Dagens frågor
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Affären Samuelssons efterspel
I en artikel på denna spalt under rubriken »Dagens Nyheters dimridåer»
framhölls i årets första häfte att den
enda politiska skillnaden mellan hrr
Samuelsson och Tingsten var den förres »villkorliga beredvillighet» att
övergå till stockholms-Tidningen. Efterhand måtte sanningen i detta konstaterande ha gått upp även för Dagens Nyheters ägare, ty för någon tid
sedan tillkännagavs som bekant att hr
Tingsten ett år tidigare än hans kontrakt utlöper skall avgå från sin befattning som Dagens Nyheters chefredaktör.
Ursprungligen bibragtes man det intrycket att detta beslut hade karaktä-
ren av en ömsesidig och frivillig överenskommelse mellan båda parter, men
efterhand har framgått att det rör sig
om ett tämligen ensidigt ställningstagande från ägarnas sida. Tidpunkten
för avgången är förvisso inte vald av
en slump. Hr Tingstens uttalande om
att han inte velat binda sin efterträ-
dares händer genom att stå kvar under
valstriden för att avgå omedelbart efter har också en lätt parodisk klang.
Det har naturligtvis stått klart för
ägarna att varken Dagens Nyheter eller
folkpartiet skulle ha mått väl av att
Tingsten kvarstod som chefredaktör
under ännu ett val. Det finns – trots
allt – en gräns för friheten även inom
Dagens Nyheter.
Frågan om efterträdaren tilldrog sig
omedelbart stort och allmänt intresse
och en hel rad möjliga – och även
omöjliga om det nu kan tänkas – kandidater diskuterades. Av allt att döma
hade emellertid såväl familjen Bonnier som Tingsten själv (det är dock
ovisst i vad mån han hade tillfälle att
influera avgörandet) tänkt sig Olof
Lagercrantz som efterträdare. Denna
lösning strandade, enligt vad som uppges i DN-kretsar – på redaktionschefen Sten Hedmans bestämda motstånd.
På den s. k. allmänna redaktionen ansåg man sig tydligen löpa risk att
hamna ur askan i elden om Tingsten
skulle avlösas av Lagercrantz ensam,
någonting som är långtifrån obegripligt, när man tar Lagercrantz’ insatser
som kulturredaktör i betraktande.
Följden blev den för svenska pressförhållanden enastående lösningen med
tre chefredaktörer, hrr Lagercrantz,
Sven-Erik Larsson och Hedman, av
vilka, betecknande nog, om de två
förstnämnda inte kan komma överens,
den sistnämnde skall äga utslagsrösten.
Man erinras – utan alla jämförelser
i övrigt – om situationen efter Stalins
död, då det kollektiva ledarskapet proklamerades och den s. k. trojkan tillkom. Historien bjuder f. ö. på flera liknande exempel: Napoleons konsulat
och Caesars resp. Octavianus’ triumvirat. Det gemensamma för alla dessa
tremannavälden är att de varit av
mycket kort varaktighet och fått en
mer eller mindre våldsam upplösning.
Att därav dra den slutsatsen att det
går likadant i DN vore givetvis förhastat, men ingen kan påstå att arrangemanget verkar särskilt praktiskt.
Av folkhumorn har triumvirerna döpts
till krymplingarna – krympling är
som bekant den populära benämningen på de i systembutikerna tillhandahållna tredjedelslitrarna – vilket väl
får betraktas som en komplimang till
den avgående chefredaktören.
Nyheten om den förestående förändringen celebrerades generöst nog av
Sveriges Radio med ett eko, som inte
lär ha väckt någon direkt förtjusning
hos Dagens Nyheters redaktion och
allra minst hos två av de tillträdande
chefredaktörerna, Sten Hedman och
Sven-Erik Larsson. Det hölls nämligen
av den tredje, Olof Lagercrantz, som
onekligen talade som om han varit den
ende. Än märkligare var emellertid
det ytterligt överspända, ja nästan
hysteriska tonläge han anlagt. Denne
kyrkofiende talade som en överstepräst för att inte säga ett orakel och
proklamerade i extatiska ordalag Dagens Nyheters radikala tro. I övrigt
visste man inte om man skulle fästa sig
mest vid hans förbluffande vittnesbörd om sitt lidelsefulla politiska intresse eller vid den pittoreska liknelsen av företrädaren såsom ett andligt
renhållningsverk. En skämtare lär vid
åhörandel av denna metafor ha förklarat, att hur antitraditionalistisk
Tingsten än är har han dock i ett avseende gått i fädernas spår – fadern
var som bekant renhållningsdirektör i
Stockholm.
Vem av triumvirerna – den kloke,
skicklige, maktmedvetne redaktionschefen Hedman, den buttre och bufflige, men kunnige politiske redaktören
Larsson eller den snillrike men obalanserade och oberäknelige kulturredaktören Lagercrantz – som kommer
att ange tonen i Dagens Nyheter får
framtiden utvisa. Det är dock knappast något tvivel om att det blir Lagercrantz som kommer att höras bäst
och mest. Kommer han i fortsättningen att låta som i den ledare om Kungafonden, med vilken han för någon tid
sedan spred förstämning även bland
255
sina egna redaktionskamrater, lär
dock Dagens Nyheter få mer bekymmer än glädje av hans upphöjelse till
chefredaktör.
Affären Samuelsson har fått sitt logiska efterspel i Herbert Tingstens avgång. Hur man än i övrigt bedömer
saken, kan man inte annat än beklaga
att en publicistisk gärning, som hade
en så lysande inledning som Tingstens
skulle behöva få en sådan epilog. Det
är en ödets ironi, som alla beundrare
av Herbert Tingstens stridbarhet och
stilkonst måste finna tragisk.
Beräkning och verklighet
Det har varit ett utmärkande drag för
svensk finanspolitik under de senare
åren att utfallet av driftbudgeten blivit ett helt annat än beräkningarna enligt riksstaten. Antingen har det blivit
opåräknade överskott eller också, och
det tycks numera vara regeln, överraskas man av betydande underskott.
Nedanstående siffror illustrerar de felräkningar som gjorts under ett antal
år enligt budgetredovisningarna (reservationsmedel ej inräknade); beloppen angivna i mkr. För 1958/59 upptagas siffrorna enligt finansdepartementets beräkningar i april 1959.
Ber. saldo Utfall enl.
enl. riks- budg. FelräkÅr staten redov. ning
1952/53 + 1171 + 161 1010
1953/54 29 + 405 434
1954/55 4 + 288 292
1955/56 + 675 + 381 294
1956/57 + 706 287 993
1957/58 + 889 101 990
1958/59 + 212 -300-800 500-1000
Felräkningarna har, som synes, varje
budgetår varit betydande, och endast
två gånger, 1953/54 och 1954/55, har
för statskassan utfallet blivit gynnsammare än man räknat med.
Det finns anledning ifrågasätta om
256
denna tingens ordning är en företeelse
som med en naturlags tvingande nödvändighet måste återkomma år efter
år. I så fall borde förhållandet vara
detsamma för andra länder, vilka liksom Sverige är utsatta för de internationella konjunkturrörelserna. Men
detta gäller tydligen inte i Storbritannien. The Economist publicerade i sitt
nummer för den 11 april en sammanställning av den engelske finansministern Heathcoat Amorys första budget, där såväl det beräknade som det
redovisade utfallet för budgetåret 1f4
1958-31/3 1959 finns angivna. Då
dessa siffror är förtjänta av mer allmän uppmärksamhet återges här budgeten »over the Iine», vilken närmast
motsvarar vår driftbudget.
ENGLAND (miljoner~) 1958/59
Inkomster Beräkning Utfall
Inkomstskatt 2 313 2 322
Surtax . 163 167
Pålagor vid dödsfall (Death
Duties). 164 187
stämpelavgifter . 56 65
Företagsskatt etc. 275 275
övrigt 1
Total inhemsk inkomst 2970 3016
Tullar och acciser 2189 2191
Pålagor på motorismen . 104 107
Total skatteinkomst . 5 263 5 314
Radio- och TV-licenser . 34 34
Diverse lån . 30 27
Övrigt . 112 105
Summa inkomster 5 439 5 480
Utgifter Beräkning Utfall
Räntor på statslån 695 663
Amorteringsfonder . 38 38
Norra Irland 73 77
övrigt 10 8
Total Consolidated Fund 1 • 816 786
Beräkning utfall
Försvarsanslag 1 418 1468
Civila anslag (inkl. skatteindrivning) 2 841 2849
Totala anslag . 4 259 4 317
Totala utgifter . 5 075 5103
Overskott 364 377
5439 5480
Den svenska driftbudgeten för 1957/
58 – för det löpande budgetåret finns
ännu inga exakta beräkningar – säg
som bekant ut så här.
SVERIGE (miljoner kr.) 1957/58
Inkomster
Skatter ..
Riksstat Utfall
. 11 048 10 832
Uppbörd i statens verksamhet
Diverse inkomster .
174
265
Totala egentl. statsutgifter 11 487
Inkomster av statens kapi- 172
293
11297
talfonder ……. _..:.6.:..96;:____.:.;72c.::2
Driftbudg. totalinkomster 12 183 12 019
Utgifter Riksstat Utfall
Egentl. statsutgifter (anslag und. huvudtitlarna) 10 277 10 885
Utgifter för statens kapitalfonder. 1 017 1235
Driftbudg. totalutgifter 11294 12120
överskott 889 101
12183 12 019
Den engelska driftbudgetens omslutning är ca sju gånger större än Sveriges, men felräkningarna är betydligt
mindre! Medan dessa således i Storbritannien utgjorde 13 miljoner i: (ca
190 mkr.) var motsvarande siffra i
Sverige 990 mkr. Inkomsterna blev 41
milj. L högre (ca 650 mkr.), medan
dessa i Sverige blev 164 mkr. mindre
än beräknat. Utgifterna översteg kal- 1 Fond, varur den engelska statsskulden kylen med 28 milj. L (ca 400 mkr.) i
förräntas, vissa statslöner betalas m. m. Storbritannien, medan motsvarande
utgiftsökning i Sverige utgjorde 826
mkr.
De anförda siffrorna ger tydligt bevis för att Mr. Heathcoat Amory lyckats med den uppgift som herr Sträng
ej mäktat med, nämligen att hålla utgifterna något så när i schack. Om
man tar hänsyn till den engelska budgetens sju gånger större omfattning
skulle utgiftsöverskridandel i Storbritannien omplanterat i Sverige endast utgöra 4 milj. f:, eller ca 60 mkr!
Engelsmännen är att gratulera till en
skicklig finansminister.
Universitetspropositionen
Den i mitten av mars framlagda propositionen om understöd åt forskningen m. m. i anslutning till universitetsutredningens senaste betänkande
har i inte så ringa män ändrat bilden
av den nuvarande regeringens universitetspolitik till det sämre. Tendensen
till missgynnande av de – i vidsträcktaste mening – humanistiska
vetenskaperna och till anläggande av
rätt krassa nyttighetssynpunkter
framträder mera ohöljt än tidigare.
Den tar sig delvis ganska uppseendeväckande uttryck, såsom när de teologiska fakulteterna uttryckligen ställs
helt utanför alla åtgärder till uppmuntrande av forskningen eller när,
trots remissinstansernas påpekanden,
de humanistiska disciplinerna synas
dömda att få reda sig utan de nyinrättade forskarassistenttjänster, som
på andra håll befunnits nödvändiga
för konstruerandet av en välavvägd
forskarkarriär.
Som ett olycksbådande drag tillkommer nu den avsevärda nedprutningen
av de anslagsäskanden, som utredningen från början framställt. Av 19,7
millioner kr. föreslår regeringen inte
mer än 11,4, alltså blott 57 procent.
Det är en mycket väsentlig nedskärning, och när den går ut över de redan
257
av utredningen så knappt utmätta anslagsökningarna för humanistiska ändamål, blir effekten rätt beklämmande. Bäst synes detta kanske, när det
gäller anslagen till vad som alldeles i
onödan omdöps till statens humanistiska forskningsråd. Utredningen hade
föreslagit en höjning för året med
blygsamma 200 000 kronor. Inte ens
denna ringa summa har kunnat uppbringas, utan höjningen reducerades
till 175 000 kronor. Det humanistiska
forskningsrådet skall i fortsättningen
alltså erhålla 1 300 000 kronor mot
det medicinskas 5,21 millioner, det
naturvetenskapligas 5,23 millioner och
atomkommittens 5,24 millioner. Den i
jämförelse med de humanistiska och
teologiska vetenskaperna till antal och
omfattning dock förhållandevis blygsamma gruppen av s. k. samhällsvetenskaper får däremot en höjning om
21O000 kronor och kommer sålunda
upp till 955 000 kronor om året, en
summa, som ligger rätt nära humanistiska forskningsrådets. Gynnandet av
nämnda ämnesgrupp i jämförelse med
de egentliga humanistiska ämnena är
över huvud taget ett genomgående drag
i hela propositionen, fastän samhällsvetenskaperna i klar motsats till humaniora dock hade tillfälle att på sin
tid till fullo utnyttja möjligheterna vid
1940-talets sedermera brätt avbrutna
universitetsupprustning. Den mycket
har, honom skall ock mycket varda
giYet.
Den betänkliga ensidigheten eller
snedvridningen av universitetsreformen till nackdel för humaniora, sammanhänger väl med den ganska märkliga sammansättning, som universitetsutredningen en gäng erhöll. De
stora humanistiska ämnena med sitt
väldiga studentantal och sin svära
eftersläpning sedan 1940-talet lämnades helt och hållet orepresenterade
och har alltsedan dess så förblivit,
medan utredningen helt sammansat- 258
tes med idel företrädare för de redan
förut bättre gynnade natur- och samhällsvetenskaperna. Av mycket naturliga skäl kan den följande handläggningen i departement och utskott
knappast vara särdeles väl ägnad att
rätta till den starka ursprungliga missvisningen.
Samma ensidighet har säkerligen
sin del i den numera allt tydligare
felkonstruktionen – i några väsentliga hänseenden – av de nya universitetslektoraten, på vilkas sätt att
funktionera hela reformens framgång
i mycket hög grad måste bero. Det kan
inte råda något tvivel om att det i och
för sig var ett mycket lyckligt grepp
att skapa en ny kategori av välkvalificerade fasta tjänster nedanför professurerna. Såväl för undervisningen
som för själva den vetenskapliga karriären som sådan hade detta kunnat få
en särdeles gynnsam verkan. Men utredningen har tydligen i alltför hög
grad – till följd av sin egen sammansättning – haft sin uppmärksamhet
fäst på förhållandena inom vetenskaper, där det här i första hand gällde
att finna personal för en relativt elementär och så att säga stereotyperad
undervisning. Civildepartementet och
liknande instanser har därtill lagt sina
slentrianmässiga synpunkter på lönesättning och tjänstgöringstid, utan att
hämmas av alltför nära kännedom om
arbetsförhållandena vid universiteten.
Humaniora med sitt behov av framför
allt proseminarieartad undervisning
genom lärare med hög vetenskaplig
kompetens har därvid kommit till
korta.
Följden har tyvärr blivit, att den
nya tjänstekategorin blivit från början
felkonstruerad. Lönen har blivit för
låg i jämförelse med lektoraten vid
lärarhögskolor, provårsläroverk och
seminarier, medan tjänstgöringsplikten utmätts så rikligt, att universitetslektorerna knappast kan tänkas bli i
stånd att bedriva egen forskning och
t. o. m. i många fall torde få svårt att
följa med utvecklingen inom den vetenskap, där de satts att undervisa.
Det är därför blott naturligt, att det
på åtskilliga håll visat sig synnerligen
svårt att rekrytera dem på ett tillfredsställande sätt.
Den nya propositionen innebar intet
försök att i någon måtto råda bot på
dessa dock redan allmänt kända och
från många håll klart påtalade missförhållanden. Tvärtom har den ytterligare försvårat en tillfredsställande
lösning av personfrågorna genom att
uppställa det till synes ganska meningslösa villkoret, att tjänsterna ej
skall få ordinariesättas, innan organisationsplaner i ämnet blivit fastställda. Med hänsyn till kanslersämbetets överbelastning och personalbrist
kan detta befaras i många fall komma
att dröja ganska länge. Men så länge
lektorerna blott är arvoderade, skärps
alla olägenheterna i tjänsternas konstruktion och försvåras därmed ytterligare en tillfredsställande rekrytering, allra helst som en arvoderad
lektor ju ej har den ringaste säkerhet
för att verkligen få den ordinarie
tjänsten, när den en gång äntligen
skall tillsättas enligt befordringsgrunder, som än så länge är alldeles obekanta. Det är klart, att det finns ett
antal fall, där först de slutgiltiga organisationsplanerna kan visa, om ett
lektorat verkligen kommer att behövas
eller ej. Men i det stora flertalet fall
torde det redan nu vara alldeles uppenbart, att tjänsten under alla omständigheter måste inrättas. Varför
då fördröja proceduren och därmed
skapa alldeles onödiga och i många
fall mycket betydande svårigheter för
rekryteringen?
De önskemål, som i nuvarande situation ter sig som oundgängliga, om
universitetsreformen skall kunna infria de en gång väckta förhoppningarna, är framför allt tre. De humanistiska vetenskaperna måste med det
snaraste tillgodoses på ett helt annat
sätt i avseende på såväl forskningsanslag som tjänster. Universitetslektoraten bör i stor utsträckning ofördröjligen ordinariesättas och måste få en
rimligare utmätning av undervisningsskyldigheten. Kanslersämbetet och
universitetskanslierna måste ofördröjligen erhålla avsevärda åtminstone tillfälliga personalförstärkningar, om inte
reformernas genomförande skall föranleda alltför stora svårigheter och
delvis kanske helt blockeras.
Samtidigt med forskningspropositionen har också framlagts det väntade förslaget om Stockholms högskolas totala förstatligande. Ur rent principiell synpunkt kan man förvisso livligt beklaga, att försöket att i vårt
land driva privata universitet i ömsesidigt stimulerande vänskaplig tävlan
med de äldre statliga sålunda nu slutgiltigt måste övergivas. Men såsom
förhållandena faktiskt på senare år
hade utvecklats, särskilt med hänsyn
till Stockholms stads påfallande likgiltighet för stadens eget lärosäte, var
förstatligandet numera enda möjligheten att rädda detta från ett fortskridande avtynande. Man får nu blott
hoppas, att förstatligandet verkligen
kommer att innebära ett omedelbart
förverkligande av den fullständiga paritet med de gamla statsuniversiteten, om vilken det så länge talats
men för vars förverkligande hittills
så mycket lämnats ogjort. Framför
allt är det av största betydelse, att den
nu förestående utflyttningen till Frescati snabbt genomföres, så att det nya
universitetet besparas en lång övergångsperiod, under vilken de gamla
lokalerna får förfalla och de nya inte
blir byggda. Den tioårsperiod för hela
byggenskapen, som Byggnadsstyrelsen
har förutsatt, borde här vara en riktpunkt, som ej får övergivas. Likaså
259
måste man omedelbart börja angripa
det ingalunda lätta problemet att till
Frescati skapa snabba kommunikationer med tillräcklig kapacitet för
det jätteuniversitet, om vilket det här
rimligen måste bli fråga.
Sociala meddelanden
Med tillbörlig bävan iakttar vi uppdykandet av en konkurrent på tidskriftsmarknaden. Märkligt att säga kommer
den från Kungl. Socialstyrelsen. Detta
ämbetsverk har sedan länge utgivit
Sociala meddelanden, en seriös och
nyttig publikation, där man kunnat ta
del av löpande statistik om konsumentpriser, fylleri, brottslighet, arbetslöshet och annat mera, samt förträffliga rapporter av styrelsens byråchefer och andra närstående om arbetet
på det vida fält styrelsen har att ansvara för. Tydligen har man haft på
känn att publikationen i sin gamla
form inte blivit var mans lektyr. Det
låter säga sig, att ingen gärna kunnat
drömma om att Sociala meddelanden
skulle läsas i var stuga och HSB-lä-
genhet, men den ambitionen synes faktiskt vara Socialstyrelsens. Till den
ändan har man nu gjort sig förnummen med Sociala meddelanden i lyxförpackning. Omslaget har blivit piffigt rosa i stället för det officiella gula,
interpunktionen har moderniserats i
riktning mot kompaniexpeditionens
normer, ett slösande rikt illustrationsmaterial har utnyttjats: den frivole
granskaren observerar i nummer 1 för
året bl. a. porträtt av drottning Christina och byråchefen Göta Rosen. Betänksamma skattebetalare kan dock
genast lugna sig: en bild av tryckeriintendenten Danielsson på statskontoret borgar för att intet ekonomiskt lättsinne tillåtes. Det första numret efter
nya stilen ägnas huvudsakligen åt
barnavården. Både den historiska
översikten om hur svenska folket
260
handskats med sina barn under tre
hundra år, och de glimtar som ges av
socialstyrelsens aktuella arbete till
barns och ungdoms bästa är sympatiska, och bör kunna visa sig vara en
lämpligt vald introduktion hos den
stora läsekretsen. Man instämmer
gärna i appellerna om bättre kontakt
mellan hemmens och samhällets barnavård. På tidskriftens omslag synes
en symbolisk bild av ett barn, :.förankrat i den svenska lagen:. som det
något förbryllande heter, med devisen
:.ingen äger mig» – och strävandena
att garantera rättssäkerheten även för
de minsta små väcker odelad respekt.
Det kan dock inte förnekas, att den
otacksamme läsaren ibland får en
känsla av att allt inte står helt rätt till.
Det blir lite för mycket av präktighet,
välmeningen får ett pinsamt drag av
beskäftighet. Typiska för andan i det
hela verkar några funderingar om
skolans roll. Den florerande trygghetsideologien drives här till sin spets:
:.Kan samhället bli ett levande trygghetsbegrepp för barnen?:. – se där
frågan. På övligt sätt hävdas – lätt
att begripa – att »i och med enhetsskolan . . . får denna fostran till demokratiskt samhällsansvar en ökad
betydelse». Alldeles lätt är visserligen
inte detta problem: verkställd utredning har visat, heter det, att »läsa i
bok eller behandla ämnet skriftligen
hör till de minst populära sätten för
kunskapsinhämtande i dessa ting».
Skolbarnen kan vara lugna, Kungl. Socialstyrelsen skyndar glatt till för att
stå till tjänst med mera populära studiemetoder.
Det man helst vill önska Sociala
meddelanden, som utan tvivel har en
viktig informationsuppgift att fylla,
är att i görlig mån vädra ut den alltför
mysande, lätt jolmiga sockerbagaratmosfären, utan att för den skull förfalla till den andfådda hurtighet som
också lätt nog smyger sig in.
Dessutom vill man hoppas, att redaktionen besinnar det ansvar som
med aningslöst rörande ord pålägges
den av en folkskolinspektör, när han
utreder vilket behov skolans folk har
av social information: »Den officiella
stämpeln är för oss liktydig med en
garanti för att materialet är absolut
fritt från politisk färgning.»
Polsk åtstramning
Chrustjov och Gomulka har psykologiskt sett något gemensamt – kanske
är det deras liknande kommunistiska
förflutna och deras proletära uppfostran. Ingen av dem har någon högre utbildning i egentlig mening. Chrustjov
var över tjugo år, sägs det, när han lärde sig att läsa och skriva. Han blev sedan anställd som partifunktionär och
tog följaktligen sin ingenjörsexamen
ganska sent. (Stalin praktiserade gärna systemet att utbilda partifolk till
ingenjörer; utrikesminister Gromyko
är ett annat lysande exempel.) Inte
heller Gomulka har i sin allmänna utbildning gått i någon annan läroanstalt än folkskolan. 1934-1935 studerade han vid partiskolan i Moskva.
Året därpå, efter sin illegala återkomst
till Polen, blev han under täcknamnet
Duniak (för andra gången) ådömd
fängelsestraff. Därför undgick han
kanske den stora slakt på polska kommunister i Sovjet, som Stalin satte
igång efter att ha upplöst deras parti
1938. Kriget befriade honom frän
fängelse. Han föredrog att stanna i
Polen under den tyska ockupationen.
Så småningom bildade han polska arbetarpartiet, PPR. För närvarande verkar både Chrustjov och Gomulka för
ett gemensamt mål, kommunismens seger i världen, men de tillämpar ibland
olika metoder beroende på förhållandena i deras aktivitetsomräde. För att
bygga sig ett solitt underlag, har
Chrustjov ökat partimedlemmarnas an- —- – ~-~ —
tal med omkring en sjättedel, medan
Gomulka för samma ändamål har
starkt minskat medlemsantalet i sitt
parti. Denna utrensning omfattade ungefär 200 000 ideologiskt främmande
eller icke tillräckligt aktiva medlemmar samt över 8 000 avlönade partifunktionärer. Hans parti är för närvarande uppdelat i fyra grupper, av
vilka Gomulkas egen långtifrån är den
starkaste. I centralkommitten på 76
medlemmar, vilken utgör en sorts partiparlament, förfogar han i verkligheten endast över fyra absolut pålitliga
kamrater, vilka emellertid innehar viktiga poster. De är: LO:s ordförande
Loga-Sowinski, parlamentets talman
Kliszko, överbefälhavaren general
Spychalski, vilken samtidigt med Gomulka föll i onåd för 11 år sedan,
samt chefen för säkerhetsapparaten –
Moczar. Av dem har Kliszko och Spychalski på den tredje partikongressen,
vilken avslutades den 19 mars 1959,
valts till politbyrån, som utgör centralkommittens presidium och räknar
12 medlemmar. Detta stabiliserar betydligt Gomulkas ställning inom den
högsta partiledningen. Inom själva
centralkommitten kan Gomulka dessutom räkna på ett tjugotal opportunister, vilka dock skulle lämna honom i
sticket, om de kunde vinna på det.
Han stöds annars av förutvarande socialister, vars gamla parti PPS tvångsförenades med det kommunistiska på
dess andra kongress i Wroclaw 1948.
De är 11 till antalet och bl. a. hör dit
»alla regeringars premiärminister» Cyrankiewicz, vilken tjänstgjorde först
under Stalin-Bieruts terrorepok och
nu under Gomulka och Chrustjov.
Xven utrikesminister Rapacki hör dit.
Till socialistgruppen hör även förre
UsA-medborgaren och polske ambassadören där professor Lange, som nu
är ordförande i ekonomiska rådet, vilket bildades efter oktober 1956. Ett
visst stöd kan Gomulka räkna på
19- 593445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1959
261
också hos den lilla »liberala» gruppen
på fyra medlemmar – varav tre kvinnor -, vilken är mera reformvänlig
än han själv.
stalinisterna dogmatikerna eller
Natolingruppen, som de kallas i Polen,
delar sig i två falanger. Den ena, den
s. k. centrumgruppen under ledning av
Zambrowski vill behålla Gomulka som
ett skydd mot bl. a. Chrustjovs bekanta
antisemitism – alla dess tolv medlemmar är nämligen av judisk härkomst.
::.VIen samtidigt angriper de Gomulkas
eftergiftspolitik gentemot bönderna
och kyrkan. Denna grupp kontrollerar
praktiskt taget litteraturen, pressen
och partiapparaten. Därför skonades
vid den ovannämnda rensningen de
flesta stalinister. Av den andra falangen, dvs. av stalinisterna i egentlig
mening, finns efter oktober 1956 bara
19 i centralkommitten kvar. Deras ledare är vice premiärministern Zenon
Nowak. stalinisternas styrka beror
inte så mycket på deras antal, utan på
det stöd de åtnjuter i Moskva, vars
order de alltjämt är beredda att blint
följa.
I motsats till dem står de »liberala»
revisionister, vilka man i regel finner
utanför centralkommitten. Författare,
konstnärer och pressmän är särskilt
representerade bland dem. På den
tredje partikongressen riktades många
hårda ord just mot dessa yrkesgrupper. Minister Zolkiewski, som är
högste politruk för kulturella frågor,
yttrade bl. a.: »Var och en kan förstås
söka sanningen på egen hand, men det
finns endast en sanning – socialismen.»
För att i framtiden förebygga så-
dana företeelser som oppositionen i
de unga intellektuellas och studenternas tidskrift Po prostu, som måste
indragas i oktober 1957, vidtogs på
kongressen åtgärder för att ytterligare
minska ungdomens ansatser till oberoende av partiet. Stipendier kommer
262
i fortsättningen att åter utdelas efter
sökandens politiska åsikter. Ungdomspropagandan skall överallt intensifieras. Ännu 1954 var 16 % av partimedlemmarna under 25 år,idag knappt7%.
Orsaken härtill söker kommunisterna
bl. a. i »aktionen för moralisk pånyttfödelse», som startades av den katolska
kyrkan för ett par år sedan. Enligt enkäter, som genomförts nyligen, uppges
endast 13 % av de polska studenterna
hysa »socialistiska åsikter» och bara
3 ’/•% av dem betraktar sig som tillgivna marxister. Däremot har över
70 % förklarat sig vara aktiva katoliker.
Förhållandet till utlandet togs också
upp i Gomulkas sju timmar långa
kongresstaL USA och övriga atlantpaktsstater angreps häftigt och västgränsfrågan berördes på ett ganska
egendomligt sätt. Om någon av atlantpaktsmedlemmarna skulle yttra sig
om Oder-Neisselinjen till polsk förmån – såsom de Gaulle gjorde några
dagar senare – skulle det, försäkrade
Gomulka, sakna betydelse. Ett sådant
uttalande kunde inte gärna ha annat
syfte än att inpränta i det polska medvetandet att Polen i denna fråga inte
kan få något annat reellt stöd än från
Kreml, och därför för all framtid
måste förbli sammanlänkat med Sovjetunionen.
De amerikanska konjunkturutsikterna
Officiellt har den s. k. recessionen i
USA förklarats ha upphört vid åtskilliga tillfällen, första gången på försommaren 1958, då produktionssiffrorna ånyo började stiga. Icke desto
mindre bedömdes konjunkturutsikterna under större delen av föregå-
ende år med stor försiktighet. Trots
att endast en förhållandevis liten del
av den amerikanska produktionen exporteras, är USA:s utrikeshandel absolut sett av så stor betydelse för hela
världens ekonomi, att de flesta länder
med bävan och förhoppningar studerar trenden i den ekonomiska utvecklingen i USA. För de råvaruproducerande länderna kan skiftningar i efterfrågan på en eller annan speciell
produkt betyda – om icke liv eller
död – så dock skillnaden mellan relativt välstånd och svält. För de västeuropeiska industriländerna är det
just marginalen med dess ytterligare
standardhöjning som påverkas av möjligheten att framgångsrikt exportera
till dollarområdet. Och för den kommunistiska världen, som ännu icke
uppgivit hoppet att se den kapitalistiska produktionsordningen rasa ihop
under fåfänga ansträngningar att komma till rätta med konjunkturproblemet, är varje betydande störning i
den amerikanska ekonomin en källa
till förnyade förhoppningar.
Under våren detta år förefaller det
som om tecknen mera definitivt tyder
på att den ekonomiska avmattningen
i USA övervunnits. Enligt Federal
Reserve Boards index för industriproduktionen har siffran 149 nåtts för
april månad, vilket innebär en icke
obetydlig förbättring jämfört med
toppnoteringen 146 på våren 1957,
omedelbart före krisen (1947- 49 =
100). Vid bottenläget under tillbakagången, i april 1958, var index nere i
126. Ser man till utvecklingen av bruttonationalprodukten har denna under
första kvartalet stigit så att man för år
1959 – utan alltför stor optimism –
anser sig kunna räkna med »an alltime peak», som närmar sig 470 miljarder dollars, jämfört med 438 miljarder under det krisdrabbade 1958.
Ett intressant drag i bilden är att
företagsvinsterna under början av
detta år visat en kraftig uppgång.
Mycket talar för att de ökade vinsterna främst uppnåtts tack vare de omfattande rationaliseringar som genomfördes i accelererat tempo under konjunkturnedgången. Samtidigt har lö-
nerna ännu inte hunnit stiga mera
märkbart, då förutsättningarna för lö-
neökningar under avmattningen naturligen var tämligen små och dessutom ett betydande antal avtal på arbetsmarknaden fortfarande löper.
Från både presidenten och hans administration har upprepade varningar
framförts mot alltför kraftiga lönehöjningar, vilka omedelbart skulle aktualisera inflationsriskerna. De f. n. mycket högt uppdrivna aktienoteringarna
får ses mot bakgrunden av de goda
företagsvinsterna och de utbredda inflationsförväntningarna. Olyckskorparna drar t. o. m. paralleller med utvecklingen före börskraschen 1929.
Ännu så länge har inte någon uttömmande analys hunnit göras i syfte
att klarlägga med vilka medel den ekonomiska avmattningen hävdes. Otvivelaktigt har en ökning av de offentliga
uppgifterna, särskilt på det delstatliga
planet, inneburit en viktig ekonomisk
stimulans. Det stora behovet av bostä-
der har spelat in och lett till en mycket kraftig »construction boom», vilken
på ett betydelsefullt sätt återverkat
inom skilda delar av industrin. Till
detta kommer att en lagerpåfyllning
så småningom påbörjats, sedan industrierna under avmattningsperioden
kraftigt minskat sina inköp och tärt
på sina lager. Alldeles speciellt märkbar har lageruppbyggnaden varit ifrå-
ga om stål, där stålindustrin kan glädja
sig åt en inemot nittioprocenlig utnyttjningsgrad av kapaciteten jämfört
med endast femtio procent vid tiden
för konjunkturens bottenläge (och endast femton procent, då trettiotalsdepressionen var som svårast!) . Det bör
emellertid påpekas att den nuvarande
exceptionellt goda stålkonjunkturen
delvis beror på att en stålstrejk allmänt väntas under sommaren i samband med förhandlingarna om nya av- 263
tal. I syfte att gardera sig har icke
minst bilfabrikerna lagt upp lager för
att kunna fortsätta sin drift även under en tämligen långvarig strejk.
Hur bedöms nu framtidsutsikterna
för återstoden av detta år och för år
1960? I stort kan nog optimismen
sägas vara förhärskande inom näringslivet. Samtidigt poängteras dock ovissheten på grund av förekomsten av ett
flertal faktorer, som snarast talar för
att det fortsatta konjunkturuppsvinget
inte kommer att kunna mäta sig med
takten under tidigare expansionsperioder. Man skulle med andra ord ganska
snart stå inför något som påminner
om en stagnation.
Optimisterna pekar på att i varje
fall på kort sikt ingenting talar för att
den uppåtgående trenden skall brytas.
Ekonomin är på det hela taget sund,
och näringslivet befinner sig i ett stadium av expansionsförväntningar och
tillit inför den närmaste framtiden.
En fortsatt lageruppbyggnad är trolig,
en fortsättning av det kraftiga husbyggandet likaså och orderstocken
inom stålindustrin tyder på en mycket hög sysselsättning under den allra
närmaste framtiden. Men även optimisterna måste säga sig, att ett bakslag – om än bara temporärt – är
sannolikt under det tredje kvartalet
detta år. En stålstrejk, vilken på ett
förbryllande sätt tas för given i praktiskt taget alla kretsar, får omedelbart
kraftiga återverkningar. Nybyggnadsverksamheten kan så småningom väntas avta, bl. a. av rent säsongmässiga
skäl. Inom bilindustrin är risken för
överproduktion ett nästan ständigt
hot. Å andra sidan menar optimisterna, att industrins investeringar under
intryck av den goda vinstkonjunkturen och den allmänna optimismen
kommer att överträffa vad som idag
är planerat och i stort sett motverka
nedgången i egnahemsbyggandet och
andra negativa faktorer. Mot årets slut
264
menar flertalet att återhämtningen efter stålstrejken och presenterandet av
de nya småbilsmodellerna från de
amerikanska tillverkarna skall innebära en tillräckligt kraftig konjunkturstimulans för att den inledningsvis
omnämnda bruttonationalprodukten
om 470 miljarder dollars skall kunna
nås. – När det gäller utsikterna för
år 1960 är det naturligtvis svårare att
ställa någon prognos, men det förefaller som om optimismen härvidlag
är något mera dämpad.
Den jämförelsevis stora arbetslösheteu – siffran pendlade tidigare detta
år mellan 4,5-5 miljoner men sjönk i
april till 3,6 miljoner – framstår som
en allvarlig faktor i den amerikanska
konjunkturbilden. Aprilsiffran innebär en genomsnittlig arbetslöshet på
ca 5,3%, men självfallet är procenten
betydligt högre i sådana delstater som
av den ena eller andra anledningen
drabbats särskilt hårt av konjunkturnedgången. I en högt industrialiserad
stat såsom Pennsylvania uppges arbetslöshetsprocenten vara så hög som
1O, bl. a. beroende på en omfattande
rationalisering i kolgruvorna. Också
pil andra håll finns mycket besvärliga
»arbetslöshetsöar», bl. a. har förflyttningen av delar av textilindustrin från
nordstaterna söderöver medfört besvärliga omställningsproblem. Även ur
en annan synpunkt förtjänar industrialiseringen i sydstaterna uppmärksamhet. Den har nämligen medfört att
sydstaterna nu för första gången ställer sig förstående till protektionistiska
propåer. Först nu har man nämligen
fått någon egen industri att taga hänsyn till, medan det så gott som enda
problemet tidigare var att finna avsättning för bomullsskördarna, inte
minst på export, något som ledde
till krav på största möjliga handelspolitiska frihet. Risken för arbetslöshet och den nya lokaliseringen av industriföretag till sydstaterna medverkar till att skapa underlag för tullhöjningar och allehanda importrestriktioner. I en rad uppmärksammade fall har europeiska anbudsgivare
förbigåtts, trots att deras priser legat
betydligt under de amerikanska konkurrenternas. Särskilt engelsmännen
har fått känning av detta, då de lämnat anbud på tung elektrisk utrustning
för kraftverksanläggningar m. m. Risken är nu överhängande att den amerikanska kongressen under intryck av
dagens svårigheter slår in på en mer
protektionistisk linje, något som sannolikt kommer att bli kännbart för
särskilt den västeuropeiska exporten
till USA.
Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att den s. k. recessionen nu
förefaller att vara definitivt övervunnen. Den mer än årslånga krisen skakade dock den amerikanska ekonomin
ganska eftertryckligt. Utsikterna för
den närmaste framtiden ter sig tämligen ljusa även om risken för en förestående stålstrejk är stor. Med ytterligare någon påspädning i expansionistisk riktning uppkommer sannolikt
betydande inflationistiska spänningar.
På något längre sikt förefaller det som
om en stagnation vore att befara, nå-
got som omedelbart skulle leda till
ökad arbetslöshet.
Affären Samuelssons efterspel
I en artikel på denna spalt under rubriken »Dagens Nyheters dimridåer»
framhölls i årets första häfte att den
enda politiska skillnaden mellan hrr
Samuelsson och Tingsten var den förres »villkorliga beredvillighet» att
övergå till stockholms-Tidningen. Efterhand måtte sanningen i detta konstaterande ha gått upp även för Dagens Nyheters ägare, ty för någon tid
sedan tillkännagavs som bekant att hr
Tingsten ett år tidigare än hans kontrakt utlöper skall avgå från sin befattning som Dagens Nyheters chefredaktör.
Ursprungligen bibragtes man det intrycket att detta beslut hade karaktä-
ren av en ömsesidig och frivillig överenskommelse mellan båda parter, men
efterhand har framgått att det rör sig
om ett tämligen ensidigt ställningstagande från ägarnas sida. Tidpunkten
för avgången är förvisso inte vald av
en slump. Hr Tingstens uttalande om
att han inte velat binda sin efterträ-
dares händer genom att stå kvar under
valstriden för att avgå omedelbart efter har också en lätt parodisk klang.
Det har naturligtvis stått klart för
ägarna att varken Dagens Nyheter eller
folkpartiet skulle ha mått väl av att
Tingsten kvarstod som chefredaktör
under ännu ett val. Det finns – trots
allt – en gräns för friheten även inom
Dagens Nyheter.
Frågan om efterträdaren tilldrog sig
omedelbart stort och allmänt intresse
och en hel rad möjliga – och även
omöjliga om det nu kan tänkas – kandidater diskuterades. Av allt att döma
hade emellertid såväl familjen Bonnier som Tingsten själv (det är dock
ovisst i vad mån han hade tillfälle att
influera avgörandet) tänkt sig Olof
Lagercrantz som efterträdare. Denna
lösning strandade, enligt vad som uppges i DN-kretsar – på redaktionschefen Sten Hedmans bestämda motstånd.
På den s. k. allmänna redaktionen ansåg man sig tydligen löpa risk att
hamna ur askan i elden om Tingsten
skulle avlösas av Lagercrantz ensam,
någonting som är långtifrån obegripligt, när man tar Lagercrantz’ insatser
som kulturredaktör i betraktande.
Följden blev den för svenska pressförhållanden enastående lösningen med
tre chefredaktörer, hrr Lagercrantz,
Sven-Erik Larsson och Hedman, av
vilka, betecknande nog, om de två
förstnämnda inte kan komma överens,
den sistnämnde skall äga utslagsrösten.
Man erinras – utan alla jämförelser
i övrigt – om situationen efter Stalins
död, då det kollektiva ledarskapet proklamerades och den s. k. trojkan tillkom. Historien bjuder f. ö. på flera liknande exempel: Napoleons konsulat
och Caesars resp. Octavianus’ triumvirat. Det gemensamma för alla dessa
tremannavälden är att de varit av
mycket kort varaktighet och fått en
mer eller mindre våldsam upplösning.
Att därav dra den slutsatsen att det
går likadant i DN vore givetvis förhastat, men ingen kan påstå att arrangemanget verkar särskilt praktiskt.
Av folkhumorn har triumvirerna döpts
till krymplingarna – krympling är
som bekant den populära benämningen på de i systembutikerna tillhandahållna tredjedelslitrarna – vilket väl
får betraktas som en komplimang till
den avgående chefredaktören.
Nyheten om den förestående förändringen celebrerades generöst nog av
Sveriges Radio med ett eko, som inte
lär ha väckt någon direkt förtjusning
hos Dagens Nyheters redaktion och
allra minst hos två av de tillträdande
chefredaktörerna, Sten Hedman och
Sven-Erik Larsson. Det hölls nämligen
av den tredje, Olof Lagercrantz, som
onekligen talade som om han varit den
ende. Än märkligare var emellertid
det ytterligt överspända, ja nästan
hysteriska tonläge han anlagt. Denne
kyrkofiende talade som en överstepräst för att inte säga ett orakel och
proklamerade i extatiska ordalag Dagens Nyheters radikala tro. I övrigt
visste man inte om man skulle fästa sig
mest vid hans förbluffande vittnesbörd om sitt lidelsefulla politiska intresse eller vid den pittoreska liknelsen av företrädaren såsom ett andligt
renhållningsverk. En skämtare lär vid
åhörandel av denna metafor ha förklarat, att hur antitraditionalistisk
Tingsten än är har han dock i ett avseende gått i fädernas spår – fadern
var som bekant renhållningsdirektör i
Stockholm.
Vem av triumvirerna – den kloke,
skicklige, maktmedvetne redaktionschefen Hedman, den buttre och bufflige, men kunnige politiske redaktören
Larsson eller den snillrike men obalanserade och oberäknelige kulturredaktören Lagercrantz – som kommer
att ange tonen i Dagens Nyheter får
framtiden utvisa. Det är dock knappast något tvivel om att det blir Lagercrantz som kommer att höras bäst
och mest. Kommer han i fortsättningen att låta som i den ledare om Kungafonden, med vilken han för någon tid
sedan spred förstämning även bland
255
sina egna redaktionskamrater, lär
dock Dagens Nyheter få mer bekymmer än glädje av hans upphöjelse till
chefredaktör.
Affären Samuelsson har fått sitt logiska efterspel i Herbert Tingstens avgång. Hur man än i övrigt bedömer
saken, kan man inte annat än beklaga
att en publicistisk gärning, som hade
en så lysande inledning som Tingstens
skulle behöva få en sådan epilog. Det
är en ödets ironi, som alla beundrare
av Herbert Tingstens stridbarhet och
stilkonst måste finna tragisk.
Beräkning och verklighet
Det har varit ett utmärkande drag för
svensk finanspolitik under de senare
åren att utfallet av driftbudgeten blivit ett helt annat än beräkningarna enligt riksstaten. Antingen har det blivit
opåräknade överskott eller också, och
det tycks numera vara regeln, överraskas man av betydande underskott.
Nedanstående siffror illustrerar de felräkningar som gjorts under ett antal
år enligt budgetredovisningarna (reservationsmedel ej inräknade); beloppen angivna i mkr. För 1958/59 upptagas siffrorna enligt finansdepartementets beräkningar i april 1959.
Ber. saldo Utfall enl.
enl. riks- budg. FelräkÅr staten redov. ning
1952/53 + 1171 + 161 1010
1953/54 29 + 405 434
1954/55 4 + 288 292
1955/56 + 675 + 381 294
1956/57 + 706 287 993
1957/58 + 889 101 990
1958/59 + 212 -300-800 500-1000
Felräkningarna har, som synes, varje
budgetår varit betydande, och endast
två gånger, 1953/54 och 1954/55, har
för statskassan utfallet blivit gynnsammare än man räknat med.
Det finns anledning ifrågasätta om
256
denna tingens ordning är en företeelse
som med en naturlags tvingande nödvändighet måste återkomma år efter
år. I så fall borde förhållandet vara
detsamma för andra länder, vilka liksom Sverige är utsatta för de internationella konjunkturrörelserna. Men
detta gäller tydligen inte i Storbritannien. The Economist publicerade i sitt
nummer för den 11 april en sammanställning av den engelske finansministern Heathcoat Amorys första budget, där såväl det beräknade som det
redovisade utfallet för budgetåret 1f4
1958-31/3 1959 finns angivna. Då
dessa siffror är förtjänta av mer allmän uppmärksamhet återges här budgeten »over the Iine», vilken närmast
motsvarar vår driftbudget.
ENGLAND (miljoner~) 1958/59
Inkomster Beräkning Utfall
Inkomstskatt 2 313 2 322
Surtax . 163 167
Pålagor vid dödsfall (Death
Duties). 164 187
stämpelavgifter . 56 65
Företagsskatt etc. 275 275
övrigt 1
Total inhemsk inkomst 2970 3016
Tullar och acciser 2189 2191
Pålagor på motorismen . 104 107
Total skatteinkomst . 5 263 5 314
Radio- och TV-licenser . 34 34
Diverse lån . 30 27
Övrigt . 112 105
Summa inkomster 5 439 5 480
Utgifter Beräkning Utfall
Räntor på statslån 695 663
Amorteringsfonder . 38 38
Norra Irland 73 77
övrigt 10 8
Total Consolidated Fund 1 • 816 786
Beräkning utfall
Försvarsanslag 1 418 1468
Civila anslag (inkl. skatteindrivning) 2 841 2849
Totala anslag . 4 259 4 317
Totala utgifter . 5 075 5103
Overskott 364 377
5439 5480
Den svenska driftbudgeten för 1957/
58 – för det löpande budgetåret finns
ännu inga exakta beräkningar – säg
som bekant ut så här.
SVERIGE (miljoner kr.) 1957/58
Inkomster
Skatter ..
Riksstat Utfall
. 11 048 10 832
Uppbörd i statens verksamhet
Diverse inkomster .
174
265
Totala egentl. statsutgifter 11 487
Inkomster av statens kapi- 172
293
11297
talfonder ……. _..:.6.:..96;:____.:.;72c.::2
Driftbudg. totalinkomster 12 183 12 019
Utgifter Riksstat Utfall
Egentl. statsutgifter (anslag und. huvudtitlarna) 10 277 10 885
Utgifter för statens kapitalfonder. 1 017 1235
Driftbudg. totalutgifter 11294 12120
överskott 889 101
12183 12 019
Den engelska driftbudgetens omslutning är ca sju gånger större än Sveriges, men felräkningarna är betydligt
mindre! Medan dessa således i Storbritannien utgjorde 13 miljoner i: (ca
190 mkr.) var motsvarande siffra i
Sverige 990 mkr. Inkomsterna blev 41
milj. L högre (ca 650 mkr.), medan
dessa i Sverige blev 164 mkr. mindre
än beräknat. Utgifterna översteg kal- 1 Fond, varur den engelska statsskulden kylen med 28 milj. L (ca 400 mkr.) i
förräntas, vissa statslöner betalas m. m. Storbritannien, medan motsvarande
utgiftsökning i Sverige utgjorde 826
mkr.
De anförda siffrorna ger tydligt bevis för att Mr. Heathcoat Amory lyckats med den uppgift som herr Sträng
ej mäktat med, nämligen att hålla utgifterna något så när i schack. Om
man tar hänsyn till den engelska budgetens sju gånger större omfattning
skulle utgiftsöverskridandel i Storbritannien omplanterat i Sverige endast utgöra 4 milj. f:, eller ca 60 mkr!
Engelsmännen är att gratulera till en
skicklig finansminister.
Universitetspropositionen
Den i mitten av mars framlagda propositionen om understöd åt forskningen m. m. i anslutning till universitetsutredningens senaste betänkande
har i inte så ringa män ändrat bilden
av den nuvarande regeringens universitetspolitik till det sämre. Tendensen
till missgynnande av de – i vidsträcktaste mening – humanistiska
vetenskaperna och till anläggande av
rätt krassa nyttighetssynpunkter
framträder mera ohöljt än tidigare.
Den tar sig delvis ganska uppseendeväckande uttryck, såsom när de teologiska fakulteterna uttryckligen ställs
helt utanför alla åtgärder till uppmuntrande av forskningen eller när,
trots remissinstansernas påpekanden,
de humanistiska disciplinerna synas
dömda att få reda sig utan de nyinrättade forskarassistenttjänster, som
på andra håll befunnits nödvändiga
för konstruerandet av en välavvägd
forskarkarriär.
Som ett olycksbådande drag tillkommer nu den avsevärda nedprutningen
av de anslagsäskanden, som utredningen från början framställt. Av 19,7
millioner kr. föreslår regeringen inte
mer än 11,4, alltså blott 57 procent.
Det är en mycket väsentlig nedskärning, och när den går ut över de redan
257
av utredningen så knappt utmätta anslagsökningarna för humanistiska ändamål, blir effekten rätt beklämmande. Bäst synes detta kanske, när det
gäller anslagen till vad som alldeles i
onödan omdöps till statens humanistiska forskningsråd. Utredningen hade
föreslagit en höjning för året med
blygsamma 200 000 kronor. Inte ens
denna ringa summa har kunnat uppbringas, utan höjningen reducerades
till 175 000 kronor. Det humanistiska
forskningsrådet skall i fortsättningen
alltså erhålla 1 300 000 kronor mot
det medicinskas 5,21 millioner, det
naturvetenskapligas 5,23 millioner och
atomkommittens 5,24 millioner. Den i
jämförelse med de humanistiska och
teologiska vetenskaperna till antal och
omfattning dock förhållandevis blygsamma gruppen av s. k. samhällsvetenskaper får däremot en höjning om
21O000 kronor och kommer sålunda
upp till 955 000 kronor om året, en
summa, som ligger rätt nära humanistiska forskningsrådets. Gynnandet av
nämnda ämnesgrupp i jämförelse med
de egentliga humanistiska ämnena är
över huvud taget ett genomgående drag
i hela propositionen, fastän samhällsvetenskaperna i klar motsats till humaniora dock hade tillfälle att på sin
tid till fullo utnyttja möjligheterna vid
1940-talets sedermera brätt avbrutna
universitetsupprustning. Den mycket
har, honom skall ock mycket varda
giYet.
Den betänkliga ensidigheten eller
snedvridningen av universitetsreformen till nackdel för humaniora, sammanhänger väl med den ganska märkliga sammansättning, som universitetsutredningen en gäng erhöll. De
stora humanistiska ämnena med sitt
väldiga studentantal och sin svära
eftersläpning sedan 1940-talet lämnades helt och hållet orepresenterade
och har alltsedan dess så förblivit,
medan utredningen helt sammansat- 258
tes med idel företrädare för de redan
förut bättre gynnade natur- och samhällsvetenskaperna. Av mycket naturliga skäl kan den följande handläggningen i departement och utskott
knappast vara särdeles väl ägnad att
rätta till den starka ursprungliga missvisningen.
Samma ensidighet har säkerligen
sin del i den numera allt tydligare
felkonstruktionen – i några väsentliga hänseenden – av de nya universitetslektoraten, på vilkas sätt att
funktionera hela reformens framgång
i mycket hög grad måste bero. Det kan
inte råda något tvivel om att det i och
för sig var ett mycket lyckligt grepp
att skapa en ny kategori av välkvalificerade fasta tjänster nedanför professurerna. Såväl för undervisningen
som för själva den vetenskapliga karriären som sådan hade detta kunnat få
en särdeles gynnsam verkan. Men utredningen har tydligen i alltför hög
grad – till följd av sin egen sammansättning – haft sin uppmärksamhet
fäst på förhållandena inom vetenskaper, där det här i första hand gällde
att finna personal för en relativt elementär och så att säga stereotyperad
undervisning. Civildepartementet och
liknande instanser har därtill lagt sina
slentrianmässiga synpunkter på lönesättning och tjänstgöringstid, utan att
hämmas av alltför nära kännedom om
arbetsförhållandena vid universiteten.
Humaniora med sitt behov av framför
allt proseminarieartad undervisning
genom lärare med hög vetenskaplig
kompetens har därvid kommit till
korta.
Följden har tyvärr blivit, att den
nya tjänstekategorin blivit från början
felkonstruerad. Lönen har blivit för
låg i jämförelse med lektoraten vid
lärarhögskolor, provårsläroverk och
seminarier, medan tjänstgöringsplikten utmätts så rikligt, att universitetslektorerna knappast kan tänkas bli i
stånd att bedriva egen forskning och
t. o. m. i många fall torde få svårt att
följa med utvecklingen inom den vetenskap, där de satts att undervisa.
Det är därför blott naturligt, att det
på åtskilliga håll visat sig synnerligen
svårt att rekrytera dem på ett tillfredsställande sätt.
Den nya propositionen innebar intet
försök att i någon måtto råda bot på
dessa dock redan allmänt kända och
från många håll klart påtalade missförhållanden. Tvärtom har den ytterligare försvårat en tillfredsställande
lösning av personfrågorna genom att
uppställa det till synes ganska meningslösa villkoret, att tjänsterna ej
skall få ordinariesättas, innan organisationsplaner i ämnet blivit fastställda. Med hänsyn till kanslersämbetets överbelastning och personalbrist
kan detta befaras i många fall komma
att dröja ganska länge. Men så länge
lektorerna blott är arvoderade, skärps
alla olägenheterna i tjänsternas konstruktion och försvåras därmed ytterligare en tillfredsställande rekrytering, allra helst som en arvoderad
lektor ju ej har den ringaste säkerhet
för att verkligen få den ordinarie
tjänsten, när den en gång äntligen
skall tillsättas enligt befordringsgrunder, som än så länge är alldeles obekanta. Det är klart, att det finns ett
antal fall, där först de slutgiltiga organisationsplanerna kan visa, om ett
lektorat verkligen kommer att behövas
eller ej. Men i det stora flertalet fall
torde det redan nu vara alldeles uppenbart, att tjänsten under alla omständigheter måste inrättas. Varför
då fördröja proceduren och därmed
skapa alldeles onödiga och i många
fall mycket betydande svårigheter för
rekryteringen?
De önskemål, som i nuvarande situation ter sig som oundgängliga, om
universitetsreformen skall kunna infria de en gång väckta förhoppningarna, är framför allt tre. De humanistiska vetenskaperna måste med det
snaraste tillgodoses på ett helt annat
sätt i avseende på såväl forskningsanslag som tjänster. Universitetslektoraten bör i stor utsträckning ofördröjligen ordinariesättas och måste få en
rimligare utmätning av undervisningsskyldigheten. Kanslersämbetet och
universitetskanslierna måste ofördröjligen erhålla avsevärda åtminstone tillfälliga personalförstärkningar, om inte
reformernas genomförande skall föranleda alltför stora svårigheter och
delvis kanske helt blockeras.
Samtidigt med forskningspropositionen har också framlagts det väntade förslaget om Stockholms högskolas totala förstatligande. Ur rent principiell synpunkt kan man förvisso livligt beklaga, att försöket att i vårt
land driva privata universitet i ömsesidigt stimulerande vänskaplig tävlan
med de äldre statliga sålunda nu slutgiltigt måste övergivas. Men såsom
förhållandena faktiskt på senare år
hade utvecklats, särskilt med hänsyn
till Stockholms stads påfallande likgiltighet för stadens eget lärosäte, var
förstatligandet numera enda möjligheten att rädda detta från ett fortskridande avtynande. Man får nu blott
hoppas, att förstatligandet verkligen
kommer att innebära ett omedelbart
förverkligande av den fullständiga paritet med de gamla statsuniversiteten, om vilken det så länge talats
men för vars förverkligande hittills
så mycket lämnats ogjort. Framför
allt är det av största betydelse, att den
nu förestående utflyttningen till Frescati snabbt genomföres, så att det nya
universitetet besparas en lång övergångsperiod, under vilken de gamla
lokalerna får förfalla och de nya inte
blir byggda. Den tioårsperiod för hela
byggenskapen, som Byggnadsstyrelsen
har förutsatt, borde här vara en riktpunkt, som ej får övergivas. Likaså
259
måste man omedelbart börja angripa
det ingalunda lätta problemet att till
Frescati skapa snabba kommunikationer med tillräcklig kapacitet för
det jätteuniversitet, om vilket det här
rimligen måste bli fråga.
Sociala meddelanden
Med tillbörlig bävan iakttar vi uppdykandet av en konkurrent på tidskriftsmarknaden. Märkligt att säga kommer
den från Kungl. Socialstyrelsen. Detta
ämbetsverk har sedan länge utgivit
Sociala meddelanden, en seriös och
nyttig publikation, där man kunnat ta
del av löpande statistik om konsumentpriser, fylleri, brottslighet, arbetslöshet och annat mera, samt förträffliga rapporter av styrelsens byråchefer och andra närstående om arbetet
på det vida fält styrelsen har att ansvara för. Tydligen har man haft på
känn att publikationen i sin gamla
form inte blivit var mans lektyr. Det
låter säga sig, att ingen gärna kunnat
drömma om att Sociala meddelanden
skulle läsas i var stuga och HSB-lä-
genhet, men den ambitionen synes faktiskt vara Socialstyrelsens. Till den
ändan har man nu gjort sig förnummen med Sociala meddelanden i lyxförpackning. Omslaget har blivit piffigt rosa i stället för det officiella gula,
interpunktionen har moderniserats i
riktning mot kompaniexpeditionens
normer, ett slösande rikt illustrationsmaterial har utnyttjats: den frivole
granskaren observerar i nummer 1 för
året bl. a. porträtt av drottning Christina och byråchefen Göta Rosen. Betänksamma skattebetalare kan dock
genast lugna sig: en bild av tryckeriintendenten Danielsson på statskontoret borgar för att intet ekonomiskt lättsinne tillåtes. Det första numret efter
nya stilen ägnas huvudsakligen åt
barnavården. Både den historiska
översikten om hur svenska folket
260
handskats med sina barn under tre
hundra år, och de glimtar som ges av
socialstyrelsens aktuella arbete till
barns och ungdoms bästa är sympatiska, och bör kunna visa sig vara en
lämpligt vald introduktion hos den
stora läsekretsen. Man instämmer
gärna i appellerna om bättre kontakt
mellan hemmens och samhällets barnavård. På tidskriftens omslag synes
en symbolisk bild av ett barn, :.förankrat i den svenska lagen:. som det
något förbryllande heter, med devisen
:.ingen äger mig» – och strävandena
att garantera rättssäkerheten även för
de minsta små väcker odelad respekt.
Det kan dock inte förnekas, att den
otacksamme läsaren ibland får en
känsla av att allt inte står helt rätt till.
Det blir lite för mycket av präktighet,
välmeningen får ett pinsamt drag av
beskäftighet. Typiska för andan i det
hela verkar några funderingar om
skolans roll. Den florerande trygghetsideologien drives här till sin spets:
:.Kan samhället bli ett levande trygghetsbegrepp för barnen?:. – se där
frågan. På övligt sätt hävdas – lätt
att begripa – att »i och med enhetsskolan . . . får denna fostran till demokratiskt samhällsansvar en ökad
betydelse». Alldeles lätt är visserligen
inte detta problem: verkställd utredning har visat, heter det, att »läsa i
bok eller behandla ämnet skriftligen
hör till de minst populära sätten för
kunskapsinhämtande i dessa ting».
Skolbarnen kan vara lugna, Kungl. Socialstyrelsen skyndar glatt till för att
stå till tjänst med mera populära studiemetoder.
Det man helst vill önska Sociala
meddelanden, som utan tvivel har en
viktig informationsuppgift att fylla,
är att i görlig mån vädra ut den alltför
mysande, lätt jolmiga sockerbagaratmosfären, utan att för den skull förfalla till den andfådda hurtighet som
också lätt nog smyger sig in.
Dessutom vill man hoppas, att redaktionen besinnar det ansvar som
med aningslöst rörande ord pålägges
den av en folkskolinspektör, när han
utreder vilket behov skolans folk har
av social information: »Den officiella
stämpeln är för oss liktydig med en
garanti för att materialet är absolut
fritt från politisk färgning.»
Polsk åtstramning
Chrustjov och Gomulka har psykologiskt sett något gemensamt – kanske
är det deras liknande kommunistiska
förflutna och deras proletära uppfostran. Ingen av dem har någon högre utbildning i egentlig mening. Chrustjov
var över tjugo år, sägs det, när han lärde sig att läsa och skriva. Han blev sedan anställd som partifunktionär och
tog följaktligen sin ingenjörsexamen
ganska sent. (Stalin praktiserade gärna systemet att utbilda partifolk till
ingenjörer; utrikesminister Gromyko
är ett annat lysande exempel.) Inte
heller Gomulka har i sin allmänna utbildning gått i någon annan läroanstalt än folkskolan. 1934-1935 studerade han vid partiskolan i Moskva.
Året därpå, efter sin illegala återkomst
till Polen, blev han under täcknamnet
Duniak (för andra gången) ådömd
fängelsestraff. Därför undgick han
kanske den stora slakt på polska kommunister i Sovjet, som Stalin satte
igång efter att ha upplöst deras parti
1938. Kriget befriade honom frän
fängelse. Han föredrog att stanna i
Polen under den tyska ockupationen.
Så småningom bildade han polska arbetarpartiet, PPR. För närvarande verkar både Chrustjov och Gomulka för
ett gemensamt mål, kommunismens seger i världen, men de tillämpar ibland
olika metoder beroende på förhållandena i deras aktivitetsomräde. För att
bygga sig ett solitt underlag, har
Chrustjov ökat partimedlemmarnas an- —- – ~-~ —
tal med omkring en sjättedel, medan
Gomulka för samma ändamål har
starkt minskat medlemsantalet i sitt
parti. Denna utrensning omfattade ungefär 200 000 ideologiskt främmande
eller icke tillräckligt aktiva medlemmar samt över 8 000 avlönade partifunktionärer. Hans parti är för närvarande uppdelat i fyra grupper, av
vilka Gomulkas egen långtifrån är den
starkaste. I centralkommitten på 76
medlemmar, vilken utgör en sorts partiparlament, förfogar han i verkligheten endast över fyra absolut pålitliga
kamrater, vilka emellertid innehar viktiga poster. De är: LO:s ordförande
Loga-Sowinski, parlamentets talman
Kliszko, överbefälhavaren general
Spychalski, vilken samtidigt med Gomulka föll i onåd för 11 år sedan,
samt chefen för säkerhetsapparaten –
Moczar. Av dem har Kliszko och Spychalski på den tredje partikongressen,
vilken avslutades den 19 mars 1959,
valts till politbyrån, som utgör centralkommittens presidium och räknar
12 medlemmar. Detta stabiliserar betydligt Gomulkas ställning inom den
högsta partiledningen. Inom själva
centralkommitten kan Gomulka dessutom räkna på ett tjugotal opportunister, vilka dock skulle lämna honom i
sticket, om de kunde vinna på det.
Han stöds annars av förutvarande socialister, vars gamla parti PPS tvångsförenades med det kommunistiska på
dess andra kongress i Wroclaw 1948.
De är 11 till antalet och bl. a. hör dit
»alla regeringars premiärminister» Cyrankiewicz, vilken tjänstgjorde först
under Stalin-Bieruts terrorepok och
nu under Gomulka och Chrustjov.
Xven utrikesminister Rapacki hör dit.
Till socialistgruppen hör även förre
UsA-medborgaren och polske ambassadören där professor Lange, som nu
är ordförande i ekonomiska rådet, vilket bildades efter oktober 1956. Ett
visst stöd kan Gomulka räkna på
19- 593445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1959
261
också hos den lilla »liberala» gruppen
på fyra medlemmar – varav tre kvinnor -, vilken är mera reformvänlig
än han själv.
stalinisterna dogmatikerna eller
Natolingruppen, som de kallas i Polen,
delar sig i två falanger. Den ena, den
s. k. centrumgruppen under ledning av
Zambrowski vill behålla Gomulka som
ett skydd mot bl. a. Chrustjovs bekanta
antisemitism – alla dess tolv medlemmar är nämligen av judisk härkomst.
::.VIen samtidigt angriper de Gomulkas
eftergiftspolitik gentemot bönderna
och kyrkan. Denna grupp kontrollerar
praktiskt taget litteraturen, pressen
och partiapparaten. Därför skonades
vid den ovannämnda rensningen de
flesta stalinister. Av den andra falangen, dvs. av stalinisterna i egentlig
mening, finns efter oktober 1956 bara
19 i centralkommitten kvar. Deras ledare är vice premiärministern Zenon
Nowak. stalinisternas styrka beror
inte så mycket på deras antal, utan på
det stöd de åtnjuter i Moskva, vars
order de alltjämt är beredda att blint
följa.
I motsats till dem står de »liberala»
revisionister, vilka man i regel finner
utanför centralkommitten. Författare,
konstnärer och pressmän är särskilt
representerade bland dem. På den
tredje partikongressen riktades många
hårda ord just mot dessa yrkesgrupper. Minister Zolkiewski, som är
högste politruk för kulturella frågor,
yttrade bl. a.: »Var och en kan förstås
söka sanningen på egen hand, men det
finns endast en sanning – socialismen.»
För att i framtiden förebygga så-
dana företeelser som oppositionen i
de unga intellektuellas och studenternas tidskrift Po prostu, som måste
indragas i oktober 1957, vidtogs på
kongressen åtgärder för att ytterligare
minska ungdomens ansatser till oberoende av partiet. Stipendier kommer
262
i fortsättningen att åter utdelas efter
sökandens politiska åsikter. Ungdomspropagandan skall överallt intensifieras. Ännu 1954 var 16 % av partimedlemmarna under 25 år,idag knappt7%.
Orsaken härtill söker kommunisterna
bl. a. i »aktionen för moralisk pånyttfödelse», som startades av den katolska
kyrkan för ett par år sedan. Enligt enkäter, som genomförts nyligen, uppges
endast 13 % av de polska studenterna
hysa »socialistiska åsikter» och bara
3 ’/•% av dem betraktar sig som tillgivna marxister. Däremot har över
70 % förklarat sig vara aktiva katoliker.
Förhållandet till utlandet togs också
upp i Gomulkas sju timmar långa
kongresstaL USA och övriga atlantpaktsstater angreps häftigt och västgränsfrågan berördes på ett ganska
egendomligt sätt. Om någon av atlantpaktsmedlemmarna skulle yttra sig
om Oder-Neisselinjen till polsk förmån – såsom de Gaulle gjorde några
dagar senare – skulle det, försäkrade
Gomulka, sakna betydelse. Ett sådant
uttalande kunde inte gärna ha annat
syfte än att inpränta i det polska medvetandet att Polen i denna fråga inte
kan få något annat reellt stöd än från
Kreml, och därför för all framtid
måste förbli sammanlänkat med Sovjetunionen.
De amerikanska konjunkturutsikterna
Officiellt har den s. k. recessionen i
USA förklarats ha upphört vid åtskilliga tillfällen, första gången på försommaren 1958, då produktionssiffrorna ånyo började stiga. Icke desto
mindre bedömdes konjunkturutsikterna under större delen av föregå-
ende år med stor försiktighet. Trots
att endast en förhållandevis liten del
av den amerikanska produktionen exporteras, är USA:s utrikeshandel absolut sett av så stor betydelse för hela
världens ekonomi, att de flesta länder
med bävan och förhoppningar studerar trenden i den ekonomiska utvecklingen i USA. För de råvaruproducerande länderna kan skiftningar i efterfrågan på en eller annan speciell
produkt betyda – om icke liv eller
död – så dock skillnaden mellan relativt välstånd och svält. För de västeuropeiska industriländerna är det
just marginalen med dess ytterligare
standardhöjning som påverkas av möjligheten att framgångsrikt exportera
till dollarområdet. Och för den kommunistiska världen, som ännu icke
uppgivit hoppet att se den kapitalistiska produktionsordningen rasa ihop
under fåfänga ansträngningar att komma till rätta med konjunkturproblemet, är varje betydande störning i
den amerikanska ekonomin en källa
till förnyade förhoppningar.
Under våren detta år förefaller det
som om tecknen mera definitivt tyder
på att den ekonomiska avmattningen
i USA övervunnits. Enligt Federal
Reserve Boards index för industriproduktionen har siffran 149 nåtts för
april månad, vilket innebär en icke
obetydlig förbättring jämfört med
toppnoteringen 146 på våren 1957,
omedelbart före krisen (1947- 49 =
100). Vid bottenläget under tillbakagången, i april 1958, var index nere i
126. Ser man till utvecklingen av bruttonationalprodukten har denna under
första kvartalet stigit så att man för år
1959 – utan alltför stor optimism –
anser sig kunna räkna med »an alltime peak», som närmar sig 470 miljarder dollars, jämfört med 438 miljarder under det krisdrabbade 1958.
Ett intressant drag i bilden är att
företagsvinsterna under början av
detta år visat en kraftig uppgång.
Mycket talar för att de ökade vinsterna främst uppnåtts tack vare de omfattande rationaliseringar som genomfördes i accelererat tempo under konjunkturnedgången. Samtidigt har lö-
nerna ännu inte hunnit stiga mera
märkbart, då förutsättningarna för lö-
neökningar under avmattningen naturligen var tämligen små och dessutom ett betydande antal avtal på arbetsmarknaden fortfarande löper.
Från både presidenten och hans administration har upprepade varningar
framförts mot alltför kraftiga lönehöjningar, vilka omedelbart skulle aktualisera inflationsriskerna. De f. n. mycket högt uppdrivna aktienoteringarna
får ses mot bakgrunden av de goda
företagsvinsterna och de utbredda inflationsförväntningarna. Olyckskorparna drar t. o. m. paralleller med utvecklingen före börskraschen 1929.
Ännu så länge har inte någon uttömmande analys hunnit göras i syfte
att klarlägga med vilka medel den ekonomiska avmattningen hävdes. Otvivelaktigt har en ökning av de offentliga
uppgifterna, särskilt på det delstatliga
planet, inneburit en viktig ekonomisk
stimulans. Det stora behovet av bostä-
der har spelat in och lett till en mycket kraftig »construction boom», vilken
på ett betydelsefullt sätt återverkat
inom skilda delar av industrin. Till
detta kommer att en lagerpåfyllning
så småningom påbörjats, sedan industrierna under avmattningsperioden
kraftigt minskat sina inköp och tärt
på sina lager. Alldeles speciellt märkbar har lageruppbyggnaden varit ifrå-
ga om stål, där stålindustrin kan glädja
sig åt en inemot nittioprocenlig utnyttjningsgrad av kapaciteten jämfört
med endast femtio procent vid tiden
för konjunkturens bottenläge (och endast femton procent, då trettiotalsdepressionen var som svårast!) . Det bör
emellertid påpekas att den nuvarande
exceptionellt goda stålkonjunkturen
delvis beror på att en stålstrejk allmänt väntas under sommaren i samband med förhandlingarna om nya av- 263
tal. I syfte att gardera sig har icke
minst bilfabrikerna lagt upp lager för
att kunna fortsätta sin drift även under en tämligen långvarig strejk.
Hur bedöms nu framtidsutsikterna
för återstoden av detta år och för år
1960? I stort kan nog optimismen
sägas vara förhärskande inom näringslivet. Samtidigt poängteras dock ovissheten på grund av förekomsten av ett
flertal faktorer, som snarast talar för
att det fortsatta konjunkturuppsvinget
inte kommer att kunna mäta sig med
takten under tidigare expansionsperioder. Man skulle med andra ord ganska
snart stå inför något som påminner
om en stagnation.
Optimisterna pekar på att i varje
fall på kort sikt ingenting talar för att
den uppåtgående trenden skall brytas.
Ekonomin är på det hela taget sund,
och näringslivet befinner sig i ett stadium av expansionsförväntningar och
tillit inför den närmaste framtiden.
En fortsatt lageruppbyggnad är trolig,
en fortsättning av det kraftiga husbyggandet likaså och orderstocken
inom stålindustrin tyder på en mycket hög sysselsättning under den allra
närmaste framtiden. Men även optimisterna måste säga sig, att ett bakslag – om än bara temporärt – är
sannolikt under det tredje kvartalet
detta år. En stålstrejk, vilken på ett
förbryllande sätt tas för given i praktiskt taget alla kretsar, får omedelbart
kraftiga återverkningar. Nybyggnadsverksamheten kan så småningom väntas avta, bl. a. av rent säsongmässiga
skäl. Inom bilindustrin är risken för
överproduktion ett nästan ständigt
hot. Å andra sidan menar optimisterna, att industrins investeringar under
intryck av den goda vinstkonjunkturen och den allmänna optimismen
kommer att överträffa vad som idag
är planerat och i stort sett motverka
nedgången i egnahemsbyggandet och
andra negativa faktorer. Mot årets slut
264
menar flertalet att återhämtningen efter stålstrejken och presenterandet av
de nya småbilsmodellerna från de
amerikanska tillverkarna skall innebära en tillräckligt kraftig konjunkturstimulans för att den inledningsvis
omnämnda bruttonationalprodukten
om 470 miljarder dollars skall kunna
nås. – När det gäller utsikterna för
år 1960 är det naturligtvis svårare att
ställa någon prognos, men det förefaller som om optimismen härvidlag
är något mera dämpad.
Den jämförelsevis stora arbetslösheteu – siffran pendlade tidigare detta
år mellan 4,5-5 miljoner men sjönk i
april till 3,6 miljoner – framstår som
en allvarlig faktor i den amerikanska
konjunkturbilden. Aprilsiffran innebär en genomsnittlig arbetslöshet på
ca 5,3%, men självfallet är procenten
betydligt högre i sådana delstater som
av den ena eller andra anledningen
drabbats särskilt hårt av konjunkturnedgången. I en högt industrialiserad
stat såsom Pennsylvania uppges arbetslöshetsprocenten vara så hög som
1O, bl. a. beroende på en omfattande
rationalisering i kolgruvorna. Också
pil andra håll finns mycket besvärliga
»arbetslöshetsöar», bl. a. har förflyttningen av delar av textilindustrin från
nordstaterna söderöver medfört besvärliga omställningsproblem. Även ur
en annan synpunkt förtjänar industrialiseringen i sydstaterna uppmärksamhet. Den har nämligen medfört att
sydstaterna nu för första gången ställer sig förstående till protektionistiska
propåer. Först nu har man nämligen
fått någon egen industri att taga hänsyn till, medan det så gott som enda
problemet tidigare var att finna avsättning för bomullsskördarna, inte
minst på export, något som ledde
till krav på största möjliga handelspolitiska frihet. Risken för arbetslöshet och den nya lokaliseringen av industriföretag till sydstaterna medverkar till att skapa underlag för tullhöjningar och allehanda importrestriktioner. I en rad uppmärksammade fall har europeiska anbudsgivare
förbigåtts, trots att deras priser legat
betydligt under de amerikanska konkurrenternas. Särskilt engelsmännen
har fått känning av detta, då de lämnat anbud på tung elektrisk utrustning
för kraftverksanläggningar m. m. Risken är nu överhängande att den amerikanska kongressen under intryck av
dagens svårigheter slår in på en mer
protektionistisk linje, något som sannolikt kommer att bli kännbart för
särskilt den västeuropeiska exporten
till USA.
Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att den s. k. recessionen nu
förefaller att vara definitivt övervunnen. Den mer än årslånga krisen skakade dock den amerikanska ekonomin
ganska eftertryckligt. Utsikterna för
den närmaste framtiden ter sig tämligen ljusa även om risken för en förestående stålstrejk är stor. Med ytterligare någon påspädning i expansionistisk riktning uppkommer sannolikt
betydande inflationistiska spänningar.
På något längre sikt förefaller det som
om en stagnation vore att befara, nå-
got som omedelbart skulle leda till
ökad arbetslöshet.