Dagens frågor


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Kongo i stöpsleven
Den 30 juni i är kommer den belgiska
överhögheten över Kongo att upphöra
och ännu en ny afrikansk stat att proklameras. Kongokonferensen i Bryssel
i januari-februari medförde det resultat, som man väl efter de svära oroligheterna i Belgiska Kongo under förra
året på de flesta håll väntat: en betydligt snabbare övergång frän kolonialvälde till självstyre än vad den
belgiska regeringen tidigare förutsett.
Under vårens lopp kommer val att genomföras dels till de sex provinsernas
deputeradekammare, dels till de båda
kamrarna i vad som förutses bli
Kongofederationens parlament. Valen
kommer att kontrolleras av den belgiska kolonialförvaltningen i samarbete med företrädare för de svartas politiska organisationer.
Den belgiska regeringens beslut att
samtycka till Kongos självständighetsförklaring den 30 juni är naturligtvis
i första hand ett resultat av nationalistpartiernas framgängsrika agitation
under de senaste åren, framför allt i de
större städerna, bland vilka Leopoldville frän början intog en särställning.
Men en bidragande orsak till att en för
alla parter någorlunda tillfredsställande uppgörelse kunnat uppnäs så
snabbt är paradoxalt nog de inbördes
motsättningarna mellan de infödda.
Dessa motsättningar har i viss män
spelat belgierna i händerna och möjliggjort för dem att skaffa sig de nödvändiga garantierna för sina viktigaste intressen, de ekonomiska.
Kongokonferensen ställde nämligen
utom allt tvivel att samma problem
existerar i Kongo som i alla de övriga
väst- och centralafrikanska stater, -om
redan vunnit eller som nu står på tröskeln till oberoende. Bakom det förvirrande och komplicerade spelet mellan
landets omkring ett fyrtiotal olika politiska partier eller partigrupperingar
skymtar man samma oförsonliga och
bittra motsättningar som i Ghana, i
Cameroun, i Nigeria och i flera av de
västafrikanska republiker som fortfarande i olika avseenden står under
fransk överhöghet: fiendskapen, avogheten och misstänksamheten mellan
städernas och kustlandets befolkning
å den ena sidan och stammarna ute i
»bushen» å den andra. Lika starka och
lika oförsonliga är motsättningarna
mellan de olika provinserna i det glest
befolkade jätteriket, vilka var för sig
har sina egna intressen att bevaka när
det starkaste, och ur vissa synpunkter
kanske det enda, sammanhållande
bandet mellan dem, den belgiska förvaltningen, bortfaller.
Omkring fyra femtedelar av Kongos
befolkning lever fortfarande helt och
hållet inom stamgemenskapens trånga
ram. Också i städerna bestäms de svartas »partitillhörighet» företrädesvis av
vilken stam de tillhör. De politiska
partierna är också i realiteten valorganisationer för de olika stammarna och
företräder nästan undantagslöst enbart
dessas särintressen, även då de inte
uteslutande kan betraktas som organisationer för bevarandet av de olika
stamhövdingarnas rättigheter och prerogativ. Endast i ett litet fåtal fall kan
man hos de olika politiska partigrupperingarna urskilja något som liknar
ett politiskt program. Partierna är i
huvudsak regionala organisationer
bakom ledare som stöds av sina egna
stammar och bekämpas av de övriga
stammarna.
Bakongostammarna i Leopoldvilleområdet har under sin ledare Kasavubu, grundaren av ABAKO, från början stått i spetsen för den nationalistiska agitationen. Mellan 1950 och 1957
var den kongolesiska nationalismen
helt enkelt Leopoldville och ABAKO.
Bakongos uppfattning av sig själva så-
som »högre utvecklade» än övriga
stammar i Kongo lade emellertid hos
dessa grunden till dels rivaliserande
nationaliströrelser, dels mer eller
mindre våldsamma reaktioner mot nationalismen som sådan. Bland de nationalistiska organisationer som så-
lunda uppstod märktes främst Mouvement National Congolais (MNC), vilken senare splittrades i två regionala
fraktioner, den ena i Kasai-provinsen
under Albert Kalondji och den andra
i stanleyville-området under Patrice
Lumumba.
Sin verkliga slagkraft erhöll dessa
nationaliströrelser först genom det
missnöje som uppstod bland den infödda befolkningen i samband med
den nedgång i de internationella rå-
varupriserna som slog igenom i Kongos
gruvdistrikt mot mitten av 1957 och
den arbetslöshet, som blev följden
därav. Det är karakteristiskt att reaktionen mot den nationalistiska frammarschen nästan omedelbart satte in,
såväl rent spontant som i mer eller
mindre förstulet samarbete med belgierna. Den sammanslutning som går
under namnet Nationella framstegspartiet och som av nationalisterna beskylls för att samarbeta med kolonialmakten i avsikt att skydda vissa stamhövdingars privilegier, synes sålunda
i allt väsentligt vara en försvarsorganisation gentemot nationalistpartierna
i städerna. Kongokonferensen visade
på ett närmast tragikomiskt sätt hur
79
dessa motsättningar mellan de olika
stammarna och deras organisationer
hotar att spränga den blivande kongolesiska staten så snart den belgiska
överhögheten upphör.
Ty de efterhand alltmer skärpta
stammotsättningarna har i landets
ekonomiskt mer utvecklade provinser
ytterligare förstärkt de rena separatiströrelser, som redan tidigare förekommit. Att ABAKO under Kasavubu
främst strävar efter en oberoende Bakongostat och ett återupprättande i
samarbete med regeringschefen »abbc»
Youlou i den franska Kongorepubliken
på andra sidan floden av det gamla
Bakongoriket, har aldrig varit någon
hemlighet. Bakongostammarna i Belgiska Kongo känner i allmänhet samhörighet med sina fränder i norr, medan de av allt att döma endast hyser
förakt för andra stammar på den södra
sidan av Kongofloden. Än mera lättförklarliga och välmotiverade separatisttendenser förefinns i gruvdistriktet Katanga, Kongos ekonomiska hjärtpunkt, där CONAKAT-partiet under
sin ledare Tshomba med benäget bistånd från de stora belgiska gruvbolagen och koncernerna strävar efter att
åtminstone ekonomiskt och finansiellt
avskärma sig från landets fattigare
delar.
Även om Kongo efter frigörelsen
inte omedelbart sprängs sönder eller
kastas ut i blodiga inbördeskrig eller
stamfejder är utsikterna för den nya
federationen sålunda knappast särskilt
ljusa. ständiga slitningar med eller
utan följande allmänt kaos kan förutses mellan och inom de sex provinserna, även om Belgien genom samarbete med de mera moderata kongolesiska ledarna lyckats avvärja Kasavubus och de extrema nationalisternas
krav på ett totalt och omedelbart svart
maktövertagande den 30 juni. Lyckligtvis kommer övergången från kolonialförvaltningen till självstyre att ske
80
någorlunda gradvis: de belgiska förvaltningstjänstemännen kommer att
stanna kvar på sina poster under övergångstiden, och belgisk lag kommer
också i fortsättningen att råda, intill
dess den nya lagstiftande församlingen
i federationen kan ersätta den. Sannolikt torde den nya statens institutioner för överskådlig tid vara bundna av
de internationella fördrag som tidigare
gällt, liksom de också torde samtycka
till att garantera säkerhet för belgiskt
och övrigt utländskt kapital i Kongo.
Till en början blir väl därför den
nya statens oberoende mera formellt
än reellt. Bl. a. kommer sannolikt Belgien att i viss mån delta i utformningen av federationens utrikespolitik,
och av dess sociala och framför allt
ekonomiska politik. Framtiden får utvisa huruvida de moderata elementen
bland de svarta kan tillvälla sig en så
stark ställning inom federationen att
man även på något längre sikt kan
räkna med ett för båda parter vinstgivande samarbete mellan det nya
Kongo och dess gamla belgiska moderland.
Den jugoslaviska balansgången
Misstron mellan Moskva och Belgrad
går nu in på sitt tolfte år. Det var i
juni 1948, som brytningen mellan
Sovjet och Jugoslavien blev definitiv.
Tito hade avvisat Stalins allt ivrigare
försök till rysk inblandning i landets
inre angelägenheter. stridigheterna
hade främst gällt jordbrukspolitiken
och industrialiseringen. Grälet resulterade som bekant i att Jugoslavien slutligen uteslöts ur Kominform.
Efter Stalins död i mars 1953 skedde
en gradvis förbättring av förbindelserna mellan de båda länderna, vilket
ledde fram till Chrusjtjovs, Bulganins
och Mikojans besök i Belgrad på försommaren 1955. Man beslöt återupptaga direkta förbindelser mellan rege·
ringarna. Det förklarades samtidigt
att det vore det enskilda landets ege1
sak att avgöra frågor rörande :.inr•
organisation, samhällssystem och so
cialistisk uppbyggnad». Detta var
realiteten en seger för Titos politik.
Under 1956 förbättrades relatio
nerna ytterligare. På XX. partikongres
sen i Moskva antogs en resolution om
att det kunde finnas flera vägar til
socialismen. Senare på året besökt•
Tito Moskva. Direkt kontakt återknötl
mellan partierna. Tesen om :.flera vä
gar till socialismen» fastslogs på nytt
Ett stort antal folkdemokratiska de
legationer besökte senare Belgrad, var
vid liknande deklarationer under
tecknades. Titos prestige inom de1
kommunistiska världen stod på sil
höjdpunkt.
Den politiska avspänningen varad•
emellertid inte till årets slut. Polen
och Ungern-konflikterna på höste1
1956 och förmodligen till en del äve1
den ideologiska oron inom Sovjet:
egna gränser föranledde Sovjetunio
nen att tvärt kasta om sin politik mo
Jugoslavien. Jugoslavien beskylldes fö1
att försöka splittra den kommunistisk;
världen och för att vara huvudansva
rigt för händelserna i Polen ocl
Ungern. Tidigare av Sovjetunionen ut
lovade krediter (motsvarande ca 281
miljoner dollar) förklarades suspende
rade.
Läget förbättrades 1957. Chrusjtjo’
och Tito träffades i Rumänien. Kre
diterna skulle på nytt utgå. Men reda1
i november samma år förvärrades si
tuationen igen. Jugoslavien vägrad<
nämligen att underteckna den kom
monistiska s. k. 12-nationersdeklara
tioneo om strid mot revisionism ocl
godkännande av politisk och ideolo
gisk enighet under ledning av Moskva
Trätan steg mot sin kulmen i apri
1958. En ny kampanj mot Tito släpp
tes lös. Krediterna suspenderades p:
nytt. Förhållandet mellan Jugoslavien
<>ch östblocket kännetecknades sedan,
fram till mitten av 1959, av ömsesidig
kyla och misstrogenhet.
Suspenderingen av de ryska krediterna måste ha varit ett hårt slag
för Jugoslaviens ekonomiska liv. Den
.industriella utbyggnaden hämmades.
Kraftverksbyggen fördröjdes och planerad industrikapacitet uppnåddes ej.
Exportmöjligheterna sjönk och ledde
till ett dåligt valutaläge. Jugoslavien
vände sig därför västerut och lyckades få krediter från bl. a. Förenta staterna och England. Förenta Staterna
bidrog till början av 1959 med inemot
40 miljoner dollar och England med
ett pundbelopp motsvarande 8 miljoner dollar. Dessa belopp räckte emellertid inte långt för att ersätta bortfallet av de ryska krediterna. Det torde
därför vara ganska uppenbart, att hela
den jugoslaviska produktionsutvecklingen rönt menlig inverkan på kreditindragningen.
Under 1959 ökades emellertid kreditgivningen väsentligt från icke-kommunistiska länder. Förenta staterna
bidrog med 51,5 miljoner dollar, England med 3 miljoner pund, Japan med
10 och Italien med 50 miljoner dollar.
Samtidigt förbättrades det politiska
klimatet mellan Moskva och Belgrad
eller i varje fall mellan östblocket
och Belgrad. Det visade sig flera tecken på att isoleringen från östblocket började uppluckras här och var.
Betecknande nog var det polackerna,
som gick i spetsen för en förbättring
av förhållandena. Under sommaren
deltog en polsk fackföreningsdelegation i de slovenska arbetarrådsstyrelsernas kongress i Zagreb. Förutom
rent fackliga polska delegater deltog
även representanter för polska kommunistiska partiet.
Polackerna föreslog vidare flera
gånger under 1959, att östblocksstaternas ekonomiska förbindelser med
l~
81
Jugoslavien skulle förbättras och utvidgas. Motiven bakom dessa förslag
torde bl. a. ha varit en önskan att förmå Jugoslavien att inte uppträda som
östblockets konkurrent på de underutvecklade ländernas marknad, och
dessutom en viss önskan att få i gång
ett samarbete med Jugoslavien för att
utnyttja Donau-kraften rationellt.
Polen gav också exempel på praktiskt samarbete med Jugoslavien. Ett
samarbetsavtal beträffande fredligt utnyttjande av atomkraft slöts. Varuutbytet ökades. Den nya sympatien fördunklades emellertid ett ögonblick
genom att Jugoslavien utvisade den
polske militärattachen.
Polens påtagliga ansträngningar att
söka luckra upp östblockets isolering
av Jugoslavien kan ha flera orsaker,
av vilka ingen för närvarande låter sig
utväljas som den förnämsta. Hittills
har allt manövrerande legat på fackområdena, vid sidan om partiapparaten. Utan partiinstansernas vetskap och
godkännande har det dock icke kunnat ske. Det har uppenbarligen ej heller kunnat ske utan Sovjetunionens
medgivande. Det diplomatiska umgänget mellan Moskva och Belgrad har
även den senaste tiden kännetecknats
av mildare tongångar med hyllningstelegram och annat, som bidragit att
förhöja stämningen. Ett mera betydelsefullt faktum är att den jugoslaviske ekonomiministern besökt Moskva
och att förhandlingar upptagits i Belgrad mellan de båda länderna angå-
ende »finansiella frågor». Bakom den
officiella rubriceringen »finansiella
frågor» torde dölja sig samtal om krediterna. Allt detta tyder på ett närmande, men man bör å andra sidan
icke glömma bort, hur snabbt situationerna växlat i detta tolvåriga rävspel.
Påtagliga fakta torde emellertid
vara, att Jugoslavien är i starkt behov
av de suspenderade krediterna och ur
82
just den synpunkten inte bör ha nå-
got emot ett närmande från östblockets sida. Moskvas mer eller mindre
modererade önskan att få Jugoslavien
fastare knutet till östblocket har självfallet många motiv. Ett mera påtagligt
torde vara elimineringen av de ideologiska och praktiska besvärligheter,
som förorsakas av Titos uppträdande
i de underutvecklade länderna med
sin revisionism och på deras marknader med sin irriterande konkurrens.
Försvarsöverenskommelsen upphör
Under fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen slår försvarsministern
fast att försvarsöverenskommelsen gäller de tre budgetåren 1958/61 och att
det nu aktuella året 1960/61 följaktligen är överenskommelsens sista år.
Eftersom tidsperioden enligt 1958 års
beslut inte var närmare preciserad än
till tre å fyra år innebär detta att man
i tillämpningen stannat vid periodens
nedre gräns. Nya överläggningar mellan de demokratiska partierna om försvarsutgifterna annonseras till i höst.
Då förväntas den Xlmebyska besparingsutredningen ha hunnit redovisa
sina bedömanden så att dessa skall
kunna beaktas vid överläggningarna.
Regeringens ambition har uppenbarligen varit att söka fullfölja försvarsöverenskommelsen genom att
fortsätta efter försvarsbeslutets ekonomiska riktlinjer. I enlighet med dessa
har såväl en höjning av årets totalsumma på 2 1/o procent för teknisk utveckling som – i varje fall formellt –
kompensation för löne- och prisstegringar inarbetats i nästa budgetårs
kostnadsram. Prisstegringskompensationen har beräknats efter den diskutabla och ur försvarets synpunkt
synnerligen ofördelaktiga s. k. försvarsindexmetoden, som helt utgår
från prisutvecklingen på civila varor,
vilken följer andra lagar än de för
krigsmateriel rådande. Då statsmakterna emellertid på ett tidigt stadium,
innan metodens praktiska konsekvenser kunde överblickas, fann för gott
att godtaga den, torde det väl nu vara
utsiktslöst att åstadkomma en ändring
till förmån för en mera rättvisande
metod.
Med utgångspunkt i årets försvarsbudget på 2 776 miljoner kronor har
ökningen på 2 1 /. procent beräknats
till 69 miljoner kronor och kompensationen för prisfördyringar till 16 miljoner kronor. Ett belopp på 3 miljoner
kronor har dock samtidigt avräknats
på totalsumman. Denna åtgärd motiverar departementschefen med att den
får anses utgöra återbetalning av medel, som på sin tid användes i arbetslöshetsbekämpande syfte för översynsarbeten på vissa örlogsfartyg. Arbetena tillmättes ur militär synpunkt
ringa eller intet värde eftersom de låg
helt utanför den marina planläggningen och utfördes på fartyg, som
snart skulle falla för åldersstrecket
och utrangeras. Förfarandet är underligt och man kan bara hoppas att socialutgifter i fortsättningen helt och
fullt skall drabba de anslag, som är
avsedda för dylika ändamål. Även ett
annat utgiftsändamål av social art,
nämligen höjning av familjepenningens maximibelopp, vilket beräknas leda till merutgifter på omkring
2 miljoner kronor, har behandlats på
ett säreget sätt. Förebärande att höjningen inte föranleds av ökade levnadskostnader och av den anledningen inte är kompensationsberättigad, har de två miljonerna pressats
in i den i 1958 års prisläge fixerade
kostnadsramen. Det kan synas småaktigt att så mycket orda om en reducering på sammanlagt 5 miljoner i en
försvarsbudget på nära 3 miljarder,
men det är pengarna på toppen, som
betyder mest ur effektivitetssynpunkt.
De går ograverade till materielanskaffning och eftersom den militära planläggningen omspänner sjuårsperioder,
betyder ett bortfall på 5 miljoner ett
budgetår, en förlust på 35 miljoner i
en sjuårsplan, vilket exempelvis kan
betyda en infanteribrigad, en attackubåt eller en jaktdivision mindre på
längre sikt. Enligt ovan har försvarsbudgeten för 1960/61 beräknats till
(2776+69+16-3=) 2858 miljoner
kronor. Därtill kommer ett anslag på
60 miljoner kronor för reglering av
eventuella kommande prisstegringar
efter 1 juli i år.
Den avvägning mellan vapen och vapenbärare, som budgeten ger ett ekonomiskt uttryck för, följer 1958 års
riktlinjer. Utförda strategiska studier
har hittills inte givit några resultat
som kan motivera ett annat ställningstagande idag än vid tidpunkten för
1958 års beslut, hävdar försvarsministern.
I propositionen ges många goda
exempel på betydelsefulla anskaffningar och utvecklingsarbeten. I år
kommer jaktplanet Draken i sin första
version och nattjaktversionen av Lansen att ersätta äldre flygplantyper.
Den målsökande jaktroboten Sidewinder kommer att förstärka jaktflygets beväpning och ytterligare anskaffning av jaktrobotar kan aktualiseras. Ett förband av luftförsvarsrobot
Bloodhound är under uppsättning.
Luftförsvaret förstärkes ytterligare genom att utbyggnaden av ett nytt och
effektivare luftbevaknings- och stridsledningssystem påbörjas. Under nästa
budgetär kommer även den svensktillverkade attackroboten att tillföras attackflyget. För armens del nämns som
exempel att nya stridsvagnar av typ
Centurion är aktuella för anskaffning
samt att orobeväpning av artilleriet,
förbättring av pansarvärnsvapen och
signalmateriel är på gång. Anskaffningen av bland annat lastterrängbilar
83
och bandvagnar påskyndar armens
motorisering. För marinens vidkommande pekas på anskaffning av ubå-
tar, uppförandet av nya kustartilleribatterier, genomgripande moderniseringsarbeten på jagare och utveckling
av torpedvapnet.
Armen och flygvapnet fortsätter i
stort sett enligt den utvecklingskurva
försvarsbeslutets riktlinjer angav. Armechefen har framlagt riktlinjer för
materielanskaffningen under de närmaste åren och de godtas i princip.
Med smärre reduceringar föreslår departementschefen att armens tygmaterielplan fastställs för sjuårsperioden
1960/67. Däremot kan han inte tillstyrka ett utsträckande i tiden av planerna för intendenturmateriel. För
flygvapnets del innebär övergången
till mera bränslekrävande flygplantyper en fortsatt stark stegring av underhållskostnaderna. En viss omfördelning i förhållande till den ursprungliga planeringen har därför gjorts mellan anslagen till anskaffning av flygmateriel och underhållsanslaget.
Försvarsbeslutet 1958 lämnade frå-
gan om marinens framtida utformning
öppen. Man skulle avvakta ytterligare
utredningar, som uppdrogs åt chefen
för marinen. Förra våren överlämnade
denne sin Marinplan 1960 till Kungl.
Maj:t. Planen upptog förslag om en reducerad marinorganisation inom en
medelsårskvot av 420 miljoner kronor
under åren 1960/67.
statsrådet förklarar att möjlighet
inte föreligger att inom försvarets
totala kostnadsram med bibehållen
handlingsfrihet bereda utrymme för
marinen i den omfattning marinplanen förutsätter utan minskningar på
andra försvarsgrenar med rubbning i
försvarsavvägningen som följd. I stället föreslås en kostnadsinriktning för
marinen, som i huvudsak ansluter till
överbefälhavarens alternativ, vilket
innebär en inriktning mot en medels- 84
årskvot av 385 miljoner kronor för
närmaste sjuårsperiod. Inom denna
ram framläggs också – liksom ifråga
om armen och flygvapnet – sjuåriga
betalningsplaner för materielanskaffning. Därmed ges marinen bättre möjligheter till långsiktsplanering och en
med övriga försvarsgrenar överensstämmande anslagsteknik. För bestämmandet av det materiella innehållet
bedöms marinplanen utgöra en god
grund, ehuru kvantiteten måste anpassas till medelsresurserna.
I 1958/59 års budget anvisades 68
miljoner kronor för vissa speciella
ändamål, som inte då kunde överblickas varför medlen tills vidare ställdes
till Kungl. Maj:ts disposition. Enligt
statsutskottets utlåtande och riksdagens beslut, skulle – sedan sagda
ändamål tillgodosetts – eventuellt
resterande medel tillföras marinen så-
som kompensation för en del av de
utgifter avbeställningarna av jagarna
Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg fört med sig. Av
medlen kvarstår i dagsläget 22 miljoner kronor, vilka överbefälhavaren i
enlighet med statsutskottets utlåtande
haft anledning räkna marinen tillgodo.
I sitt yttrande till Kungl. Maj:t i höstas
över myndigheternas äskanden tillstyrkte överbefälhavaren 385 miljonersalternativet för marinen. Alternativet, som innebär övergång till en
starkt reducerad marinorganisation,
förutsatte för att anpassningen till
denna nya organisation skulle kunna
ske smidigt, att de 22 miljonerna anvisades marinförvaltningen. Det är
därför förvånande att försvarsministern utan motivering deklarerar, att
han inte kan biträda överbefälhavarens förslag. Detta opåkallade ingripande i dispositionen av redan anvisade medel rubbar den militära försvarsavvägningen. Riksdagen torde ha
anledning närmare granska denna försvarsministerns propå bland annat därför att den synes oförenlig med statsutskottets utlåtande i ämnet och tidigare riksdagsbeslut.
Det blir tydligen inte heller i år
något av med :.forskning i syfte att
framtaga tekniskt och ekonomiskt underlag för ett framtida ställningstagande till frågan om konstruktion för
atomvapen». Regeringen gör dock gällande att försvarets forskningsanstalt
genom en snäv tolkning av 1958 års
beslut ansett sig förhindrad att utföra
en fullständig skyddsforskning. Närmare direktiv för forskningsanstalten
i detta hänseende ställs i utsikt. Att ytterligare resurser inom området befunnits nödvändiga kan utläsas av att ett
tiotal nya tjänster föreslagits för kvalificerade forskare och att anstaltens
anslag föreslås ökas med drygt 13 miljonor kronor.
Kanslichefen Wallen har såsom särskilt tillkallad sakkunnig inom försvarsdepartementet utarbetat en promemoria vari den civila medverkan
och kontrollen av verksamheten inom
försvaret kartlagts. Departementschefen hoppas att utredningen bland annat bör bidraga till att skingra eventuella missuppfattningar rörande den
omfattning civil expertis tas i anspråk för krigsmaktens räkning. När
det inom skilda områden kan bli aktuellt med en omprövning av hittillsvarande ordning, måste den primära
synpunkten vara att de olika frågorna
blir fackmässigt behandlade. Distinktionen militär contra civil får inte·
alltför mycket skjutas i förgrunden, då
i så fall risk föreligger, att sakliga
aspekter på försvarets komplicerade·
problem lätt kan komma att undanskymmas.
’ slutligen kan nämnas en detalj i.
statsverkspropositionen, som omedel-·
bart tilldrog sig stor uppmärksamhet i
press och riksdag. Försvarsstabens.
tidskrift Kontakt med krigsmakten
föreslås nedläggas från och med bud–
getårsskiftet Något sakligt motiv anges inte. Bland annat mot bakgrunden av den vikt försvarsministern så
sent som strax före jul i ett interpellationssvar tillmätte den militära upplysningstjänsten, ter sig förslaget förbryllande. Något underlag i nyligen
verkställda officiella utredningar om
krigsmaktens presstjänst för åtgärdens
vidtagande finns inte och inte heller
har försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnds uppfattning inhämtats. Besparingsmotiv kan knappast ha
varit vägledande, det rör sig om så
blygsamma belopp. Det är väl snarare
så, att man i kanslihuset anser och
blivit irriterad över att militären i sin
strävan att sprida objektiv och saklig
information kommit att tangera politiskt ömtåliga områden. Som en liten
påminnelse om att regeringen inte
ostraffat ser en sådan användning av
statens medel och för att militären
skall förstå lämpligheten av att försvarets presstjänst i första hand anpassas efter inrikespolitiska hänsynstaganden även om detta sker på bekostnad av sakligheten, dras nu Kontakt
med krigsmakten in.
Socialdemokratisk attitydförändring?
,Fritt konsumtionsval och fritt val av
arbetsplats är avgörande grundvalar,
fri konkurrens och fritt företagarinitiativ är viktiga element i socialdemokratiens ekonomiska politik.:. Så lyder
en av satserna i den västtyska socialdemokratiens nyligen antagna program i Bad Godesberg. Åtminstone av
ordalydelsen att döma föreligger här
en markant omsvängning i tänkandet.
I detta sammanhang frågar man sig,
om denna socialdemokratiska attitydf.örändring är något, som enbart begränsas till Västtyskland. Hur ställer
sig den svenska socialdemokratien? Är
85
man också här i landet beredd att revidera. sin negativa inställning till det
enskilda näringslivet och den fria konkurrensen?
En god ledning vid bedömningen av
dessa frågor har man i två nyligen utgivna publikationer, dels den socialdemokratiska programkommissionens
förslag till nytt politiskt program, dels
tio enskilda debattinlägg, som sammanställts under rubriken »Inför 60-talet».
Det största intresset tilldrar sig därvidlag av naturliga skäl förslaget till
nytt partiprogram, inte minst därför
att programkommissionen bland sina
ledamöter räknat såväl Tage Erlander
som Gunnar Sträng, Torsten Nilsson
och Ragnar Edenman. Det torde följaktligen vara berättigat att här tala om
synnerligen auktoritativa deklarationer.
Vad gäller just inställningen till det
enskilda näringslivet har denna tvivelsutan uppmjukats i viss utsträckning, om man företar en jämförelse med
1944 års socialdemokratiska program.
Där höll man alltjämt fast vid satser,
som i vart fall avfattats i nära anslutning till de gamla marxistiska tankegångarna. Socialisering i viss omfattning föreföll att ha åtminstone en teoretisk aktualitet. Naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter, transportmedel och kommunikationsleder
skulle överföras i samhällets ägo »i all
den omfattning» det var nödvändigt
för att förverkliga en »planmässig
folkhushållning». Fullt lika kategoriskt uttrycker man sig inte i det nya
förslaget. Nu vill man »i samhällets
ägo eller under samhällets kontroll»
överföra »naturtillgångar och företag i
all den omfattning det är nödvändigt
för att tillvarata viktiga medborgarintressen», men samtidigt är man beredd att främja »nyskapande företagsamhet i kollektiva och enskilda former inom alla viktiga samhällsområ-
den».
86
studerar man förslaget till nya
»grundsatsen, finner man emellertid
snart, att mycket av socialismens
gamla surdeg finns kvar. »Den fria
konkurrens, som ursprungligen var
kapitalismens kännetecken, har efterträtts av en ordning med kartellöverenskommelser och privata regleringar,
bestämd utifrån företagarnas vinstintressen», heter det här. överhuvudtaget har man intet positivt att andraga,
då det gäller det enskilda näringslivet,
även om kritiken inte tar sig fullt ut
lika stötande former, som man vant
sig vid sedan tidigare. »Den konkurrensmentalitet», sägs det vidare, »som
präglar det kapitalistiska samhället,
har samtidigt bidragit till att skapa
psykologiska problem för många människor. överdrivna krav på framgång
och prestige driver människorna till
en inbördes tävlan, i vilken många
måste förlora och därmed ofta får en
känsla av misslyckande. Samarbetsvilja och solidaritet har länge vunnit
alltför liten uppskattning i den dominerande idealbildningen.»
I bjärt kontrast mot den av traditionella fördomar dikterade inställning till det fria näringslivet, som i
stort alltjämt kommer till uttryck i
det socialdemokratiska programförslaget, står ett debattinlägg av fil. lic.
Assar Lindbeck i »Inför 60-talet». Författaren har på ett berömvärt sätt sökt
frigöra sig från den snäva partibundenheten. I stället för att diskutera det
»politiskt möjliga» har Lindbeck velat
framföra sin egen syn på vad han kallar det »politiskt önskvärda». I mångt
och mycket utgör Lindbecks inlägg en
svidande vidräkning med den socialdemokratiska politiken överhuvud. I
stor utsträckning kan han också sägas
vederlägga vad den socialdemokratiska programkommissionen kommit
fram till.
»En lämplig arbetshypotes för den
statliga näringspolitiken», skriver
Lindbeck bl. a., Ȋr att man accepterar
den fria prismekanismens resursförfördelning, utom när speciella skäl
kan anges för att förkasta densamma.
’Bevisbördan’ bör alltså ligga hos dem
som vill förkasta den fria marknadshushållningens resultat.» Lindbeck anser det vara av central betydelse med
konkurrensstimulerande åtgärder och
anför som exempel på vad som i detta
hänseende gjorts från statens sida dels
arbetet på att skapa en europamarknad, dels den nya näringsfrihetslagstiftningen. »Socialdemokratin», säger
han, »torde emellertid få svårt att göra
helt tillfredsställande insatser på detta
område, förrän man gjort sig av med
sin ambivalenta inställning till konkurrens inom näringslivet. En samarbetsideologi är på många områden utmärkt för ett demokratiskt reformparti. Den är emellertid inte särskilt
lämpad, när det gäller att åstadkomma
en effektivt fungerande privat sektor i
näringslivet.»
Om än anpassningen till en ny tid
och förändrade förhållanden går långsamt för dagens socialdemokratiska
ledarskikt, bör det likväl finnas anledning att hoppas på framtiden. Inom
vissa kretsar av den yngre socialdemokratien är man uppenbarligen
inne på tankegångar, vilka på sikt bör
kunna göra det möjligt att få till stånd
en fruktbärande samverkan i svensk
politik. Mycket talar dock för att den
erforderliga luttringen för den svenska
socialdemokratien liksom fallet varit
för den västtyska går över en längre
tids oppositionsställning, som på allvar tvingar till eftertanke och självprövning.
Det borgerliga skattesänkningsförslaget i Danmark
Den gemensamma programförklaring,
som i höstas beslutades av de båda
danska borgerliga partierna, Venstre
och Det konservative Folkeparti, behandlades i denna tidskrifts sista nummer föregående är. Detta program
innehöll emellertid endast huvudlinjerna för den politik, som partierna
avsåg att följa. strax innan det danska
folket började författa sina självdeklarationer, har de borgerliga nu offentliggjort ett detaljerat skattesänkningsprogram, som kommer att innebära en besparing för de danska
skattebetalarna med i genomsnitt 20
procent.
Förslaget innebär emellertid inte
endast en skattesänkning för samtliga
skattskyldiga, den innefattar även en
rad principiella förändringar av
skattesystemet. Detta innebär givetvis
att sänkningen inte drabbar likformigt. Det är de större inkomsttagarna,
som denna gäng fått nöja sig med en
väsentligt mindre skattesänkning än
den genomsnittliga. Den viktigaste förändringen är, att man i likhet med
vad som redan gäller i exempelvis
England och Västtyskland och som
förordats av det svenska högerpartiet,
vill införa tudelningsprincipen vid beskattning av äkta makar. Denna innebär att makarnas gemensamma inkomst, oavsett om endast den ena har
inkomst eller om de har olika stora
inkomster, delas mitt itu och vardera
maken taxeras för halva inkomsten.
Härigenom hindrar man de skadliga
verkningar som progressionen i skattesystemet får vid sambeskattning, och
som är så påtagliga i det svenska
skattesystemet. Tudelningsprincipen
skall även tillämpas på ensamstäende
familjeförsörjare. På familjebeskattningens område föreslås vidare att
barnavdragen höjs till 1 000 dkr för
första barnet och 1 250 dkr för följande barn. Utöver dessa barnavdrag
erhåller inkomsttagare med mindre än
12 000 dkr i inkomst en skattereduktion enligt en fallande skala från 240
till 30 dkr per barn. Härtill kommer
7- 603442 Svensk Tidskrift H. 21960
87
att det skattefria bottenbelopp, som
inte beskattas och som således motsvarar våra ortsavdrag, höjs till 2 500 dkr
per person.
skattesänkningsförslaget siktar emellertid också på att stimulera sparandet och nyföretagandet. Den nedre
gränsen för förmögenhetsskatten höjs
från 50 000 till 100 000 dkr. Samtidigt
härmed sänks även förmögenhetsskattens uttagningsprocent. Väsentliga lättnader införs beträffande fastighetsskatten, som enligt förslaget beräknas
minska med 96 millioner dkr, liksom
beträffande aktiebolagsbeskattningen,
som reduceras med 50 millioner dkr.
Den särskilda ungdomsskatt, som nu
drabbar ungdomar som inte sparar ett
visst belopp varje år, försvinner, och
istället får alla skattebetalare årligen
dra av upp till 1 500 dkr på nysparande under året. De sparade beloppen får inte förbrukas inom fem år
från avsättningen, men i gengäld är
placeringen tämligen fri. Det går så-
lunda att placera dem såväl i bank
som i egen bostad, rörelse och aktier.
Medlen får även tas i anspråk för studier och familjebildning. Vidare får
personer som startar rörelse rätt att
under de första fem åren dra av 1 500
dkr om året på de skulder de kan ha
tvingats ikläda sig vid etableringen.
För svenskt vidkommande finns det
mycket att lära av detta danska exempel. Det visar klart, hur stora möjligheter det finns att åstadkomma borgerlig enighet om både väsentliga
skattelättnader för medborgarna i gemen och en rimlig omläggning av
skattesystemet i familjevänlig, sparvänlig och företagsvänlig riktning. Det
fordras blott att de borgerliga partierna kan skaka av sig från en gången
tid kvardröjande inbördes misstänksamhet och koncentrera sig på det vä-
sentliga. Att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet och ge oss en stabil borgerlig regering!
88
Just på skattepolitikens område torde det vara viktigare än annorstädes
att de borgerliga partierna uppträder
på en samlad linje. Vi har ju nämligen under många år liksom i Danmark haft en allt snabbare inkomstsocialisering. Den har nu blivit så
kraftig i Danmark att hälften av varje
inkomststegring i landet tillfaller det
allmänna. Tack vare progressionen i
skattesystemet förstärks denna inkomstsocialiseringseffekt automatiskt,
så att för varje år en allt större del
av inkomststegringarna tillfaller staten. Socialdemokraterna behöver således inte ens genomdriva några politiska beslut för att leda utvecklingen
i den riktning de syftar. De bägge·
danska partierna har också klart deklarerat att ett av huvudmotiven bakom skattereformen är att förhindra
en socialisering :.kattevägen.
Princip eller person
Några motionärer med hr Axel Strand
i spetsen har väckt förslag om en per~
sonlig professur i modern politisk och
social historia för docenten Sven Ulric Palme. Det är i och för sig tilltalande i dessa bistra tider att för en
gångs skull få se ett förslag framföras
om en ny lärartjänst i en humanistisk
vetenskap, och den föreslagne har obestridligen en i flera konkurrenser vitsordad god professorskompetens. Trots
detta är emellertid motionen ägnad att
väcka flera betänkligheter av principiell natur.
Den föreslagna tjänsten skulle knytas till delämnet :.modern politisk och
social historia». Just för denna del av
historien beslöt riksdagen efter proposition inrättandet av två ordinarie
– alltså icke personliga – professurer
redan under det senare 1940-talet.
Detta principbeslut har emellertid av
obekant skäl aldrig förverkligats. Docenten Palmes egentliga specialitet är
svenskt 1400- och 1500-tal. Det är där
han har gjort sin väsentliga vetenskapliga insats. Inom den moderna historien är hans enda hittills offentliggjorda arbete, bortsett från smärre
uppsatser och artiklar av mer efemär
art, hans förra året utgivna lilla bok
om Karl Staaff och storstrejken. Den
saknar ingalunda förtjänster och har
givetvis bidragit till att fånga LO:s
uppmärksamhet. Men att den i och för
sig skulle räcka till underlag för en
professorskompetens i modern historia, om vanliga krav skall ställas, kan
knappast på allvar göras gällande. Om
nu denna personliga professur tillkommer i stället för de tidigare i princip beslutade ordinarie, skulle det
innebära, att andra intresserade yngre
historiker och statsvetenskapsmän
med historisk inriktning berövades
möjligheterna att tävla till förmån för
en konkurrent, som aldrig styrkt sin
överlägsenhet över dem just på detta
fält.
Det är i högsta grad önskvärt, att
någonting göres för att främja studiet
av den nyaste historien. Men detta bör
ske genom inrättandet av de redan beslutade ordinarie lärostolarna. Docenten Palme skulle då ha möjlighet att
tävla om dem i vanlig ordning. Det
gäller i alldeles särskild grad, när det
blir fråga om ett så brännbart stoff
som det senaste halvseklets historia,
att statsmakterna måste avhålla sig
från allt, som kan ge intryck av belö-
ning för visad Gesinnungstiichtigkeit.
Man skulle då naturligtvis i stället
kunna tänka sig en personlig professur i historia utan närmare specialisering. Men även där möter svårigheter.
Docenten Palme är visst inte den ende
obefordrade historiker här i landet,
som har styrkt god professorskompetens. I själva verket blev han i senaste
konkurrens av stora majoriteter i de
akademiska instanserna satt först i
tredje rummet. Den historiker, som
sattes i det andra, är alltjämt utan ordinarie tjänst.
Om de praktiska förhållandena
emellertid skulle göra det påkallat att
just nu rädda docenten Palme ät vetenskapen – och med en forskare av
hans utmärkta begåvning är detta förvisso synnerligen önskvärt – finns
det en mindre kontroversiell möjlighet, som visat sig gångbar i andra fall.
Man skulle efter mönster frän andra
fakulteter kunna inrätta en personlig
tjänst ät honom i laboratorsgraden
(precentur). Därmed skulle ingen annans rätt trädas för nära, och riksdagsmajoriteten skulle pä ett ömtåligt
område undvika varje sken av politisk
belöning.
Upplysnin~sverksamheten inom
försvaret
Den gamla antimilitarismen blommade upp igen under en debatt om
den militära upplysningsverksamheten
i riksdagens andra kammare i december förra året. Två interpellanter -·
en socialdemokrat och en kommunist – begärde upplysningar om ett
cirkulär, som sänts ut till vissa myndigheter inom försvaret och i vilket
armestaben gjort en saklig granskning
av boken »Nej till atomvapen». Kritikerna ondgjorde sig över en del härda
omdömen i cirkuläret, utan att dock
kunna påvisa att de var felaktiga, och
ansåg det dessutom »Uppseendeväckande dumt» att man i samma cirkulär
presenterat författarna bakom boken,
vilkas namn och inställning dock länge
varit kända i den offentliga debatten.
I själva verket syftade naturligtvis kritiken längre än sä: man ville hindra
försvarets ledning frän att – som man
insinuerade – bedriva »krypskytte»
mot regeringen genom att beskära den
militära yttrandefriheten.
89
Försvarsministerns uppträdande under denna debatt var märkligt och bidrog inte att öka hans pondus. I stället för att lugnt tillbakavisa de oberättigade beskyllningarna mot försvarets
män bidrog han till att skärpa debatten genom att beteckna det rent informativa cirkuläret som »räd och anvisningar» för myndigheterna. Och
medan högerns representanter kraftigt
vände sig mot varje ansats till likriktning och mörkläggning av upplysningsverksamheten inom försvaret, uttalade sig försvarsministern pä ett
dunkelt och mångtydigt sätt i denna
fråga. De militära myndigheterna hade
full frihet att i sina officiella framställningar redovisa sina synpunkter,
förklarade han visserligen men tillade
samtidigt, att den militära upplysningsverksamheten inte fick innebära
någon inblandning i den politiska debatten. Den fick inte driva polemik i
politiska frägor, där statsmakterna
inte tagit ställning, och den fick inte
heller utöva kritik mot av statsmakterna fattade beslut. Den statligt betalda upplysningsverksamheten fick
bara befatta sig med »militära frågor».
Han förklarade slutligen, att han – i
samband med utfärdandet av nytt
tjänstgöringsreglemente för försvaret
–ämnade utfärda bestämmelser, som
var avsedda att reglera och begränsa
upplysningsverksamheten inom försvaret.
Det var en betänklig deklaration,
som inte kunde tolkas som annat än
ett försök att inom försvaret inskränka
den yttrandefrihet, som hittills gällt
för alla statliga myndigheter. Som »Ny
Militär Tidskrift» framhållit, har alla
större försvarsfrågor i dagens läge ett
politiskt inslag. Kan man – frågar
tidskriften – under sädana omständigheter skilja »mellan rent militära
frågor som är frigivna och militärpolitiska frågor som är tabubelagda? Kan
man utfärda klara riktlinjer och de- 90
taljerade bestämmelser utan att bryta
mot tryckfrihetsförordningen och utan
att ge upphov till missbruk?»
I januari riktade överbefälhavaren
en skrivelse till försvarsministern,
där han begärde klara informationer
om upplysningsverksamheten, eftersom de uttalanden statsrådet gjort i
riksdagsdebatten gett upphov till osä-
kerhet bland den militära personalen
om hans inställning. Försvarsministern svarade med att dels tillsätta en
utredande kommitte, dels tillställa
överbefälhavaren en skrivelse med
vissa riktlinjer för upplysningsverksamheten.
Försvarsministerns skrivelse inger
onda aningar om hur »försvarsupplysningen» i fortsättningen kommer att
bedrivas. Han framhäller att det är av
vikt att de centrala militära myndigheterna förser förbanden och befälet
ute på fältet med sakliga uppgifter i
rent militära frågor. Däremot skall de
undvika polemik för eller emot en viss
uppfattning i en fråga i vilken »partipräglade meningsskiljaktigheter föreligger mellan de demokratiska partierna och där statsmakterna inte tagit ställning». Inte heller bör polemik
föras mot av statsmakterna fattade beslut. Det är i stort sett samma synpunkter som han förde fram i riksdagen, och hur dessa grumliga formuleringar skall tolkas, överlåter han åt
försvarets ledning att avgöra. Det
finns stor risk för att den sakliga informationen inom försvaret nu kommer att tunnas ut och krympa samman
till nackdel för en allsidig diskussion
kring försvarsproblemen. I sista hand
kommer en sådan begränsning av den
militära upplysningstjänsten att hjälpa
dödgrävarna i det socialdemokratiska
partiet, de med osakliga argument
kämpande radikalpacifisterna.
Också sammansättningen av den
kommitte som skall utreda upplysningsverksamheten inger olust. Förutom ordföranden, kanslichefen E. G.
Dahlander, ingår folkpartisten P. O.
Hansson och den socialdemokratiske
karriäristen, herr Alemyr i Vimmerby.
Högern, som i riksdagen ensam kämpade för den militära yttrandefriheten, är inte representerad, och inte
heller har försvarsministern ansett
det påkallat att ge någon representant
för försvaret plats i kommiWm, trots
att den skall utreda en så väsentlig
fråga för försvarets alla myndigheter.
Det är uppenbart att han inte önskar
någon allsidig belysning av frågan
utan snarare en ren kommentar till sin
skrivelse. Trots sin begränsade uppgift kommer kommitten säkerligen att
ställas inför svära problem, när den
skall ge innehäll och form åt försvarsministerns dunkla och tänjbara anvisningar.