Namn att minnas – Inga Thorsson
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
INGA THORSSON
Det påstås, att en av Inga Thorssons
kolleger inom socialdemokratiska riksdagsgruppen nyligen skall ha karakteriserat ordföranden i socialdemokratiska kvinnoförbundet på följande
sätt: »Inga Thorsson är så dum, att
hon kan tala hur länge som helst om
vad som helst.»
Detta betyg, som förefaller vittna om
arrogansen hos den, som fått sin intellektuella skolning i Clarte gentemot
den, som fått sin intellektuella skolning pä Gymnastiska Centralinstitutet, kan nog diskuteras. Visserligen
måste det ligga nära tillhands för var
och en, som exempelvis lyssnade till
Inga Thorsson i riksdagens pensionsdebatt eller i radiodebatten om atomvapnen att utan vidare instämma. Men
vid närmare eftertanke måste man
trots allt säga sig att fullt så enkelt är
det inte. Karakteristiken är något för
lättvindig, något för lättköpt. Erfarenheten ger otvivelaktigt vid handen att
Inga Thorsson kan tala hur länge som
helst om vad som helst, men dum är
hon inte. Beskäftig, påträngande, hänsynslös, – men inte dum. Om hon
inte alltid verkar att veta vad hon sä-
ger, verkar hon åtminstone alltid att
veta vad hon gör. Kanske är det därför, som hon – och just hon – blivit
socialdemokrat.
Hon kommer från en välbärgad, borgerlig djursholmsfamilj – fadern var
biografdirektör och har veterligt aldrig
visat några samhällsomstörtande tendenser. I skolan skötte hon sig exemplariskt och fann i övrigt utlopp för
sin verksamhetslusta inte som politisk
propagandist, utan som gymnast och
scout. Efter att ha tagit studenten i
Djursholms Samskola är 1933, sökte
hon småningom in på GCI, varifrän
hon utexaminerades är 1938. Redan
två år tidigare hade hon emellertid
inträtt i socialdemokratiska arbetarpartiet. Varför? Själv lär hon ha uppgivit att hon genomgått en social väckelse.
Vad föranledde denna väckelse? Det
vet man inte och det vore närgånget,
kanske taktlöst att göra det till föremål
för spekulationer. Lika litet som sin
meningsfrände och idol fru Ulla AlmLindström är Inga Thorsson något
inbegrepp av det kvinnligt veka i
människosinn, men just därför har
hon haft alla förutsättningar att bli
en framstående kvinnosakskvinna.
Hon har viljestyrka, energi, receptivitet och ambition och hon vill konkurrera med mannen på lika fot. Var
finns större utsikter att framgängsrikt
göra detta än inom arbetarrörelsen?
Därmed vare hur som helst. Inga
Thorsson började sin bana i socialdemokratiska kvinnoförbundet 1937 och
hennes karriär blev snabb. Redan efter
tre år blev hon förbundets sekreterare,
suppleant i styrelsen blev hon 1948,
förbundsstudieledare 1949, politisk
sekreterare 1950 och ordförande 1952.
Under åren 1943-45 var hon sekreterare i befolkningsutredningen, hon har
varit ledamot i 1950 års abortutredning, i priskontrollnämnden från
samma år, ordförande i familjerådgivningsutredningen och ledamot av svenska regeringsdelegationen till internationella arbetskonferensen 1950-52.
Sedan 1950 tillhör hon Stockholms
428
stadsfullmäktige – och är v. ordfö-
rande i stadens sjukhusdirektion –
sedan 1956 riksdagens andra kammare.
I våras utsågs hon f. ö. till ledamot
av den strängska besparingskommitten. Inte illa marscherat på ett tiotal år. Med resignation snarare än
entusiasm utpekas hon av partivänner
likaväl som meningsmotståndare som
nästa kvinnliga socialdemokratiska
statsråd.
Hon hör nämligen inte till dem som
väcker entusiasm, ens bland meningsfränder. Man respekterar, mer eller
mindre dolt, hennes arbetsförmåga,
kunnighet och framåtanda, men man
reagerar, mer eller mindre öppet, mot
hennes demagogi, aggressivitet och
maktlystnad. I riksdagen har hon under sitt korta medlemskap lyckats
göra sig grundligt impopulär med sina
fasoner, i stadsfullmäktige betraktas
hon sedan länge som en prövning.
Hon har blivit något av ett terrorvapen i den offentliga debatten genom sina sluggermetoder; hennes inställning i abortfrågan har redan föranlett kraftiga gensagor även från socialdemokratiskt håll och hennes fanatiska propaganda för att våra soldater skall skickas i fält mot en atombeväpnad fiende endast utrustade med
konventionella vapen lär ha börjat
väcka oro t. o. m. i regeringen.
Inga Thorsson verkar onekligen
som en inkarnation av den socialistiska förmyndar- och fogdementaliteten. Kritikerna förklarar också att
hon saknar varje inre övertygelse, är
en kallhamrad politisk cyniker, som
kalkylerar alla sina ställningstaganden
från partitaktiska utgångspunkter och
bara drivs av härsklystnad och maktbegär. Mindre avogt inställda personer, som varit med när hon sittande
på trappan till en folkhögskola spelat
munspel för utslitna husmödrar, vägrar att godta denna tolkning. De gör
gällande att hon inte är kapabel till
invecklade kalkyler, utan innerst inne
är en naiv och troskyldig varelse, som
om hon också liksom många politiker är karriärist och inte saknar sinne
för opportunitet och taktik, likväl
drivs av emotionella bevekelsegrunder, som uppbär ett slags socialt patos.
Och varför inte vara generös nog att
erkänna att det är ett utslag av socialt patos när Inga Thorsson vill slå
sina gamla elaka klasskamrater
Djursholms Samskola och världen i
övrigt med häpnad genom att bli
statsråd.
G. U.
INGA THORSSON
Det påstås, att en av Inga Thorssons
kolleger inom socialdemokratiska riksdagsgruppen nyligen skall ha karakteriserat ordföranden i socialdemokratiska kvinnoförbundet på följande
sätt: »Inga Thorsson är så dum, att
hon kan tala hur länge som helst om
vad som helst.»
Detta betyg, som förefaller vittna om
arrogansen hos den, som fått sin intellektuella skolning i Clarte gentemot
den, som fått sin intellektuella skolning pä Gymnastiska Centralinstitutet, kan nog diskuteras. Visserligen
måste det ligga nära tillhands för var
och en, som exempelvis lyssnade till
Inga Thorsson i riksdagens pensionsdebatt eller i radiodebatten om atomvapnen att utan vidare instämma. Men
vid närmare eftertanke måste man
trots allt säga sig att fullt så enkelt är
det inte. Karakteristiken är något för
lättvindig, något för lättköpt. Erfarenheten ger otvivelaktigt vid handen att
Inga Thorsson kan tala hur länge som
helst om vad som helst, men dum är
hon inte. Beskäftig, påträngande, hänsynslös, – men inte dum. Om hon
inte alltid verkar att veta vad hon sä-
ger, verkar hon åtminstone alltid att
veta vad hon gör. Kanske är det därför, som hon – och just hon – blivit
socialdemokrat.
Hon kommer från en välbärgad, borgerlig djursholmsfamilj – fadern var
biografdirektör och har veterligt aldrig
visat några samhällsomstörtande tendenser. I skolan skötte hon sig exemplariskt och fann i övrigt utlopp för
sin verksamhetslusta inte som politisk
propagandist, utan som gymnast och
scout. Efter att ha tagit studenten i
Djursholms Samskola är 1933, sökte
hon småningom in på GCI, varifrän
hon utexaminerades är 1938. Redan
två år tidigare hade hon emellertid
inträtt i socialdemokratiska arbetarpartiet. Varför? Själv lär hon ha uppgivit att hon genomgått en social väckelse.
Vad föranledde denna väckelse? Det
vet man inte och det vore närgånget,
kanske taktlöst att göra det till föremål
för spekulationer. Lika litet som sin
meningsfrände och idol fru Ulla AlmLindström är Inga Thorsson något
inbegrepp av det kvinnligt veka i
människosinn, men just därför har
hon haft alla förutsättningar att bli
en framstående kvinnosakskvinna.
Hon har viljestyrka, energi, receptivitet och ambition och hon vill konkurrera med mannen på lika fot. Var
finns större utsikter att framgängsrikt
göra detta än inom arbetarrörelsen?
Därmed vare hur som helst. Inga
Thorsson började sin bana i socialdemokratiska kvinnoförbundet 1937 och
hennes karriär blev snabb. Redan efter
tre år blev hon förbundets sekreterare,
suppleant i styrelsen blev hon 1948,
förbundsstudieledare 1949, politisk
sekreterare 1950 och ordförande 1952.
Under åren 1943-45 var hon sekreterare i befolkningsutredningen, hon har
varit ledamot i 1950 års abortutredning, i priskontrollnämnden från
samma år, ordförande i familjerådgivningsutredningen och ledamot av svenska regeringsdelegationen till internationella arbetskonferensen 1950-52.
Sedan 1950 tillhör hon Stockholms
428
stadsfullmäktige – och är v. ordfö-
rande i stadens sjukhusdirektion –
sedan 1956 riksdagens andra kammare.
I våras utsågs hon f. ö. till ledamot
av den strängska besparingskommitten. Inte illa marscherat på ett tiotal år. Med resignation snarare än
entusiasm utpekas hon av partivänner
likaväl som meningsmotståndare som
nästa kvinnliga socialdemokratiska
statsråd.
Hon hör nämligen inte till dem som
väcker entusiasm, ens bland meningsfränder. Man respekterar, mer eller
mindre dolt, hennes arbetsförmåga,
kunnighet och framåtanda, men man
reagerar, mer eller mindre öppet, mot
hennes demagogi, aggressivitet och
maktlystnad. I riksdagen har hon under sitt korta medlemskap lyckats
göra sig grundligt impopulär med sina
fasoner, i stadsfullmäktige betraktas
hon sedan länge som en prövning.
Hon har blivit något av ett terrorvapen i den offentliga debatten genom sina sluggermetoder; hennes inställning i abortfrågan har redan föranlett kraftiga gensagor även från socialdemokratiskt håll och hennes fanatiska propaganda för att våra soldater skall skickas i fält mot en atombeväpnad fiende endast utrustade med
konventionella vapen lär ha börjat
väcka oro t. o. m. i regeringen.
Inga Thorsson verkar onekligen
som en inkarnation av den socialistiska förmyndar- och fogdementaliteten. Kritikerna förklarar också att
hon saknar varje inre övertygelse, är
en kallhamrad politisk cyniker, som
kalkylerar alla sina ställningstaganden
från partitaktiska utgångspunkter och
bara drivs av härsklystnad och maktbegär. Mindre avogt inställda personer, som varit med när hon sittande
på trappan till en folkhögskola spelat
munspel för utslitna husmödrar, vägrar att godta denna tolkning. De gör
gällande att hon inte är kapabel till
invecklade kalkyler, utan innerst inne
är en naiv och troskyldig varelse, som
om hon också liksom många politiker är karriärist och inte saknar sinne
för opportunitet och taktik, likväl
drivs av emotionella bevekelsegrunder, som uppbär ett slags socialt patos.
Och varför inte vara generös nog att
erkänna att det är ett utslag av socialt patos när Inga Thorsson vill slå
sina gamla elaka klasskamrater
Djursholms Samskola och världen i
övrigt med häpnad genom att bli
statsråd.
G. U.