Slöseri med de intellektuella
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SLÖSERI MED DE INTELLEKTUELLA?
OM MAN MED de intellektuella förstår företrädarna för de levnadsbanor, vilka kräver en relativt omfattande och i övervägande grad
teoretisk utbildning, hör till denna
kategori alla som studerar vid universitet och fackhögskolor eller på
andra vägar erhåller en motsvarande skolning. Att samhället liksom de enskilda här gör en mycket
betydande kapitalinvestering står
höjt över all diskussion. Lika sä-
kert tycks vara, att många av de
yrken, som det här gäller, inte har
fått sin del av den standardförbättring, varåt vi kunnat glädja oss i
detta land under de senaste decennierna. Nödvändigheten och lämpligheten härav kan bli föremål för
debatt, så länge det på vissa håll
anses, att standarden för de intellektuella tidigare varit oskäligt hög
i jämförelse med representanter för
andra förvärvsområden. En fortgående nivellering kan ju då på så-
dant håll betraktas som fullt riktig.
Om detta må politikerna och
facksammanslutningarna strida hur
mycket de vill. Frågan om de ekonomiska förmånerna hör till de
självklara tvisteämnena i en fri demokrati. Vad som från den enes
Av pmfessor WILHELM SJÖSTRAND
utgångspunkter uppfattas som ett
tydligt rättvisekrav, kan för den
andra parten förefalla att vara en
oskälig fördelning av tillgångarna
på olika skikt i samhället. Men
tvärsöver alla partimotsättningar
borde man kunna enas om att det
inte får äga rum ett påtagligt slö-
seri med hänsyn till existerande kapitalinvesteringar. Det är emellertid just risken härvidlag vis-a-vis
de intellektuella, varpå jag skulle
vilja rikta uppmärksamheten. Härmed avser jag närmast, att man
skapar sådana förhållanden, som
på längre sikt och med beaktande
av alla tillhörande omständigheter
kan tänkas medföra ett mindre totalt utnyttjande av en arbetskraft,
som det kostar verkligt stora summor att få fram.
Låt oss t. ex. först beakta en så
enkel sak som arbetstiden! Medan
det godtas som en helt legitim strä-
van att minska ner antalet arbetstimmar och att skapa fria lördagar
för bestämda kategorier i samhället, har det för de intellektuella
egentligen aldrig ens varit fråga om
48 timmars arbetsvecka. Företrä-
darna för dessa yrken har rent av
ofta inte någon reglerad arbetstid.
110
I vilket fall som helst drar de i regel med sig sina problem in i den
s. k. fritiden. Denna måste vanligen i betydande grad utnyttjas för
sådana verksamheter, som utgör
nödvändiga förberedelser för det
egna yrket. En läkare har att följa
en snabbt fortskridande utveckling
på sitt område, om han skall kunna
fylla sin uppgift. En lärares ferier,
vilka betraktas som en stor och
exempellös förmån, är fylld av fortbildning och omskolning. En professors ferier är under alla förhållanden nästan alltid mera pressande än terminerna. Då skall allt det
tas igen, som förut fått försummas.
Forskningsplikten hinner många
inte fullfölja förrän under jul- och
sommarlov. För flertalet intellektuella torde arbetssituationen därför vara mera påfrestande än inom
många mera praktiska yrken. Nå-
gon förändring tycks inte heller
vara påtänkt.
Härtill kommer de ekonomiska
konsekvenser, vilka hör samman
med det intellektuella yrket och
dess inneboende krav. Lika litet
som en cykelreparatör kan arbeta
utan verkstad och verktyg, lika litet kan t. ex. en professor sköta sin
syssla utan en rad ekonomiskt betungande förutsättningar. Det är
inte bara skrivmateriel och litteratur, som behövs. De internationella
kontakterna sker till stor del på
egen bekostnad. I en mängd avseenden fordras engagemang, som
betyder mer arbete och även personliga utlägg. Hit hör bl. a. alla de
medlemskap i föreningar och styrelser, vilka i största utsträckning
bär upp hela vårt kulturliv. Utan
uppoffringar i dessa hänseenden
från de intellektuellas sida skulle
en betydande del av vår vetenskapliga verksamhet på nästan alla områden inte ha kunnat fortgå. över
huvud taget tycks man alldeles för
litet besinna, att den intellektuelle
– för att kunna vara den han bör
vara-måste ha sin speciella miljö,
och att denna senare faktiskt är
mycket kostnadskrävande. Till
detta förslår oftast inte existerande
löner. För, den, som inte har egna
tillgångar, blir följden härav, att en
redan förut trängd arbetssituation
måste försämras genom uppdrag på
fritiden.
Men inte nog härmed – samhället måste antagligen för all framtid liksom hittills räkna med att
rekryteringen till de intellektuella
yrkena till stor del sker från dessas
egna företrädare. Ju mera man försämrar betingelserna för dessa förvärvsområden arbetsmässigt och
ekonomiskt, desto mera måste man
säkerligen lita till att tradition och
familjevärderingar skapar vilja till
uppoffring. Den investering, som
skall ske i det nya släktledet, får
köpas på bekostnad av egna önskningar, egen bekvämlighet, ökat arbete för att åstadkomma de nödvändiga inkomsterna osv. Det är
nästan brottsligt optimistiskt att
tro, att en allmän höjning av folkets bildningsnivå skall medföra
ett annat läge. Ty man kan kanske
rekrytera generaldirektörs- och
landshövdingposter o. d. med personer, som från dessa utgångspunkter genom egen kraft och duglighet gjort sig skickade för nämnda uppdrag. Men läkare, lärare,
chefer inom undervisningsväsendet, professorer, jurister osv. kan
inte åstadkommas på denna väg,
hur stor höjning av den allmänna
bildningsnivån vi än lyckas genomföra. Här kommer det alltid att
krävas långa studier under ganska
ogynnsamma förhållanden, t. o. m.
om studielön skulle genomföras,
och här kommer det ekonomiska
utbytet i relation till vad insatsen
fordrar att innebära en mindre lockelse, ifall man tar ett dylikt studielönesystem till intäkt för att låta
de intellektuella förbli i samma situation som nu eller få det än
sämre. Ingen kan på allvar tro, att
yrkescirkulationen, däri inbegripet
de intellektuella banorna, då kan
bli tillräckligt betydande för att
förse samhället med det skikt, som
är en av dess viktigaste livsbetingelser.
Om det föregående är riktigt eller t. o. m. endast innehåller en viss
kärna av sanning, får man säga, att
det finns anledning till djup pessimism. Slöseriet blir enormt, ifall
det som konsekvens av allt det
sagda skulle visa sig, att just för
de intellektuella mera än för andra
t. ex. hjärtinfarkternas och kärlkrampens spöke blir en alltmer på-
taglig realitet, då toppinsatserna
skulle vara möjliga. Ty den even- 111
tuella försämring i vissa psykiska
förutsättningar, som förefinns för
50-åringen, kompenseras enligt min
uppfattning mer än väl av den utbildning, de insikter, den överblick
och de erfarenheter, som då kumulerat sig. Vem brukar laga att en
affärsverksamhet avbryts i det
ögonblick, då den viktigaste vinsten
skall inhöstas? För sådant finns eljest blott ett ord – det är lätt att
gissa vilket.
Det är mot denna bakgrund man
har att se skattepolitiken för de
intellektuella. Det kan vara en katastrofal felspekulation att spara
några tiotal miljoner på fortsatt
nejsägande till rätten att göra avdrag för studieskuldamorteringar
och studiebidrag. Rättvisesynpunkten kan alltid som nämnts diskuteras. Men att föra en ekonomisk
politik, som långsamt men säkert
kan riskera att strypa samhällets
»huvud», göra det mindre effektivt
eller förhindra dess bästa prestationer – om sådant kan aldrig sä-
gas för ofta, att det verkar oerhört
korttänkt. Endast kalla fakta torde
här dock förmå de obotfärdiga till
att ta sig för pannan. Dit skulle
bl. a. höra en grundlig statistisk utredning av mortalitetsutvecklingen
under de senaste 50 åren inom olika
yrken och förvärvsområden i vårt
land. Om man därvid finge fram
siffror för det, som i de intellektuellas egna kretsar börjar framstå
som en skrämmande verklighet,
skulle vi kanske kunna våga börja
hoppas på förebyggande åtgärder.
OM MAN MED de intellektuella förstår företrädarna för de levnadsbanor, vilka kräver en relativt omfattande och i övervägande grad
teoretisk utbildning, hör till denna
kategori alla som studerar vid universitet och fackhögskolor eller på
andra vägar erhåller en motsvarande skolning. Att samhället liksom de enskilda här gör en mycket
betydande kapitalinvestering står
höjt över all diskussion. Lika sä-
kert tycks vara, att många av de
yrken, som det här gäller, inte har
fått sin del av den standardförbättring, varåt vi kunnat glädja oss i
detta land under de senaste decennierna. Nödvändigheten och lämpligheten härav kan bli föremål för
debatt, så länge det på vissa håll
anses, att standarden för de intellektuella tidigare varit oskäligt hög
i jämförelse med representanter för
andra förvärvsområden. En fortgående nivellering kan ju då på så-
dant håll betraktas som fullt riktig.
Om detta må politikerna och
facksammanslutningarna strida hur
mycket de vill. Frågan om de ekonomiska förmånerna hör till de
självklara tvisteämnena i en fri demokrati. Vad som från den enes
Av pmfessor WILHELM SJÖSTRAND
utgångspunkter uppfattas som ett
tydligt rättvisekrav, kan för den
andra parten förefalla att vara en
oskälig fördelning av tillgångarna
på olika skikt i samhället. Men
tvärsöver alla partimotsättningar
borde man kunna enas om att det
inte får äga rum ett påtagligt slö-
seri med hänsyn till existerande kapitalinvesteringar. Det är emellertid just risken härvidlag vis-a-vis
de intellektuella, varpå jag skulle
vilja rikta uppmärksamheten. Härmed avser jag närmast, att man
skapar sådana förhållanden, som
på längre sikt och med beaktande
av alla tillhörande omständigheter
kan tänkas medföra ett mindre totalt utnyttjande av en arbetskraft,
som det kostar verkligt stora summor att få fram.
Låt oss t. ex. först beakta en så
enkel sak som arbetstiden! Medan
det godtas som en helt legitim strä-
van att minska ner antalet arbetstimmar och att skapa fria lördagar
för bestämda kategorier i samhället, har det för de intellektuella
egentligen aldrig ens varit fråga om
48 timmars arbetsvecka. Företrä-
darna för dessa yrken har rent av
ofta inte någon reglerad arbetstid.
110
I vilket fall som helst drar de i regel med sig sina problem in i den
s. k. fritiden. Denna måste vanligen i betydande grad utnyttjas för
sådana verksamheter, som utgör
nödvändiga förberedelser för det
egna yrket. En läkare har att följa
en snabbt fortskridande utveckling
på sitt område, om han skall kunna
fylla sin uppgift. En lärares ferier,
vilka betraktas som en stor och
exempellös förmån, är fylld av fortbildning och omskolning. En professors ferier är under alla förhållanden nästan alltid mera pressande än terminerna. Då skall allt det
tas igen, som förut fått försummas.
Forskningsplikten hinner många
inte fullfölja förrän under jul- och
sommarlov. För flertalet intellektuella torde arbetssituationen därför vara mera påfrestande än inom
många mera praktiska yrken. Nå-
gon förändring tycks inte heller
vara påtänkt.
Härtill kommer de ekonomiska
konsekvenser, vilka hör samman
med det intellektuella yrket och
dess inneboende krav. Lika litet
som en cykelreparatör kan arbeta
utan verkstad och verktyg, lika litet kan t. ex. en professor sköta sin
syssla utan en rad ekonomiskt betungande förutsättningar. Det är
inte bara skrivmateriel och litteratur, som behövs. De internationella
kontakterna sker till stor del på
egen bekostnad. I en mängd avseenden fordras engagemang, som
betyder mer arbete och även personliga utlägg. Hit hör bl. a. alla de
medlemskap i föreningar och styrelser, vilka i största utsträckning
bär upp hela vårt kulturliv. Utan
uppoffringar i dessa hänseenden
från de intellektuellas sida skulle
en betydande del av vår vetenskapliga verksamhet på nästan alla områden inte ha kunnat fortgå. över
huvud taget tycks man alldeles för
litet besinna, att den intellektuelle
– för att kunna vara den han bör
vara-måste ha sin speciella miljö,
och att denna senare faktiskt är
mycket kostnadskrävande. Till
detta förslår oftast inte existerande
löner. För, den, som inte har egna
tillgångar, blir följden härav, att en
redan förut trängd arbetssituation
måste försämras genom uppdrag på
fritiden.
Men inte nog härmed – samhället måste antagligen för all framtid liksom hittills räkna med att
rekryteringen till de intellektuella
yrkena till stor del sker från dessas
egna företrädare. Ju mera man försämrar betingelserna för dessa förvärvsområden arbetsmässigt och
ekonomiskt, desto mera måste man
säkerligen lita till att tradition och
familjevärderingar skapar vilja till
uppoffring. Den investering, som
skall ske i det nya släktledet, får
köpas på bekostnad av egna önskningar, egen bekvämlighet, ökat arbete för att åstadkomma de nödvändiga inkomsterna osv. Det är
nästan brottsligt optimistiskt att
tro, att en allmän höjning av folkets bildningsnivå skall medföra
ett annat läge. Ty man kan kanske
rekrytera generaldirektörs- och
landshövdingposter o. d. med personer, som från dessa utgångspunkter genom egen kraft och duglighet gjort sig skickade för nämnda uppdrag. Men läkare, lärare,
chefer inom undervisningsväsendet, professorer, jurister osv. kan
inte åstadkommas på denna väg,
hur stor höjning av den allmänna
bildningsnivån vi än lyckas genomföra. Här kommer det alltid att
krävas långa studier under ganska
ogynnsamma förhållanden, t. o. m.
om studielön skulle genomföras,
och här kommer det ekonomiska
utbytet i relation till vad insatsen
fordrar att innebära en mindre lockelse, ifall man tar ett dylikt studielönesystem till intäkt för att låta
de intellektuella förbli i samma situation som nu eller få det än
sämre. Ingen kan på allvar tro, att
yrkescirkulationen, däri inbegripet
de intellektuella banorna, då kan
bli tillräckligt betydande för att
förse samhället med det skikt, som
är en av dess viktigaste livsbetingelser.
Om det föregående är riktigt eller t. o. m. endast innehåller en viss
kärna av sanning, får man säga, att
det finns anledning till djup pessimism. Slöseriet blir enormt, ifall
det som konsekvens av allt det
sagda skulle visa sig, att just för
de intellektuella mera än för andra
t. ex. hjärtinfarkternas och kärlkrampens spöke blir en alltmer på-
taglig realitet, då toppinsatserna
skulle vara möjliga. Ty den even- 111
tuella försämring i vissa psykiska
förutsättningar, som förefinns för
50-åringen, kompenseras enligt min
uppfattning mer än väl av den utbildning, de insikter, den överblick
och de erfarenheter, som då kumulerat sig. Vem brukar laga att en
affärsverksamhet avbryts i det
ögonblick, då den viktigaste vinsten
skall inhöstas? För sådant finns eljest blott ett ord – det är lätt att
gissa vilket.
Det är mot denna bakgrund man
har att se skattepolitiken för de
intellektuella. Det kan vara en katastrofal felspekulation att spara
några tiotal miljoner på fortsatt
nejsägande till rätten att göra avdrag för studieskuldamorteringar
och studiebidrag. Rättvisesynpunkten kan alltid som nämnts diskuteras. Men att föra en ekonomisk
politik, som långsamt men säkert
kan riskera att strypa samhällets
»huvud», göra det mindre effektivt
eller förhindra dess bästa prestationer – om sådant kan aldrig sä-
gas för ofta, att det verkar oerhört
korttänkt. Endast kalla fakta torde
här dock förmå de obotfärdiga till
att ta sig för pannan. Dit skulle
bl. a. höra en grundlig statistisk utredning av mortalitetsutvecklingen
under de senaste 50 åren inom olika
yrken och förvärvsområden i vårt
land. Om man därvid finge fram
siffror för det, som i de intellektuellas egna kretsar börjar framstå
som en skrämmande verklighet,
skulle vi kanske kunna våga börja
hoppas på förebyggande åtgärder.