Den sydterolska frågan

DEN SYDTYROLSKA FRÅGAN
Av byråchefen KARL G. SAMUELSON
DEN sydtyrolska frågan har under
senare år ånyo blivit föremål för
internationell uppmärksamhet. En
belysning av läget i Sydtyrolen mot
en historisk bakgrund kan därför
ha ett visst intresse.
Aterblick
Sydtyrolen (italiserat Alto Adige)
utgör historiskt sett en del av Tyrolen, som under kejsar Augustus’
tid införlivades med det romerska
riket. Tyrolen koloniserades tidigt
av germanska folkslag och särskilt
av norrifrån inträngande bajerska
stammar, men enligt sägnen ha
också spillrorna av det gotiska folket efter nederlaget vid Vesuvius år
553 söderifrån dragit sig tillbaka
till Sarndalen invid det sydtyrolska
Bozen (italiserat Bolzano). Alltsedan tidig medeltid har Tyrolen
till nedom Salurn, som är beläget
ungefär två mil fågelvägen norr om
Trient (italienska Trento), tillhört
det sammanhängande tyska språkområdet. De langobarder åter, som
söderifrån besatt trakten omkring
Trient, romaniserades. I slutet av
700-talet införlivades Tyrolen med
det karolingiska väldet och tillföll
vid riksdelningen 843 det östfrankiska riket. 976 förlänades södra
delen av Tyrolen till biskopen av
Trient och den norra till biskopen
av Brixen men större delen av landet samlades 1248 i greve Alberts
av Tirol hand. I släkten Habsburgs
ägo övergick Tyrolen 1363 och förenades år 1665 med Österrike. Biskopsdömet Trient, vars innehavare från 1027 till 1803 varit tyska
riksfurstar, blev dock först sistnämnda år formellt förenat med
Tyrolen.
Genom freden i Pressburg 1805
nödgades Österrike avstå Tyrolen
till Napoleons bundsförvant Bayern.
Under ledning av sydtyrolaren
Andreas Hofer gjorde tyrolarna
uppror mot det bayerska herraväldet men kuvades småningom efter
en tid av framgång. Till straff för
upproret lät Napoleon 1809 dela Tyrolen mellan Bayern och konungariket Italien, varvid södra Tyrolen
med Trient tillföll Italien. Från den
tiden har namnet Trentino fått sin
politiska klangfärg såsom begrepp
för det italiensktalande Sydtyrolen
med Trient som huvudstad. 1814
återförenades Tyrolen i sin helhet
med Österrike och utgjorde sedan
1815 en del av Tyska förbundet.
Den nationalistiska inriktning,
som under Napoleontiden uppstått
i de huvudsakligen av italienare
bebodda kretsarna Trient och Rovereto söder om Salurn i Sydtyrolen,
tillväxte i styrka. Den fick i hög
grad sin näring från de av Österrike ockuperade provinserna Lombardiet och Venetien, där särskilt
studenterna vid universiteten i Padua och Pavia voro bärare av en
allitaliensk nationalism. Till en början voro strävandena att skilja de
italiensktalande delarna av Sydtyrolen från Österrike begränsade
till de intellektuella kretsarna medan folket i gemen närmast var ointresserat. Härtill bidrog nog den
österrikiska styrelsens obestridliga
försteg före den italienska och de
ekonomiska fördelarna av en bestå-
ende förening med Österrike. Under 1840-talet skärptes motsättn,ingarna och från 1848 kan man
tala om mera allmänna sympatier
inom Trient och Rovereto för en
anslutning till Italien även om de
ledande skikten av taktiska skäl
närmast begränsade sina anspråk
till ökad självstyrelse och utträde
ur Tyska förbundet. Det kan ha sitt
intresse, att Salurn härvid betecknades som den naturliga gränsen
för Tyska förbundet, som ju Österrike tillhörde med sina tyska provinser men ej med de icke-tyska.
Det preussisk-österrikiska kriget
1866 väckte nya förhoppningar i
Italien om en utvidgning icke blott
med Venetien utan även med de
italiensktalande delarna av Syd- 383
tyrolen men förhoppningarna i sistnämnda avseende svekos, kanske
framför allt beroende på Bismareks
allmänpolitiska inställning att Österrike inte skulle utsättas för förödmjukelser, som kunde förhindra
ett framtida gott förhållande mellan Preussen och Österrike.
Senare delen av 1800-talet karakteriserades av kraftiga nationalistiska strömningar i Europa, som
bl. a. togo sig uttryck i den alltyska
rörelsen, panslavismen och de italienska irredentasträvandena. 1878
bildades föreningen Italia irredenta.
Föreningens verksamhet riktade
sig särskilt mot de italiensktalande
delarna av Sydtyrolen sedan de italienska statsmännen på Berlinkongressen nämnda år misslyckats i
sina försök att med Trient erhålla kompensation för ÖsterrikeUngerns maktutvidgning på Turkiets bekostnad. I princip omfattade väl irredentarörelsen även italienskspråkiga områden, som tillhörde andra länder, såsom Malta,
Korsika m. fl. Den relativa svaghet,
som österrike-Ungern ansågs besitta, gjorde emellertid, att verksamheten i främsta rummet kom
att rikta sig mot detta lands italienskspråkiga områden även om
det politiska samarbetet mellan österrike-Ungern och Italien inom
trippelalliansens ram fram till 1914
officiellt verkade dämpande på irredentismen.
Sedan de italienskspråkiga sydtyrolarnas krav på en administrativ särställning mötts av ett oböj- 384
ligt motstånd tillväxte de separatistiska krafterna i styrka. På det
kulturella planet gjorde sällskapet
Dante Alighieri en verksam insats
också på den österrikiska sidan av
riksgränsen, och den italiensksprå-
kige sydtyrolaren Ettore Tolomei
var verksam för en italisering av
de geografiska namnen även i de
tyskspråkiga delarna av Tyrolen
upp till Brenner. De sedan 1919 införda italiserade namnen i Tyrolen
härröra i stor omfattning från Tolomei.
Det första världskriget gav Italien möjlighet att på Österrikes bekostnad förverkliga långt gående
anspråk. Vid de förhandlingar om
italiensk neutralitet under kriget,
som fördes mellan österrikeUngern och Italien på våren 1915,
erbjöds Italien bl. a. de italienskspråkiga delarna av Tyrolen. Ett
italienskt motförslag, som bl. a. omfattade hela Sydtyrolen upp till
Brenner, kunde österrike-Ungern
icke acceptera. I det läget övergick
Italien definitivt till ententesidan
och förband sig genom fördraget i
London den 26 april 1915 att inträda i kriget mot löfte om – bl. a.
— hela Sydtyrolen upp till Brenner. Som bekant blev den italienska krigsinsatsen ej särdeles
framgångsrik men ententens seger
möjliggjorde Italiens genomdrivande av sina anspråk i enlighet
med Londonfördraget vid freden i
Saint Germain den 10 september
1919. President Wilson protesterade till en hörjan mot detta klara
avsteg från punkt nio i hans 14
punkter, varigenom Italien tillerkänts en gränsreglering »i enlighet
med nationalitetsförhållanden, som
klart kunna fastställas». De i det
storpolitiska spelet om Europas territorier hemmastadda italienska
statsmännen hemburo emellertid
segern och Sydtyrolen överlämnades till Italien. Eftersom förbindelselederna mellan huvuddelen. av
Tyrolen (Nordtyrolen) och östtyralen gå över Brixen i Sydtyrolen
måste de direkta kommunikationerna mellan dessa båda delar av
österrikiska Tyrolen fortsättningen gå över italienskt område.
Vid Sydtyrolens övertagande
hade Italiens regering utfäst sig att
trygga landets nationella egenart,
ett löfte som också den förste generalkommissarien Credaro sökte
hålla trots att starka krafter redan
då verkade för landets italisering.
Sydtyrolens lidandes historia började emellertid på allvar med det
fascistiska maktövertagandet. 1923
blev det vid straffpåföljd förbjudet
att använda namnen »Tiroh och
»Siidtirol». Samma år påbjöds ett
successivt nedläggande av tyska
skolor, som helt skulle vara genomfört 1928. Privatundervisning av
mera än tre lärjungar tillhörande
samma familj förbjöds. Till och
med gravstenarnas tyska inskrifter
utplånades. De gamla ämbets- och
tjänstemännen avskedades och ersattes med italienare. Ortnamnen
Haliserades och det italienska språ-
ket infördes i förvaltning och samfärdseL En valreform 1923 syftade
bl. a. till att få bort den sydtyrolska representationen ur parlamentet. Anställningsmöjligheterna för
sydtyrolarna försvårades icke blott
i fråga om allmän tjänst utan även
i de industriföretag, som utan hänsyn till det ekonomiska utbytet anlades i Sydtyrolens städer för att
påskynda en på alla sätt gynnad inflyttning av italienare. På grund
därav kommo de gamla tysksprå-
kiga städerna Bozen, Brixen och
Meran att få en övervägande italiensk befolkning medan landsbygden bibehöll sin överväldigande
tyskspråkiga majoritet. Men än
värre tider stundade. Då Hitler i
maj 1938 efter den nazistiska
ockupationen av Österrike besökte
Rom förklarade han på tal om
gränsen vid Brenner att den av naturen mellan Tyskland och Italien
upprättade alpgränsen var oantastbar. Inga jublande folkmassor hyllade diktatorn då han passerade
det tyskspråkiga Sydtyrolen. Hitlers
Romuttalande följdes försommaren
1939 av överenskommelsen med
Mussolini att de sydtyrolare, som
så önskade, skulle överflyttas till
Tyskland, medan de kvarvarande
skulle italiseras. Bl. a. under inverkan av propagandistiskt utspridda
rykten att eljest omflyttas till Syditalien opterade 225 000 av Sydtyrolens cirka 260 000 tysktalande invånare för överflyttning till Tyskland, men beroende på kriget kom
flyttningen att begränsas till ungefär 70 000 personer, av vilka om- 385
kring 20 000 senare återvänt till sin
hembygd.
Efterkrigstiden
Vid det andra världskrigets slut
steg ånyo sydtyrolarnas förhoppning att deras land skulle återförenas med Österrike och dessa
förhoppningar understöddes av
bl. a. Winston Churchill. Även denna
gång blev utgången en annan, vartill säkerligen det återupprättade
men ockuperade Österrikes svaghet
och oförmåga att bevaka sina intressen i hög grad bidrog. Det förhållandet i förening med storpolitiska och strategiska synpunkter i
den begynnande spänningen mellan öst och väst synes också ha spelat in, allt omständigheter som den
italienska propagandan och de
skickliga statsmännen i det nya Italien väl förstodo att utnyttja till sin
fördel. Icke alldeles utan skäl anse
sydtyrolarna att de liksom 1919
framför allt blivit kompensationsobjekt för att de italienska aspirationerna i fråga om östgränsen mot
Jugoslavien ej kunde uppfyllas. Då
det blev klart, att önskemålen om
Sydtyrolens återförening med Österrike icke hade några utsikter att
vinna stormakternas bifall hänvisades Österrike och Italien att
genom direkta förhandlingar träffa
en överenskommelse om Sydtyrolens speciella rättigheter inom ramen för en förening med Italien.
Förhandlingarna, som fördes mellan Österrikes utrikesminister Gru- 386
ber och Italiens ministerpresident
De Gasperi, ledde den 5 september
1946 till en överenskommelse, det
s. k. ParisfördrageL Detta fördrag,
som är hållet i mycket allmänna
ordalag och som »togs till kännedom» i fredsfördraget mellan de
allierade och Italien av den 10 februari 1947, har alltifrån början
tolkats på olika sätt av de berörda
intressenterna. Redan frågan om
avgränsningen av området för den
sydtyrolska självstyrelsen gav omedelbart anledning till stridigheter.
På sydtyrolsk sida ansåg man att
självstyrelsen borde avse ett område omfattande provinsen Bozen
samt de närliggande tvåspråkiga
områdena av provinsen Trient, medan italienarna ville sammanföra
och även sammanförde dessa båda
provinser till en autonom region,
varigenom den stora majoriteten
italienare i Trient tillsammans med
de inflyttade italienarna i Bozen
skulle giva en betryggande italiensk
majoritet i den regionala folkrepresentationen. Möjligen kan också
den omständigheten ha spelat in
att De Gasperi, som härstammade
från Trient, genom Trients inbegripande i den autonoma regionen där
ville skapa möjligheter för ett bibehållande av den från den österrikiska tiden härrörande högre ekonomiska standarden än i Italien i
övrigt. Den engelska originaltexten
i fördraget har i punkt l st. l följande lydelse: »German-speaking
inhabitants of the Bolzano Province and of the neighbouring bilingual townships of the Trento
Province will be assured a complete
equality of rights with the Italianspeaking inhabitants within the
framework of special provisions to
safeguard the ethnical character
and the cultural and economic development of the German-speaking
element.» I punkt 2 st. l heter det
vidare: »The populations of the
above-mentioned zones will be
granted the exercise of an autonomous legislative and executive
regional power. The frame within
which the said provisions of autonomy will apply, will be drafted
in consultation also with local representative German-speaking elements.»
En tolkning av fördragstexten
såväl efter bokstaven som mot bakgrunden av de föreliggande förhållandena synes giva vid handen, att
den sydtyrolska uppfattningen i
tolkningsfrågan är mera befogad
än den italienska. Syftet med fördraget kan ju knappast ha varit annat än att sydtyrolarna som kompensation för den uteblivna återföreningen med Österrike skulle erhålla ett betryggande minoritetsskydd mot den italienska majoriteten. Den italienska politiken lyckades likväl 1948 ställa sydtyrolarna inför hotet att autonomifrågan skulle förskjutas på obestämd tid om icke den italienska
ståndpunkten i fråga om den autonoma regionens omfattning accepterades, vilket också motvilligt
skedde. Det kan tillfogas, att antalet italienare i provinserna Bozen
och Trient uppgår till sammanlagt
cirka 520 000 medan antalet sydtyrolare utgör ungefär 215 000,
vilka ha majoriteten i provinsen
Bozen.
Parisfördraget innehöll även åtskilliga andra bestämmelser till
sydtyrolarnas förmån, t. ex. om
skolundervisning på modersmålet,
om likställighet mellan tyskan och
italienskan i förvaltning och dylikt, om lika rätt till ämbeten och
tjänster samt om ömsesidigt erkännande av vissa högre examina.
Det bör måhända tilläggas, att
inom den autonoma regionen provinserna Bozen och Trient erhöllo
särskilda representativa organ. De
mycket begränsade autonoma befogenheter, som tillerkänts dessa organ, synas i varje fall hittills ha varit av ringa betydelse, något som
icke heller synes stå i överensstämmelse med ParisfördrageL
Det är givet, att de åter grusade
förhoppningarna om ett införlivande med Österrike skapade en
bitter stämning i Sydtyrolen, vilken icke förbättrades av Italiens
krav på folkomröstning i Trieste
medan sydtyrolarna samtidigt förvägrades att genom sådan omröstning få bestämma över sin nationstillhörighet. Den slutliga utgången
av Triestefrågan och de nationella
rörelsernas framgångar i olika delar av världen ha ej heller verkat
dämpande på stämningen i landet.
Oppositionen mot Italien har emellertid främst grundats på det för- 387
hållandet, att Italien icke ansetts
ha uppfyllt sina skyldigheter enligt
Parisfördraget Den utomstående
betraktaren kan knappast komma
ifrån, att kritiken på en del punkter
är överdriven men i de väsentliga
frågorna har fog för sig. sydtyrolarens frihetssfär är i princip densamma som italienarens, men minoritetsställningen skapar redan i
sig betydelsefulla skillnader i praktiken och italienarna, som själva
varit mästare i irredentapolitik, ingripa många gånger på ett opsykologiskt och för frihetskänslan kränkande sätt mot allt som de misstänka kan ha karaktären av irredentistiska strävanden från sydtyrolarnas sida. Även den svenska
dagspressen har under senare år givit en del exempel på den saken.
Men därtill komma andra mera
praktiskt märkbara realiteter. Den
utfästa självstyrelsen har i väsentlig mån förhalats och begränsats.
Samma fördröjningspolitik har
med utnyttjande av mer eller
mindre konstruerade invändningar
mött kravet på uppfyllande även av
andra punkter i Parisfördraget,
varvid verkliga eller föregivna inrikespolitiska svårigheter stundom
fått utgöra det redovisade motivet.
De centrala instanserna i Rom och
Trient avgöra alla frågor av betydelse. Speciallagar från fascisttiden, som möjliggöra ingripanden
mot sydtyrolarna, ha alltjämt bibehållits. Den ytterst betydelsefulla
bostadsförmedlingen ligger liksom
arbetsförmedlingen i italiensk hand,
§ .•
•
388
vilket bl. a. medfört, att den i Parisfördraget utfästade återinvandringen av de 70 000 utflyttade
sydtyrolarna i hög grad försvå-
ras – något som för övrigt sker
även på annat sätt – medan invandringen av italienare söderifrån
uppmuntras. Anläggandel och bibehållande! av italienskägda industrier med italiensk arbetskraft
gynnas på olika sätt. Denna med
regeringens stöd bedrivna italiseringspolitik anses icke utan fog så-
som det allvarligaste hotet mot sydtyrolarnas framtid. Härtill kommer, att förvaltning och samfärdsel alltmer rekryteras av italienare,
vilka i de flesta fall ej förstå och i
en del fall ej heller vilja förstå
tyska språket, ett förhållande, som
man kan fastställa även vid ett
kortvarigare besök i Sydtyrolen.
Någon rätt att på lika villkor konkurrera om befattningarna i allmän tjänst föreligger icke i praktiken. När det gäller högre befattningar medverkar härtill den omständigheten, att Italien lyckats
förhala den utfästa överenskommelsen med Österrike om ömsesidigt erkännande av en del högre
examina. Den här ovan antydda utvecklingen har lett till, att flertalet
domare, poliser, läkare, trafiktjänstemän m. fl. i en företrädesvis
tyskspråkig trakt icke förstår tyska
språket.
Från italiensk sida har det tidigare ofta gjorts gällande, att det
icke finnes någon sydtyrolsk fråga
och att missnöjet i Sydtyrolen endast härrör från en mindre, kverulantiskt inställd grupp. Utgången
av de allmänna valen i november
1956, som medförde en ökning av
det sydtyrolska Volksparteis röstetal, bestyrker dock att det nämnda
påståendet är felaktigt och att
tvärtom reaktionen mot italiseringspolitiken och dess följdverkningar är kraftig och entydig inom
alla tysktalande befolkningslager i
Sydtyrolen. Liksom tidigare bland
italienarna i det då österrikiska
Trient finnes det grupper, som hoppas på och syfta till en slutlig förening med moderlandet. Det torde
stå utom varje tvivel, att Saars återgång till Tyskland vid senaste årsskiftet stärkt dessa förhoppningar.
Inom de mera inflytelserika kretsarna synes man dock vara inställd
på att acceptera en självstyrelse på
basis av Parisfördraget inom ramen för ett Italien, som successivt
alltmera inbygges i ett vidgat europeiskt samarbete, varigenom gränsoch nationalitetsfrågornas betydelse skulle reduceras. Därvid trä-
der kravet på att Italien i praktiken
fullt ut skall omsätta sina utfästelser enligt Parisfördraget i förgrunden. Ett memorandum härom med
preciserade yrkanden hade våren
1954 från sydtyrolsk sida överlämnats till den italienska regeringen.
Då detta icke besvarats ännu hösten 1956, ansåg sig Österrike böra
inskrida i egenskap av part i Parisfördraget och tillställde den 8 oktober 1956 den italienska regeringen ett memorandum, i vilket
Österrike i huvudsak gjorde de sydtyrolska synpunkterna till sina
samt föreslog tillsättandet av en
blandad italiensk-österrikisk kommission med uppgift att inom en
begränsad tidrymd framlägga förslag till lösning av de omstridda
frågorna. Italien synes vid flera tillfällen ha ställt ett snart svar i utsikt men varje gång uppskjutit avlämnandet, vilket föranledde statssekreteraren i österrikiska utrikesdepartementet, professor Franz
Gschnitzer, till ett tal i Innsbruck
den 25 januari 1957 för att den vä-
gen söka framtvinga ett italienskt
svar. Särskilt en passus i Gschnitzers tal, vari denne förklarade, att
:.vi anse oss bundna av Parisfördraget, så länge vi kunna hoppas
att Italien bekänner sig till dess
syfte», väckte stor uppmärksamhet i Rom, där det nu genast förklarades, att den italienska regeringens svar på Österrikes memorandum var färdigt, men att överlämnandet skulle uppskjutas, till
dess att Österrike försäkrat, att det
alltjämt utginge från Parisfördraget såsom grundläggande för sydtyroiens status. Sedan så omedelbart skett, överlämnades den 9 februari 1957 det italienska svaret på
27- 573445 Svens7c Tids7crift H. 5-6 1957
389
Österrikes memorandum. Notväxlingen har numera offentliggjorts.
Det italienska svaret, som enligt
svenskt sätt att se närmast skulle
kunna betecknas som grundat på
en formalistisk tolkning av Parisfördraget, är i stort sett avvisande,
men dörren synes dock lämnas öppen för ytterligare förhandlingar.
Då situationen i Sydtyrolen under
vintern i hög grad tillspetsats, ter
sig en avspänning synnerligen angelägen. Om den skall kunna åstadkommas är beroende av hur Italien
handlar.
Den senaste tidens händelser i
den sydtyrolska frågan ha ägnats
en relativt stor uppmärksamhet i
den europeiska pressen, där särskilt den italienska fördröjningspolitiken blivit föremål för kritik.
Det synes vara en allmänt omfattad mening, att Italien utan ytterligare förhalning eller undanflykter
bör i handling genomföra sina fördragsenliga skyldigheter, som utgjort förutsättning för Sydtyrolens
införlivande med Italien efter två
världskrig. Därigenom skulle en
onödig friktionspunkt i det västeuropeiska samarbetet elimineras
och ett rubbat förtroende för Italiens ord kunna återställas.
– – – – – – – – – – ————-