Den militära utbildningen
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN MILITÄRA UTBILDNINGEN
Av kapten HANS NAUCKHOFF
FRÅN oppositionshåll har, bl. a. i samband med riksdagsdebatten
om fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition, med stor
skärpa påtalats, att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet skulle sakna en stor del av svenska folkets förtroende, bl. a. på
grund av sin med stor envishet vidhållna uppfattning i frågorna
om utbildningstidens längd, utbildningen av de värnpliktiga
gruppcheferna, anslagen och bemyndigandena för anskaffning av
krigsmateriel m. m.
Tal om bristande förtroende för den sittande regeringen eller
någon av dess ledamöter från oppositionshåll är naturligt och
skulle kanske kunna tas med lugn och ro.
En fråga av kanske större och i varje fall mer reell betydelse
är emellertid, om statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
äger det förtroende från den underställda personalens sida, som
är förutsättningen för ett tillitsfullt samarbete, d. v. s. framförallt
förtroende från den fast anställda befälspersonalens sida. Här avses då icke den kritiklösa form av förtroende till att de höga partiledarna skola veta att ställa allt till det bästa, som på mångfaldiga
sätt tar sig uttryck inom det socialdemokratiska partiet. Här avses
förtroendet till att försvarets höge målsman, utan hänsyn till vad
som är partipolitiskt opportunt, på rent sakliga och för den sakkunnige oantastliga grunder vidtager de åtgärder, som äro ägnade
att till det yttersta ta ut landets försvarskraft. Det är stora tvivel
underkastat – för att använda ett milt uttryck – om detta för
hållfastheten inom försvarsmakten livsviktiga förtroende föreligger. För att kunna närmare överväga denna väsentliga fråga torde
ett klart och entydigt svar från statsrådets sida på vissa frågor
vara nödvändigt för dem inom krigsmakten, som i hans yttranden
och åtgärder hittills i många fall icke kunnat skönja sakliga motiv
eller klara besked.
Den fråga, där åsikterna mellan politikerna å ena sidan och de
ansvariga militära sakkunniga å andra sidan ha gått mest isär,
rör utbildningstidens längd.
465
Hans Nauckhoff
En av krigskonstens fundamentala grundlagar lyder, att framgången i krig följer den som är den överlägsne. Överlägsenheten
kan bl. a. gälla antalet soldater, utrustning, stridsmoral och disciplin, ledningens förmåga och utbildningens kvalitet. Framgången
kräver ej överlägsenhet på alla punkter. Även om man är underlägsen i många stycken, kan desto större överlägsenhet i någon
annan punkt vara avgörande.
Envar vet, att i det krig, som kanske snart står för dörren, någon
svensk överlägsenhet i antal och utrustning icke kan skymta. Efter
de dokumenterat nedbrytande åtgärder, som av statsrådet genomförts i fråga om möjligheterna att vidmakthålla en fast, ovillkorlig
och diskussionsfri disciplin, torde våra möjligheter till nämnvärd
överlägsenhet på denna punkt vara små. Beträffande ledningens
kvalitet tillkommer det icke befälspersonalen att döma. Viss anledning till förtröstan kan dock finnas. Det vore dock överdrivet
att förmoda, att så väsentlig överlägsenhet på denna punkt förefinnes, att denna ensam skulle uppväga underlägsenhet i alla
andra avseenden. Aterstår då utbildningen.
All militär utbildning tar – det må vara klart utsagt eller ej
– sikte på en sak: den skall på bästa sätt förbereda soldaten,
förbandet för den första gången, det första verkliga bombanfallet,
den första stormningen, den första närstriden, den första reträtten,
det första bakslaget. Utbildningen skall ge soldaten och förbandet
alla rimliga chanser till framgång. Man får icke schackra på den
punkten och säga: Vi har inte råd att ge er mer än 75 °/o eller
50 °/o eller 25 Ofo chanser att överleva!
Den första gången är avgörande för hur soldaten, truppen skall
klara sig alla andra gånger. Går det bra – eller i varje fall skapligt bra – första gången, grundläggas självförtroende och tillförsikt, då litar soldaten på sig själv, sitt befäl, sitt förband och sin
utbildning. Går det galet sker motsatsen. Då säger sig soldaten:
»Varför har jag inte fått lära mig det här~ eller »Tänk att jag
kunde glömma en så enkel sak!»
Den första gången är – eller kan vara – ett helvete. Mark0n
skälver av bombernas krevader eller av tunga framvältrande
stridsvagnskroppar, hela rymden är ett enda dånande, väsande,
tjutande, visslande crescendo, mun och näsa och lungor fyllas av
jord, damm, trotylrök och stank av krig, fingrarna gräver i jorden
och hela kroppen är fylld av en enda tanke och en brinnande bön:
»Jag vill inte dö!» Då finns inte plats för några andra tankar, då
kan man inte tänka efter: »Hur har jag lärt mig göra nu~ Hur
466
Den militära utbildningen
mycket skall jag hålla över målet, vilket avstånd är det, hur inverkar vinden, hur skall jag klara eldavbrott, var det med höger
hand jag skulle gripa om motståndarens högra handled, eller var
det den vänstra o. s. v.h Då måste allt handlande, alla rörelser ske
automatiskt och instinktivt, genom att det är innött och drillat
gång på gång, gång på gång, långt över gränsen till det som i
fred verkar löjligt och barnsligt. Det räcker inte med en eller annan förevisning eller några ord i all hast i ett överlastat övningsprogram. Det skall ha blivit till en automatisk mekanism, som
skall kunna ligga spänd under åratals civilt arbete för att sedan
utlösas just när det behövs och utan någon medveten tankeverksamhet. Detta är militär utbildning.
Den fiende vi kan väntas möta i fält har en utbildningstid i fred
av minst tre år. En stor del av förbanden kan dessutom väntas
bestå av personal med flerårig krigserfarenhet. Hur pass överlägsna- väsentligt överlägsna för att ha utsikter till någon framgång- kunna våra soldater beräknas vara efter en första utbildning av 9 månader och därefter en eller annan månads repetitionsövningT Frågan torde vara lätt att besvara, även om man tror att
de svenska soldaterna genom kärva levnadsförhållanden, vana vid
ansvarskänsla och hård disciplin från sin civila verksamhet och
högtstående fattningsgåvor kunna antas utgöra ett mer lättutbildat soldatmateriel än den eventuelle fiendens. Detta svar grundas
dock kanske endast på lösa förmodanden och antaganden. Låt oss
därför granska realiteterna.
Kriget blir i allt högre grad tekniskt. Soldaten blir mer och mer
en maskinist, som under vidriga förhållanden och ofta under livsfara skall kunna bemästra och sköta ett antal olika krigsmaskiner.
Den menige infanteristen exempelvis skall kunna sköta flera olika
skjutvapen, handgranater, minor och sprängmedel, cykel eller
andra transportmedel o. s. v. Han skall dessutom vara en pålitlig,
snabb och överlägsen slagskämpe med bajonett, kniv, yxa eller
annat tillhygge i närstrid. Han skall kunna sköta sin kropp under
förhållanden, som sakna motsvarighet i det dagliga fredliga livet.
Han skall kunna förbinda sår och hjälpa skadade kamrater. Han
skall med hjälp av karta och kompass kunna finna väg genom skog
i obekant terräng. Och han skall kunna uppträda som samtrimmad
spelare i ett lag, sin grupp, sin pluton, sitt kompani o. s. v. i ett
spel om liv och död. Skall han kunna lära sig detta allt och mera
på 9 månader, varav en högst betydande del måste ägnas åt vakttjänst, handräckning, ledighet, förberedelser för övningar m. m.,
467
H ans Nauckhoff
lära sig det till den grad, att han när det gäller första gången
handlar rätt utan hämmande och fördröjande eftertanke~
En kulsprutepistol är en maskin, som för att kunna användas
perfekt fordrar ungefär samma utbildning som exempelvis en borrmaskin. Hur lång tid fordras, innan en vanlig arbetare- samma
som i krig kanske skall sköta kulsprutepistolen – kan perfekt
sköta sin maskin, bli en rutinerad och tillförlitlig borrare, svarvare,
gjutare o.s.v. En månad eller två~ Säg en månad! Tag sedan ut
maskinen ur fabriken, låt honom sköta den i regn och dimma, i
snö eller gassande solsken, i skogen, nedgrävd i en skyttegrav,
under förflyttning nära fienden, då tveksamhet under en bråkdel
av en sekund kan betyda döden, i kulregn och bland bombsplitter,
i dödsångest. Tar det längre eller kortare tid~ Och så en sak till:
Borraren eller svarvaren eller gjutaren spelar med veckolönen,
ackordet som insats. Soldaten har livet, sitt och kamraternas, som
insats.
Men detta gällde bara en av soldaternas många maskiner. Serlan
kommer automatgeväret, handgranaten, sprängmedlen, minorna,
verktygen, transportmedlen, den egna kroppen o. s. v. Och allt skall
behärskas under alla förhållanden, utan tvekan och riktigt. Fel
eller dröjsmål kan betyda döden. Det fordras månad efter månad
av intensiv utbildning i varje detalj.
Samma sak gäller pansarsoldaten, ingenjörsoldaten, artilleristen
o. s. v. Var och en skall kunna perfekt behärska ett flertal mer eller
mindre invecklade maskiner, varav många äro livsfarliga ej blott
för fienden utan för soldaten själv.
Men amerikanerna kan ju utbilda fältdugliga soldater på mindre
än 9 månader, det har talats om 6 och till och med 4 1/2!
Låt oss jämföra amerikanska och svenska förhållanden!
Den amerikanska strategin och taktiken räknar främst med anfall. Svensk strategi och taktik räknar med försvar, givetvis inklusive dess offensiva element. Den amerikanske soldaten går till strid
stödd av överlägset flyg, starkt artilleri, starkt pansar, överflö-
dande underhåll av alla slag- och kyckling och glass till middag.
Hur den svenska soldaten har det i dessa avseenden, behöver inte
närmare omtalas. I varje fall inget tal om överflöd i den vägen!
Den amerikanske soldaten behöver bara lära sig uppträda i ett
visst antal standardlägen. Överlägset flyg, artilleri och pansar ser
till att han får detta standardläge serverat. Den svenske soldaten
kan inte räkna på något standardläge. Det ser fienden nog till.
Den amerikanske soldaten behöver inte allroundutbildning på
468
Den militära utbildningen
samma sätt som den svenske. Amerikanerna ha specialister och
maskiner i överflöd, som ordna så att soldaten i regel blott behöver
tänka på att strida på bästa sätt med sitt vapen mot sin »mänsklige» motståndare. Fåtaliga specialförband med svag utrustning
gör, att den svenske soldaten ofta inte blott måste strida mot sin
»mänsklige» motståndare. Han skall kunna bygga väg för sina
kärror och kanske också bilar, han skall behärska en massa andra
hjälpmedel utom själva vapnet. Den amerikanske soldaten lär sig
strida i ett antal standardlägen med överväldigande understöd av
flyg, artilleri o. s. v., i »kontinental normalterräng». Den svenske
soldaten skalllära sig strida- med bristfälligt understöd – i all
slags terräng från slättland till skogsbygd och bland fjällen vintertid med tillvaratagande av de svårbemästrade fördelar den svenska
terrängen kan bjuda, om han och hans förband äro väl utbildade.
För utbildningen disponeras i USA överväldigande personella och
materiella resurser. I stora läger med specialutrustning för varje
utbildningsgren kan utbildningen ske på löpande band. Hela slagfält med maskinella målanordningar, högtalare, åskådarläktare
och andra specialarrangemang byggas upp och där körs med omgång efter omgång samma standardövning. Hos oss saknas både
instruktörer och utrustning- och pengar- för sådan utbildningsmetodik. Befälet måste behärska och utbilda i de flegta förekommande övningsgrenar. Bristen på anslag för speciell utbildningsmateriel av större omfattning gör, att mycken tid går åt för att
ordna för vissa övningar.
Det ovan sagda gällde nu främst de meniga soldaterna, männen
i gruppen. Ån allvarligare te sig bristerna, när det gäller utbildningen av gruppcheferna.
Gruppchefens är kanske den i sitt slag svåraste av alla chefsbefattningar i kr.ig. Gruppchefen skall – ofta utan att ha kunnat
bli orienterad om spelplanen i stort – omsätta sina högre chefers
order i gärning. Samtidigt som han är en man som alla andra i
ledet, som skall slåss med samma vapen och med samma risker
som de andra soldaterna, skall han i stridens dån eller i nattens
mörker och tystnad leda sina män med korta order eller ofta bara
tecken. När plutonchefen har minuter att planlägga och tänka över
sitt handlande, kompanichefen och bataljonchefen tiotals minuter,
regementschefen och brigadchefen kanske timmar av planläggning
med stöd av staber av specialister, skall gruppchefen ensam på
någon minut, ja kanske några sekunder tänka över och ge sina
order, som direkt och påtagligt gälla livet. För honom ges oftast
32- 513448 Svensk Tidskrift 1951
469
Hans Nauckhoff
inte tid att sätta in reserver eller gruppera om eller parera med
taktiska eller strategiska finurligheter. Snabbhet, omdöme, list och
auktoritet måste vara hans kvalifikationer. Handlar han rätt, kan
det gå bra, handlar han fel – eller för sent – kommer krigets kategoriska kritik i form av skadade eller döda bland hans män.
Gruppchefens ansvar är tungt. Det delas inte av en stab, där man
kan skylla på räknefel, tekniska missöden, skadade förbindelser
eller underhållssvårigheer. Och samtidigt skall han vara sina mäns
förebild. Han skall behärska inte bara sina egna vapen och övriga
hjälpmedel. Han skall kunna sköta all materiel, som förekommer
inom gruppen. Han skall dessutom känna till övriga vapen inom
plutonen och kompaniet, veta deras möjlighet och begränsningar,
kunna gripa in när en kulspruta eller ett raketgevär tystnat, därför att skytten stupat.
År det överhuvudtaget ens vettigt att tro, att en värnpliktig
skall kunna utbildas för denna krävande uppgift på 9 månader,
en tid som är otillräcklig för att ens utbilda en menig soldat inom
gruppen~
Att sända unga svenska män i fält under ledning av värnpliktiga
gruppchefer med otillräcklig utbildning även i elementära ting är
varken bättre eller sämre än överlagt mord, massmord. Det blir
inte snyggare, därför att motivet är sparsamhet eller välmenande
okunnighet eller politisk kohandel.
För närvarande är läget följande. De sakkunniga och ansvariga
militära myndigheterna ha utrett, att för fullständig utbildning
av en fältduglig svensk soldat för krig under svenska förhållanden
kräves minst 12-14 månaders första tjänstgöring1• Målet har därvid icke blott varit ett antal individer, som kan uppträda som
soldater, utan soldater i fältförband. Då endast 9 månaders utbildning kunde bestås, nedskars utbildningsmålet högst väsentligt, varvid såväl en del av de personliga färdigheterna som – och detta
är det allvarligaste – utbildningen i större förband måste bortskäras. Erfarenheten har visat, att 9 månaders första utbildning är
otillräcklig ens för nående av de sålunda nedskurna utbildningsmålen. Det är klart, att utbildningsmålen ytterligare kunna sänkas
och att den politiska ledningen därefter skall kunna säga, att 9
1 Det bör också påpekas, att denna utbildningstid i regel bygger på enstaka
övningar i många viktiga detaljer. Om man skulle räkna med så många övningar
i varje viktig detalj, att denna behärskas automatiskt och utan någon medveten
tanke och »sitter i» under åratal, förlänges den erforderliga utbildningstiden högst
väsentligt.
470
ad
Den militära utbildningen
månaders utbildning är tillräcklig. Men det förtiges nogsamt, att
utbildningsmålet icke svarar mot de krav, som kriget kommer att
ställa fullständigt oberoende av utbildningstidens längd. Fienden
bekämpar oss inte mindre hänsynslöst, om vår utbildning icke medger deltagande i invecklade spelkombinationer. I stället drar han
fördel därav och utnyttjar vår svaghet.
För den svenska krigsmaktens personal och för dess förtroende
till den högsta politiska ledningen är det av avgörande betydelse
att få veta, på vilka sakliga och dokumenterade grunder herr
Vougt stöder sin uppfattning, att 9 månaders första utbildningstid är tillräcklig för utbildande av fältdugliga soldater och förband
under svenska förhållanden.
Utbildningstidens längd – eller kanske rättare sagt – utbildningens grundlighet är en fråga av vida större vikt än exempelvis
frågan om en eller annan ny nattjaktsflottilj eller nya ubåtsjaktsfartyg. De senare äro »avvägningsfrågor». Utbildningen är en
fråga om liv eller död för svenska soldater. Där borde bara få
finnas en frågeställning. Utbildningen skall vara sådan, att åt våra
soldater ges alla rimliga chanser att överleva vid en kamp om landets frihet mot en materiellt och kvantitativt överlägsen, välutbildad och krigsvan motståndare, som dessutom icke hämmas av
konventioner av för västerländsk civilisation naturlig art.
471
Av kapten HANS NAUCKHOFF
FRÅN oppositionshåll har, bl. a. i samband med riksdagsdebatten
om fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition, med stor
skärpa påtalats, att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet skulle sakna en stor del av svenska folkets förtroende, bl. a. på
grund av sin med stor envishet vidhållna uppfattning i frågorna
om utbildningstidens längd, utbildningen av de värnpliktiga
gruppcheferna, anslagen och bemyndigandena för anskaffning av
krigsmateriel m. m.
Tal om bristande förtroende för den sittande regeringen eller
någon av dess ledamöter från oppositionshåll är naturligt och
skulle kanske kunna tas med lugn och ro.
En fråga av kanske större och i varje fall mer reell betydelse
är emellertid, om statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
äger det förtroende från den underställda personalens sida, som
är förutsättningen för ett tillitsfullt samarbete, d. v. s. framförallt
förtroende från den fast anställda befälspersonalens sida. Här avses då icke den kritiklösa form av förtroende till att de höga partiledarna skola veta att ställa allt till det bästa, som på mångfaldiga
sätt tar sig uttryck inom det socialdemokratiska partiet. Här avses
förtroendet till att försvarets höge målsman, utan hänsyn till vad
som är partipolitiskt opportunt, på rent sakliga och för den sakkunnige oantastliga grunder vidtager de åtgärder, som äro ägnade
att till det yttersta ta ut landets försvarskraft. Det är stora tvivel
underkastat – för att använda ett milt uttryck – om detta för
hållfastheten inom försvarsmakten livsviktiga förtroende föreligger. För att kunna närmare överväga denna väsentliga fråga torde
ett klart och entydigt svar från statsrådets sida på vissa frågor
vara nödvändigt för dem inom krigsmakten, som i hans yttranden
och åtgärder hittills i många fall icke kunnat skönja sakliga motiv
eller klara besked.
Den fråga, där åsikterna mellan politikerna å ena sidan och de
ansvariga militära sakkunniga å andra sidan ha gått mest isär,
rör utbildningstidens längd.
465
Hans Nauckhoff
En av krigskonstens fundamentala grundlagar lyder, att framgången i krig följer den som är den överlägsne. Överlägsenheten
kan bl. a. gälla antalet soldater, utrustning, stridsmoral och disciplin, ledningens förmåga och utbildningens kvalitet. Framgången
kräver ej överlägsenhet på alla punkter. Även om man är underlägsen i många stycken, kan desto större överlägsenhet i någon
annan punkt vara avgörande.
Envar vet, att i det krig, som kanske snart står för dörren, någon
svensk överlägsenhet i antal och utrustning icke kan skymta. Efter
de dokumenterat nedbrytande åtgärder, som av statsrådet genomförts i fråga om möjligheterna att vidmakthålla en fast, ovillkorlig
och diskussionsfri disciplin, torde våra möjligheter till nämnvärd
överlägsenhet på denna punkt vara små. Beträffande ledningens
kvalitet tillkommer det icke befälspersonalen att döma. Viss anledning till förtröstan kan dock finnas. Det vore dock överdrivet
att förmoda, att så väsentlig överlägsenhet på denna punkt förefinnes, att denna ensam skulle uppväga underlägsenhet i alla
andra avseenden. Aterstår då utbildningen.
All militär utbildning tar – det må vara klart utsagt eller ej
– sikte på en sak: den skall på bästa sätt förbereda soldaten,
förbandet för den första gången, det första verkliga bombanfallet,
den första stormningen, den första närstriden, den första reträtten,
det första bakslaget. Utbildningen skall ge soldaten och förbandet
alla rimliga chanser till framgång. Man får icke schackra på den
punkten och säga: Vi har inte råd att ge er mer än 75 °/o eller
50 °/o eller 25 Ofo chanser att överleva!
Den första gången är avgörande för hur soldaten, truppen skall
klara sig alla andra gånger. Går det bra – eller i varje fall skapligt bra – första gången, grundläggas självförtroende och tillförsikt, då litar soldaten på sig själv, sitt befäl, sitt förband och sin
utbildning. Går det galet sker motsatsen. Då säger sig soldaten:
»Varför har jag inte fått lära mig det här~ eller »Tänk att jag
kunde glömma en så enkel sak!»
Den första gången är – eller kan vara – ett helvete. Mark0n
skälver av bombernas krevader eller av tunga framvältrande
stridsvagnskroppar, hela rymden är ett enda dånande, väsande,
tjutande, visslande crescendo, mun och näsa och lungor fyllas av
jord, damm, trotylrök och stank av krig, fingrarna gräver i jorden
och hela kroppen är fylld av en enda tanke och en brinnande bön:
»Jag vill inte dö!» Då finns inte plats för några andra tankar, då
kan man inte tänka efter: »Hur har jag lärt mig göra nu~ Hur
466
Den militära utbildningen
mycket skall jag hålla över målet, vilket avstånd är det, hur inverkar vinden, hur skall jag klara eldavbrott, var det med höger
hand jag skulle gripa om motståndarens högra handled, eller var
det den vänstra o. s. v.h Då måste allt handlande, alla rörelser ske
automatiskt och instinktivt, genom att det är innött och drillat
gång på gång, gång på gång, långt över gränsen till det som i
fred verkar löjligt och barnsligt. Det räcker inte med en eller annan förevisning eller några ord i all hast i ett överlastat övningsprogram. Det skall ha blivit till en automatisk mekanism, som
skall kunna ligga spänd under åratals civilt arbete för att sedan
utlösas just när det behövs och utan någon medveten tankeverksamhet. Detta är militär utbildning.
Den fiende vi kan väntas möta i fält har en utbildningstid i fred
av minst tre år. En stor del av förbanden kan dessutom väntas
bestå av personal med flerårig krigserfarenhet. Hur pass överlägsna- väsentligt överlägsna för att ha utsikter till någon framgång- kunna våra soldater beräknas vara efter en första utbildning av 9 månader och därefter en eller annan månads repetitionsövningT Frågan torde vara lätt att besvara, även om man tror att
de svenska soldaterna genom kärva levnadsförhållanden, vana vid
ansvarskänsla och hård disciplin från sin civila verksamhet och
högtstående fattningsgåvor kunna antas utgöra ett mer lättutbildat soldatmateriel än den eventuelle fiendens. Detta svar grundas
dock kanske endast på lösa förmodanden och antaganden. Låt oss
därför granska realiteterna.
Kriget blir i allt högre grad tekniskt. Soldaten blir mer och mer
en maskinist, som under vidriga förhållanden och ofta under livsfara skall kunna bemästra och sköta ett antal olika krigsmaskiner.
Den menige infanteristen exempelvis skall kunna sköta flera olika
skjutvapen, handgranater, minor och sprängmedel, cykel eller
andra transportmedel o. s. v. Han skall dessutom vara en pålitlig,
snabb och överlägsen slagskämpe med bajonett, kniv, yxa eller
annat tillhygge i närstrid. Han skall kunna sköta sin kropp under
förhållanden, som sakna motsvarighet i det dagliga fredliga livet.
Han skall kunna förbinda sår och hjälpa skadade kamrater. Han
skall med hjälp av karta och kompass kunna finna väg genom skog
i obekant terräng. Och han skall kunna uppträda som samtrimmad
spelare i ett lag, sin grupp, sin pluton, sitt kompani o. s. v. i ett
spel om liv och död. Skall han kunna lära sig detta allt och mera
på 9 månader, varav en högst betydande del måste ägnas åt vakttjänst, handräckning, ledighet, förberedelser för övningar m. m.,
467
H ans Nauckhoff
lära sig det till den grad, att han när det gäller första gången
handlar rätt utan hämmande och fördröjande eftertanke~
En kulsprutepistol är en maskin, som för att kunna användas
perfekt fordrar ungefär samma utbildning som exempelvis en borrmaskin. Hur lång tid fordras, innan en vanlig arbetare- samma
som i krig kanske skall sköta kulsprutepistolen – kan perfekt
sköta sin maskin, bli en rutinerad och tillförlitlig borrare, svarvare,
gjutare o.s.v. En månad eller två~ Säg en månad! Tag sedan ut
maskinen ur fabriken, låt honom sköta den i regn och dimma, i
snö eller gassande solsken, i skogen, nedgrävd i en skyttegrav,
under förflyttning nära fienden, då tveksamhet under en bråkdel
av en sekund kan betyda döden, i kulregn och bland bombsplitter,
i dödsångest. Tar det längre eller kortare tid~ Och så en sak till:
Borraren eller svarvaren eller gjutaren spelar med veckolönen,
ackordet som insats. Soldaten har livet, sitt och kamraternas, som
insats.
Men detta gällde bara en av soldaternas många maskiner. Serlan
kommer automatgeväret, handgranaten, sprängmedlen, minorna,
verktygen, transportmedlen, den egna kroppen o. s. v. Och allt skall
behärskas under alla förhållanden, utan tvekan och riktigt. Fel
eller dröjsmål kan betyda döden. Det fordras månad efter månad
av intensiv utbildning i varje detalj.
Samma sak gäller pansarsoldaten, ingenjörsoldaten, artilleristen
o. s. v. Var och en skall kunna perfekt behärska ett flertal mer eller
mindre invecklade maskiner, varav många äro livsfarliga ej blott
för fienden utan för soldaten själv.
Men amerikanerna kan ju utbilda fältdugliga soldater på mindre
än 9 månader, det har talats om 6 och till och med 4 1/2!
Låt oss jämföra amerikanska och svenska förhållanden!
Den amerikanska strategin och taktiken räknar främst med anfall. Svensk strategi och taktik räknar med försvar, givetvis inklusive dess offensiva element. Den amerikanske soldaten går till strid
stödd av överlägset flyg, starkt artilleri, starkt pansar, överflö-
dande underhåll av alla slag- och kyckling och glass till middag.
Hur den svenska soldaten har det i dessa avseenden, behöver inte
närmare omtalas. I varje fall inget tal om överflöd i den vägen!
Den amerikanske soldaten behöver bara lära sig uppträda i ett
visst antal standardlägen. Överlägset flyg, artilleri och pansar ser
till att han får detta standardläge serverat. Den svenske soldaten
kan inte räkna på något standardläge. Det ser fienden nog till.
Den amerikanske soldaten behöver inte allroundutbildning på
468
Den militära utbildningen
samma sätt som den svenske. Amerikanerna ha specialister och
maskiner i överflöd, som ordna så att soldaten i regel blott behöver
tänka på att strida på bästa sätt med sitt vapen mot sin »mänsklige» motståndare. Fåtaliga specialförband med svag utrustning
gör, att den svenske soldaten ofta inte blott måste strida mot sin
»mänsklige» motståndare. Han skall kunna bygga väg för sina
kärror och kanske också bilar, han skall behärska en massa andra
hjälpmedel utom själva vapnet. Den amerikanske soldaten lär sig
strida i ett antal standardlägen med överväldigande understöd av
flyg, artilleri o. s. v., i »kontinental normalterräng». Den svenske
soldaten skalllära sig strida- med bristfälligt understöd – i all
slags terräng från slättland till skogsbygd och bland fjällen vintertid med tillvaratagande av de svårbemästrade fördelar den svenska
terrängen kan bjuda, om han och hans förband äro väl utbildade.
För utbildningen disponeras i USA överväldigande personella och
materiella resurser. I stora läger med specialutrustning för varje
utbildningsgren kan utbildningen ske på löpande band. Hela slagfält med maskinella målanordningar, högtalare, åskådarläktare
och andra specialarrangemang byggas upp och där körs med omgång efter omgång samma standardövning. Hos oss saknas både
instruktörer och utrustning- och pengar- för sådan utbildningsmetodik. Befälet måste behärska och utbilda i de flegta förekommande övningsgrenar. Bristen på anslag för speciell utbildningsmateriel av större omfattning gör, att mycken tid går åt för att
ordna för vissa övningar.
Det ovan sagda gällde nu främst de meniga soldaterna, männen
i gruppen. Ån allvarligare te sig bristerna, när det gäller utbildningen av gruppcheferna.
Gruppchefens är kanske den i sitt slag svåraste av alla chefsbefattningar i kr.ig. Gruppchefen skall – ofta utan att ha kunnat
bli orienterad om spelplanen i stort – omsätta sina högre chefers
order i gärning. Samtidigt som han är en man som alla andra i
ledet, som skall slåss med samma vapen och med samma risker
som de andra soldaterna, skall han i stridens dån eller i nattens
mörker och tystnad leda sina män med korta order eller ofta bara
tecken. När plutonchefen har minuter att planlägga och tänka över
sitt handlande, kompanichefen och bataljonchefen tiotals minuter,
regementschefen och brigadchefen kanske timmar av planläggning
med stöd av staber av specialister, skall gruppchefen ensam på
någon minut, ja kanske några sekunder tänka över och ge sina
order, som direkt och påtagligt gälla livet. För honom ges oftast
32- 513448 Svensk Tidskrift 1951
469
Hans Nauckhoff
inte tid att sätta in reserver eller gruppera om eller parera med
taktiska eller strategiska finurligheter. Snabbhet, omdöme, list och
auktoritet måste vara hans kvalifikationer. Handlar han rätt, kan
det gå bra, handlar han fel – eller för sent – kommer krigets kategoriska kritik i form av skadade eller döda bland hans män.
Gruppchefens ansvar är tungt. Det delas inte av en stab, där man
kan skylla på räknefel, tekniska missöden, skadade förbindelser
eller underhållssvårigheer. Och samtidigt skall han vara sina mäns
förebild. Han skall behärska inte bara sina egna vapen och övriga
hjälpmedel. Han skall kunna sköta all materiel, som förekommer
inom gruppen. Han skall dessutom känna till övriga vapen inom
plutonen och kompaniet, veta deras möjlighet och begränsningar,
kunna gripa in när en kulspruta eller ett raketgevär tystnat, därför att skytten stupat.
År det överhuvudtaget ens vettigt att tro, att en värnpliktig
skall kunna utbildas för denna krävande uppgift på 9 månader,
en tid som är otillräcklig för att ens utbilda en menig soldat inom
gruppen~
Att sända unga svenska män i fält under ledning av värnpliktiga
gruppchefer med otillräcklig utbildning även i elementära ting är
varken bättre eller sämre än överlagt mord, massmord. Det blir
inte snyggare, därför att motivet är sparsamhet eller välmenande
okunnighet eller politisk kohandel.
För närvarande är läget följande. De sakkunniga och ansvariga
militära myndigheterna ha utrett, att för fullständig utbildning
av en fältduglig svensk soldat för krig under svenska förhållanden
kräves minst 12-14 månaders första tjänstgöring1• Målet har därvid icke blott varit ett antal individer, som kan uppträda som
soldater, utan soldater i fältförband. Då endast 9 månaders utbildning kunde bestås, nedskars utbildningsmålet högst väsentligt, varvid såväl en del av de personliga färdigheterna som – och detta
är det allvarligaste – utbildningen i större förband måste bortskäras. Erfarenheten har visat, att 9 månaders första utbildning är
otillräcklig ens för nående av de sålunda nedskurna utbildningsmålen. Det är klart, att utbildningsmålen ytterligare kunna sänkas
och att den politiska ledningen därefter skall kunna säga, att 9
1 Det bör också påpekas, att denna utbildningstid i regel bygger på enstaka
övningar i många viktiga detaljer. Om man skulle räkna med så många övningar
i varje viktig detalj, att denna behärskas automatiskt och utan någon medveten
tanke och »sitter i» under åratal, förlänges den erforderliga utbildningstiden högst
väsentligt.
470
ad
Den militära utbildningen
månaders utbildning är tillräcklig. Men det förtiges nogsamt, att
utbildningsmålet icke svarar mot de krav, som kriget kommer att
ställa fullständigt oberoende av utbildningstidens längd. Fienden
bekämpar oss inte mindre hänsynslöst, om vår utbildning icke medger deltagande i invecklade spelkombinationer. I stället drar han
fördel därav och utnyttjar vår svaghet.
För den svenska krigsmaktens personal och för dess förtroende
till den högsta politiska ledningen är det av avgörande betydelse
att få veta, på vilka sakliga och dokumenterade grunder herr
Vougt stöder sin uppfattning, att 9 månaders första utbildningstid är tillräcklig för utbildande av fältdugliga soldater och förband
under svenska förhållanden.
Utbildningstidens längd – eller kanske rättare sagt – utbildningens grundlighet är en fråga av vida större vikt än exempelvis
frågan om en eller annan ny nattjaktsflottilj eller nya ubåtsjaktsfartyg. De senare äro »avvägningsfrågor». Utbildningen är en
fråga om liv eller död för svenska soldater. Där borde bara få
finnas en frågeställning. Utbildningen skall vara sådan, att åt våra
soldater ges alla rimliga chanser att överleva vid en kamp om landets frihet mot en materiellt och kvantitativt överlägsen, välutbildad och krigsvan motståndare, som dessutom icke hämmas av
konventioner av för västerländsk civilisation naturlig art.
471