Högern och folkpartiet


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÖGERN OCH FOLKPARTIET
SVENSK TIDSKRIFTS förslag om en
nära samverkan mellan högern och
folkpartiet, på längre sikt möjligen
en partifusion, har föranlett en livlig pressdebatt. Snart sagt alla landets tidningar har yttrat sig – en
eller flera gånger.
Detta visar åtminstone att frå-
gan om relationerna mellan högern
och folkpartiet framstår som en av
de mest väsentliga i dagens svenska
politik – och vad den borgerliga
pressen beträffar kanske också att
man där är medveten om att den
nuvarande splittringen på borgerlig sida ses med djup olust av dessa
partiers väljare.
Som väntat var har reaktionerna
utfallit högst olika i olika politiska
läger och i olika tidningar inom
dessa läger. På socialdemokratiskt
håll har man i regel antingen uttryckt sin glädje över förmodade
vinstchanser – folkpartiets yttersta vänsterflygel skulle gå över till
socialdemokraterna – eller med
illa dold förargelse försökt underhålla splittringen bland motståndarna. Reaktionen i högerpressen
kan beskrivas som försiktigt positiv och avvaktande. Ett undantag
utgör partipublikationen Medborgaren, som ansett tanken på
en partifusion så verklighetsfrämmande att den avstått från en mera
saklig diskussion av frågan.
En så avvisande inställning intages dessbättre inte av det stora flertalet folkpartiorgan. Bland dem
kan man finna ståndpunktstaganden, som sträcker sig från ett på-
tagligt intresse för uppslaget –
Vestmanlands Läns Tidning – till
en starkt negativ reaktion – Dagens Nyheter.
Vissa liberala tidningar – bland
dem Expressen – har bedömt möjligheterna till en närmare samverkan mellan högern och folkpartiet
väsentligen med vissa aktuella
skiljaktigheter i vad angår rekommenderade statsfinansiella besparingsmetoder för ögonen. Under
hänvisning till högerlinjen beträffande barnbidragen, vilken uppfattas som ett typexempel, gör så-
lunda Expressen gällande att »det
finns en klar skiljelinje mellan
konservatism och frisinne just när
det gäller socialpolitiken». Tidningen påstår till och med att »de
senare åren av hrr Hjalmarsons
och Svärds regemente har inneburit en påtaglig återgång i fråga om
socialpolitiken till det gamla högerpartiet på 20- och 30-talen».
Det är just detta slags polemik
vi i denna tidskrift syftat på då vi
talade om ~traditionella vrångbilder». Högerpartiet har ju sedan
början av 1940-talet förändrats på
ett avgörande sätt. Det stora flertalet av partiets medlemmar, i betydande omfattning representerande andra väljarskikt än förr,
har en socialpolitisk och socialreformistisk grundsyn, som icke vä-
sentligt torde skilja sig från den
folkpartiet numera företräder. Vill
man inte acceptera en fortsatt glidning in i ett permanent högskattesamhälle, med de högst konkreta
frihetsförluster för den stora massan inkomsttagare, med den deklassering av medborgarna till funktionärsbehärskade objekt, som
detta för med sig, så måste emellertid den orimliga takten i det allmännas utgiftsexpansion hejdas. I
sista hand är det fråga om medborgerliga frihets.värden, som lika
starkt behjärtas av konservativa
och liberala. Vi har numera resurser att lösa de sociala trygghetsproblemen på ett fullgott sätt. Frå-
gan är på längre sikt sett, skall de
lösas så, att det för flertalet människor framstår som obehövligt och
meningslöst att personligen välja
former för den personliga trygghetens skydd, att skaffa sig de personliga kunskaper – ekonomiska
och andra – som krävs för att taga
ett personligt ansvar? Vad blir det
kvar av förutsättningarna för folkstyret om samhällsinstitutionerna
blir sådana att människorna steg
för steg tvingas eller lockas till passivt accepterande av det funk- 9
tionärsstyrda välfärdsmaskineriets
tilldelningar? Det är oron för det
permanenta högskattesamhällets
återverkningar på människorna
som har drivit högerpartiet till dess
radikala besparingspolitik samt
medfört att det – icke utan inre
spänningar – föreslagit vissa som
~impopulära~ ansedda åtgärder,
dock under klar deklaration att
partiet är öppet för diskussion med
de andra borgerliga partierna om
enskildheterna i ett besparingsprogram, som leder till en nödvändig
sanering av statsfinanserna och ett
successivt minskat skattetryck.
Expressen betygar att till skillnad från högern ~inom folkpartiet
och inte minst inom den del av partiet som brukar betecknas som den
frisinnade riktningen finns däremot ett oförminskat starkt och
levande socialt patos~. Det låter
som om vi fortfarande stod inför
uppgiften att förhjälpa stora skaror av fattiga och sjuka till en
människovärdig levnadsstandard.
Men det är ju inte alls fråga om
den uppgiften i dag och i framtiden.
Alltjämt behövs det hjälp till nödlidande minoriteter, som försummats. Men efter den enorma standardförbättring och den ekonomiska utjämning, som skett under
de senaste generationerna, står vi
nu inför uppgiften att hindra att
det materiella förkväver det mänskliga, det kollektiva det personliga,
i kampen om fördelningen av överflödet. Onekligen är det ett av de
mera ironiska inslagen i dagens silO
tuation att vissa radikala liberaler
blivit konservativa i den negativa
meningen att de så starkt låter sina
reaktioner präglas av det förgångnas problematik.
Herbert Tingsten hedrade Svensk
Tidskrift med att ägna sin sista ledare som chefredaktör i Dagens
Nyheter åt våra synpunkter på möjligheterna till en intimare samverkan mellan högern och folkpartiet.
När Svensk Tidskrift som skäl för
tanken på en partifusion påpekat
den ideologiska utjämningen mellan högern och folkpartiet – vilken vi sammanfattat i de med avsikt slagordsmässiga satserna att
konservatismen blivit liberal och
liberalismen konservativ – säger
hr Tingsten att detta är gamla banaliteter och att dessa allmänna
satser med fog kunde ha nedskrivits när som helst under de senaste
40 åren. Det skulle vara intressant
att se hr Tingsten från den utgångspunkten förklara, varför de
partier som representerar konservatismen respektive liberalismen i
vårt land, inte för länge sedan slagits samman.
Det väsentliga är i ingen händelse i vilka termer man uttrycker
den ideologiska attitydförskjutning, som under senare år ägt
rum inom höger och folkparti, och
som lett till en gemensam grundsyn- utan detta faktum i och för
sig.
Hr Tingsten anstränger sig vidare att bevisa att de båda borgerliga partierna närmat sig socialistiska ståndpunkter och socialdemokraterna å sin sida liberala och
konservativa. Han ber sedan att få
slippa ideologiska argument för
samverkan och sammanslagning
av vissa partier – de skulle enligt
hans mening bevisa för mycket,
nämligen att alla partier skulle
samverka och så småningom sammanslås.
Nu bestrider ju ingen att – glädjande nog – en ideologisk utjämning ägt rum mellan alla våra demokratiska partier. Därför vore det
mycket värdefullt om vi fick en
terminologi för den politiska debatten, som hjälpte oss att urskilja de
olika principståndpunkter, vilka
företräds av de borgerliga partierna
respektive socialdemokratin. Så
länge vi inte har det – och hr
Tingsten har hittills inte hjälpt till
på den punkten – lär vi vara
tvungna att nyttja den terminologi
som finns och som människorna förstår. Att grundläggande skillnader
fortfarande finns lär nämligen i
varje fall ingen, som varit engagerad i praktisk politisk verksamhet
vilja förneka. De märks ju inte så
mycket i kommunalpolitiken, som
mest rör praktiska administrativa
frågor – men i centrala rikspolitiska frågor, där lösningarna får
verkningar för lång tid framåt, kan
man iakttaga hur partierna arrangerar sig i positioner på ett sätt
som påminner om rörelserna hos
järnfilspån i ett magnetfält. Socialdemokraterna väljer lösningar i
etatistisk och funktionärskollektivistisk riktning – medan den
borgerliga sidan går på motsatt
linje. Om detta inte beror på verkningarna av den socialistiska respektive liberala idetraditionen –
hur skall dessa reaktioner då förklaras?
Avgörande för hr Tingsten är
emellertid att en partifusion skulle
motverka hans favoritprojekt –
den permanenta samlingsregeringen. Han tror nämligen att det
är motsättningarna mellan de borgerliga partierna och socialdemokratin, som förhindrar en sådan regering. ~Avsikten måste vara att
ett sådant parti (eller en sådan intim allians) med alldeles särskild
energi skulle bekämpa socialdemokratin, alltså söka vidga i stället för begränsa de politiska motsättningarna~, säger han.
Det avgörande hindret för en så-
dan regering är emellertid ingalunda partimotsättningarna utan
det förhållandet att de ledande i
den institutionaliserade maktapparat, som Socialdemokratiska arbetarpartiet och LO tillsammans utgör, inte vill dela med sig av makten förrän de är tvungna. Varför
skulle de förresten göra det? De anser- i god tro- att de styr samhället bättre än alla andra. De bevakar för dem själva utomordentligt viktiga »Vested interests~ –
individuella och kollektiva. Det lär
inte finnas många – om ens några
– historiska exempel på att dylika
makthavare givit upp en del av sin
bevakningsposition förrän de fin- 11
ner att samverkan skulle löna sig
mera än strid.
Förutsättningen för en samlingsregering av mera permanent varaktighet (om en sådan nu är önskvärd,
vilket här inte skall diskuteras) är
alltså för det första att socialdemokratin tillfogas ett avgörande
valnederlag. Men det torde också
fordras att ett med socialdemokratin något så när likvärdigt politiskt
maktcentrum kommer till stånd
på borgerlig sida. Om socialdemokraterna ställs inför utsikten att
för överskådlig tid hamna i vanmäktig opposition kan det hända
att de blir förhandlingsvilliga.
Vare sig man eftersträvar en borgerlig regim eller en samlingsregering skulle därför enligt vår uppfattning en sammanslagning av hö-
gern och folkpartiet vara gynnsam.
Att den, som hr Tingsten påstår,
skulle leda till förstärkning av socialdemokratins regeringsmonopol
genom att en del av folkpartiets
väljare gick till vänster i stället
för höger är föga troligt. Till skillnad från hr Tingsten har vi angivit skälen till våra förmodanden
på den punkten. I sista hand avgöres detta emellertid genom den
politik, det nya liberal-konservativa
partiet förde.
Slutligen må det vara tillåtet att
protestera mot hr Tingstens insinuation att Svensk Tidskrifts förslag om samverkan skulle ha tillkommit av taktiska motiv – därför att högern eller vissa delar av
högern vill ~presentera sig som den
12
borgerliga samlingens förkämpe
och därmed locka över ännu en del
folkpartister i gränstrakterna mellan de båda partierna». Dylika
ogrundade och obefogade insinuationer är ett exempel på hur en
publicist alldeles i onödan kan bidraga till att förgifta förhållandet
mellan partier, som dock – hurudana än formerna blir – måste
samverka för att kunna realisera
de program de lagt fram för sina
väljare.
Svensk Tidskrift har endast velat taga ett initiativ till debatt i en
fråga, som ligger oss om hjärtat.
Vi är glada över att initiativet har
lett till resultat – att debatten har
kommit i gång. Vi hoppas att den
kommer att gå vidare – vi tror
nämligen att vi har givit uttryck
åt tankegångar, som är allmänt utbredda bland de människor, vilka
med sina röster stödjer högern eller
folkpartiet, men vars åsikter inte
så lätt kan göra sig gällande under
partiernas lwmp för tillvaron.