Barnfamiljernas ekonomi
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BARNFAMILJERNAs EKONOMI
ETT LEDMOTIV i den svenska socialpolitiska debatten har varit tesen
att barnfamiljerna till följd av
barnkostnaderna genomgående fått
bära en alltför tung börda och i
jämförelse med ensamstående och
barnlösa fått nöja sig med en orimligt låg konsumtionsstandard. Artikelrubriker sådana som »Barnfamiljerna- samhällets parias» är
karakteristiska för denna uppfattning.
Ett första villkor för en saklig debatt på detta område måste vara att
barnfamiljernas ekonomiska situation i jämförelse med andra familjeoch hushållstyper ordentligt utreds. Att detta hittills inte skett förklarar åtminstone delvis varför argumenteringen i så stor utsträckning förts med hjälp av känsloladdade slagord och missvisande generaliseringar. Med hjälp av ett färskt
statistiskt material över inkomstoch levnadskostnadsförhållandena i
vårt land år 1958 skall vi i denna
artikel i stora drag söka kartlägga
barnfamiljernas ekonomi.
Ur en »Preliminär redogörelse
för inkomst- och yrkesfördelningen
år 1958», utarbetad av statistiska
centralbyrån och daterad november
Av fil. dr SVEN RYDENFELT
1959 (föreligger när detta skrives
endast i stencilerad form), återger
vi följande uppgifter gällande antal
inkomsttagare med över l 200 kronors inkomst jämte medelinkomst
för olika civilståndsgrupper.
Antal Inkomstinkomst- medeltal
Civilstånd och kön tagare (kr)
Ogifta män 708 507 7 647
Ogifta kvinnor 540 437 6 350
Gifta män 1672178 13 030
Gifta kvinnor med
egen inkomst 708 227 4 905
Förut gifta män 148 621 8 589
Förut gifta kvinnor 266 396 6046
Redogörelsen upptar – med undantag för gruppen gifta kvinnorendast sådana personer som deklarerar för minst l 200 kronors inkomst. I de olika grupperna, särskilt bland de ensamstående, finns
emellertid ganska många som inte
kommer upp till denna inkomst.
Medelinkomsten räknat på totalbefolkningen inom varje grupp blir
därför lägre än vad siffrorna i föregående tablå utvisar. I efterföljande
tablå har vi räknat fram medelinkomsten för totala antalet personer
fyllda 17 år (enligt statistisk årsbok 1958, sid. 13) inom resp. grupper. Gifta män och kvinnor har slagits samman under beteckningen
gifta par. I sista kolumnen har vi
även räknat fram den genomsnittliga disponibla inkomsten efter
skatt.
InIn- komst
Totala komst- efter
Civilstånd och antalet medel- skatt
kön personer tal Kr Kr
Ogifta män 765 000 7150 5 950
Ogifta kvinnor 645 000 5 450 4 650
Gifta par 1 740 000 14 550 12 050
F. gifta män 180 000 7 250 6 000
F. gifta kvinnor 365 000 4 650 4 050
Om en ogift man har samma årsinkomst som ett gift par, bör han
kunna leva på en högre materiell
standard. Av föregående tablå
framgår emellertid, att ogifta män
i genomsnitt har mindre än hälften
av de inkomster som gifta par har.
Hur skall detta anmärkningsvärda
faktum förklaras?
Varför tjänar gifta män så mycket
mer än ogifta?
En del av skillnaden förklaras av
att de allra yngsta och de allra
äldsta årsklasserna med förhållandevis låga inkomster utgör en nå-
got större andel av de ogifta än av
de gifta männen. En annan och
sannolikt större del av skillnaden
förklaras av att de gifta i fråga om
förvärvsförmåga utgör ett positivt
urval, vilket också kan uttryckas så
att en relativt större del svaga,
sjukliga, partiellt arbetsföra eller
8- 603442 Svensk Tidskrift H. 2 1960
103
missanpassade med nedsatt förvärvsförmåga återfinnes i gruppen
ogifta. Slutligen arbetar av allt att
döma de gifta på det hela taget hårdare än de ogifta, vilket kan hänföras till vad man i vetenskapligt
språkbruk kallar en »pulb- och en
»push»-effekt. Den gifte mannen
har någonting att arbeta för, är fäst
vid sin familj och vill ge den en
hygglig standard. Men det händer
nog också att familjen aktivt driver på honom. Anmärkningar som
»Varför kan inte vi hålla oss med
bil, när Pär och Pål och alla andra
kan det?» har en förunderlig förmåga att sätta fart på den lataste
karl.
Enligt föregående tablå har ett
gift par i genomsnitt dubbelt så hög
disponibel inkomst efter skatt som
en ogift eller förut gift man. Utifrån dessa siffror ligger slutsatsen
nära till hands att ett gift par utan
minderåriga barn har ungefär
samma konsumtionsstandard som
en ensamstående ogift eller förut
gift man. En sådan slutsats är dock
helt felaktig.
Den gifte mannen har en hustru
som – om vi håller oss på det materiella planet – ger honom en omfattande service i form av matlagning, bakning, tvätt, klädvård, städning etc. För att få samma ,reella
standard skulle den ensamstående
ogifte eller förut gifte mannen få
anställa en hushållerska, och det
har han – om han har medelinkomst- ingen ekonomisk möjlighet att göra.
104
I realiteten är den gifte mannens
standard därför betydligt högre.
Missvisningen i tablån förklaras av
att hustruns faktiska inkomster av
sitt arbete i hemmet – i motsats
till hushållerskans eller hembiträ-
dets – är skattefria. Om dessa inkomster varit skattepliktiga, skulle
det gifta parets deklarationspliktiga årsinkomster ökat med ett belopp motsvarande vad dessa arbetsuppgifter skulle kostat, om utomstående arbetskraft anlitats. Säg
5- å 6 000 kr. skattefriheten är ett
av de sätt varpå samhället stimulerar äktenskapsbildningen och
gynnar äktenskapet som institution.
Även frånsett värdet av hustruns
arbetsinsatser i hemmet är det gifta
parets disponibla inkomster per
person i genomsnitt lika höga som
den ogifte eller förut gifte mannens
och betydligt högre än den ogifta
eller förut gifta kvinnans. Räknar
man med det marknadsmässiga
värdet av hustruns arbetsinsatser
-nödvändigt om uppgifterna skall
bli jämförbara- blir det gifta parets ekonomiska situation så överlägsen, att makarna mycket väl kan
ha ett eller två barn utan att deras
reella standard genomsnittligen
sjunker under de ensamståendes.
Den vanliga föreställningen att
barnfamiljernas reella standard
normalt skulle vara betydligt sämre
än ensamstående personers förefaller ogrundad.
Barnlösa familjers ocll
barnfamiljers standard
Kvar står nu uppgiften att jämföra standarden hos familjer utan
med standarden hos famlijer med
minderåriga barn. Har den barnlösa familjen samma inkomst som
barnfamiljen är det självklart, att
barnfamiljens materiella standard
blir lägst. En väsentlig uppgift i
detta sammanhang – liksom vid
jämförelsen mellan ogifta och gifta
– blir emellertid att undersöka
huruvida medelinkomsten hos barnlösa familjer skiljer sig från medelinkomsten hos barnfamiljer. statistiska centralbyråns förutnämnda
preliminära redogörelse för inkomstfördelningen 1958 skiljer inte
mellan gifta par utan resp. med
minderåriga barn och ger alltså på
denna punkt inga upplysningar.
En viss ledning för en dylik bedömning finner man emellertid i
den undersökning över levnadskostnaderna 1958 som Socialstyrelsen redovisar i Sociala meddelanden (Statistisk information, nov.
1959). I tabell 3 över konsumtionens fördelning finner man följande uppgifter gällande total konsumtion för personer under 67 år i olika
grupper (kronor per hushåll och
år):
Ensam man
Ensam kvinna
Makar utan barn
Makar med barn
8151
6 745
11 866
13 814
Kategorin »Makar med barn» i
föregående tablå avser >rena» barn- –
familjer. Räknar man med även
makar med minderåriga ochfeller
studerande på annan ort som Ulldersökningsåret uppnått högst 21
års ålder, stiger barnfamiljernas
genomsnittliga konsumtion från
13 814 till 14 083 kronor.
Liksom tidigare ifråga om inkomsterna gäller också här att siffrorna i föregående tablå inte är direkt jämförbara, därför att värdet
av hustrurnas arbete i hemmet inte
medräknats. I tidigare nämnda
redogörelse i Sociala meddelanden
skriver förste aktuarie Arne Näverfelt härom: :.En annan naturaförmån av väsentlig betydelse är husmödrarnas arbete i hemmet, vilket
tillför hushållen en mängd konsumtionsvaror och tjänster.»
Vid en jämförelse mellan barnlösa familjer och barnfamiljer bör
man också ta hänsyn till att värdet
av hustruns arbete i hemmet är
högre i den senare än i den förra
familjen. En make som förlorat sin
hustru, får normalt betala betydligt mer för en husföreståndarinna,
om han har minderåriga barn än
om han är ensam.Att en barnfamilj
kommer upp i en högre reell konsumtion, därför att hustrun här får
arbeta hårdare än i en barnlös familj, är i grund och botten samma
sak som att familjen kommer upp
i högre konsumtion ju hårdare
mannen arbetar.
Att makar med barn enligt närmast föregående tablå har en total
konsumtion om 13 814 kr., medan
makar utan barn endast har 11 866,
105
förklaras delvis av barnbidrag och
familjebostadsbidrag. För barnfamiljen som i socialstyrelsens nämnda undersökning har i medeltal 1,9
barn, utgör dessa bidrag i genomsnitt cirka l 050 kr. Detta är dock
inget nettotillskott. Ett överslag ger
vid handen, att barnfamiljerna genomsnittligen i skatt betalar omkring 40 procent av sina bidrag
själva. Även utan dylika statliga bidrag skulle den »rena» barnfamiljens konsumtion legat omkring
l 300 kr. över den barnlösa familjens. Räknar man in även barnfamiljer med studerande upp till 21
år, stiger skillnaden till l 600 kr.
Och räknar man slutligen även med
värdet av hustruns arbete i hemmet,
stiger skillnaden ytterligare.
Att barnfamiljernas genomsnittliga konsumtionsstandard rätt väl
tål att jämföras med de barnlösa
familjernas framgår också av följande tablå, vars uppgifter hämtats
ur förut citerade artikel i Sociala
meddelanden för nov. 1959. Siffrorna gäller det årliga värdet av
sådan konsumtion som brukar betraktas som tämligen lyxbetonad.
Makar
utan med
barn barn
Alkoholhaltiga drycker
och tobak 669 540
Nöjen och rekreation 170 241
Radio- och musikinstrument 295 225
Klockor, smycken m. m. 133 102
Bilar och motorcyklar 1045 1078
Att barnfamiljen i genomsnitt anser sig ha råd att offra mer av sina
106
inkomster på noJen och bilar än
den barnlösa familjen är onekligen
anmärkningsvärt.
På det hela taget synes den reella standarden hos familjer med
ett eller två barn i genomsnitt rätt
väl tåla att jämföras med standarden hos barnlösa familjer. I varje
fall gäller detta om ettbarnsfamiljerna, dvs. om bortåt hälften av alla
barnfamiljer.
Systemet med generella bidrag
Det material vi här presenterat
ger vid handen, att genomsnittsskillnaderna i reell standard mellan
barnfamiljer och övriga medborgare är för små och för osäkra för
att motivera ett system med generella bidrag åt barnfamiljerna. Under ett sådant system blir sannolikheten för att man överför inkomster
från sämre situerade till bättre nästan lika stor som motsatsen. I flertalet fall kommer överföringarna
att ske mellan personer med ungefär samma standard.
De siffror vi här anfört över genomsnittlig inkomst och standard
gäller emellertid en population, där
spridningen mellan de olika värdena är mycket stor. Av vårt lands
l 740 000 gifta män år 1958 hade
enligt inkomststatistiken över
300 000 under 6 000 kronors inkomst, medan 57 000 hade över
30 000.
Hur många av dessa 300 000 gifta
män med mindre än 6 000 kronors
inkomst som hade minderåriga
barn, framgår inte av statistiken.
Bekant är dock att ett stort antal
barnfamiljer i vårt land har så små
inkomster, att deras standard blir
oacceptabelt låg. Så små inkomster
att generella bidrag inte räcker som
hjälp.
Den som verkligen vill hjälpa de
allra sämst situerade barnfamiljerna till en människovärdig standard,
måste gå in för ett system med behovsprövade bidrag, och dessa bidrag måste för de mest vanlottade
vara betydligt större än de generella barnbidragen. Ekonomiskt utrymme för dylika bidrag kan emellertid i nuvarande statsfinansiella
läge inte beredas annat än genom
avveckling av de generella bidragen. En sådan avveckling får i
praktiken ske successivt, och det
statistiska material vi här anfört,
talar starkt för lämpligheten av att
börja med bidraget till första barnet.
Detta material stöder inom parentes dåvarande socialminister
Strängs yttrande 1953 (prop. nr
138), enligt vilket »det inte torde
kunna göras gällande; att det föreligger ett allmänt behov av särskilda stödåtgärder i fråga om
denna familjetyp» (ettbarnsfamiljen).
En svart fläck i Social-Sverige
Såväl allmänhet som politiker
slår sig gärna till ro vid tanken på
de generella barnbidragen, som
innevarande budgetår kostar bortåt
800 milj. kr. Man gör inte klart för
sig att den absoluta huvudparten
av dessa bidrag går till familjer
med normala eller mer än normala
inkomster, och att de bidrag som
går till de sämst ställda inte räcker
till för att lyfta upp dem ur misären.
Glädjande nog har på sistone allt
fler människor fått upp ögonen för
det faktum att Social-Sverige alltjämt har kvar en hel del svarta
fläckar i form av s. k. nödlidande
minoriteter. En betydelsefull sådan
är barnfamiljerna i de allra lägsta
inkomstklasserna. Hur länge skall
det egentligen dröja, innan vi får
en offentlig utredning till stånd,
som ordentligt undersöker hur
många dessa familjer är, under
vilka förhållanden de nu lever, och
vilka åtgärder som krävs för att ge
dem en mer människovärdig tillvaro?
Ytterligare ett argument har spelat en viss roll i debatten om barnfamiljernas ekonomi, och vi skall
därför i korthet beröra det. Om två
familjer, en med och en utan barn,
har samma inkomst, blir barnfamiljens materiella standard lägst. Enligt nämnda argumentering är detta
orättvist. Genom att fostra upp
barn gör barnfamiljen en för samhället så värdefull insats, att den
genom samhällsingripanden bör
hållas skadeslös och ekonomiskt
kompenseras därför, och detta även
i sådana fall då den har normala
eller övernormala inkomster. Ett
dylikt ingripande kommer i realiteten att innebära att inkomster
107
skattevägen överförs från den
barnlösa familjen tillbarnfamiljen.
överföringen kan ske j form., .av
barnbidrag, barnavdrag eller på an.,.
nat sätt.
Emot denna argumentering kan
invändningar göras. Gifta par· utan
minderåriga barn – som gift sig •i
fertil ålder- är i det absoluta flertalet fall sådana som antingen kommer att få barn eller redan har haft
det. Endast drygt 10 procent av
dessa gifta par får inga barn, och
enligt läkarsakkunniga beror detta
i de allra flesta fall på att de inte
kan få barn. Dessa gifta par som
vill ha barn men inte kan få det,
uppfattar i regel sin barnlöshet som
en olycka, som en av livets stora
besvikelser. Kan det verkligen uppfattas som orättvist, om dessa barnlösa kan trösta sig med en något
högre materiell standard än barnfamiljen med samma inkomst? Och
om slutligen gifta par i relativt sällsynta undantagsfall avstår från
barn, trots att de kan få barn, bör
de då inte i ett någorlunda fritt och
demokratiskt samhälle få lov att
göra detta utan att utsättas för ekonomiska repressalier? Bör inte ett
sådant val falla inom ramen för det
fria konsumtionsvalet?
Naturligtvis kostar barn pengar.
Familjer som skaffar sig barn, får
därför avstå från en massa saker
som de utan barnen skulle haft råd
till. Men glädjen över barnen uppväger i regel mer än väl dessa besparingar och försakelser.
Också en bil kostar pengar, och
108
familjer som skaffar sig bil, får
därför avstå från en massa saker
som de utan bilen skulle haft råd
till. Men glädjen över bilen uppväger i regel mer än väl dessa besparingar och försakelser.
Det egendomliga i denna jämfö-
relse är, att när en familj skaffar
sig bil, så betraktas detta – trots
försakelserna – som uttryck för
en kraftig och glädjande standardhöjning. Men när en familj skaffar
sig barn, betraktas detta – åtminstone av våra professionella socialpolitiker- som uttryck för en nära
nog katastrofal standardsänkning.
ETT LEDMOTIV i den svenska socialpolitiska debatten har varit tesen
att barnfamiljerna till följd av
barnkostnaderna genomgående fått
bära en alltför tung börda och i
jämförelse med ensamstående och
barnlösa fått nöja sig med en orimligt låg konsumtionsstandard. Artikelrubriker sådana som »Barnfamiljerna- samhällets parias» är
karakteristiska för denna uppfattning.
Ett första villkor för en saklig debatt på detta område måste vara att
barnfamiljernas ekonomiska situation i jämförelse med andra familjeoch hushållstyper ordentligt utreds. Att detta hittills inte skett förklarar åtminstone delvis varför argumenteringen i så stor utsträckning förts med hjälp av känsloladdade slagord och missvisande generaliseringar. Med hjälp av ett färskt
statistiskt material över inkomstoch levnadskostnadsförhållandena i
vårt land år 1958 skall vi i denna
artikel i stora drag söka kartlägga
barnfamiljernas ekonomi.
Ur en »Preliminär redogörelse
för inkomst- och yrkesfördelningen
år 1958», utarbetad av statistiska
centralbyrån och daterad november
Av fil. dr SVEN RYDENFELT
1959 (föreligger när detta skrives
endast i stencilerad form), återger
vi följande uppgifter gällande antal
inkomsttagare med över l 200 kronors inkomst jämte medelinkomst
för olika civilståndsgrupper.
Antal Inkomstinkomst- medeltal
Civilstånd och kön tagare (kr)
Ogifta män 708 507 7 647
Ogifta kvinnor 540 437 6 350
Gifta män 1672178 13 030
Gifta kvinnor med
egen inkomst 708 227 4 905
Förut gifta män 148 621 8 589
Förut gifta kvinnor 266 396 6046
Redogörelsen upptar – med undantag för gruppen gifta kvinnorendast sådana personer som deklarerar för minst l 200 kronors inkomst. I de olika grupperna, särskilt bland de ensamstående, finns
emellertid ganska många som inte
kommer upp till denna inkomst.
Medelinkomsten räknat på totalbefolkningen inom varje grupp blir
därför lägre än vad siffrorna i föregående tablå utvisar. I efterföljande
tablå har vi räknat fram medelinkomsten för totala antalet personer
fyllda 17 år (enligt statistisk årsbok 1958, sid. 13) inom resp. grupper. Gifta män och kvinnor har slagits samman under beteckningen
gifta par. I sista kolumnen har vi
även räknat fram den genomsnittliga disponibla inkomsten efter
skatt.
InIn- komst
Totala komst- efter
Civilstånd och antalet medel- skatt
kön personer tal Kr Kr
Ogifta män 765 000 7150 5 950
Ogifta kvinnor 645 000 5 450 4 650
Gifta par 1 740 000 14 550 12 050
F. gifta män 180 000 7 250 6 000
F. gifta kvinnor 365 000 4 650 4 050
Om en ogift man har samma årsinkomst som ett gift par, bör han
kunna leva på en högre materiell
standard. Av föregående tablå
framgår emellertid, att ogifta män
i genomsnitt har mindre än hälften
av de inkomster som gifta par har.
Hur skall detta anmärkningsvärda
faktum förklaras?
Varför tjänar gifta män så mycket
mer än ogifta?
En del av skillnaden förklaras av
att de allra yngsta och de allra
äldsta årsklasserna med förhållandevis låga inkomster utgör en nå-
got större andel av de ogifta än av
de gifta männen. En annan och
sannolikt större del av skillnaden
förklaras av att de gifta i fråga om
förvärvsförmåga utgör ett positivt
urval, vilket också kan uttryckas så
att en relativt större del svaga,
sjukliga, partiellt arbetsföra eller
8- 603442 Svensk Tidskrift H. 2 1960
103
missanpassade med nedsatt förvärvsförmåga återfinnes i gruppen
ogifta. Slutligen arbetar av allt att
döma de gifta på det hela taget hårdare än de ogifta, vilket kan hänföras till vad man i vetenskapligt
språkbruk kallar en »pulb- och en
»push»-effekt. Den gifte mannen
har någonting att arbeta för, är fäst
vid sin familj och vill ge den en
hygglig standard. Men det händer
nog också att familjen aktivt driver på honom. Anmärkningar som
»Varför kan inte vi hålla oss med
bil, när Pär och Pål och alla andra
kan det?» har en förunderlig förmåga att sätta fart på den lataste
karl.
Enligt föregående tablå har ett
gift par i genomsnitt dubbelt så hög
disponibel inkomst efter skatt som
en ogift eller förut gift man. Utifrån dessa siffror ligger slutsatsen
nära till hands att ett gift par utan
minderåriga barn har ungefär
samma konsumtionsstandard som
en ensamstående ogift eller förut
gift man. En sådan slutsats är dock
helt felaktig.
Den gifte mannen har en hustru
som – om vi håller oss på det materiella planet – ger honom en omfattande service i form av matlagning, bakning, tvätt, klädvård, städning etc. För att få samma ,reella
standard skulle den ensamstående
ogifte eller förut gifte mannen få
anställa en hushållerska, och det
har han – om han har medelinkomst- ingen ekonomisk möjlighet att göra.
104
I realiteten är den gifte mannens
standard därför betydligt högre.
Missvisningen i tablån förklaras av
att hustruns faktiska inkomster av
sitt arbete i hemmet – i motsats
till hushållerskans eller hembiträ-
dets – är skattefria. Om dessa inkomster varit skattepliktiga, skulle
det gifta parets deklarationspliktiga årsinkomster ökat med ett belopp motsvarande vad dessa arbetsuppgifter skulle kostat, om utomstående arbetskraft anlitats. Säg
5- å 6 000 kr. skattefriheten är ett
av de sätt varpå samhället stimulerar äktenskapsbildningen och
gynnar äktenskapet som institution.
Även frånsett värdet av hustruns
arbetsinsatser i hemmet är det gifta
parets disponibla inkomster per
person i genomsnitt lika höga som
den ogifte eller förut gifte mannens
och betydligt högre än den ogifta
eller förut gifta kvinnans. Räknar
man med det marknadsmässiga
värdet av hustruns arbetsinsatser
-nödvändigt om uppgifterna skall
bli jämförbara- blir det gifta parets ekonomiska situation så överlägsen, att makarna mycket väl kan
ha ett eller två barn utan att deras
reella standard genomsnittligen
sjunker under de ensamståendes.
Den vanliga föreställningen att
barnfamiljernas reella standard
normalt skulle vara betydligt sämre
än ensamstående personers förefaller ogrundad.
Barnlösa familjers ocll
barnfamiljers standard
Kvar står nu uppgiften att jämföra standarden hos familjer utan
med standarden hos famlijer med
minderåriga barn. Har den barnlösa familjen samma inkomst som
barnfamiljen är det självklart, att
barnfamiljens materiella standard
blir lägst. En väsentlig uppgift i
detta sammanhang – liksom vid
jämförelsen mellan ogifta och gifta
– blir emellertid att undersöka
huruvida medelinkomsten hos barnlösa familjer skiljer sig från medelinkomsten hos barnfamiljer. statistiska centralbyråns förutnämnda
preliminära redogörelse för inkomstfördelningen 1958 skiljer inte
mellan gifta par utan resp. med
minderåriga barn och ger alltså på
denna punkt inga upplysningar.
En viss ledning för en dylik bedömning finner man emellertid i
den undersökning över levnadskostnaderna 1958 som Socialstyrelsen redovisar i Sociala meddelanden (Statistisk information, nov.
1959). I tabell 3 över konsumtionens fördelning finner man följande uppgifter gällande total konsumtion för personer under 67 år i olika
grupper (kronor per hushåll och
år):
Ensam man
Ensam kvinna
Makar utan barn
Makar med barn
8151
6 745
11 866
13 814
Kategorin »Makar med barn» i
föregående tablå avser >rena» barn- –
familjer. Räknar man med även
makar med minderåriga ochfeller
studerande på annan ort som Ulldersökningsåret uppnått högst 21
års ålder, stiger barnfamiljernas
genomsnittliga konsumtion från
13 814 till 14 083 kronor.
Liksom tidigare ifråga om inkomsterna gäller också här att siffrorna i föregående tablå inte är direkt jämförbara, därför att värdet
av hustrurnas arbete i hemmet inte
medräknats. I tidigare nämnda
redogörelse i Sociala meddelanden
skriver förste aktuarie Arne Näverfelt härom: :.En annan naturaförmån av väsentlig betydelse är husmödrarnas arbete i hemmet, vilket
tillför hushållen en mängd konsumtionsvaror och tjänster.»
Vid en jämförelse mellan barnlösa familjer och barnfamiljer bör
man också ta hänsyn till att värdet
av hustruns arbete i hemmet är
högre i den senare än i den förra
familjen. En make som förlorat sin
hustru, får normalt betala betydligt mer för en husföreståndarinna,
om han har minderåriga barn än
om han är ensam.Att en barnfamilj
kommer upp i en högre reell konsumtion, därför att hustrun här får
arbeta hårdare än i en barnlös familj, är i grund och botten samma
sak som att familjen kommer upp
i högre konsumtion ju hårdare
mannen arbetar.
Att makar med barn enligt närmast föregående tablå har en total
konsumtion om 13 814 kr., medan
makar utan barn endast har 11 866,
105
förklaras delvis av barnbidrag och
familjebostadsbidrag. För barnfamiljen som i socialstyrelsens nämnda undersökning har i medeltal 1,9
barn, utgör dessa bidrag i genomsnitt cirka l 050 kr. Detta är dock
inget nettotillskott. Ett överslag ger
vid handen, att barnfamiljerna genomsnittligen i skatt betalar omkring 40 procent av sina bidrag
själva. Även utan dylika statliga bidrag skulle den »rena» barnfamiljens konsumtion legat omkring
l 300 kr. över den barnlösa familjens. Räknar man in även barnfamiljer med studerande upp till 21
år, stiger skillnaden till l 600 kr.
Och räknar man slutligen även med
värdet av hustruns arbete i hemmet,
stiger skillnaden ytterligare.
Att barnfamiljernas genomsnittliga konsumtionsstandard rätt väl
tål att jämföras med de barnlösa
familjernas framgår också av följande tablå, vars uppgifter hämtats
ur förut citerade artikel i Sociala
meddelanden för nov. 1959. Siffrorna gäller det årliga värdet av
sådan konsumtion som brukar betraktas som tämligen lyxbetonad.
Makar
utan med
barn barn
Alkoholhaltiga drycker
och tobak 669 540
Nöjen och rekreation 170 241
Radio- och musikinstrument 295 225
Klockor, smycken m. m. 133 102
Bilar och motorcyklar 1045 1078
Att barnfamiljen i genomsnitt anser sig ha råd att offra mer av sina
106
inkomster på noJen och bilar än
den barnlösa familjen är onekligen
anmärkningsvärt.
På det hela taget synes den reella standarden hos familjer med
ett eller två barn i genomsnitt rätt
väl tåla att jämföras med standarden hos barnlösa familjer. I varje
fall gäller detta om ettbarnsfamiljerna, dvs. om bortåt hälften av alla
barnfamiljer.
Systemet med generella bidrag
Det material vi här presenterat
ger vid handen, att genomsnittsskillnaderna i reell standard mellan
barnfamiljer och övriga medborgare är för små och för osäkra för
att motivera ett system med generella bidrag åt barnfamiljerna. Under ett sådant system blir sannolikheten för att man överför inkomster
från sämre situerade till bättre nästan lika stor som motsatsen. I flertalet fall kommer överföringarna
att ske mellan personer med ungefär samma standard.
De siffror vi här anfört över genomsnittlig inkomst och standard
gäller emellertid en population, där
spridningen mellan de olika värdena är mycket stor. Av vårt lands
l 740 000 gifta män år 1958 hade
enligt inkomststatistiken över
300 000 under 6 000 kronors inkomst, medan 57 000 hade över
30 000.
Hur många av dessa 300 000 gifta
män med mindre än 6 000 kronors
inkomst som hade minderåriga
barn, framgår inte av statistiken.
Bekant är dock att ett stort antal
barnfamiljer i vårt land har så små
inkomster, att deras standard blir
oacceptabelt låg. Så små inkomster
att generella bidrag inte räcker som
hjälp.
Den som verkligen vill hjälpa de
allra sämst situerade barnfamiljerna till en människovärdig standard,
måste gå in för ett system med behovsprövade bidrag, och dessa bidrag måste för de mest vanlottade
vara betydligt större än de generella barnbidragen. Ekonomiskt utrymme för dylika bidrag kan emellertid i nuvarande statsfinansiella
läge inte beredas annat än genom
avveckling av de generella bidragen. En sådan avveckling får i
praktiken ske successivt, och det
statistiska material vi här anfört,
talar starkt för lämpligheten av att
börja med bidraget till första barnet.
Detta material stöder inom parentes dåvarande socialminister
Strängs yttrande 1953 (prop. nr
138), enligt vilket »det inte torde
kunna göras gällande; att det föreligger ett allmänt behov av särskilda stödåtgärder i fråga om
denna familjetyp» (ettbarnsfamiljen).
En svart fläck i Social-Sverige
Såväl allmänhet som politiker
slår sig gärna till ro vid tanken på
de generella barnbidragen, som
innevarande budgetår kostar bortåt
800 milj. kr. Man gör inte klart för
sig att den absoluta huvudparten
av dessa bidrag går till familjer
med normala eller mer än normala
inkomster, och att de bidrag som
går till de sämst ställda inte räcker
till för att lyfta upp dem ur misären.
Glädjande nog har på sistone allt
fler människor fått upp ögonen för
det faktum att Social-Sverige alltjämt har kvar en hel del svarta
fläckar i form av s. k. nödlidande
minoriteter. En betydelsefull sådan
är barnfamiljerna i de allra lägsta
inkomstklasserna. Hur länge skall
det egentligen dröja, innan vi får
en offentlig utredning till stånd,
som ordentligt undersöker hur
många dessa familjer är, under
vilka förhållanden de nu lever, och
vilka åtgärder som krävs för att ge
dem en mer människovärdig tillvaro?
Ytterligare ett argument har spelat en viss roll i debatten om barnfamiljernas ekonomi, och vi skall
därför i korthet beröra det. Om två
familjer, en med och en utan barn,
har samma inkomst, blir barnfamiljens materiella standard lägst. Enligt nämnda argumentering är detta
orättvist. Genom att fostra upp
barn gör barnfamiljen en för samhället så värdefull insats, att den
genom samhällsingripanden bör
hållas skadeslös och ekonomiskt
kompenseras därför, och detta även
i sådana fall då den har normala
eller övernormala inkomster. Ett
dylikt ingripande kommer i realiteten att innebära att inkomster
107
skattevägen överförs från den
barnlösa familjen tillbarnfamiljen.
överföringen kan ske j form., .av
barnbidrag, barnavdrag eller på an.,.
nat sätt.
Emot denna argumentering kan
invändningar göras. Gifta par· utan
minderåriga barn – som gift sig •i
fertil ålder- är i det absoluta flertalet fall sådana som antingen kommer att få barn eller redan har haft
det. Endast drygt 10 procent av
dessa gifta par får inga barn, och
enligt läkarsakkunniga beror detta
i de allra flesta fall på att de inte
kan få barn. Dessa gifta par som
vill ha barn men inte kan få det,
uppfattar i regel sin barnlöshet som
en olycka, som en av livets stora
besvikelser. Kan det verkligen uppfattas som orättvist, om dessa barnlösa kan trösta sig med en något
högre materiell standard än barnfamiljen med samma inkomst? Och
om slutligen gifta par i relativt sällsynta undantagsfall avstår från
barn, trots att de kan få barn, bör
de då inte i ett någorlunda fritt och
demokratiskt samhälle få lov att
göra detta utan att utsättas för ekonomiska repressalier? Bör inte ett
sådant val falla inom ramen för det
fria konsumtionsvalet?
Naturligtvis kostar barn pengar.
Familjer som skaffar sig barn, får
därför avstå från en massa saker
som de utan barnen skulle haft råd
till. Men glädjen över barnen uppväger i regel mer än väl dessa besparingar och försakelser.
Också en bil kostar pengar, och
108
familjer som skaffar sig bil, får
därför avstå från en massa saker
som de utan bilen skulle haft råd
till. Men glädjen över bilen uppväger i regel mer än väl dessa besparingar och försakelser.
Det egendomliga i denna jämfö-
relse är, att när en familj skaffar
sig bil, så betraktas detta – trots
försakelserna – som uttryck för
en kraftig och glädjande standardhöjning. Men när en familj skaffar
sig barn, betraktas detta – åtminstone av våra professionella socialpolitiker- som uttryck för en nära
nog katastrofal standardsänkning.