Slavarbete i Sovjet och Östeuropa


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SLAVARBETE I SOVJET
OCH ÖSTEUROPA
Av redaktör PAUL OLBER(
Införande av slavarbete i det kommunistiska riket.
SEDAN mer än ett kvarts sekel råder ett system av utprägla1
slavarbete i det kommunistiska ryska jätteriket. Efter det andra
världskriget, då Sovjetryssland genom sin aggressionspolitik ut·
bredde sig i Europa, har slavarbetet efter hand vunnit terräng även
i åtskilliga gamla europeiska kulturstater, som har råkat under den
sovjetryska imperialismens inflytande. Samtligil ryska satellitlän·
der, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Rumänien, Tyska demo·
kratiska republiken eller den tyska östzonen samt Albanien, ka11
mer eller mindre karakteriseras som slavstater. Det kommunistiska
slavarbetssystemet sträcker sig med andra ord långt in i Europa
bakom järnridån ända fram till gränserna mellan öst och väst
Man kan inte känneteckna den krassa etiska kontrasten mellan de11
västliga demokratins och den östliga totalitära diktaturens två
världsåskådningar bättre än genom denna skiljelinje mellan sla·
veri och frihet för de arbetande människorna.
Auktoritativa internationella institutioner och fria arbetarorganisationer, särskilt Förenta nationerna och den internationella arbetarorganisationen, Internationella fria fackföreningsförbundet
(IBFG), American Federation of Labor (A F of L) m. fl. har på
grundval av ingående undersökningar gjort den fria världen väl
förtrogen med slavarbetets drama i öster, framför allt i Sovjetunionen. Orsakerna till slavlägrens upprättande och lägrens politiska mål samt deras roll i landets ekonomiska liv och lägerregimens organisatoriska metoder är sedan rätt länge kända för allmänheten i de demokratiska länderna. Trots detta är det glädjande
att kunna konstatera, att för varje gång som problemet om slavarbetet i Ryssland tages upp till diskussion, så framkallar det en
stark harm inom alla frihetsvänliga kretsar, som vet att uppskatta
de mänskliga rättigheterna och människovärdet.
388
’·
Slavarbete i Sovjet och Östeuropa
Slavarbetets utbredning. Historien om slavarbetet i Ryssland är
historien om oerhörda lidanden för män, kvinnor och barn. Den
historien har skrivits med blod och tårar. Det kan måhända låta
paradoxalt, men det är ett bittert faktum, att det ryska folkets
förluster i människoliv genom slavarbetet under Stalins despotism
är betydligt större än till och med landets enorma förluster i det
andra världskriget. Slavarbetssystemet har inte rubbats efter despotens död. Liksom förr måste det ryska folket utstå oerhörda
människooffer genom koncentrationslägren.
Slavarbetet infördes och sattes i system i Sovjetunionen under
1930-talet. Likväl skedde de första deportationerna till slavläger,
nämligen till koncentrationslägren på Solovetskiön i norra Ryssland, redan 1923, alltså under Lenins välde. Slavarbetet tjänade ursprungligen till att hänsynslöst utrota de element, som var oppositionella och missnöjda eller förmodades vara oppositionella och
missnöjda med Stalins despotiska regim. Under alla dessa år blev
alla folkgrupper, som tänkte annorlunda än diktaturen i Kreml,
inspärrade i koncentrationslägren. stora grupper av de olyckliga
internerna bestod då av bönder, som bjudit motstånd mot tvångskollektiviseringen, dvs. kolchospolitiken. Under Stalins paroll »likvidering av kulakerna som klass» blev miljoner och åter miljoner
bönder utan hänsyn till sin sociala kategori under de vidrigaste
förhållanden deporterade till olika koncentrationsläger, där de
gick en säker död till mötes.
Under de följande åren, noga räknat från 1935, utvidgades slavarbetssystemet mer och mer. Där man tidigare hade kunnat räkna
slavarbetarna i hundratusental, steg deras. antal nu till miljoner.
Slavarbetet blev ett medel för diktaturstatens ekonomiska politik.
Den kommunistiska statsmakten utformade slavlägren som slutna
enheter, vilka planmässigt kontrollerades politiskt och utbyggdes
ekonomiskt genom ett system av järnhård disciplin och rigorösa
repressalier. Samtliga undersökningar, som företagits opartiskt
rörande slavlägrens problem, är nu eniga om att slavarbetet i Sovjetunionen är en massföreteelse och att det utgör en viktig ekonomisk grundval för landet.
Undersökning av slavarbetet. Intressanta uppgifter om utbredningen av slavarbetet i Sovjetunionen har publicerats av medlemmen i IBFG och vicepresidenten i A F of L Matthew Woll.
Det må här påpekas, att tack vare initiativ och energiskt arbete
av Matthew Woll och David Dubinsky, A F of L:s rådgivande
389
’ ·.. !'”
..-.j- ’..
– – – – – – – – – – – –
Paul Olberg
representanter i Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd,
har detta råd företagit en undersökning av tvångsarbetet och av
åtgärder för dess undanröjande. Det torde vara onödigt att framhålla, att denna åtgärd av ledaren A F of L inte kan skattas nog
högt.
I sin rapport av den 25 juni 1952 inför Förenta nationernas ekonomiska och sociala råds expertkommitte meddelade Matthew Woll
bl. a. följande: »Tvångsarbetssystemet har uppehållits i Sovjetunionen under hela efterkrigstiden. I den mån några som helst förändringar har kunnat iakttagas, visar de, att slavarbetet spelar en allt
större roll i rysk hushållning. Omedelbart efter kriget fördes
hundratusentals ryssar, som hade varit krigsfångar hos nazisterna
– eller som av dessa hade deporterats som tvångsarbetare inom
den tyska hushållningen – av sovjetmyndigheterna till olika
tvångsarbetsläger i Sovjetunionen. I den mån det här inte rörde sig
om personer, som föll i sovjetarmeernas händer vid deras framträngande i Tyskland, blev dessa sovjetmedborgare utlämnade till
sovjetmyndigheterna av de västallierade. Ryssland begagnade sig
av repatrieringsklausulen vid J aHakonferensen för att tilldela
västmakternas representanter den ödmjuka rollen som leverantö-
rer av nytt människomaterial för Stalins slavarbetsläger.» (Internationale Freigewerkschaftliche Nachrichten, nr 8, augusti 1952,
sid. 57.) Och vidare: »Av rapporter från efterkrigstiden framgår,
att nätet av Sovjets koncentrationsläger oavbrutet vidgas och från
sina ursprungliga centra i landets avlägsna delar framtränger mot
landets hjärta, till Sovjetunionens tätare befolkade områden.
Denna utveckling har. grundläggande påverkat Sovjets näringsliv. I Donbäckenet, ett av de viktigaste centra för Sovjets tunga
industri, kunde man enligt ögonvittnens utsago stöta på ett koncentrationsläger på var femte kilometer» (sid. 58). På grund av
iakttagelser, som har gjorts på ort och ställe av trovärdiga ryska
och västeuropeiska observatörer, kunde man nå fram till följande
skakande konstaterande: »D e t f i n n s i n t e e n e n d a s t ö r r e
s t a d i R y s s l a n d, d ä r d e t i n t e f i n n s å t m i n s t o n e
e t t k o n c e n t r a t i o n s l ä g e r.»
Till samma slutsats kom den internationella kommissionen för
bekämpande av systemet med koncentrationsläger, vilken har samlat och bearbetat viktiga utsagor av ögonvittnen. I kommissionens
offentliga rättsliga undersökning den 21-26 maj 1951 i Bruxelles
framhöll rapportören, den kände franske publicisten David Rousset, bl. a.: »Tvångsarbetslägren är spridda över hela det sovjetryska
390
.-”————-~-…..lo..——-~-…-:.L———……..-
• G .SM .32
~··
Slavarbete i Sovjet och Östeuropa
territoriet. I detta avseende finns en intressant företeelse att rapportera. De första lägren fanns i Sovjetunionens avlägsnaste och
ur klimatisk synpunkt besvärligaste områden, speciellt i de asiatiska provinserna och i de arktiska områdena. Varteftersom systemet utvidgas och organiseras, tränger koncentrationslägren allt
längre fram i det europeiska Ryssland. I dag kan vi på grundval
av talrika vittnesmål slå fast, att nätet av koncentrationsläger
utbreder sig över hela Sovjetunionen och att det inte finns några
stora industricentra, som inte har koncentrationsläger av relativ
betydenhet i sin närhet.» (»En vit bok om Sovjets koncentrationsläger», Verlag Bund der Verfolgten des Naziregimes, Diisseldorf
1951, sid. 16.)
Den kommunistiska polisstaten – alla tiders största slavföretagare. Liksom i fråga om atomenergin vägrar den ryska statsmakten att gå med på en opartisk undersökning på ort och ställe av
påståendet om slavläger. Ånda till för kort tid sedan bestred den
ryska statsledningen utan vidare, att det existerade tvångsarbete i
det ryska riket. Detta förnekande vidhålles nu inte längre. Ty genom talrika vederhäftiga ögonvittnen, särskilt genom befriade utländska slavarbetare, har förekomsten av slavläger bakom järnridån blivit alltför väl känd. Dessutom kunde man inte längre
hemlighålla för den fria världen de straffbestämmelser i de ryska
lagarna, som förutsätter slavarbete. Men för att i möjligaste mån
dölja slavarbetets brutala karaktär försöker nu den kommunistiska propagandan göra gällande, att de ifrågavarande lägren inte
skulle vara något annat än anstalter med syfte att uppfostra, »förbättra», de »statsfientliga» elementen. Grundlösheten i detta på-
stående ligger i öppen dag. Det är sålunda överflödigt att gå närmare in på detta.
Trots järnridån, trots de hinder som den ryska diktaturen lägger i vägen, har tack vare undersökningar av Förenta nationerna,
A F of L och olika vetenskapsmän antalet slavarbetare i Sovjetunionen kunnat något så när fastställas. De ifrågavarande uppgifterna varierar, vilket otvivelaktigt beror på de ogynnsamma
förutsättningar, under vilka primärmaterialet måst anskaffas, liksom även på de skilda forskningsmetoderna. Hur som helst så skall
vi i objektivitetens intresse under inga omständigheter överdriva
antalet slavarbetare.
. Den ryske skriftställaren David J. Dallin och den ryske historikern Boris I. Nikolaevsky, vilka är kända som sakkunniga ex- 391
·.J- ~.
Paul Olberu
perter i ryska politiska frågor, har i sitt gemensamma arbete
»Slavarbete i Sovjet» (Natur & Kultur, Stockholm 1947), kommit
till det resultatet, att enbart de manliga slavarbetarna i Sovjetunionen kan beräknas uppgå till ett antal av mellan åtta och tolv
miljoner. Det motsvarar minst 16 procent av landets hela vuxna
manliga befolkning. Härtill kommer vidare de kvinnor, som likaledes arbetar i koncentrationslägren, men vilkas antal inte kunde
anges. Den amerikanske delegeraden i Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd mr Willard Thorp uppskattade sammanlagda antalet slavarbetare i Sovjetunionen 1949 till mellan åtta och
fjorton miljoner. Den brittiske delegeraden i samma råd mr Christopher Mayhew angav 1941, liksom Dallin och Nikolaevsky, antalet slavarbetare till mellan åtta och tolv miljoner. Författaren
till boken »Jag valde friheten», Kravtjenko, som hade beklätt åtskilliga höga poster i Sovjetunionen, meddelade, att enligt hans
uppskattning cirka 20 miljoner människor utförde slavarbete under
krigsåren. Den spanske generalen El Campesino, alias general Valentin Gonzalez, anger i sin bok »Die grosse Illusion» (Verlag »Das
freie Wort», Diisseldorf 1952) antalet slavarbetare i Sovjetunionen
till 23 miljoner. Hans uppgifter förtjänar särskild uppmärksamhet, eftersom han under spanska inbördeskriget tillsammans med
Lister och Madeste ledde det spanska kommunistiska partiet. Efter
Francos seger inbjöds han till Ryssland, där han hyllades som
världsrevolutionens hjälte. Vid denna tid kunde han röra sig fritt i
Sovjetunionen och studera villkoren i landet på ort och ställe. Liksom för många andra kommunistiska intellektuella blev Stalins
kommunism en bitter besvikelse även för general El Campesino.
Under stor fara lyckades han fly från Sovjetunionen. Han har
sedermera erhållit en fristad i ett demokratiskt land i Västeuropa.
Andra utländska iakttagare går i sina observationer ännu längre
än general El Campesino; enligt deras uppgifter torde antalet
slavarbetare variera mellan 30 och 40 miljoner. Den västtyska
journalisten Brigitte Gerland, som själv tillbringade sju år, 1946
-1953, i slavlägren vid Vorkuta och där gjorde värdefulla iakttagelser, uppskattar antalet slavarbetare till inte mindre än 40 miljoner.
Under hänsynstagande till alla framlagda siffror tror vi oss
kunna komma sanningen tämligen nära, om vi anger antalet slavarbetare i Sovjetunionen till 15 a 20 miljoner.
Samtliga slavarbetare jämte de företag, där de är sysselsatta,
sorterar under MWD (inrikesministeriet), som på en gång tjänst- 392
·..
:
Slavarbete i Sovjet och Östeuropa
gör som arbetsgivare och politiskt kontrollorgan. Sålunda kan den
kommunistiska staten karakteriseras som en utpräglad slavstat.
Med full rätt kan man påstå, att den ryska kommunistiska polisstaten är den störste slavföretagaren i vårt sekel, ja, under alla
tider.
Slavarbete i de viktigaste näringsgrenarna i det kom1nunistiska
riket. Slavarbetet bedrives i alla tongivande näringsgrenar i Sovjetunionen. Mycket upplysande uppgifter härom ger den ryska regeringens konfidentiella rapport om den officiella ekonomiska planen för år 1941. (Rapporten hamnade efter kriget i ett demokratiskt
land i väster och har på så sätt blivit känd för allmänheten. Här
citeras dess uppgifter efter ett bidrag av nationalekonomen Salomon Schwarz i den ryska emigranttidskriften »Sozialistitscheski
Westnik», »The Socialist Courier», New York, januari 1951.) Under
den första tiden nyttjades slavarbetet i skogshushållningen. Så-
lunda uppgick t. ex. 1941 virkesavverkningen genom slavarbetet
till 34,7 miljoner kubikmeter, vilket måste anses som en tämligen
stor siffra. Under de följande åren infördes slavarbete i byggnadsindustrin, i flygindustrin, i gruvdriften och i oljeindustrin. I det
omfattande programmet för olika byggnadsarbeten i Sovjetunionen 1941, för vars realiserande anslogs 36 miljarder 900 miljoner
rubel, hade slavföretagen under inrikesministeriet (MWD) tilldelats uppgifter för 6 miljarder 810 miljoner. Kvantitativt sett
utgjorde koncentrationslägrens byggnadsarbeten det främsta av
alla regeringsdepartementens. Inrikesministeriet, slavarbetarnas
arbetsgivare, blev huvudföretagare för trafikväsendets byggnadsindustri. Inom gruvdriften användes slavarbetet i stor utsträckning sedan mitten av 1930-talet, särskilt i guldgruvorna och för
kolbrytningen. Slavarbetet förekommer i koldistrikten i Vorkuta, i
Komirepubliken, i Donbäckenet, i Tschitinområdena och i den autonoma burjat-mongoliska republiken. Även i fabriksindustrin, exempelvis inom möbel- och skogsindustrin, användes slavarbete mer
och mer. Alla är ense om att de av den kommunistiska propagandan så högt prisade femårsplanerna i mycket betydande grad har
förverkligats genom slavarbete. Det faktum, att femårsplanerna
inte har kunnat hundraprocentigt genomföras, ändrar ingenting
härutinnan.
Man kan, som redan sagts, knappast vänta någon reducering av
slavarbetet inom överskådlig framtid. Tvärtom finns det allt skäl
att förmoda, att det kommer att utökas ytterligare och bli en per- 393
Paul Olberg
manent institution. Ett övertygande bevis för den saken är det
väldiga byggnadsprogram, som beslöts 1950 och vars förverkligande måste kräva åtskilliga år. Enligt en av den ryska statsmakten utfärdad uttrycklig förordning, åligger det inrikesministeriet
att realisera hela programmet genom sina slavarbetare. Andra departement får inte tagas i anspråk för denna uppgift.
Av en artikel av den ovan nämnda västtyska journalisten Brigitte Gerland framgår klart och tydligt, att slavarbetet är av utslagsgivande betydelse för det ryska ekonomiska systemet. I samband med slavarbetarnas strejkrörelse i Vorkuta 1953 anför hon
följande uppfattning, som är tämligen utbredd i Ryssland: »Sovjetsystemet beror i så hög grad på tvångsarbete, att en strejkrörelse
bland fångarna skulle skaka regimen i dess grundvalar.» (»Neue
Ziircher Zeitung» 7 februari 1954.)
På liknande sätt tror sig den tyske läkaren Joseph Scholmer,
som i tre och ett halvt år var inspärrad som fånge i lägret i Vorkuta, i anslutning till den nämnda strejkrörelsen kunna göra följande konstaterande: »Sovjetunionens industriella produktion är
på grund av sin planhushållning ojämförligt mera känslig för
varje störning. I händerna på miljonhären av tvångsarbetare befinner sig vidare nyckelpositioner inom råmaterialindustrin (enbart omkring 50 procent av kolförsörjningen och närmare 80 procent av timmeravverkningen). En strejk, som omfattade inte bara
Vorkuta utan alla områden av de läger, som sorterar under MGB
(det statliga säkerhetsministeriet) skulle faktiskt skaka hela den
sovjetiska ekonomins byggnad i dess grundvalar.» (»Der Monat»,
Berlin, nr 3, 1954, sid. 584.)
De anförda exemplen är väl till fyllest för att illustrera den
stora roll, som slavarbetet spelar i den ryska diktaturstatens ekonomiska politik.
Förakt för slavarbetarnas mänskliga rättigheter och människovärde. Slavarbete är reglerat genom en rad bestämmelser i de
ryska strafflagarna. Dessa bestämmelser inrymmer vittgående befogenheter åt ämbetsmännen inom de verkställande statsorganen.
Genom sin svävande formulering legaliserar bestämmelserna de
facto ett brutalt godtycke från ämbetsmännens sida. Domarna· på
fem, tio, femton års koncentrationsläger, ofta till och med ännu
mera, står i skarp kontrast mot rättens och rättfärdighetens elementära grundsatser; de är samtidigt ett skändligt hån mot slavarbetarnas människovärde. Rapporten från den speciella expert- 394
•,
’ :
+-
Slavarbete i Sovjet och Östeuropa
kommitten inom Förenta nationerna och IBFG den 24 juni 1953
rörande tvångsarbetssystemet karakteriserar den rättsliga praxis
beträffande ryskt slavarbete sålunda: »Den sovjetryska strafflagstiftningens allmänna målsättning, dess definition av brott i allmänhet och av politiska brott i synnerhet, dess inskränkning av
rätten att försvara sig vid politiska brott, de vidsträckta straffbefogenheter, som har tillerkänts rent administrativa myndigheter,
då det gäller personer, som betraktas som en ’fara för samhället’,
och det faktum, att korrektivt tvångsarbete i läger, i arbetskolonier, i deportation eller till och med på normala arbetsplatser skall
tjäna den politiska omskolningen – allt detta bildar tillsammans
en lagstiftning, som tjänar såsom grundval för ett system, vilket
använder tvångsarbetet som medel till politiskt tvång eller till bestraffning av politiska åsikter; det är av de många vittnesutsagor,
som kommitten har granskat, u p p e n b a r t, att denna lagstiftning också nyttjas i sådant syfte.)) (United Nations, International
Labour Office, Report of the Ad Hoc Committee on Forced Labours, Geneve 1953, sid. 68.) Rapporten understryker också att lagstiftningen om mobilisering av arbetskraft, vilken tillåter tvång,
utgör ett system av tvångsarbete i ekonomiskt syfte.
Rätten betraktas i Sovjetunionen som ett instrument för det
kommunistiska partiets eller rättare sagt för Kremls diktatur. På
grund härav ignorerar rättsförfarandet vid slavarbetet eller vid
politiska domar den moderna rättens principer. Mycket beaktansvärd är Matthew Wolls hänvisning i den förut citerade rapporten
inför Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd till att den
sovjetiska politiska polisen har rätt att utan laglig dom sända i
koncentrationsläger »alla dem, som det betraktar som samhällsfarliga». I de fall, då det dömes till avtjänande av frihetsstraff i
koncentrationsläger på detta sätt genom enkelt polisförfarande, är
det enligt dekretet av den 5 november 1934 inte ens nödvändigt, att
offret beskylles för att ha begått en bestämd straffbelagd handling.
I speciella fall kan den politiska polisen också fungera som domstol … På samma sätt är de »speciella lägerdomstolarna», som är
vederbörande instans för »förbrytelser, begångna i arbetsförbättringsläger och kolonien, ingenting annat än organ för NKWD,
fastän under annat namn.
Den ryske slavarbetarens lidandesväg leder genom en lång arbetsdag från gryningen till kvällen, ett tungt och mestadels avskytt arbete, som snabbt tröttar ut kroppen, permanent undernä-
ring, ohygieniska livsbetingelser och inte minst bristande medi- 395
.j.
Paul Olberg
cinsk vård. Till följd av dessa faktorer, vartill i många områden
även kommer det hårda klimatet, kan man notera e n u t o m o rd e n t l i g t h ö g d ö d l i g h e t i koncentrationslägren. Forskare
uppskattar denna dödlighet till 20 a 25 procent. Vederhäftiga vittnesutsagor berättar om ännu större dödlighetsprocent på många
håll. Sålunda skriver Elinor Lipper, som själv i många år försmäktade i olika läger, i sin bok »Elf Jahre in sowjetischen Gefängnissen
und Lager» (Verlag Oprecht, Ztirich, 1950), att dödligheten bland
arbetarna i guldgruvorna uppgick till omkring 30 procent. Om vi
antar, att dödligheten i koncentrationslägren uppgår till 20 procent, kommer man vid ett antal av 15 miljoner slavarbetare till en
årlig förlust av tre miljoner eller sammanlagt 27 miljoner människor enbart under efterkrigsperioden 1945-1953; vid ett antal av
20 miljoner slavarbetare uppgår förlusten i människoliv under
samma period till 36 miljoner. Vi utgår därvid från den obestridliga förutsättningen, att de 15 resp. 20 miljonerna slavarbetare
alltid utgör ett konstant antal. Ty de genom den höga dödligheten
försvunna internerna ersättes omedelbart av nya slavarbetare.
En gripande illustration till de politiska fångarnas totala rättslöshet är de tusentals människoliv i slavlägren, som faller offer
för terrorregimens tortyr. Under åren 1937-1938 avrättades 1300
politiska slavarbetare – däribland trotskister, socialdemokrater
och socialrevolutionärer – i Vorkutalägrets tegelverk på befallning av en »trojka», en tremannadomstol inom NKWD, som bestod av kaptenen i den statliga säkerhetstjänsten Grigorowitsch
samt löjtnanterna Koschketin och Tschernin. Elinor Lipper omtalar i sin bok, att i fängelset »Serpantinka» i Kolyma blev år
1938 tusentals oskyldiga avrättade på befallning av den kommunistiske satrapen Garanin. Enligt gängse uppskattningar har Garanin ungefär 26 000 människors död på sitt samvete.
Tjugosextusen oskyldiga, fastslår Ellinor Lipper med förklarlig
avsky, måste gå under på ett enda år, innan Moskva på grund av
alarmerande rapporter av några av Garanins medarbetare såg sig
tvunget att inskrida mot den brutale kommendanten och avsätta
honom. Han kunde likväl för att försvara sina blodsdåd åberopa
sig på att han helt och hållet handlade i den anda, som kännetecknade Stalins och den statliga säkerhetstjänstchefen Jesjovs terroristiska politik.
Proteststrejk av slavarbetarna i V orkuta. Ett utomordentligt livligt intresse väcker i alla den fria världens länder de senaste rap- 396
’.. ’ ’
Slavarbete i Sovjet och Osteuropa
porterna om slavarbetarnas proteststrejk i Vorkutas koncentrationsläger. Det hela utgjorde i själva verket en säregen företeelse:
för första gången sedan slavarbetssystemet infördes i det kommunistiska riket, protesterade slavarna mot detta system genom en
organiserad revolt. strejkrörelsen omfattade omkring 250 000 slavarbetare och varade över tre veckor. Om upprorets förlopp, som
under sommaren 1953 överraskade makthavarna i Kreml, berättar
trovärdiga vittnen i den fria världens press (i »Observer», »Neue
Ziircher Zeitung», »Monat» och emigranttidskriften »Sozialistitscheski Westnik» – »The Socialist Courier» i New York), nämligen den redan ett par gånger nämnda västtyska journalisten
Brigitte Gerland och den likaledes västtyske läkaren Joseph Scholmer, som båda vid ifrågavarande tid befann sig som fångar i
Vorkutas arbetsläger och upplevde händelserna.
Vorkuta ligger på 68:e breddgraden. Temperaturen där växlar
från 35 till 46 graders köld. Under vintermånaderna rasar här
ofta våldsamma snöstormar. Tsar Nikolaj I (1825-1855) vägrade
på sin tid att göra Vorkuta till deportationsort för förbrytare, emedan han ansåg, att »ingen människa kan begära, att någon skall
leva där». Men Stalin överträffade till och med despoten Nikolaj:
han beslöt att på denna plats upprätta en deportationsort för politiska slavarbetare. Staden Vorkuta byggdes och blev centrum för
deportationen av slavarbetare och samtidigt huvudstad i den »autonoma socialistiska republiken Koma». Enligt expertundersökningar skall det på denna plats finnas några miljarder ton kol.
Sedan åratal tillbaka deporteras tusentals slavarbetare till Vorkuta, där de måste utföra tvångsarbete under de mest fruktansvärda förhållanden. Här befinner sig i genomsnitt en halv miljon
sla.varbetare, vilka huvudsakligen arbetar i kolgruvorna. Man kan
lägga märke till att industrin i Leningrad just får sitt kol från
Vorkuta. Arbetet i Vorkuta vid en temperatur på 40 grader kallt
eller mer karakteriseras av ögonvittnen som ren tortyr, som på
kort tid totalt undergräver slavarbetarnas hälsotillstånd. Man förstår, att det rådde stort missnöje i arbetslägren. I juli 1953 slog en
västukrainsk fånge ihjäl en notorisk provokatör i lägret. Gärningsmannen avrättades enligt lägerdomstolens beslut. Omedelbart
därpå gick 680 ukrainska slavarbetare i strejk. strejkkommitteer
bildades, tusentals flygblad spreds. strejkkommitteernas huvudsakliga krav var: frigivning av alla fångar. I en appell till slavarbetarna proklamerades: »Fångar, ni har ingenting annat än
edra bojor att förlora.» I åtskilliga läger uppställdes dessutom föl- 397
… .J.
Paul Olberg
jande krav: borttagande av taggtråden runt lägren, revision av
domstolsförfarandet mot fångarna, minskning av straffmätningen.
Enligt vad Brigitte Gerland meddelar, låg arbetet den 23 juli nere
i 25 gruvor, den 25 juli låg det nere i alla 50 gruvorna. Koltågen
var borta, 250 000 fångar, hela styrkan i kolgruvorna och hälften av
Vorkutas hela befolkning, hade anslutit sig till strejken. En kommission från säkerhetstjänsten infann sig från Moskva och sökte
förmå de strejkande att återupptaga arbetet. Den förklarade, att
det inte kunde bli tal om frigivning av slavarbetarna. När förhandlingarna strandade, blev den l augusti 120 strejkledare och
ett okänt antal andra strejkande skjutna med automatvapen. Trots
detta fortsatte strejken. De terroristiska åtgärderna mot de strejkande fortsatte ävenledes. Som en uppmuntrande faktor verkade i
några slavläger meddelandet om Berijas häktning. strejkledningen
proklamerade genom flygblad följande paroller: ))Berija är en folkfiende,))- ))Vi är oskyldigt dömda.))- ))Död åt förrädaren Berija.»
– ))Giv oss frihet och vi skall giva er koL» (SPD. Pressemitteilungen und Informationen, Bonn, 14. Mai 1954.)
Som huvudrepresentant för Kreml förde general Derevianko
ytterligare förhandlingar med representanter för de strejkande
slavlägren, vilka likväl inte ledde till något tillfredsställande resultat. Joseph Scholmer skildrar förhandlingarnas dramatiska slut
sålunda:
))Efter avslutandet av de militära förberedelserna för erövringen
av lägret under personligt befäl av general Derevianko uppmanade
en parlamentär i generalens namn fångarna att ge sig. Denne parlamentär, en officer, uppförde sig så provocerande, att han blev
genompryglad av fångarna. Ännu en gång uppmanades fångarna
genom högtalare till kapitulation. Men de vägrade. De samlades
vid lägerporten, tog tag i varandra och bildade på så vis en tät
falang. Höga rop hördes: Skjut då! Det är bättre att dö än att
längre uthärda i det här lägret. Ukrainarna sjöng sina frihetssånger. Nu befallde Derevianko stormning av lägret. De vid porten
samlade fångarna erbjöd ett bekvämt mål för maskingevären .. ,))
))När jag kom in i lägret, berättade Blagodatov, kirurgen i det
29:e schaktet för mig, fann jag där ungefär 200 sårade, som ännu
levde, de flesta svårt sårade med skottskador i bröstet eller buken.
Bland de sårade var omkring ett dussin tyskar. 64 offer för skottlossningen hade dött omedelbart, däribland fyra tyskar. Av de
sårade stod många inte längre att rädda, somliga därför att de
hade för långt gången sårfeber, andra därför att varken instru- 398
Slavarbete i Sovjet och Östeuropa
ment, operationsmöjligheter, förbandsmaterial eller sakkunnig personal fanns tillstädes. Vi opererade en halv vecka dag och natt. Vi
gjorde vad vi kunde, men varje dag dog ytterligare ett antal så-
rade till följd av sina skador.» (»Der Monat», mars 1954, sid. 578.)
Slavarbetarnas proteststrejk kvävdes i blod. Men deras offer var
inte förgäves. Mycket träffande anmärker Scholmer, att strejken
har skadat systemets nimbus av oangriplighet. Detta system kan
nämligen angripas. Men det är givetvis omöjligt att förutsäga,
om proteststrejker i koncentrationslägren kan växa ut och bli utgångspunkt för en folkrörelse mot det kommunistiska diktatursystemet.
399
4W