskriften :.Internationell revy», som ges
ut på ett stort antal språk under växlande titlar, har fru Hertta Kuusinen
publicerat en artikel i nr 3, 1960. Dess
rubrik är »Finlands demokrater i
kamp för de två systemens fredliga
samlevnad». Vi lever i skuggan av herr
Chrustjevs koexistenspolitik. Fru Kuusinens bidrag har sitt intresse som ett
uttryck för vad man på ledande kommunistiskt håll menar med koexistens,
med fredlig samlevnad.
Om man hyste någon tvekan om fru
Kuusinens renlärighet – vilket man
ingalunda gör – skulle denna skingras genom hennes sätt att skriva historia. Ett par exempel må räcka. Hon
talar om: »det lilla finländska folket,
vars territorium de imperialistiska
länderna i väster utnyttjade som
språngbräda i anfall mot Sovjetunionen». När skulle detta ha skett? Var
det måhända 1939, och vilka imperialistiska länder utom Sovjetunionen
självt stod i Finland? Men, enligt fru
201
Kuusinen, »Sovjetunionens förbindelser med Finland och andra småländer bygger på djup respekt för folkens
nationella kultur och traditioner och
för deras självbestämmanderätt». Tänker hon måhända på den s. k. Terijaki-regeringen där hennes far var
»regeringschef»? Annars kan ju de
baltiska länderna, bland andra, vittna
inför all världen om Sovjetunionens
respekt för deras självbestämmanderätt.
Med en sådan historiesyn är förf.
framtidsmål uppenbart förenliga.
»Kraven på samarbete mellan alla arbetarklassens grupper, som i den
finska riksdagen har en rösts majoritet, reser sig allt starkare. Serlan valen 1958 har de breda arbetarmassorna
gett uttryck för sin önskan att en demokratisk regering skall bildas, en regering som skulle representera dessa
massor och i vilken även folkdemokraterna skulle deltaga.» Detta är otvivelaktigt pudelns kärna. Först med kommunister i regeringen kan den sanna
koexistensen förverkligas. Detta bör
ge var och en något att tänka på som
tror, att koexistens betyder samlevnad
i den meningen, att den ena parten
avser att respektera den andra.
Koexistens betyder nämligen inte
enligt kommunismen ett vapenstillestånd mellan företrädare för olika
samhällssystem, mellan kommunister
och icke-kommunister (eller, som vi
skulle säga, demokrater). Sovjetunionen kräver ideologisk strid – och
man kan hänvisa både till Chrustjevs
bekanta artikel i »Foreign Affairs»
eller till en utförlig utredning i
»Kommunist», 1959, 16. Motivet härför
anges vara, att det ligger i verkligheten själv att de två systemen måste
stå i motsättning till varandra. Men,
säger man, ideologisk strid är inte
detsamma som kallt krig. Kallt krig
är en politik som under utnyttjande
av alla medel, däribland propaganda,
202
leder hl. a. till fortsatt inblandning i
andra länders inre angelägenheter i
avsikt att omstörta där bestående ordning. Härifrän tar man avstånd, men
»ideologisk strid» skall man föra.
Det orimliga i att ideologisk strid
skulle vara både strid och icke-strid,
att den skulle ta avstånd frän propaganda och samtidigt hävda sina ideer,
ligger i öppen dag. Riktigt däremot är,
att kommunismen står och måste stä i
motsättning mot västerländsk demokrati. Denna tes, som predikas av
Chrustjev själv utan någon inskränkning, måste också, om den inte bara
skall vara ett allmänt prat i luften,
ligga till grund för kommunismens aktivitet. Denna tar sig bland annat uttryck i propaganda, för kommunismen och mot dess motståndare, i ständigt framhävande av »fredens och demokratins krafter» ä ena sidan och ä
den andra »de reaktionära, imperialisterna» osv. Avsikten med denna
propaganda är uppenbarligen att
åstadkomma en förändring av t. ex.
ett samhällssystem, i det konkreta fallet, av en regering eller ett styrelseskick.
Att blunda för dessa fakta är meningslöst och farligt. När Hertta Kuusinen yrkar på att kommunisterna
skall fä inträda i Finlands regering
avser hon att fä genomförd en förändring. Åt vilket häll denna skall gå
är uppenbart. Det är likaså tydligt att
det ligger i hennes, i kommunismens,
i Sovjetunionens intresse att denna
förändring skall ske på fredlig väg.
Ibland hör man frän Finland obestyrkta rykten, att där skulle finnas
ansvariga politiker som tror att man
kan släppa in kommunister i en regering och sedan fortsätta som om ingenting hänt. Men själva doktrinen lär ju,
att kommunisten skall vara fiende till
västerländsk demokratisk ordning, att
han skall föra en »ideologisk kamp».
Det vore bra enfaldigt att först släppa
in honom i en regering och sedan tro,
att han då inte skulle slåss, med alla
medel, för sina syften.
Fru Kuusinens artikel är på denna
punkt utomordentligt klargörande.
Hon vill genom en regeringsombildning framtvinga att Finlands i första
hand ekonomiska politik helt anpassas
efter Sovjetunionens. Detta är ett steg
på vägen till hennes ideal av »fredlig
samlevnad». Fortsättning skulle otvivelaktigt följa. Det kan vara skäl att
betänka, att ingen samlevnad till sist
blir så absolut fredlig som den som
existerar mellan segraren och den som
krossats till döds.
Sjöfart och konjunkturer
De svenska rederiernas under våren
presenterade bokslut tilldrar sig ett
alldeles särskilt intresse. Den internationella sjöfartskrisens avspegling i
den svenska rederiverksamheten har
sina omedelbara äterverkningar för
hela det svenska samhället. En nyckelpost i nationens räkenskaper är det
s. k. sjöfartsnettot, ett netto med vilket
Sverige under läng tid har kunnat finansiera ett icke obetydligt importöverskott. Enligt föreliggande beräkningar uppgick sjöfartsnettot under år
1959 till 1 240 miljoner jämfört med
1 250 miljoner under är 1958. Av detta
synes alltså framgå, att den långvariga
pressningen av sjöfartsfrakterna icke
lett till så allvarliga påfrestningar för
rederinäringen, att den totala omslutningen mera märkbart kan ha nedgått. Detta antyder i sin tur, att sjö-
fartsnäringen stått tämligen väl rustad
att möta den skärpta internationella
konkurrensen och de försämrade konjunkturerna under de senaste tre åren.
I stort sett hela perioden efter det
andra världskrigets slut fram till år
1957 karakteriseras för sjöfartens del
av stor efterfrågan, goda frakter och
en allmänt sett väl hävdad konjunktur.
I samband med Korea- och Suezkriserna inträffade dessutom som bekant
mycket kraftiga ökningar i fraktsatserna och rederiföretag över hela
världen, som då var i stånd att utnyttja det gynnsamma läget, kunde
notera synnerligen vackra resultat.
Under intryck av inte minst de utrikespolitiska kriserna igångsattes
emellertid ett utomordentligt omfattande nybyggnadsprogram och vid ingängen av år 1957 inträffade så
kraschen, främst föranledd av överskottet på tonnage och det relativa utrikespolitiska lugnet. Till detta får
kanske också läggas flygets allmänna
expansion, som i varje fall på vissa
avsnitt kommit att innebära en för
sjöfarten kännbar konkurrens.
Sjöfartskrisen har icke drabbat alla
länder med samma styrka. Vad Sverige beträffar har därvid spelat in att
en dominerande del av tonnaget är
sysselsatt i linjetrafik, medan exempelvis för Storbritanniens del tramptonnaget traditionellt spelat en större
roll. Det ligger i sakens natur, att linjetonnaget icke på samma sätt är
känsligt för häftiga förändringar i
fraktnivåerna. Långtidsavtal har en
stabiliserande effekt och hastigt på-
kommande behov av tonnage på den
internationella fraktmarknaden måste
i första hand tillgodoses av tramptonnaget, som alltså omedelbart kan
dra fördel av de höga frakterna i ett
bristtillfälle men också får den starkaste känningen av en minskad efterfrågan.
Det är emellertid icke blott trampfrakterna som varit hårt pressade under de senaste årens internationella
kris; i ännu högre grad gäller detta
tankfrakterna. Enligt Kommerskollegii
fraktindex (med 194.8 som basår= 100)
pendlade index för dessa sistnämnda
frakter under större delen av år 1957
samt under åren 1958-59 omkring 50
203
med ett bottenläge på sommaren 1959
i 42. (Det verkligt stora fraktfallet inträffade under första hälften av är
1957, då index exempelvis föll från
omkring 300 vid årsskiftet 56-57 till
78 i maj månad.) Vad trampfrakterna
beträffar föll även dessa under år
1957 från omkring 180 vid ingången av
året till 139 i maj månad. Nedgången
fortsatte därefter och index låg under
åren 58-59 i allmänhet omkring 110.
En viss uppgång har emellertid kunnat noteras under sista kvartalet 1959,
och noteringen för trampfraktindex
vid ingången av år 1960 var 126 (men
för tankfrakterna oförändrat låg, 52).
Då de svenska rederierna trots den
i stort sett dystra utvecklingen av
frakterna under år 1959 kunnat redovisa relativt tillfredsställande bokslut,
får detta främst ses mot bakgrunden
av linjefartens redan ovan omnämnda
stora betydelse. Därmed är emellertid
icke sagt att den svenska sjöfartsnä-
ringen kommer att kunna visa sig lika
vinstgivande och framgångsrik, för
den händelse den nuvarande allmänna
lågkonjunkturen håller i sig under
ytterligare lång tid.
I en kommentar till Transatlantics
bokslut har skeppsredare Gunnar
Carlsson understrukit, att de nuvarande rörelseresultaten icke ens i
gynnsammaste fall medger en avskrivning baserad på ett framtida återanskaffningsvärde, något som i och för
sig skulle vara motiverat ur företagsekonomiska synpunkter. Den framtida
prisutvecklingen på skeppsbyggnadsområdet är visserligen svår att bedöma. Mycket tyder dock på att dagens exceptionellt låga priser – i
fråga om såväl nybyggnader som reparation och underhäll – icke gärna
kan väntas gälla under någon mera
avsevärd tidsperiod. Inom varvsindustrien försiggår för närvarande en
smärtsam anpassning till det förändrade konjunkturläget. Genom stora in- 204
vesteringar och långtgående rationaliseringar söker åtskilliga av världens
ledande varv förbättra sin position.
De nuvarande låga priserna borde rimligtvis leda till en accelererad utslagning av de ekonomiskt minst motståndskraftiga varvsanläggningarna.
Sedan saneringen kommit till stånd
talar mycket för att de återstående
företagen, trots vidtagna rationaliseringar, ändå kommer att betydligt
höja sina priser. Om inte annat torde
detta nödvändiggöras av de stora nyinvesterade kapitalen. Denna utveckling måste givetvis tagas med i en
framtidsbedömning från sjöfartsnä-
ringens sida.
Till detta kommer att överkapaciteten beträffande tillgängligt tonnage
under åtskillig tid kommer att vara
högst påtaglig. Tonnagets genomsnittliga ekonomiska livslängd kommer att
minskas; upplagt tonnage måste upphuggas i ökande takt. Utvecklingen
mot allt större och dyrbarare fartygsenheter är redan inledd, och nya tekniska framsteg kan måhända leda till
en situation liknande den som just nu
är aktuell på lufttransportområdet.
Konkurrensen på jetflygets område
har ju därvidlag som bekant inneburit,
att alltjämt högklassiga kolvmotorplan utrangeras på löpande band,
trots att detta ur rent ekonomiska synpunkter knappast kan anses motiverat.
Inför framtiden har den svenska
sjöfarten anledning att räkna med
skärpt konkurrens till följd av olika
statliga åtgärder i främmande länder
– och även i detta avseende kan en
parallell med flyget ge en intressant
belysning. Protektionismen inom luftfarten motsvaras för sjöfartens del av
flaggdiskrimineringen och den s. k.
50% -regeln, vilken utnyttjas för att
inom ramen för ett handelsfördrag
tillförsäkra de fördragsslutande ländernas handelsflottor en prioriterad
ställning. Inte bara vissa sydamerikanska stater, Indien och Turkiet har
härigenom velat främja uppbyggnaden
av en nationell handelsflotta; även
U.S.A. har på detta som på så många
andra områden avslöjat tydliga protektionistiska sympatier.
Ä ven om det alltså visat sig, att den
svenska rederinäringen i stort hittills
lyckats hävda sina ställningar tämligen väl, är dock utsikterna inför framtiden inte de bästa. Den internationella sjöfartskrisen synes bestå, och
en normal avveckling erfordrar under
alla förhållanden ytterligare åtskillig
tid. Den största delen av den svenska
handelsflottan är i dag sysselsatt i trafik mellan utländska hamnar. Mot
denna bakgrund är den tilltagande internationella diskrimineringen ägnad
att inge oro.
Rysk och kinesisk kommunism
i Irak
De ihållande rykten om allvarliga
motsättningar mellan kommunistblockets båda stormakter, som alltmer
började intensifieras efter Chrusjtjovs besök i Förenta staterna förra
åref och hans omedelbart därpå följande visit i Peking, förefaller inte
vilja dö ut. De visar tvärtom en förvånande livskraft.
Delvis är väl dessa rykten resultat
av mer eller mindre väl underbyggda
spekulationer med utgångspunkt från
det obestridliga faktum att Sovjetunionen numera börjat närma sig de
ekonomiskt utvecklade nationerna i
väster, medan det kommunistiska
Kina ännu befinner sig i inledningen
av sin ekonomiska utvecklings- och
industrialiseringsprocess. Härav skulle
följa icke endast konkreta utan också
ideologiskt betingade motsättningar
mellan de båda giganterna. Enligt Pekings uppfattning skulle sålunda Sovjetunionen vara på väg att så små-
ningom »förborgerligas», och den
rena, revolutionära kommunismen
skulle i framtiden vara förbehållen
Kina, såsom företrädaren för de fattiga, »utarmade» och underutvecklade, färgade folken.
Något ligger väl i dessa spekulationer. Teorin om en begynnande rivalitet
mellan Kina och Sovjet stöds också
i viss mån av tydliga tecken till att de
båda staterna på flera punkter driver
olika, ibland motsatta, politiska linjer.
Det är sålunda exempelvis uppenbart att det kommunistiska Kina driver en egen och av Sovjetunionen oberoende politik inte bara gentemot Indien och Indonesien och i Fjärran
östern över huvud taget, vilket kanske
är mindre svårbegripligt, utan även
i Algeriet, i Guinea, i Mellersta östern.
Utvecklingen i Irak under det gångna
året kan i detta hänseende tjäna som
ett karakteristiskt exempel.
Irak, som för mindre än ett år sedan av många bedömdes stä inför ett
mer eller mindre omedelbart kommunistiskt maktövertagande, har under
de senaste månaderna slagit in på en
resolut antikommunistisk linje. Regeringschefen, general Kassem, har därmed fortsatt den balanspolitik, inspirerad av de Nationella demokraterna,
som varit regimens kännemärke alltsedan julikuppen 1958. Sä länge den
nasserska panarabismens förespråkare
hotade den nya republikens existens
var regimen tvingad att alliera sig
med kommunismen, den enda kraft
som syntes vara i stånd att försvara
den mot stormanloppet från Förenade
arabrepubliken; då den nasserska
förkunnelsen efterhand bränt ut sig
själv kunde Kassem ta upp kampen
mot extremisterna på den motsatta
sidan.
Strömkantringen gentemot kommunismen blev uppenbar redan för ett
år sedan genom Kasseros energiska
205
motstånd mot kommunistiska krav på
delaktighet i regeringsansvaret. Den
har sedermera i olika repriser ytterligare skärpts.
Redan från början kunde man emellertid inom det dåvarande irakiska
kommunistpartiet konstatera inre
motsättningar mellan å ena sidan en
»samarbetsvillig» fraktion, som önskade konsolidera partiets ställning
genom att lojalt samverka med och
underordna sig den s. k. »borgerligt
nationalistiska» regimen, och en revolutionär fraktion, som tvärtom var
beredd att utnyttja kommunistpartiets
styrka för att omedelbart genomföra
en socialistisk revolution och förvandla Irak till en folkdemokrati under »proletariatets diktatur».
Denna uppspaltning äterspeglade
tämligen troget tidigare förefintliga
motsättningar mellan »Moskvakommunisterna», som under Nuri es-Saids
regim levat i landsflykt i Sovjetunionen och återkommit efter revolutionen, och hemmakommunisterna, som
genomlevat diktaturen i hemlandet
och som därför dels ansåg sig själva
bäst skickade att bedöma förhållandena, dels stod friare gentemot direktiven från Moskva — vilka vid denna
tid uppenbarligen gick ut på samarbete med Kasseros regim.
Denna senare, revolutionära fraktion hämtade enligt samstämmiga
uppgifter sitt stöd från Pekingregeringens representation i Bagdad.
Dess räd och direktiv gick sålunda
beträffande en för det irakiska kommunistpartiet grundläggande taktisk
fråga stick i stäv mot de direktiv som
samtidigt avgavs från Moskva.
De motsatta uppfattningarna kan
föras tillbaka till ett kritiskt skede i
den kinesiska kommunismens historia.
År 1927 förordade Kominterns ledning ett samarbete och en taktisk allians mellan det kinesiska kommunistpartiet och Kuomintang. Kineserna
206
böjde sig, mer eller mindre motvilligt,
för Moskvas uppfattning, och följden
blev massakrerna i Shanghai och det
kinesiska partiets praktiskt taget fullständiga tillintetgörande. Endast några
månader senare var Kominterns ledning färdig att förklara, att den kinesiska kommunismens nederlag berodde på det kinesiska partiets felgrepp – medan däremot Komintern
hela tiden haft den enda riktiga uppfattningen om situationen.
Det är mer än förklarligt om Pekingregeringen trettio år senare motsatt sig att samma händelseförlopp
skulle upprepas i en i grund och botten helt analog situation. Genom att
stödja hemmakommunisternas anspråk på ett fullständigt kommunistiskt maktövertagande i Irak gentemot
Moskvas »försonliga» taktik kunde
Peking därjämte framhäva sin egen
obrottsliga solidaritet med »proletariatet» i ett läge där Moskva tydligen
föredrog att kompromissa.
Splittringen inom det irakiska kommunistpartiet kom i öppen dag under
partikongressen i juli förra året, efter
de svåra oroligheterna i Kirkuk. Efter
häftiga diskussioner slutade kongressen med en fullständig seger för den
Moskvatrogna fraktionen inom partiet.
Den resolution som antogs och som
publicerades i början av augusti innebar att partiet erkände att det begått
svåra fel då det sökt genomdriva sin
egen linje i Irak. I fortsättningen var
de irakiska kommunisterna helt och
hållet övertygade om nödvändigheten
att stödja och underordna sig general
Kasserus »nationella och progressiva»
regim, förklarades det.
Antagandet av en resolution medförde emellertid ingalunda ett överbryggande av de inbördes motsättningarna. Som så många gånger tidigare resulterade uppgörelsen endast
i att splittringen blev definitiv. Det
irakiska kommunistpartiet sprängdes
sönder. Vid sidan av den Moskvatrogna huvudgruppen uppkom under
hösten 1959 åtminstone två andra
grupper, den ena »nationalkommunistisk» enligt Titos mönster, den andra
öppet revolutionär och fientlig mot
den kasseruska regimen.
Denna splittring gav regimen dess
länge efterlängtade tillfälle att göra
upp räkningen med kommunismen.
Det definitiva angreppet sattes in i
januari i år, i och med förverkligandet av Kasserus löfte att åter låta legalisera de politiska partiernas verksamhet, som varit upphävd sedan Nuri
es-Saids tid. Den metod som användes
vid legaliseringen gav administrationen tillfälle att gynna de partibildningar som den ur egen synpunkt ansåg lämpliga.
Genom att erkänna den »nationalkommunistiska» splittergruppen under
Daud Sayegh och vägra licens åt det
egentliga kommunistpartiet, liksom åt
den Pekingstödda fraktionen – som
begärde legalisering under namnet
Republikanska partiet – gick regimen medvetet till storms mot kommunismen. Samtidigt upplöste Kassem de
irakiska »fredspartisanerna», som tillsammans med den redan tidigare upplösta Populära motståndsrörelsen bildade kommunisternas stöttrupper.
Administrationen genomförde en systematisk utrensning av kommunister
från alla nyckelposter inom förvaltningen, undervisningsväsendet, radion
och armen. Reaktionen mot kommunisterna gick så långt, att den kommunistsympatiserande, tidigare mycket
uppburne ministern för jordreformen
Ibrahim Kubba avskedades från sin
post.
Den nya given är klar. Vad som
emellertid är oklart är huruvida den
genomdrivits av Kassem personligen.
Mycket tyder i själva verket på att den
i stället inspirerats av armekretsar,
som länge oroats av kommunismens
tidigare starka inflytande i Bagdad.
Den politik som nu förs gentemot de
irakiska kommunisterna är den som
sedan flera månader öppet förordats
av Bagdads militärguvernör, Ahmed
Salah al-Abdi, vilken alltsedan attentatet mot Kassem i höstas anses ha
fått ett allt starkare inflytande i landet. Den kommunistfientliga linjen
markerar samtidigt ett fiasko för den
kommunistsympatiserande grupp inom
förvaltningen som stått under ledning
av bland andra Kasserus egen sekreterare Wasfi Taher och av »folkdomstolens» ledare, överste Mahdawi.
Splittringen inom kommunisternas
egna led är den främsta orsaken till
att denna politik hittills har lyckats.
Existensen av en Peking-inspirerad,
revolutionär grupp inom partiet klargjorde till en början för den irakiska
regimen faran för ett verkligt kommunistiskt kuppförsök. Mycket tyder på
att ett dylikt försök kunde ha kastat
Kasserus regim ur sadeln om inte
Moskvas tillbakahållande inflytande
gjort sig gällande. Det återstår att se
huruvida den irakiska kommunismen,
den utan tvivel starkaste politiska
kraften i landet, åter kan sluta sina
led och därmed bli till en akut fara
för nationens oberoende.
Den kommunala expansionen
I den livliga debatt som förts under
de senaste åren om den oroväckande
stegringen av de offentliga utgifterna
och skattetrycket har den största uppmärksamheten ägnats statsfinanserna,
medan däremot tendenserna i den
kommunala verksamheten varit föremål för ett mera splittrat intresse.
Såtillvida är detta förklarligt, som det
av olika skäl, bland annat att det statistiska materialet delvis är svårtillgängligt och svåröverskådligt, är besvärligt att få en klar bild av kommu- 207
nernas aktuella ekonomiska situation
och de krafter som påverkat utvecklingen. Men å andra sidan har vi här
att göra med den del av den offentliga förvaltningen, där utgiftsexpansionen varit kraftigast, och där vi så-
ledes har att söka den kanske allra
viktigaste orsaken till de spänningar
som uppstått i samhällsekonomien.
Byrån för Ekonomisk Information,
vilken under en följd av år under
samlingstiteln »Samhällsdebatten» publicerat en rad lättfattliga och belysande skrifter rörande olika sidor av
samhällsutvecklingen och de sociala
och ekonomiska förhållandena i vårt
land, gav i detta sammanhang 1958 ut
en förträfflig liten skrift om »Statens
finanser», vilken på ett föredömligt
sätt redogjorde för statsbudgeten och
aktuella statsfinansiella problem. Det
är logiskt och sakligt riktigt att denna
nu åtföljts av en av pol. mag. Gerald
Enckell författad skrift om »Den kommunala expansionen». På så vis har vi
fått en god aktuell översikt över den
ekonomiska och finansiella sidan av
hela den offentliga förvaltningen samt
en redig och lättillgänglig introduktion till hithörande frågeställningar.
Ett axplock ur det statistiska materialet ger en antydan om intensiteten
i den kommunala expansionen. Utgiftsstegringen har under efterkrigstiden här varit större än på något annat område. Medan de privata investeringarna under perioden 1946-1958
ökades med 149% – i löpande priser
räknat – och de statliga med 281%,
steg kommunernas med inte mindre
än 421%. Relationstalen för konsumtionsutvecklingen i samhället ger
samma bild: Den privata konsumtionen gick upp med 129%, den statliga
med 168% men den kommunala med
316%. Att detta medfört ianspråktagande för offentliga ändamål av allt
större andelar av våra reala resurser
är självfallet. Ett exempel: Det totala
208
antalet yrkesverksamma
1944-1955 med 5,5%
statsanställda med 14%
nalanställda med 66%.
i landet steg
men antalet
och kommuAtt lönesumman för sistnämnda kategori ökades
med hela 114% illustrerar en annan
sida av saken.
Enckell har på ett, såvitt man kan
finna, övertygande sätt angivit några
av de faktorer som spelat huvudrollen
i denna utveckling. Mycket av detta
har väl påpekats i andra sammanhang
men sammanställda i ett försök till
analys av problemet om de kommunala finanserna utgör hans synpunkter onekligen en allvarlig tankeställare. Att pretentionerna på »standardhöjning» och en tävlan mellan kommunerna i att visa »framstegsvänlighet» spelat en betydande roll är sä-
kert. Inflation och kraftigt flödande
skatteinkomster samt rikliga statsbidrag för allehanda ändamål har avtrubbat känslan för sparsamhetens
betydelse och har, som Enckell antyder, säkert avtrubbat kommunalmännens gamla realistiska syn på utgiftspolitiken. Mycket har slösats på en
onödigt elegant utstyrsel av byggnader
för allehanda offentliga ändamål.
Idrottshallar, barndaghem och tvättinrättningar i kommunal regi och
mycket annat, bekostat med »allmänna
medel», betraktas som något rent av
oumbärligt. Ingen frågar invånarna,
om de är villiga att betala det riktiga
priset för olika välfärdsanordningar.
Genom att på dessa sätta rubriken
»sociala» och finansiera dem med
skatter elimineras hänsynen till åtgärdernas finansiella och realekonomiska konsekvenser.
Men det är inte kommunalförvaltningarna som utan vidare kan lastas
för den ofantliga utgiftsstegring som
skett. staten har härvidlag varit en
pådrivare. Kommunerna har undan
för undan pålagts nya och vidgade
uppgifter inom hälsovård, skolvä-
sende, barnavård, socialvård, bosradspolitiken och andra områden. Gennm
bidrag – vilka mellan 1946 och 19ll6
ökades från 334 till 1 255 mkr. och
därefter ytterligare stigit i snabb takt
– samt genom direktiv lagstiftningsvägen eller på administrativ väg i
samband med bidragens beviljande
stimuleras den kommunala expansionen. När statsbidragen, som i de flesta
fall sker, utgår efter viss procent av
kommunens kostnader för vederbö-
rande ändamål, premieras onödiga utgifter. I varje fall minskas incitamentet till återhållsamhet.
Trots det hastigt stigande skatteunderlaget i kommunerna har utdebiteringen höjts i accelererad takt.
Fram till 1952 var den genomsnittligt
10 kronor per skattekrona (landstingen inräknade) men höjdes till
följd av Korea-inflationen till 12,50.
Därefter har den växt ytterligare och
är nu uppe i ungefär 14,60 kronor.
Eftersom det dröjer två år tills kommunen får in från staten den skatt
som grundas på ett visst års skatteunderlag kan en höjning av skattesatsen till följd av skatteunderlagets förändringar medföra opåräknat höga
skatteintäkter. Mellan 1952 och 1954
ökades således kommunernas totala
skatteinkomster med inte mindre än
80% – en omständighet som tydligen
inte var ägnad att stimulera sparsamhet.
Mot bakgrunden av den nu så livliga debatten om statens ersättning till
kommunerna för ortsavdragsreformen
är det av intresse att ta del av Enckells redovisning för detta problem.
Kommunerna skall 1958-1960 få bidrag för att täcka det inkomstbortfall
som beräknats uppstå, genom att de
kommunala ortsavdragen höjts till
samma nivå som de statliga. Detta
sker genom ersättning för det antal
skattekronor som kommunerna anses
förlora. Men detta betyder för det
första att den statliga skattebördan
skärpes i motsvarande mån och utgör ett av skälen till att vi nu ovanpå
den hårda direkta beskattningen får
dragas med en allmän omsättningsskatt. Någon vinst för kommunernas
invånare har därigenom inte uppstått,
ehuru man tydligen har detta för sig.
För det andra har, trots statsbidraget,
de kommunala utdebiteringarna höjts
1958 med i genomsnitt 1,08 kronor,
1959 med 52 öre och 1960 med 43 öre,
medförande en sannolik höjning av
kommunernas skatteintäkter med resp.
350 mkr., 190 mkr. och 160 mkr. Av
den utlovade skattesänkningen beräknar Enckell, att det blivit en total
kommunal skattehöjning med ca 700
mkr. på tre år!
Det är icke möjligt att inom ramen
för en kort anmälan gå närmare in på
allt det intressanta material och de
intresseväckande synpunkter som
återfinnas i Enckells skrift. Framställningen utmynnar i en allvarlig erinran om, att utvecklingen också har en
annan sida: den kommunala självbestämmanderätten och därmed en viktig hörnpelare i vårt demokratiska
samhällsskick kan råka i fara. Allt
större delar av kommunalförvaltningen är beroende av statliga bidrag,
och statliga direktiv med avseende på
uppgifternas utförande. På kommunerna övervältras via en detaljreglerande lagstiftning nya angelägenheter.
Ansvällningen av förvaltningen ställer
i accelererad takt anspråk på allt flera
209
tjänstemän och anställda samt ofta på
en uppsjö av experter och tekniker,
och den kommunala expansionen har
lett till en alltmer tilltagande byrå-
’krati, såväl inom kommunerna som i
samverkan mellan dessa och staten.
Kommunalmannens uppgifter blir allt
mera av formell natur, att på grund
av detaljreglerande lagar, statliga
myndigheters direktiv och anvisningar från en alltmera specialistbetonad kommunal tjänstemannakår ställa
sig till efterrättelse vad andra beslutat. Det går inte att skylla bara på
kommunerna för detta. Huvudansvaret
ligger hos statsmakterna.
Beriktigande
I artikeln om »Eisenhower i Latinamerika» i häfte 3 angavs ca 45% av
väljarkåren i Argentina vara peranister eller kommunister. Detta pessimistiska antagande har emellertid dementerats av kongressvalen den 27 mars.
Av drygt 8 milj. avgivna röster var
»blott» 2 086 000 blanka, dvs. huvudsakligen peronistiska, eftersom kommunisterna inte anses ha stått för mer
än ca 300 000. Peranismens tillbakagång i valen har väckt allmän uppmärksamhet. President Frondizis eget
parti erhöll inte mer än 1 782 000 röster, men eftersom valen inte gällde
mer än en del av platserna i kongressen har han där fortfarande majoritet. Valdeltagandet låg över 80%.