Latinamerikansk industrialisering i historiskt perspektiv


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LATINAMERIKANsK INDUSTRIALISERING
I HISTORISKT PERSPEKTIV
MER ÄN KANSKE någonting annat är
det industrialiseringen som under
senare årtionden lyckats förändra
Latinamerikas ekonomiska och
därmed sociala struktur. Liksom
på andra håll har industrialiseringen inte bara verkat revolutionerande inom näringslivet utan
också kraftigt påverkat ideal,
tänkesätt och livsstil. Industrialiseringen kom i Latinamerika liksom i andra områden med »kolonial» ekonomi att drivas fram av
de bägge världskrigen och den mellanliggande depressionen. Men den
har också djupare historiska rötter än så.
Under kolonialtiden ställde sig
de europeiska manufakturvaror,
som latinamerikanarna kunde importera på legal eller illegal väg,
alltid mycket dyra. Det var alltså
bara det lilla överskiktet som hade
möjlighet att konsumera importvaror. I den mån de breda lagrens
behov inte kunde täckas med vad
den egna familjen eller byn producerade, måste alltså inhemska manufakturer försöka tillfredsställa
dessa behov. Det uppstod också ett
Ar docent MAGNUS MÖRNER
betydande antal s. k. obrajes, primitiva manufakturer med förslavad arbetskraft, som frambragte
avsevärda kvantiteter av grovt
ylle- och bomullstyg.
Latinamerikas politiska frigö-
relse på 1810-20-talen öppnade
emellertid portarna på vid gavel
för en import i stor skala från
Europa, främst från det industrialiserade England. De billiga och
goda engelska industrivarorna lyckades snart, särskilt som de latinamerikanska staterna inte vidtog
några motåtgärder, tränga ut de
inhemska manufakturernas och
hantverkets produkter från de viktigaste marknaderna.
Från Europa och Förenta staterna importerades emellertid
också modern teknik. Det är i
själva verket anmärkningsvärt hur
pass tidigt Latinamerika först stiftade bekantskap med de tekniska
nymodigheterna. Redan 1819 sattes den första ångbåten i flodtrafik i Brasilien (Sverige 1818) . Den
första järnvägslinjen med ånglok
öppnades för trafik på Cuba 1837
(Sverige 1856). Det första elektriska telegrafnätet anlades i Chile
1853 (Sverige s. å.), de första telefonnäten i Rio och Buenos Aires
1881 (Sverige 1880) . Elektrisk gatubelysning installerades på några
håll på 1880-talet och den första
elektriska vattenkraftstationen
1898 i Argentina. Emellertid dröjde
det alltid avsevärd tid efter den
första presentationen innan alla
dessa nymodigheter verkligen bröt
igenom i Latinamerika.
Det var just de tekniska landvinningarna som från mitten av
1800-talet möjliggjorde ett världsekonomiskt system av hittiHs
okänd smidighet och omfattning.
Det industrialiserade Västeuropa
blev i behov av en avsevärt ökad
råvaruimport. Snabbare och billigare sjötransporter gjorde det möjligt med en världshandel i verkligt
stor skala. Med ett tillskott av modern teknik kunde man också få
själva produktionen av råvaror i
t. ex. Latinamerika att hastigt öka.
Detta nya läge skapade i sin tur
förutsättningar för ökad kapitalimport i Latinamerika. I växelverkan med den ekonomiska expansionen inträdde på flera håll i Latinamerika relativ politisk stabilisering.
Det låg i sakens natur att det
nya, maskinella elementet, det utländska kapital som krävdes för
tekniska förbättringar, i Latinamerika framförallt kom den produktion till godo, som arbetade för export. Järnvägarna anlades framförallt med tanke på att underlätta
167
exporten av råvaror. Tack vare insats av utländskt kapital och modern teknik blev sockercentralerna
på Cuba och i Brasilien, kylhusen
vid Rio de la Plata, nitrat- och kopparverken i Chile, oljeraffinaderierna, av vilka de första anlades i
Mexico på 1890-talet, väldiga industriella anläggningar. Hur modern
teknik revolutionerade produktionen av Latinamerikas traditionella
exportvaror visade bl. a. den mexikanska gruvindustrien, där pneumatiska borrmaskiner sattes in på
1870-talet.
Men var det latinamerikanska
näringslivets uppgift bara att förse världshushållet med råvaror?
Skulle man vara hänvisad till att
importera t. o. m. sådana industrivaror, som i Europa eller Förenta
staterna kanske tillverkats på basis
av latinamerikanska råvaror? De
latinamerikanska staternas styresmän var länge villrådiga. I Europa,
där latinamerikanarna i allmänhet
sökte riktlinjerna för sitt handlande, banade sig frihandeln väg
mot mitten av 1800-talet och dess
principer innebar ju en höggradig arbetsfördelning mellan nationerna. Samtidigt överhopades
emellertid de latinamerikanska regeringarna med krav på höjda tulltariffer eller rentav importförbud
från sådana som ville få igång en
industriproduktion för hemmamarknaden. Den mexikanske industripionjären Antufiano förldarade 1837 att ett importförbud för
sådana varor som i Mexico skulle
168
kunna frambringas lätt och billigt
vore en grundval för en ekonomisk
uppryckning. I Argentinas kon~
gress underströk en inflytelserik
politiker 1875 att medan utvecklade länder bäst främjade sin industri genom frihandel, de råvaruexporterande länderna var tvungna
att skydda sina industrialiseringsansatser genom viss protektionism.
Tullar, om också låga, hade från
första början utgjort de nya latinamerikanska staternas främsta inkomstkälla. Vad det gällde var
alltså att omforma dessa finanstullar till formliga skyddstullar. De
första stegen i sådan riktning togs
i Brasilien redan genom 1844 års
tulltariff. På allvar bröt emellertid inte protektionismen igenom i
de viktigare latinamerikanska staterna förrän från och med 1870-
talet, dvs. ungefär samtidigt med
frihandelns fall på den europeiska
kontinenten. Det var i skydd av
höjda tariffer som de första fabriksindustrierna växte upp i de
latinamerikanska staterna och
kunde taga upp tävlan på den inhemska marknaden med utländska
producenter.
Det var inhemska råvaror som
förädlades av de nya industrierna.
Bomullstextilindustrien fick som
en följd härav kraftigt uppsving i
Mexico och Brasilien och blev överhuvudtaget den viktigaste grenen
av latinamerikansk fabriksindustri. Omkring sekelskiftet 1900
hade man i Brasilien 1 / 2 miljon
mekaniska spindlar igång och detsamma gällde Mexico. Redan 1910
stod emellertid den brasilianska
bomullstextilindustrin ensam för
1 miljon spindlar och sysselsatte
55 000 arbetare. Även ylle, skor,
rep, papper, olika födoämnen tillverkades på flera håll i Latinamerika fabriksmässigt före Första
världskriget. Det var i stor utsträckning köpmän, oftast i vederbörande land bosatta utlänningar,
som startade alla dessa industriföretag. I ett immigrationsland
som Argentina angavs 1895 inte
mindre än 84% av de industriella
företagen ha utländska ägare, vilken andel 1914 dock sjunkit till
64% (1938 – 45%). Länge dominerade de små familjeägda företagen inom latinamerikansk industri. Kapitalmarknaden var i hög
grad outvecklad och bristen på kapital överhuvudtaget ett svårt hinder för den industriella expansionen. Medan det fanns ganska gott
om utländskt kapital för att utbygga Latinamerikas kommunikationer och andra allmänna nyttigheter och dess råvaruproduktion
för export, tedde sig latinamerikansk konsumtionsindustri inte
som något lockande investeringsobjekt. De latinamerikanska industrierna stod emellertid i höggradigt beroende av utlandet, eftersom alla de maskiner man behövde
måste importeras därifrån, i viss
utsträckning också bränsle. Länge
hade rinnande vatten drivit flertalet anläggningar men mot mitten
av 1800-talet började ångkraft användas i större omfattning. Omkr.
1900 drevs nära hälften av den
mexikanska textilindustrien med
ångkraft och ungefär 1f3 med vattenhjul medan den nya hydroelektriska energin stod för resten.
Trots statsmaktens välvilliga beskydd kunde de latinamerikanska
fabriksindustrierna vid tiden för
Första världskrigets utbrott ännu
inte tillgodose mer än en del av
hemmamarknadens behov av de
varor man producerade. Brasilien
såg sig t. ex. föranlett att importera 30% av de bomullstextilier,
60% av de ylletextilier och 35% av
det lergods och glas som konsumerades inom landet. Det var givetvis
främst en fråga om dessa industriers otillräckliga produktionskapacitet, som i sin tur var en
följd av kapitalbrist, teknisk efterblivenhet och ledningens och arbetarnas bristande förmåga. Emellertid var distributionen av de inhemska fabriksvarorna ibland
också mindre effektiv än importö-
rernas, vilkas varor också i regel
föredrogs av kräsnare kunder.
Världskriget 1914 var emellertid
ägnat att i stor utsträckning undanröja utländsk konkurrens för
de latinamerikanska industriproducenterna. Krigsförhållandena
medförde också en kraftigt stegrad
efterfrågan på en del fabriksvaror
som hittills inte tillverkats inom
landet. En industrialisering som
tog sikte på att i möjlig mån ersätta importerade konsumtionsvaror med egna fick alltså kraftig
169
stimulans av världskriget. Hur helt
beroende man var av importen av
kapitalvaror visade samtidigt den
svåra nedslitning som den latinamerikanska industriens maskinpark fick vidkännas under krigsåren.
Det var emellertid depressionen
omkr. 1930 som på allvar banade
väg för industrialiseringen i Latinamerika. I land efter land brakade
den dominerande råvaruexporten
samman. Att det ofta var monokulturer som drabbades gjorde
inte katastrofen mindre! Både
statsledning och allmänhet fick en
vältalig demonstration av den traditionella ekonomiska strukturens
vådor. En differentiering av nä-
ringslivet framstod som nödvändig. Man drog därvid ofta den slutsatsen att en sådan differentiering
nödvändigtvis måste inbegripa en
högre grad av industrialisering.
Ekonomisk nationalism blev i Latinamerika liksom på så många
andra håll i världen tidens lösen.
strävandena att skära ned behovet
av importvaror blev ibland självändamål. Det fanns inflytelserikt
folk som på fullt allvar hävdade
att så snart en importvara kunde
ersättas av en inhemsk, detta representerade en stegring av nationalinkomsten alldeles oavsett vad
varan kostat att framställa.
Andra världskriget kom att ytterligare avsevärt skärpa industrialiseringstendenserna i Latinamerika. För redan existerande industrier innebar avspärrningen utom- 170
ordentliga avsättningsförhållanden,
så goda att de skymde företagarnas blick för alla de brister, tekniska och administrativa, som vidlådde dessa industrier. Det var
nämligen inte bara utländsk konkurrens på hemmamarknaden som
bortföll. De krigförande fick också
svårt att försörja en del andra, traditionella avnämare för sin industri, vilket möjliggjorde export
av en del latinamerikanska fabriksvaror. Brasilianska textilmagnater fick anledning till storhetsdrömmar när allt mer brasilianskt
bomullstyg fick avsättning inte
bara i andra latinamerikanska länder utan också i Sydafrika och
andra länder bortom haven. Men
varken pris eller kvalitet var så-
dan att denna erövring blev definitiv, utan när kriget var slut återgick länderna i fråga till att köpa
dessa varor från sina traditionella
handelspartners.
Det nya i Latinamerikas efterkrigsindustrialisering har i stället
varit tillkomsten av en tung industri. Förutsättningarna har inte
varit särdeles gynnsamma. En så-
dan industris enorma kapitalbehov
och ringa räntabilitet har man sökt
komma till rätta med genom av
staten förmedlade krediter eller genom direkt statsägo. Resurserna av
järnmalm är visserligen imponerande på sina håll i Latinamerika,
framförallt i Brasilien, men vad
kraftresurserna beträffar anses Latinamerika bara besitta 1,4% av
världens kända tillgångar av
energi. Det är framförallt bristen
på kol som är ett svårt handicap.
Ett annat handicap, kanske det
värsta, utgörs av avsättningssvårigheterna. Även om per capita konsumtionen av stål under tiden
1937-48 ökade med 50% i Latinamerika torde den dag ännu vara
avlägsen då vart och ett av de latinamerikanska industriländerna
självt kan absorbera en så omfattande produktion som krävs för
att göra tung industri lönsam. Vad
som drivit fram denna senaste fas
av industrialiseringen i Latinamerika har emellertid inte bara, kanske inte ens övervägande, varit behov som framgått av rent affärsmässiga kalkyler.
Det ligger ju också i sakens natur att ett visst mått av önsketänkande varit ett inslag i kraven på
industrialisering i våra dagars underutvecklade länder. Man har varit övertygad om att industriproduktionen i och för sig ger högre
avkastning per arbetare än annan
produktion och att endast egen
industriproduktion kan möjliggöra
den ökade konsumtion av industrivaror som blivit en mätare på välstånd. Man har vidare trott sig i
industrialiseringen finna en väg
att minska beroendet av utrikeshandeln och att uppväga vådorna
av fallande råvarupriser. I det relativt glest befolkade Latinamerika
har argumentet att industrialiseringen är nödvändig för att absorbera ett ruralt befolkningsöverskott inte varit alls lika aktuellt
som t. ex. i en rad asiatiska stater.
I länder som El Salvador och
Puerto Rico har emellertid industrialiseringen just försiggått under
ett allt starkare tryck från en överbefolkad landsbygd. Det är inte
meningen att här diskutera för och
emot i dessa mycket intrikata frå-
gor. Men man kan nog konstatera
att många förkämpar för industrialisering i Latinamerika liksom
i andra underutvecklade områden
förbisett eller inte tillräckligt beaktat nödvändigheten av att också
främja utvecklingen inom övriga
sektorer av näringslivet. I sin iver
har de varit blinda för att utvecklingen av en enda sektor omöjligt
kan utgöra lösningen på speciellt
ett underutvecklat lands oerhörda
ekonomiska problem.
Latinamerikas allt överskuggande problem under självständighetstiden har emellertid varit av
politisk natur. Därför är det givet
att också industrialiseringen haft
starka rötter även i rent politiska
svårigheter och ambitioner. Ett
exempel: President Reyes i Colombia gjorde efter ett sällsynt förhärjande inbördeskrig åren kring sekelskiftet en betydande insats till
fromma för industrialiseringen.
Han skall ha gjort den med direkt
avsikt att industriprojekten skulle
ge hans oroliga landsmän något
annat att tänka på än politiken.
Under 1900-talet har demokratiska
element i latinamerikansk politik
ofta förordat industrialisering i
hopp om att på så sätt åstad- 171
komma en breddning av det sociala mellanskikt, som i sin tur
skulle vara ägnat att främja politisk stabilisering. Också arbetarrörelsen har för sin del i latinamerikansk politik stött industrialiseringsprogrammen i förhoppningen
att arbetarna så småningom skulle
få en större del av kakan. Man har
helt optimistiskt hoppats att latinamerikanska industrier av modern
europeisk eller nordamerikansk
typ också skulle kunna erbjuda
sina anställda samma villkor som
industrierna i Europa och Förenta
staterna kunde göra. Just sådana
förhoppningar har utgjort ett synnerligen tacksamt stoff för demagogiska politiker, vilka dessutom i
allt högre grad kunnat spela på
nationalistiska strängar.
I och för sig är ingenting naturligare än att det ur patriotisk synpunkt varit tilltalande att så
många förbrukningsartiklar som
möjligt varit av nationellt ursprung. Ett tidigt uttryck för så-
dana känslor har jag funnit i en
inlaga till mexikanska kongressen
från ägaren av en textilfabrik 1840.
Denna fabrik hade visserligen etablerats med hjälp av utländsk expertis men nu var alla de 600 anställda, som arbetade med :.europeisk» perfektion, mexikaner. Ja,
understryker författaren, allt
gjordes av mexikaner, de var »todos, todos mexicanos». Med tiden
har latinamerikanarnas nationella
stolthet, ibland med ett inslag av
mindervärdeskomplex, ingått en
172
intim förening med industrialiseringen. Att driva en nationalistisk
och en industrivänlig politik har
blivit synonymt och en politisk
nödvändighet för Latinamerikas
styresmän. Det har också varit
framsteg på just det industriella
området som stärkt de politiska ledarnas prestige, vare sig det gällt
mera demokratiskt styrda stater
eller diktaturer. Det är ju en gång
så att en rationalisering inom jordbrukssektorn eller ett dollartillgodohavande inte alls är något tacksamt propagandastoff i jämförelse
med invigningen av en ny stor
fabrik- även om det i själva verket snarast skulle gälla en monteringsverkstad i större format.
Det är inte heller ogörligt för en
habil politiker att, åtminstone till
någon tid, fördölja för medborgarna vad ett ambitiöst industrialiseringsprogram i själva verket kostar dem. Det har utan tvivel i Latinamerika redan gått så långt att
det politiska och nationalistiska
värdet av särskilt den tunga industrin oavsett dess ekonomiska bärkraftighet blivit en så viktig realitet att inte bara inhemska utan
också utländska politiska intressen
måste räkna därmed. Mot den bakgrunden bör Washingtons andel i
finansieringen av de stora järnoch stålverken i Brasilien, Chile
och Mexico delvis betraktas. Stålverket har blivit en nationell symbol.
Ä ven om industrialiseringen
alltså inte bara bör ses som resultatet av ekonomiska faktorer utan
också mot politisk bakgrund har
den blivit en högst påtaglig ekonomisk realitet i dagens Latinamerika. Fabriksindustrin står för närvarande för uppskattningsvis 1 J4
av det sammanlagda värdet av varor och tjänster i Latinamerika.
När det gäller åtskilliga varuslag
förmår Latinamerikas industri i
stort sett täcka områdets behov.
Emellertid kan det vara missledande att i dessa sammanhang tala
om Latinamerika som en enhet så
länge handeln mellan Latinamerikas olika stater inte är mer utvecklad än den är.
Klarare framgår den industriella
expansionen på det nationella planet. Om den totala industriproduktionen i Brasilien, Latinamerikas
främsta industriland, 1948 får
motsvara indextalet l 00 kan en
stegring till 163 år 1955 konstateras. (Med 1948 som basår uppvisade Sveriges industriproduktionsvolym indextalet 115 för 1954. Motsvarande tal för Canada: 125; för
Chile 149.) Industrin som 1940
sysselsatte lO% av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatte
1950 13%. Denna i och för sig
markanta ökning får sin rätta belysning först om man tänker på
att Brasiliens totala befolkning under samma tid ökade från 41 till
nära 52 miljoner. En gammal industribransch som bomullstextilindustrin har trots alla sina brister lyckats nära femdubbla sin produktionsvolym mellan 1905 och
1948. Under senare är har emellertid industriproduktionen av kapitalvaror uppvisat ännu högre
stegring än den av konsumtionsvaror. Med 1948 som basår uppvisade stålindustrin 1957 produktionsindex 283. En liknande expansion har cementindustrin kunnat uppvisa. Byggnadsverksamheten har ju i Brasilien varit intensiv.
Också Mexico, latinamerikanskt industriland av kategori
»äldre», har ökningen av industriproduktionens volym varit imponerande, mellan 1950 och 1956 omkring 62%. Till den nyare generationen industriländer hör Colombia, även om traditionerna inom
textilbranschen sträcker sig långt
tillbaka. I skuggan av kaffets expansion har fabriksindustrins andel av nationalinkomsten där stigit från 7,6% är 1925 till 17,2% är
1953. Ett land där industrialiseringen sedan 1939 uppvisat en nästan explosionsartad stegring är
Puerto Rico, men den har i hög
grad betingats av öns unika politiska status som ett slags nordamerikanskt dominion. Nordamerikanska industrier, som på Puerto Rico
åtnjuter lindrigare beskattning
men ändå befinner sig innanför
den nordamerikanska tullmuren,
har nämligen stått för huvudparten av denna industrialisering i ett
länge sällsynt underutvecklat land.
Den industriella frammarschen i
Latinamerika har inte bara gällt
en kvantitativ ökning av produk- 173
tiorren utan också, åtminstone delvis, en kvalitativt förbättrad produktion. Även mera kräsna kunder
kan inte så sällan med fördel välja
»Hecho en …» i stället för »Made
in …», om de inte nödvändigtvis
vill betala ett högre pris. Dessa
kvalitetsförbättringar äterspeglar
ett med tiden ökat mått av vad amerikanarna kallar »know how». Vid
sidan av de latinamerikanska tekniker som utbildas i utlandet har
också en del av de latinamerikanska länderna själva äntligen
börjat uppmärksamma den tekniska utbildningen. I det mexikanska Monterrey grundades säledes ett institut med det frejdade
Massachusetts Institute of Technology som förebild. Vad industriarbetarna beträffar är deras produktionskapacitet ännu så länge i allmänhet relativt låg. Detta hänger
emellertid utan tvivel nära samman med brister i dagens samhällsförhållanden och säger därför
ingenting om framtiden. En undersökning nyligen av dessa problem
i indianlandet Ecuador visar dock
att det kan vara svårt att fä indiansk arbetskraft att permanent
knytas till industrin. Vederbörande
expert förordar därför att man
skall försöka skaffa indianerna
jordbitar i industrins nära grannskap och nöja sig med att de
arbetar på deltid i själva industrin.
Vad som utgör ett svårt hinder
för den industriella expansionen i
Latinamerika är den begränsade
174
marknaden. Det är inte bara en
fråga om de olika nationernas befollmingstal, som ju vad beträffar
de mer eller mindre industrialiserade länderna varierar mellan
drygt 60 milj. i Brasilien och 2,5
milj. i El Salvador. De integrationssträvanden som f. n. är i gång
i Latinamerika kan f. ö. tänkas
att åtminstone i viss omfattning
komma att förändra denna bild.
1958 ingicks bl. a. ett avtal om upprättandet av s. k. regionala industrier mellan de centralamerikanska republikerna. Den stora
svårigheten ligger emellertid på ett
annat plan. Hur skall de mycket
fattiga befolkningsskikt som dominerar i många av länderna och delvis lever praktiskt taget utanför
samhället och som drar sig fram
med ett primitivt självhushåll, gö-
ras till avnämare av industrivaror?
Hur ojämn inkomstfördelningen i
latinamerikanska länder i allmänhet är får exemplifieras av Colombia. År 1947 stod 2,6% av inkomsttagarna för 30% av colombianernas totala inkomster. Det är emellertid inte uteslutande en fråga om
penningbrist utan också om levnadsmönster som gjort sig gällande ur marknadssynpunkt Det
är omöjligt att bedöma t. ex. den
mexikanska skoindustrin om man
inte tänker på att ungefär hälften
av Mexicos befolkning aldrig begagnar skor (48% 1940). På
samma sätt måste de expanderande bok-, tidnings-, pappers- och
trycksvärtaindustrierna naturligtvis lämna den högst avsevärda andelen analfabeter utanför sina kalkyler.
Svårigheterna har emellertid
inte bara bestått i att så många
latinamerikanare inte haft råd eller inte haft lust att lägga sig till
med industrivaror. Det har också
gällt en bristfällig distribution.
Ibland har det helt enkelt inte funnits några kommunikationer till
någon avlägsen vrå att begagna sig
av för distributionsändamåL Man
får också tänka på att t. ex. de latinamerikanska järnvägarna i allmänhet tillkom för att tjäna råvaruexportens behov och alls inte alltid motsvarar de krav som en ändamålsenlig distribution av industrivaror uppställer. Anmärkningsvärt nog har vidare latinamerikanska företagare ofta röjt ganska
ringa intresse för att söka förbättra distributionen. De har varit
inställda på att försöka taga ut
vinsten genom höga priser snarare
än genom försäljning av större
kvantiteter. Under 1930-talet klagade de brasilianska bomullstextilfabrikanterna högljutt över en
överproduktion som föreföll lmtastrofal. Man fick staten att bekämpa denna överproduktion genom bl. a. importförbud på maskiner. Det fanns dock en och annan
klarsynt iakttagare utom eller
inom branschen som i stället konstaterade att det snarare gällae under-konsumtion. Till dem hörde de
svenskättade bröderna Lundgren,
vilkas textilkoncern i norra Brasilien var den första att integrera
och effektivisera detaljhandeln.
Sambandet mellan industriprodul{tion och avsättningsmöjligheter har under alla förhållanden i
ett avseende gjort sig mycket
starkt gällande i Latinamerika.
Jag syftar då på industrins lokalisering som i regel dikterats av
möjligheterna till avsättning och
av tillgång på arbetskraft, inte av
tillgången på råvaror el. dyl. Industrialiseringen har med andra
ord koncentrerats till ett antal
storstäder. I Säo Paulo, Brasiliens
främsta industricentrum, har antalet industriarbetare under loppet av 20 år femdubblats för att
nu uppgå till en halv miljon. Buenos Aires har utvecklats till en industristad av liknande storleksordning. Med undantag för Monterrey i Mexico, som kunnat bli en
så viktig industriort som det i dag
är till följd av sin belägenhet vid
huvudstråket till Förenta staterna,
har industrierna koncentrerats till
städer som redan förut hört till de
latinamerikanska ländernas allra
viktigaste politiska och ekonomiska centra. Industrialiseringen
har alltså ytterligare ökat den kontrast och disproportion mellan huvudstad och provinser, som alltid
utmärkt flertalet latinamerikanska
länder.
Och ändå är det just »provinserna,, landsbygden som innehar
en nyckelställning när det gäller
att lösa den industriella sektorns
problem. Om jordbrukets produk- 13- 603443 Svenile Tidskrift H. 9 1960
175
tivitet höjs, kan också jordbruksbefolkningens levnadsstandard hö-
jas och industrin få flera kunder.
Av särskilt intresse är därför så-
dana utvecklingsprojekt som avser
att främja olika sektorer av nä-
ringslivet parallellt. Efter mönster
av Tennessee Valley Authority
igångsattes 1956 i provinsen Cauca,
Colombia, ett sådant uppbyggnadsarbete som inbegriper utbyggnad
av elkraft, skogsplantering på eroderad mark, jordbruksrationalisering och industrietablering. När
däremot de ekonomiska planerarna helt försummat jordbrukssektorn, såsom under Per6ns
första tid i Argentina, har återverkningarna på industrin inte
dröjt länge med att inställa sig.
Latinamerikas ledande länder har
överhuvudtaget under senare tid
fått kännas vid symptom av denna
art. Särskilt allvarligt har det varit när gamla exportnäringar försummats och utrymmet för import
av sådana varor som oundgängligen behövs för industrin – maskiner, bränsle – följaktligen minskat. Latinamerikanarna i gemen
trodde säkerligen att genom industrialiseringen beroendet av utrikeshandeln skulle minska, men utvecklingen har snarast pekat i
motsatt riktning. Vad som har förändrats har framförallt varit importens sammansättning. Om industrialiseringen verkligen med tiden uppnår sitt syfte att höja befolkningens levnadsstandard talar
ju också detta på lång sikt när- 176
mast för ökad utrikeshandel. Så
som det nu är kan de latinamerikanska industriproducenterna av
konsumtionsvaror knappast tänka
sig att ersätta så många fler importvaror. Deras expansionsmöjligheter står alltså främst i samband med befolkningsökningen
och en höjd levnadsstandard.
Vid sidan av marknadssvårigheterna utgör också bristen på kapital alltjämt ett stort problem för
industrialiseringen i Latinamerika
liksom i andra underutvecklade
områden. Här har attityder med
mycket gamla rötter spelat in. Latinamerikanare har av gammalt
föredragit att endera investera i
jord, under ofredstider onekligen
välbetänkt, eller också spekulationer med möjlighet till snabb och
hög utdelning. Tomtjobberi kring
hastigt expanderande storstäder
har varit ett nytt Eldorado. Investeringar i industrier, vilkas avkastning kanske kommer att dröja åtskilligt, har inte lockat mer än en
mindre del av det latinamerikanska sparandet. Å andra sidan
har de utländska investeringarna i
latinamerikansk fabriksindustri
ökat avsevärt sedan Förenta staterna omkr. 1930 blivit Latinamerikas ojämförligt främste bankir.
Förenta staterna stod 1950 för
70% av de direkta utländska investeringarna i Brasilien varav
nära hälften i förädlingsindustrin.
I Mexico utgjordes samtidigt drygt
1 f4 av de direkta utländska investeringarna av sådana inom förädlingsindustrin. Det privata utländska kapitalet har emellertid
inte undgått att oroas av en del ansatser till diskriminering o. dyl.
från nationalistiska regimers sida.
En nationalistisk regim har överhuvudtaget haft svårt att bevilja
alla de förmåner som utländskt
privatkapital anser sig kunna
kräva. En nationalistisk ekonomisk politik har då varit betydligt
lättare att förena med krediter
från utländska statliga eller från
internationella organ. Flera latinamerikanska stater har också gjort
stora ansträngningar att investera
sådant och inhemskt kapital i industrin i enlighet med olika planer och normer. Nationella organ
för denna investeringsverksamhet
är Nacional Finandera i Mexico
och de olika Corporaciones de Fomento de la Producci6n av vilka
den första inrättades i Chile 1939.
Ett karakteristiskt drag för latinamerikansk industrialisering
har överhuvudtaget varit den stora
roll som statsmakten spelat. Industrierna har inte bara vuxit upp i
statsmaktens hägn utan också vid
»mogen» ålder fortfarande kunnat
utverka och räkna med statens
speciella stöd. Detta drag har särskilt frapperat nordamerikanska
iakttagare, och en av dem, George
Wythe, har präglat den uttrycksfulla frasen: »Mercantilism in Latin America has never died.» statens stöd har tagit mångahanda
former: man har beviljat eller förmedlat krediter, beviljat särskilda
skattelindringar och preferens vid
import av vissa varor, inrättat eller bibehållit skyddstullar, vidtagit valutapolitiska åtgärder till industrins fromma. Industrier i statlig ägo hör ingalunda till det normala men exempel härpå saknas å
andra sidan inte heller. Sårskilt är
i flera länder krigsmakten ägare
till industrier som inte bara tillverkar krigsmateriel utan också mycket annat. Bara den argentinska
armens industrier lär t. ex. sysselsätta 17 000 civila arbetare. I Uruguay har sedan 1931 ett statligt
företag, ANCAP, monopol på tillverkningen av cement som ju är
något av en nyckelindustri. Framförallt utövar emellertid staten sitt
inflytande inom latinamerikansk
industri på vägar som inte har nå-
gonting direkt med socialisering
att skaffa. Lagstiftningsvägen har
också industriföretagen i utländsk
ägo – och inte minst de – på
olika sätt fått känna av statsinterventioner och statskontroll. En naturlig följd av den intima kontakten mellan stat och industri har
varit att industriorganisationerna
och de stora företagsledarna kommit att utgöra en allt viktigare
»pressure group» inom latinamerikansk politik. I Brasilien har på
detta sätt industrimagnater intagit
de forna kaffebaronernas platser.
Ofta har industriproducenternas
intressen av statsmakten rönt vida
mer beaktande än konsumenternas. Drastiska exempel härpå erbjöd Alemåns regim Mexico
177
1946-1952. Man hoppades ju allmänt i början av industrialiseringen att denna framförallt skulle
bredda det sociala mellanskikt,
som så väl behövdes. Det är givet
att välbetalda arbetarkategorier
finns – även om låglöneprincipen
av företagarna helst tillämpas –
och de industrianställda tjänstemännen har hastigt ökat i antal.
Den våldsamma inflation som på
flera håll följt i ambitiösa industrialiseringsprograms spår har
emellertid i hög grad gått ut just
över de låga och mellanstora löntagarna. Det finns också åtskilligt
som tyder på att svalget mellan de
mycket rika och de mycket fattiga
ofta snarast skulle ha fördjupats
genom industrialiseringen och dess
följdverkningar. »De latinamerikanska nationerna måste se upp så
att inte industrialiseringen blir ett
nytt vapen i händerna på de få för
att göra de många ännu fattigare»
skrev en framstående chilensk intellektuell, Carlos Dåvila, 1949 och
han var alls ingen kommunist. Det
var på en jämförelse med företagarprofiten i Förenta staterna som
han grundade sin kritik av de latinamerikanska företagarnas oskä-
ligt stora andel av vinsten.
På gott och ont har den moderna
industrin kommif till Latinamerika för att stanna. Eftersom alla
förutsättningarna – de geografiska och ekonomiska likaväl som
de kulturella och politiska – är
annorlunda beskaffade än vad de
var och vad de är i de gamla in- 178
dustriländerna i Europa eller i
Nordamerika, kan man inte heller
räkna med att industrialiseringens
förlopp skall följa samma banor.
Inte minst betydelsefull måste
själva tidpunkten för genombrottet
vara. Vid den tid då industrialiseringen bröt igenom i England eller
då, några generationer senare, den
gjorde det i Sverige och Förenta
staterna, var förhållandena på
världsmarknaden helt andra än nu.
Många av de möjligheter som då
exploaterades med rik utdelning
står inte längre till buds för de
yngre industrinationerna.
Som en följd av industrialiseringen har mycket av de ideal,
smakriktningar, speciella intressen
och förströelser som en gång tagit
form i Förenta staterna och Västeuropa blivit spridda till också de
avlägsnaste hörn av Latinamerika.
De har inte undgått att skapa begreppsförvirring och öka avståndet mellan idealtillvaron och den
värld i vilken en fattig peon eller
nybyggare lever. Gamla hantverkstraditioner hotas obönhörligen och
en allmän förflackning kan lätt bli
följden. Men rätt använda kan en
del möjligheter som industrialiseringen erbjuder, tvärtom bidra till
att hålla det speciellt latinamerikanska vid liv. I Mexicos större
städer är det särskilda elektriskt
drivna kvarnar, nixtamal, som bereder majsmjölet till tortillas,
mexikanarnas uråldriga huvudrätt.
Genom att taga vara på gamla indianska eller folkloristiska stilmönster . och färgkompositioner
har latinamerikanska textilfabrikanter en möjlighet att bevara åtminstone något av ett kulturarv
som annars hotas att helt försvinna.
Hur utvecklingen kommer att te
sig, om industrialiseringens fortskridande kommer att innebära en
allt större andlig utarmning eller
om den kommer att göra de lalinamerikanska folken i stånd att utveckla en egen livsstil och kultur
på en förnyad materiell grundval,
beror givetvis först som sist på
latinamerikanarna själva.
Litteratur i ämnet finns tillgänglig på Ibero-amerikanska biblioteket, Handelshögskolan, Sveavägen 65, Stockholm Va.