Det svensk-ryska avtalet


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET SVENSK-RYSKA
AVTALET
DET självklara vid förhandlingar mellan två länder om handelsfördrag måste vara att fördraget skall erbjuda bägge parterna
fördelar, som äro större än medgivanden och eftergifter. Åven om
det då och då högljutt klagats över att ett avtal slutits med allt
för små fördelar eller att de vunna fördelarna endast kommit en
viss näringsgren, t. ex. jordbruket, tillgodo på industriens bekostnad eller vice versa, har dock de ömsesidiga fördelarnas princip
varit den ofrånkomliga utgångspunkten för varje svensk förhandling tidigare. i.
Det kan i hög grad diskuteras, om det av riksdagen nu godkända
svensk-ryska handelsavtalet byggt på denna ömsesidighetsprincip.
I varje fall lysa de svenska förpliktelserna och riskerna så starkt
i ögonen, att slutintrycket blivit i hög grad negativt. Det är inte
svårt att katalogisera avtalets belastning för vårt land.
I första rummet inger härvid miljardkrediten de allvarligaste
betänkligheterna. Miljardkrediten innebär just genom sin storlek
inte minst ett farligt prejudikat för förhandlingar med andra stater, ty Sverige går till dessa med en svagare ställning än nödigt.
Detta är så mycket allvarligare, som vi ha att räkna med en i
och för sig begriplig benägenhet hos exkrigförande till utsugning
av vårt neutrala land såsom vår kontribution till andra länder
för deras lidanden i kriget. Vårt välstånd kan härigenom stagnera eller i olyckliga fall äventyras. Detta välstånd har dock skapats genom svensk duglighet och organisationsförmåga samt en
klok och försiktig utrikespolitik. Vår skyldighet att bidraga till
världens återuppbyggnad bestrides av ingen och den har tagit sig
många uttryck både under och efter kriget. Sverige har redan
lämnat krediter efter kriget på 3 1/2 miljard. Våra resurser äro
dock begränsade och det är en visserligen ganska välmenande men
dock tämligen tom retorik, när t. ex. hr Ture Nerman i riksdags-·
debatten faktiskt ansåg det vara vår skyldighet att till det ryska
folkets favör skära ner vår egen standard. Ett sådant offer kan
rimligen inte begäras av något folk.
497
..
Det svensk-ryska avtalet
Avtalets politiska syfte är att främja vänskapliga förbindelser
med den ryska stormakten. Det är dock fara värt att genomförandet av avtalet kommer att ge anledning till mycken irritation, i
synnerhet om det skulle stöta på oöverstigliga svårigheter för Sverige att fullgöra åtagandena. Så långt ifrån att främja de vänskapliga förbindelserna kunna vi i så fall befara upprepade misshälligheter med allt vad därav följer av misstro och avkylning av
hjärtligheten.
Även om utrikesutskottet uttryckligen dekreterat att detta avtal inte utvidgar den svenska regeringens kompetens är det omöjligt att bortse ifrån att regeringen till följd av sina utfästelser
till Ryssland, vare sig den vill eller inte, kan drivas till ingripanden mot näringslivet för att detta skall uppfylla avtalets förpliktelser. Avtalet kan sålunda bli en impetus för ökad statskontroll
och centraldirigering. Särskilt med nuvarande män på ledande
regeringsposter kan frestelsen härtill bli dem för stark. Likaså
kan man inte vara blind för risken, att avtalsförpliktelserna
kunna bli hävstänger för organisationerna att tilltvinga sig löner,
som de annars inte skulle kunna ernå just vid det tillfället; vetskapen om att företagen äro skyldiga att fullgöra leveranser till
Sovjetunionen och frånvaron av regler om arbetskonflikter som
force majeure kunna nämligen tänkas bli begagnade som viktiga
strategiska stödjepunkter i fackliga löneaktioner.
Även i förhållande till andra stater kan avtalet för oss bli en
belastning. Den amerikanska opinionens reaktion mot detta stora
bilaterala prejudikat är känd. Vad denna reaktion ytterst kommer att leda till vet ingen. Den republikanska segern kan tänkas
ge ytterligare sving åt missnöjet, som dessbättre dock hittills så-
vitt känt inte tagit sig några allvarligare konkreta uttryck. I
dessa internationella återverkningar ligger ett riskmoment, vars
storlek ingen i dag kan riktigt bedöma men över vilket regeringen
näppeligen är herre.
I det aktuella ekonomiska läget är det den allvarligaste anmärkningen, att avtalet inte minst till följd av sammansättningen av
de produkter, som Sverige åtagit sig att söka leverera till Ryssland, kan rubba en mera normal ekonomisk utveckling. Fullgö-
randet av avtalet kan bli den droppe, som kommer inflationsbägaren att rinna över. Både materialbristen och arbetskraftsbristen förvärras obestridligen, och särskilt landsbygdens arbetskraft kan än kraftigare lockas över till industrien. statens resurser att hejda inflationsprocessen äro snart uttömda. Att i detta
498
Det svensk-ryska avtalet
läge ikläda sig avsevärda nya förpliktelser kan te sig djärvt till
äventyrlighet.
Med särskild oro har man anledning att se på följdverkningarna
för återhämtningen i Sverige. Visserligen beröres inte byggnadsmateriel i större omfattning av exportvarulistan, men indirekt
blir säkerligen produktionen såväl av byggnadsmateriel som bostäder beroende av den forcerade handeln med Ryssland, åtminstone därigenom att sugningen av arbetskraft till de industrier, som skola exportera till Ryssland, kan oförmånligt påverka
nämnda produktionsgrenar. Så prekärt som läget inom bostadsoch byggnadsväsendet blivit efter kriget får regeringen säkerligen
många ovälkomna tillfällen att konfronteras med allmänheten i
dess allt svårare bostadsnöd. I dagens bristhushållning finnes även
många andra behov att tillgodose. Bristhushållningen kan tydligen inte övervinnas på länge trots den socialistiska planhushållningen. Att denna bristhushållning skärpt genom avtalet kan
komma att motivera inskridanden på arbetsmarknaden av en art,
som knappast någon önskar, måste också tagas med i ekvationen
såsom en eventualitet.
Ytterligare en påtaglig svaghet finnes i denna handelsuppgö-
relse. De varor, som Ryssland förpliktat sig att exportera hit,
tillhöra i flertalet fall inte de råvaror, halvfabrikat eller färdiga
produkter, som inte annorstädes skulle kunna köpas. Råvarorna
skola för övrigt i stor utsträckning åtgå för tillverkningarna åt
Ryssland. En stor del av de ryska exportvarorna torde hänföra
sig till den ryska zonen i Tyskland. Det är dock möjligt att listan
på de ryska exportvarorna så småningom kan utvidgas, sedan
Ryssland restaurerat sitt näringsliv efter krigets förödelse.
Vilka fördelar kan avtalet i gengäld för alla dessa belastningar
erbjuda Sverige? Såsom ovan sagts kan importen från Ryssland
inte värderas särdeles högt, även om den givetvis inte bör helt
underskattas. Den favör, vid vilken regeringen uppenbarligen fäst
det största avseendet, ligger emellertid inte i importen utan däri,
att ett slags garanti skapats för ett svenskt-ryskt handelsutbyte
under sex a sju år framåt. Under denna tidrymd kan en internationell depression komma, och oavsett detta kunna våra marknader i olika världsdelar framdeles erbjuda oss mindre möjligheter än just nu, beroende på tänkbara industriella uppsving i
t. ex. USA, Syd-Amerika eller rentav Tyskland. Det har ansetts
såsom en lämplig beredskapsåtgärd att avdela en viss del av vår
produktion för det industriellt rikt rustade Sovjetriket, vilket till
499
..
Det svensk-ryska avtalet
följd av sin autarkiska politik får anses mindre konjunkturkänsligt än kanske något annat land. Genom att nu lägga upp ett stort
varuutbyte under Rysslands återuppbyggnadsår har regeringen
trott sig öka utsikterna att göra detta beståndande efter avtalstidens slut. Och genom att förskjuta tyngdpunkten av den svenska exporten till avtalsperiodens senare år har man velat vinna
en garanterad sysselsättning i Sverige just under den tid, då den
internationella produktionen kan beräknas åter ha kommit någotsånär i gång och en lågkonjunktur såsom en följd av den internationella konferensens skärpning kan befaras inträda.
Dessa synpunkter, som även vägledde samlingsregeringen,
kunna värderas högre eller lägre men ej helt negligeras. Utan
tvivel ha de påverkat många. Inte minst inom industrien ha
de spelat en ganska stor roll när man vägt avtalets plus och
minus. Hela uppgörelsen har ju också betecknats såsom en jättespekulation i baisse. Man fäster sig dock vid, att regeringen
finner behovet av en genom detta handelsavtal reglerad sysselsättningspolitik vara så stort, att det uppväger alla de angivna
riskerna. Även om internationella depressioner fortfarande skulle
bli naturliga företeelser, synes våra dagars notoriska arbetskraftsbrist, föranledd som den är av nativitetsnedgången, böra göra
nästa depression i Sverige vida mindre våldsam än kriserna under
mellankrigstiden. Därför borde den inte behöva framkalla samma
stora oro som då. Redan nu har arbetskraftsbristen ställt alla
gamla ekonomiska prognoser på huvudet.
Det har sagts, att avtalet skulle innebära en svensk anslutning
till östblocket eller åtminstone ett närmande till detta. Sveriges
stora långivning ställes härvid som kontrast till USA:s vägran
att lämna Sovjetunionen varor på kredit.
Denna uttolkning kan inte vara giltig. Utom för kommunisternas rysslandsdevota massa torde varje tanke på att uppge den
svenska neutralitetslinjen ha varit för alla främmande. Även den
nejröstande minoriteten i riksdagen sade sig åstunda reguljära
handelsförbindelser med Ryssland; även minoriteten var uppenbarligen beredd att lämna krediter, fastän det nu fastställda maximibeloppet om l miljard betecknades såsom orimligt högt. Det
rådde alltså i princip enighet i riksdagen om önskligheten av ordnade handelsförbindelser och Sveriges redobogenhet att underlätta
dessa genom kreditgivning. Eftersom Sverige lämnat större eller
mindre krediter åt andra stater, som de flesta inte tillhöra öst- 500
Det svensk-ryska avtalet
blocket, kan kreditutfästelsen till förmån för Sovjetunionen omöjligen betecknas såsom någon avvikelse från den svenska linjen
med dess syftemål att hålla politiska och ekonomiska förbindelser
öppna åt alla håll.
Det väsentligaste problemet är, om denna kreditgivning genom
sin tidsutdräkt kan anses binda Sveriges handlingsfrihet längre
än skäligt. Ingen vet ju vilken väg Ryssland kommer att slå in
på i sin utrikespolitik eller vilka för oss besvärliga vändningar
som denna kan komma att uppvisa. Det går inte att bestrida, att
denna bundenhet under så lång tid av kredit och handel vid en
så gåtfull stormakt som den ryska fyllt många med största tvekan. Det vill emellertid synas, som långfristig kredit varit en
ovillkorlig förutsättning för varje uppgörelse med Ryssland överhuvudtaget; även samlingsregeringen uppfattade denna såsom
ofrånkomlig, ehuru själva statskrediten vid dessa förhandlingar
hade en mindre storlek. Vad som till sist mest diskuterats har därför varit, om Sverige och i främsta rummet hrr Wigforss och Myrdal uppträtt alltför generöst och galant, när utfästelsen om l miljards kredit gavs. Var Sverige tvingat att ge utfästelsen denna
omfattning eller kunde en nedsättning ha åstadkommits~ Här står
uppgift mot uppgift, och utomstående kunna knappast bilda sig en
bestämd mening i denna sak. Det intrycket kunde dock inte förtas
av riksdagsdebatten, att regeringen aldrig redovisat några yttersta ansträngningar att hålla krediten inom en volym, som bättre
svarat mot Sveriges resurser i dagens ekonomiska situation.
Det som trots all tveksamhet till sist bestämde större delen av
de borgerliga att rösta för avtalet- som ju socialdemokrater och
kommunister ändå med majoritetens makt skulle ha godkänt –
var säkerligen inte något undseende för regeringen. När riksdagens godkännande av alla större överenskommelser med främmande makter för ett tjugotal år sedan inskrevs i grundlagen så-
som ett villkor för ratificering, var det aldrig meningen att denna
prövning skulle bli en tom formalitet. När riksdagsoppositionen
i våras bestämt krävde, att avtalet inte ens provisoriskt skulle få
tillämpas utan att det förelagts riksdagen, låg även däri fordran
på en realprövning. Sällan har också ett avtal så ingående granskats och nagelfarits som denna gång i utrikesutskottet. Godkännandet gjordes av de borgerliga till sist beroende av att utskottets
motivering inskränkte ramen för regeringens makt vid avtalets
fullgörande. Om riksdagsmajoriteten skulle ha underkänt denna
motivering, hade de flesta borgerliga säkerligen röstat nej. Med
501
Det svensk-ryska avtalet
dessa inskränkningar sågoäven dessa borgerliga i avtalet trots dess
överdimensionering ett naturligt uttryck för behovet av handelsförbindelser med det land, som geografiskt ligger oss så nära. I
längden kan en kommersiell avspärrning österut inte vara rimlig.
Även genom detta avtal blir handeln med Ryssland ringa i jämförelse med varuutbytet västerut. Det må inte heller fördöljas,
att införseln av kol från Polen, med allt vad denna just nu betyder för möjligheten att hålla sysselsättningen uppe i vårt land,
kan ha ett indirekt sammanhang med återupptagandet av den
svensk-ryska handeln. Ytterst bestämdes nog många av en optimistisk tro på det expansiva svenska näringslivets inneboende förmåga att trots alla hinder och belastningar även finna utvägar
att lösa dessa nya uppgifter. Trots hr Myrdals uppträdanden har
näringslivets ledande män betygat sin goda vilja att göra sitt
bästa.
Kanske räknade regeringen utgången som en stor seger. Ingenting kan vara felaktigare. Den stora majoriteten skapades inte
tack vare regeringen utan trots denna. Handelsministern personligen har måhända just nu fått en ökad prestige bland socialdemokraterna, därför att deras solidaritetsmoral alltid bringar dem
att slå vakt om en hårt kritiserad partivän. Utan denna solidaritetsmoral skulle den förtroendekris, som drabbat hr Myrdal för
detta avtals skull, även ha spritt sig till dem. Många socialdemokrater förundra sig dock säkerligen fortfarande mera över handelsministern än de beundra honom.
502