Botolf från Östby


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BOTOLF FRÅN ÖSTBY
EN INKVISITIONSPROCESS FRÅN SVERIGES
MEDELTID
Av riksbibliotekarien O. WIESELGREN
DEN 8 april1311 utfärdade ärkebiskop Nils i Uppsala ett öppet
brev på pergament, i vilket han till den världsliga armen i och för
lagenligt straff överlämnade Botolf från östby i Gottröra socken.
Det utförliga och omsorgsfullt redigerade brevet ger en noggrann
redogörelse för de tilldragelser som föregått ärkebiskopens åtgärd.
Vem Botolf i östby var och vilket stånd han tillhörde framgår icke
med full visshet av dombrevets ordalag, men det förefaller närmast
som om han varit av bondesläkt. Hade något annat varit fallet
skulle hans namn helt säkert ha anförts i en annan form och dessutom beledsagats av någon titel. De tilldragelser som ligga bakom
brevet falla delvis rätt långt tillbaka i tiden, ty redan ärkebiskop
Nils företrädare hade haft med saken att göra, fastän den ej då
drivits till sin spets och tydligen därför icke föranlett något formligt rättsingripande och ingen dom. Upphovet till det hela är
att Botolf fallit i en fördömlig heresi och sagt att Kristi lekamens
och blods sakrament icke hade något värde. Då han i anledning av
detta yttrande kallats inför ärkebiskopen hade han emellertid återkallat sin villfarelse och därför straffats endast genom en kyrklig
penitens. Men med tiden visade det sig att hans gjorda återkallelse
ingalunda var allvarligt menad. På påskdagen 1310, då Botolf samtidigt med Gottröra församlings övriga medlemmar framträdde
till altaret i sin sockenkyrka för att emottaga det heliga sakramentet, vände sig kyrkoherden Andreas till honom vid det han
räckte honom hostian och frågade honom om han nu verkligen
trodde att detta var Kristi sanna lekamen, eftersom det vore bekant att han tidigare förnekat detta. Då svarade Botolf att om det
vore Kristi sanna lekamen skulle prästen redan för länge sedan
ha förtärt den, vartill han yttermera tillade att han ingalunda
ville förtära Kristi kropp, fastän han i övrigt ville i den mån han
förmådde följa Guds bud och befallningar. Till detta fogade han
109
O. Wieselgren
ännu flera svåra hädelser och kätterier såsom att den som förtärde
en annan människas kropp skulle handla mycket illa och göra sig
skyldig till en svår synd; hur mycket mera skulle icke Gud vredgas
på den som förtärde hans egen kropp! Dominus Andreas hade sin
plikt likmätigt inberättat dessa Botolfs ord för ärkebiskopen, vilken låtit kalla Botolf till sig för att förhöras. På grund av sitt
dåliga samvete hade den kallade likväl underlåtit att infinna
sig. Ärkebiskopen hade emellertid senare på året vid tiden för
Sankt Martins fest (alltså den 10 november) kommit till visitation i
Närtuna kyrka, varvid bland det i mängd tillströmmande folket
också denne Satan Botolf infunnit sig. Genom ingripande av dominus Andreas hade han blivit förd inför ärkebiskopen, vilken till
honom ställt frågan om han hade fällt de yttranden som av ryktet
lagts i hans mun. Han svarade då: Så har jag sagt, och jag förnekar icke att jag uttalat mig på detta sätt. Ärkebiskopen hade
på grund av detta hans yttrande låtit kalla ett antal kända män
bland hans sockenboar jämte dominus Andreas till Skepptuna
kyrka för att genom vittnesförhör få närmare visshet i saken. Vid
Skepptuna hade samlats flera bönder, Petrus och Thomas från
Rickaby, Lifstan från östby, Näskonung från Medelby, Holmfast
från Nysta med flera, vilka fingo avlägga ed på att uppenbara
sanningen. Broder Israel, prior i Sigtuna dominikankloster, och
Johannes, kanonikus i Uppsala, hade därefter enligt den kanoniska
rättens former förhört vittnena och låtit i skrift utredigera deras
vittnesmål, varefter dessa i närvaro av ärkebiskopen, vittnena och
andra trovärdiga personer blivit upplästa. Av vad som sålunda
blivit genom edfästa vittnesmål bestyrkt framgick tydligt att BotoU, denne djävulens ledamot, i närvaro ej blott av vittnena utan
även av nästan alla sockenboarna i Gottröra vid olika tillfällen
med kättersk och blasfemisk mun uttalat sådana meningar som
tidigare omtalats. När ärkebiskopen lät sätta honom i fängelse
hade några sagt till honom att om han framhärdade i sina villfarelser skulle han bliva bränd, men därtill hade han, fasthållande
vid sitt kätteri, yttrat att den elden skulle gå över efter en kort
stund. På grund av vad sålunda förefallit hade ärkebiskopen förklarat Botolf som återfallen kättare och dömt honom som sådan,
överlämnande honom åt den världsliga makten att straffas så som
lagen föreskriver.
Om domens verkställande föreligga inga akter, men man kan
utan vidare hålla för säkert att brachium seculare ingrep och
drog försorg om att Botolf snarast möjligt blev bränd på bål.
110
Botolf från Östby
Vad var det nu för en egendomlig irrlära som Botolf så djärvt
och hänsynslöst framlade, och hur hade han blivit vunnen för den
åskådning som han med uppenbar fara för sitt eget liv så energiskt
propagerade’ För att få ett svar på dessa frågor måste vi kasta
en blick på det inre livet inom kyrkan under den tidsålder som
Botolf tillhörde.
Det kan utifrån taga sig ut som om den romerska kyrkan under
högmedeltiden intog en maktställning av enastående och orubblig
art. Innocentius III hade bjudit över konungar och kejsare, och i
kampen mot den väldige Hohenstaufenimperatorn Fredrik II hade
det varit påvestolen som avgått med segern. Under 1200-talet hade
också den störste av medeltidens tänkare, Thomas av Aquino, med
en dittills aldrig skådad andlig styrka och konsekvens byggt upp
ett omfattande filosofiskt och teologiskt system, där det kristna
trosmaterialet ordnats och systematiserats med hjälp av Aristoteles kategorier på ett sätt som lät kyrkan hoppas att i detsamma
omsider ha fått en philosophia perennis. Men denna majestätiskt
utbyggda fasad dolde i själva verket svåra och stora brister. Myc·
ket, alltför mycket inom kyrkan var icke sådant det borde vara,
det religiösa livet hade mångenstädes betänkligt urartat, prästerskapets liv och leverne erbjöd ingen efterföljansvärd förebild, och
bland kyrkofurstarna från påven och nedåt fanns det alltför många
som glömt ordet att en och samma hand icke kan föra både kalken
och svärdet. Inom de breda folklagren hade allt detta framkallat
en stark religiös oro, mot vilken den officiella kyrkan icke kunde
ge något säkert hjälpmedel. Då kom under tiden omkring år 1100
-de närmare omständigheterna äro ännu knappast ens i grunddragen bekanta- en strömning av mystisk och underlig religiositet österifrån, som på märkvärdigt kort tid tränger in i
Europa och så småningom genomsyrar hela folklager både i
Italien, Frankrike och Tyskland. Denna religiositet utmärker sig
för en grundläggande dualistisk världsåsikt. Dess rötter sträcka
sig genom århundraden långt bort i de gnostiska och manikeiska
lärornas dunkla snårskog, och vid dess fortsatta utveckling ha
säregna sekter som exempelvis bogomilerna på Balkan spelat en
betydande roll. Man brukar beteckna hela denna rörelse som den
kathariska oppositionen mot kyrkan. Dess utbredning var så stor
och dess organisation så fast att kyrkan hade oerhörd möda med
att tvinga den tillbaka. Det var inkvisitionen som fick taga upp
striden och söka än med övertygelsens vapen, än med våld, tortyr
och dödsdomar splittra den kathariska fronten och tillintetgöra dess
111
O. Wieselgren
sammanhållning. Men arbetet blev svårt, ty katharerna besjälades
av en otrolig motståndskraft och ett dödsförakt som icke kände
några gränser. Samtida iakttagare ha med häpnad berättat att de
av inkvisitionen dödsdömda offren gingo till bålet som till en fest
och ännu med lågorna flammande omkring sig bevarade sitt lugn
och sin själsstyrka. Mycket berodde detta på att rörelsen i sin helhet var präglad av en djup pessimism. Enligt dess mening var
jorden icke skapad av Gud utan av en ond makt, som det gällde
att fly undan, och inom dekathariska kretsarna var därför förakt
för livet och längtan till döden en ytterst vanlig företeelse. Den
frivilliga döden genom svält, kallad endura, anges ha varit en vanlig företeelse bland katharerna. Likgiltighet inför döden, hur kvalfull denna än kunde vara, tillhörde således de mest karakteristiska
kännetecknen på den kathariska mentaliteten.
Redan genom sin dualistiska grundinställning avveko katharerna så starkt från den kristna kyrkans läror att någon försoning
mellan dem måste betecknas som från början otänkbar. Men än
starkare accentuerades skillnaden genom det sätt varpå kaiharerna
betraktade de kyrkliga sakramenten. För sin egen del hade de
utbildat ett eget sakrament, vilket kallades consolamentum och
närmast kan karakteriseras som ett slags andedop. För kyrkans
nådemedel åter hade de endast hån och förakt. Vid mottagandet av
consolamentum lovade de invigde bland annat att aldrig varken
av fruktan för eld eller vatten eller något annat dödssätt svika
sitt avgivna troslöfte och samtidigt förbundo de sig att aldrig
sätta något hopp eller någon tro till de sakrament som den romerska kyrkan erbjöd. Vad dopet beträffar ansågo katharerna att detta
endast var en fortsättning av Johannes dop, vilket enligt deras
mening var av djävulen och blott ägnat att bringa fördärv över
själarna. Av Apostlagärningarna, kap. 8, v. 14-17, slöto de att
dopet i Jesu namn icke medför Den helige andes gåva, vilket däremot var fallet med apostlarnas handpåläggning, den ceremoni
som den kathariska kyrkan ansåg sig ha upptagit i sitt consolamentum. Beträffande nattvarden måste de från sina utgångspunkter med avsky förkasta denna, då dess elementer, brödet och vinet,
tillhörde den skapelse som tillkommit genom Satans verk. Instiftelseorden i evangeliet förklarade de bero på ett grovt missförstånd. Kristus hade aldrig tänkt på det vid den första nattvarden
utdelade brödet utan på sin egen andliga kropp, villren ingen gemenskap hade eller kunde hava med det av jordiska och följaktligen besmittade ingredienser tillredda brödet. Dessutom hade de
112
Botolf från (Jstby
flera andra argument till reds att använda, när frågan om transsubstantiationen kom på tal. Ett av detta, det tydligen inom folkets bredare lager mest gångbara och verkningsfulla, refereras av
den vid Albigenserprocesserna i början av 1200-talet verksamme
inkvisitorn Bernardus Guidonis på följande sätt: Den i nattvarden
framburna hostian kan omöjligen vara Kristi kropp, ty även om
denna hade varit så stor som ett berg skulle den, så ofta som
mässan firas inom kyrkan, för längesedan vara uppäten. Åven
från de kathariska kretsarna i Rhentrakten har man belägg för
denna tankegång, som där konkretiserades ytterligare därigenom
att man inte talade om ett berg i största allmänhet utan om den
175 m höga klippan Ehrenbreitstein, som ligger på högra Rhenstranden mitt emot Moselmynningen: icke ens om Kristi kropp
varit så stor som denna klippa skulle i närvarande stund något av
den finnas kvar att bjuda de kristna vid altarringen.
Denna lära, som nu blev ett av katharernas huvudargument, var
i själva verket av gammalt datum. Först belagd är den hos den i
början av 1000-talet verksamme Berengar av Tours, som bland
andra farliga villomeningar också enligt vad som berättas av
kluniacenserabboten Petrus Venerabilis en gång på gatan i Angers
yttrat: »Om Kristi kropp också vore så stor som den väldiga borg
som reser sig där framför oss (han visade tydligen därvid på den
ännu kvarstående borg som uppförts av stadens herrar, grevarna
av Anjou) skulle den dock längesedan vara förtärd, så många
människor som överallt på jorden under alla år ha ätit av den.
(a tot totius orbis populis comestum).» Berengars heresi tycks dock
knappast i första hand ha gjort något starkare intryck på samtiden, vilket väl antagligen berodde på att han återkallade sina
villomeningar, då han vid den romerska kurian ställdes till ansvar
och hotades av kyrkligt straff. Under sina senare levnadsår levde
han i sträng tillbakadragenhet och avhöll sig intill sin år 1088
inträffade död från all offentlig lärarverksamhet. Den uppfattning av altarets sakrament och transsubstantiationen som han givit
uttryck åt och som väl också hans talrika lärjungar fått höra framlagd, om än antagligen knappast i den drastiska form som det av
Petrus Venerabilis anförda yttrandet ger vid handen, har dock
tydligen levat kvar och på för oss okända vägar förmedlats till
de heretiska kretsarna i Sydfrankrike, varifrån den senare vunnit
utbredning inom hela den kathariska rörelsen.
Det är således tydligt att Botolf från östby ingalunda på egen
hand kommit fram till ·den åskådning som han vid förhören inför
113
O. Wieselgren
ärkebiskop Nils och dominikanpriorn från Sigtuna med så mycken
hårdnackenhet lade i dagen. Han har tydligen helt enkelt varit en
anhängare av den kathariska heresien och stod som de flesta av
sina trosförvanter med orubbligt mod och dödsförakt fast vid sin
mening även med bålet i närmaste perspektiv. Det är som redan
nämnts ett genomgående kännetecken för katharerna att på detta
sätt utan tvekan se döden i ögonen, och de myndigheter som hade
att taga befattning med deras straff ha ofta med motvillig beundran erkänt att de mötte sitt öde med samma lugn som i forntiden
de kristna martyrerna. Tydligt är att Botolf i trots av att han tillhörde det olärda ståndet dock varit ganska väl hemma i sina stycken och känt till både vad som var kyrkans lära och vad som icke
var det. Detta är icke någon enastående eller ens ovanlig iakttagelse vid de kathariska processerna. Inkvisitorn Raynerius av
Piacenza (död c. 1260), som själv i sina yngre dagar varit kathar
fastän han sedermera omvänt sig och ingått i dominikanerorden,
skriver i sitt verk Summa de catharis att han sett och hört en
enfaldig bonde (quendam rusticum idiotam) som ord för ord kunde
läsa upp hela Jobs bok utantill och flera andra vilka hade en
grundlig kännedom om Nya Testamentet. Men, tillägger han, emedan de äro oförståndiga lekmän utlägga de Skriften på ett felaktigt och fördärvligt sätt (false et corrupte). Det är emellertid
alldeles tydligt att man under den senare medeltiden har att räkna
med en betydande underjordisk spridning av de kathariska irrlärorna genom vandrarpredikanter och förkunnare vilkas verksamhet de kyrkliga myndigheterna med alla tillgängliga medel
sökte men ingalunda alltid lyckades hindra. Redan i mitten av
1000-talet hade biskop Gebuin av Chålons klagat över att i hans
stift funnos »quidam rustici» som ohejdat spredo sina heretiska
läror, bland andra bonden Leuthard som var så hemmastadd i
Skriften att han med stöd av dess ord sökte bevisa sina meningar.
Med rörelsens allmänna utveckling blev detta inslag av religiös
opposition inom de lägre folklagren allt starkare och starkare. Man
misstar sig nog inte om man antar att bakom den religiösa heresien också dolde sig ett element av socialt missnöje, riktat mot
den förvärldsligade kyrkan och dess höga prelater, som icke födde
fåren men väl klippte och mjölkade dem för egen vinning. På ett
eller annat sätt måste dessa åskådningar också ha funnit vägen till
vårt land och den trakt där Botolf från östby levde. De närmare
omständigheterna undandraga sig vår kännedom, men om själva
faktum kan man knappast hysa något tvivel. Botolf var kathar.
114
.. GJIJ.CUlUO arm,
Botolf från östby
kyrkliga rättvisans
Att ärkebiskop Nils Kättilsson själv tog saken under omprövberodde på att han som stiftschef jämlikt Lucius III:s dekret
år 1184 hade skyldighet att övervaka lärans renhet och inskrida
alla heretiska rörelser inom sitt ämbetsområde. Helt på egen
ville han dock ej handlägga målet, då enligt en av Gregorius
år 1232 utfärdad bestämmelse dominikanerna ägde att inträda
kyrkans speciella redskap i sådana fall där fråga om kätteri
Det är av detta skäl som priorn från Sigtuna kloster,
auJJ,llilll’-<•ll”’ll broder Israel, var närvarande vid förhöret med BotDet särskilt allvarsamma i Botolfs förseelse låg däri att altarsedan några decennier på ett alldeles speciellt sätt
i medelpunkten av hela den romerska kyrkans gudstjänstPå grund av de uppenbarelser som kommit den fromma nunnan
av Mont-Corneille till del hade nämligen en liturgisk fest
för Kristi lekamen börjat firas i Nederländerna, och då denna sed
>hastigt vunnit spridning och mottagits med stor hänförelse hade Urban IV genom bullan Transiturus av år 1264 förordnat om dess fi- . rande inom hela kyrkan. Att draga nattvardens helighet och fräls- .. ningsvärde i tvivelsmål var därför i Botolfs tid en mera än någonsin
· allvarlig förseelse, som de kyrkliga myndigheterna under inga om- .ständigheter kunde underlåta att beivra. Man gick emellertid fram
·emot Botolf med anmärkningsvärd mildhet och ville tydligen helst
ge honom tillfälle att undgå allvarligare påföljder av sitt kätteri.
.Först då han återkallat sin tidigare gjorda underkastelse och därigenom blivit relapsus fanns det enligt gällande kanonisk rätt
ingen möjlighet att rädda honom. Lagen måste ha sin gång, och i
och med hans överlämnande till den världsliga armen var hans
öde beseglat.
Från samtidens synpunkt var den dom som övergick Botolf från
östby fullkomligt berättigad och motiverad. I äldre tid hade man
varit mildare i sitt förfarande mot heretiker och betraktat andliga
medel som viktigast i striden mot deras förkastliga åsikter. Men
så småningom, framför allt i samband med den kathariska rörelsens ofantliga utbredning och under inflytande av den vid universiteten allt ivrigare studerade romerska rätten nådde man
fram till en strängare uppfattning, enligt vilken kätteri borde
straffas med döden. Kejsar Fredrik II, som eljest själv var till sin
renlärighet minst sagt misstänkt och därför alldeles följdriktigt
av Dante placeras i Inferno, var den som genom en för hela sitt
115
O. Wieselgren
rike gällande lag av år 1238 införde döden på bålet som straff för
avfall och heresi. Påvestolen accepterade denna straffsats, och
Ludvig den helige följde samma linje för Frankrikes vidkommande. Att man i Sverige skulle ha varit okunnig om dessa förhållanden kan icke förutsättas. Tvärt om har man också i vårt
land tvivelsutan varit ganska väl orienterad om vad till den gällande kyrkliga straffrätten hörde, även om man i regel icke hade
anledning att omsätta sitt vetande i praktiken.
Genom omständigheternas makt har i våra dagar heretikern
Botolf från östby nått en viss celebritet i den svenska litteraturen. Början härtill gjordes år 1917 av Emelia Fogelklou, som i
andra volymen av sitt arbete »Ur fromhetslivets svenskhistoria»
lämnade en redogörelse för hans död, som präglas av stark sympati
och beundran. Författarinnan anser honom som en tanke- och sam-,
vetsfrihetens representant i en mörk tid, då vidskepelse och åsiktsförtryck härskade i vårt land. »Denne okunnige man, Botolf från
östby, står ensam som en sanningsmartyr gentemot all mässkultens makt över andar och sinnen … Varken hån eller vidskepelse
drev honom, endast ett sanningsallvar intill döden.» Att han tillhörde den dualistiska katharismen har författarinnan ingen föreställning om. Hon betraktar över huvud taget hans liv och karaktär från helt moderna synpunkter och når därför knappast fram
till någon riktig blick på hela frågan. Likartad till grunduppfattningen, fastän vida rikare utsmyckad med kulturhistoriska
detaljer är den lärde medeltidshistorikern Carl R. af Ugglas novell Botolf i östby och Guds rikes hemligheter, publicerad år 1943 i
hans novellsamling Rosen och ringen. Ugglas var en framstående
kännare av den svenska medeltidskulturen och älskade att i novellistisk form utnyttja resultaten av sina lärda forskningar, men
han var samtidigt ett stycke av en romantiker med stark benägenhet för att färglägga sitt material på ett effektfullt och tämligen
modernt betonat sätt. Därför har hans novell i sitt utförande alldeles lämnat den medeltida problemställning som det egentligen
är fråga om och i stället tagit prägeln av en modern människas
kamp om den eviga sanningen. På frågan om den historiska bakgrunden till Botolfs åskådning har Carl af Ugglas inte närmare
gått in. Detta är icke heller fallet i den senaste skönlitterära bearbetningen av Botolfs öde, Gösta Carlbergs digra roman Botulf
Bonde. Vad vi historiskt veta om Botolf utgör här endast en episod
i en genom generationer löpande släktkrönika, som emellertid genom sin alldeles oproportionerliga längd torde vara otillgänglig
116
..
Botalf från Östby
för flertalet läsare. Om någon djupare förtrogenhet med medeltida
trosliv och tänkesätt vittnar framställningen icke.
Ett lindrigare öde än Botolf från östby fick en annan heretiker
av bondesläkt som ett århundrade senare dök upp i Vadstenatrakten och ställde till en icke obetydlig oro genom sina offentligt
framburna villomeningar. Hans namn var Hemming, och i Vadstenadiariet, där hans verksamhet omtalas, betecknas han som »vir
simplex et rusticus», alltså en enkel och okunnig man ur folket.
Sin befogenhet att uttala sig i trosfrågor hade han enligt sin egen
uppgift fått av Den heliga Jungfrun, vilkens budbärare han uppgav sig vara. Men det budskap han hade att frambära befanns vid
ett med honom anställt förhör vara stridande både mot den kristna
tron och kyrkorätten samt dessutom innehålla sådant som gick
rakt emot Sankt Salvatorsregeln, den klosterlag efter vilken munkarna och nunnorna i Birgittaklostret i Vadstena hade att inrätta
sitt liv. Biskopen av Linköping Nicolaus Kenicius, som ledde den
mot Hemming anställda inkvisitionsprocessen, fann honom vara
skyldig till kätteri – av vilket slag detta var finnes ej närmare
specificerat – och dömde honom till fängelse, en straffart som
inkvisitionen ej sällan brukade använda. Med denna åtgärd avsåg
man att tvinga den dömde till återkallelse, och behandlingen var
därför ytterst sträng. Fängelset, carcer durus eller arctus, där
fången hölls i kedjor, var redan i och för sig en svår tortyr, och
därtill kom att delinkventen ofta icke ens fick den vanliga fångkosten av vatten och bröd utan lämnades att helt svälta och törsta
i sitt ohyggliga fängelse. Detta tillvägagångssätt, som i inkvisitionsdomstolarnas terminologi kallades jejunia, har tydligen tilllämpats på Hemming, och dess effekt tycks ha varit den önskade,
ty diariet meddelar att fången efter någon tid, »jejuniis confectus»
(nedbruten av svält), återkallat sina irrläror. På grund av denna
sin ånger friades han från bålet och slapp undan med en botgöring,
vilken tog en form av påfallande offentlighet. Vid en högtidlig,
av biskopen själv ledd procession runt Linköpings domkyrka fick
han gå blottad till midjan och på ryggen bära ett risknippe, symboliserande det bål vars lågor egentligen bort förtära honom. Därefter måste han inför allt folket bekänna att han varit värd att
brännas och att han förtjänade detta straff, därest han återfölle i
sina gamla villfarelser. En liknande botgöring fick han senare
underkasta sig också i Vadstena, varvid en broder i klostret vid
namn Magnus emottog och bevittnade hans avsvärjelse. Om arten
av hans heresi får man som nämnt ingen närmare föreställning i
117
O. Wieselgren
diariet, men det är väl icke osannolikt att också han varit berörd
av kathariska tankar. I varje fall är det intressant att här för
andra gången konstatera att en heretisk agitation på för oss obekant
sätt under den senare medeltiden varit verksam inom den svenska
bondeklassen.
Vid ett uppmärksamt studium av de föreliggande källorna visar
det sig över huvud taget att Sverige under den senare medeltiden
var infekterat av åtskilliga heretiska och kathariska villoläror.
Våra bevarade synodalakter innehålla sålunda på flera ställen
stränga hotelser om exkommunikation riktade mot »sådana som
säga att det icke finnes något helvete» (haeretici qui dicunt infernum non esse). Både i ärkebiskop Birgers statuter av år 1368 (punkterna fem och sex) och i statuta Lincopensia incerti temporis
(punkt sex) förekomma dylika bestämmelser. Att detta måste syfta
på katharer synes troligt, då dessa hyste den meningen att intet
annat helvete finnes än den jord på vilken vi leva. Åven i fråga
om nattvarden synas villfarelser ha varit gångbara. Vissa dylika
påtalar biskop Nicolaus av Linköping i en utfärdad regel, där det
heter att sådana som tvivla på kyrkans tro och på altarets sakrament (dubitantes et errantes de fide, vel de sacramento eucharistiae) skola förbjudas tillträde till altaret. Biskopsmötet i Arboga
år 1412 klagar också över att »blasphemie et hereses» äro i svang
överallt. Ett oroselement förefanns särskilt i de kongregationer av
beghiner som antagligen genom inflytande från Tyskland och Nederländerna bildats i Sverige. Den under 1100-talet uppkomna,
strängt asketiska beghinsekten hade länge gjort sig starkt misstänkt för att hysa och gynna heretiska åsikter och hade därför
blivit upphävd av kyrkomötet i Vieune år 1311, ett förbud som
dock ej haft åsyftad verkan. Trots svåra förföljelser levde sekten
nämligen kvar på många håll och spred sig flerstädes i norra
Europa. I Sverige hade, ovisst när, en beghinmenighet bildat sig i
närheten av Vadstena. Biskopsmötet 1412 anklagade dess medlemmar för både villomeningar och moralisk lösaktighet, men trots
detta höll sekten tillsammans ända till år 1506, då enligt uppgift i
Vadstenadiariet dess medlemmar fördrevos av munkarna i klostret. Oviljan mot »hane seetam infectam», denna förpestade sekt,
framträder starkt i diariets anteckning. Att genom dessa beghiner
heretiska läror kunna ha blivit spridda i Sverige synes långt ifrån
osannolikt.
118
….