Bibliofila promenader


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIBLIOFILA
PROMENADER
Av förste bibliotekarien TONNES KLEBERG, Uppsa!a
UNDER århundradenas lopp ha vi i Sverige haft rätt många
bibliofiler och några stycken av verkligt stort format. Det kan
vara onödigt att här räkna upp några namn. Men det är märkvärdigt, vad det skrivits lite hos oss om dem, om deras ädla passion
och om sätten att tillfredsställa den. Dessa ämnen, som i andra
länder och språkområden lockat fram en hel blomstrande litteratur, äro hos oss alltjämt ganska torftigt representerade.
Något ha vi visserligen att uppvisa. Skulle man nämna något
arbete före dc andra, vore det väl grosshandlaren och samlaren
C. M. Carlanders väldiga verk, Svenska bibliotek och ex-libris, som
upplevat två upplagor och i den andra omfattar 6 digra band. Det
är ett imponerande material samlat, som gör det till en ovärderlig
fyndgruva, men den rastlösa samlarfliten har inte alltid motsvarats av omsorgsfullhet och förmåga av kritisk sovring; därför
måste man vara på sin vakt, då man använder Carlander. En
nybearbetning av hans verk, behandlande endast de mera betydande enskilda samlingarna men med en fördjupad behandling
av just dessa, skulle vara en välkommen gåva till svensk biblioteksvetenskaplig forskning. En samlad översikt av de svenska,
både offentliga och enskilda bibliotekens historia av vida mindre
format men också av vida större vederhäftighet är O. W aldes stora
bidrag i den svenska upplagan av Svend Dahls bibliotekshandbok.
Samme forskare har gjort en banbrytande insats genom sina båda
band om »Storhetstidens litterära krigsbyten», av stor betydelse
även för den svenska bibliofiliens historia. Han har vidare lämnat
en hel rad viktiga bidrag till kunskapen om våra enskilda äldre
boksamlingar. En del av dessa stå att läsa i Nordisk tidskrift
för bok- och biblioteksväsen. Denna tidskrift innehåller naturligtvis överhuvudtaget mycket av värde för hithörande frågor,
bl. a. åtskilliga bidrag av f. d. riksbibliotekarien Isak Collijn, vars
177
Tönnes Kleberg
väldiga insatser sträckt sig även till den enskilda äldre bibliotekshistoriens fält.
Vår litteratur om bokband och ex-libris är inte alldeles föraktlig.
Det är framförallt Johannes Rudbeck och Arthur Sjögren, som vi
ha att tacka för de flesta och bästa bidragen inom dessa forskningsgrenar, ett par av bibliofiliens viktigaste hjälpvetenskaper.
Den oändligt originelle G. E. Klemming, på sin tid Kungliga
Bibliotekets chef och alla svenska boksamlares orakel och läromästare under 1800-talets senare hälft, skapade bland mycket annat
av oförgängligt värde också de båda bibliofila samlingsverken
»Ur en antecknares samlingar» och »Ur en samlares anteckningar».
De äro fyllda av viktiga och märkliga notiser, nyckfullt uppradade
i den oordning vari de olika ämnena kommit att uppta den outtröttlige bibliognostens intresse. Till Klemmings brevväxling med
Carl Snoilsky, ett av våra allra intressantaste bibliofila dokument,
får jag tillfälle att återkomma senare.
Ett mönster för Klemming i fråga om säregen disposition eller
frånvaro av disposition i de båda nämnda samlingsverken har
måhända varit- eller kunde i alla fall ha varit- Isaac D’Israelis
på sin tid mycket uppskattade och alltjämt åtminstone delvis
njutbara »Curiosities of literature», som i England kom ut under
en följd av år och i talrika upplagor med början 1791. Detta arbete
översattes till svenska av »litteratören» Georg Swederus och
trycktes 1868 under titeln »Kuriositeter i litteraturen».·
överhuvudtaget måste det medges, att det är översättning som
skänkt vår bibliofila litteratur några av dess förnämsta tillskott.
Svend Dahls utmärkta »Forsög til en Ordbog for Bogsamlere»
överfördes till vårt språk 1927 av E. P. Enevald och Esli Danstens
trevliga och nyttiga lilla handbok »Bogsamlerens Bog om Bogkundskub og Bogpleje» av B. Åhh~n 1945. Dessa båda danska
böcker äro väl i själva verket de praktiskt värdefullaste arbeten,
som boksamlaren har tillgängliga på vårt språk.
En lysande plats inom vår bibliofila litteratur intar en annan
översättning: Axel Nelsons utmärkta tolkning av bokälskarnas
förnämste klassiker, Richard de Burys Philobibion (med bifogad
latinsk grundtext; utgiven av Föreningen för bokhantverk 1922).
Med varmare hjärta och klarare stämma har bibliofiliens tankar
aldrig tolkats än av den gamle biskopen av Durham. Hans verk,
som fullbordades 1345 och alltså nyligen fyllt 600 år, har i sin
svenska dräkt fått nytt och friskt liv.
178
Bibliofila promenader
Till julen 1943 gav förste bibliotekarien J. Viktor Johansson i
Göteborg ut en vacker och personlig bok om bokälskandets och
boksamlandets ovanskliga glädje. Den hette »Försvar för boksamlarem och innehöll fyra välformade och lärorika uppsatser. Författaren polemiserade mot en och annan bibliofiliens belackare,
.speciellt mot en av Svenska akademiens ledamöter, som i uttalanden om boken som faktor i vårt kulturella liv givit avgjort
tydligare bevis på sitt litterära snille än på sin smak. Och även
om själva polemiken bara var en bisak, så var det i alla fall den
kampglade försvararens iver, som värmde och gav glans åt framställningen. De fyra kapitlen innehöllo för övrigt så mycket sant
och för bokälskaren viktigt, att boken gott kan kallas en ypperlig
handbok för boksamlare – naturligtvis om man inte ser till den
systematiska fullständigheten.
En och annan har nog gått och väntat på en fortsättning av
denna bok, som i själva verket betecknade en stor händelse i vår
torftiga bibliofila litteratur. Man undrade kanske bl. a. om förlaget- Wahlström & Widstrand – skulle våga sig på att ge ut
en så vacker och exklusiv bok till eller om det första försöket skulle
bli det sista. Fortsättningen har nu kommit i form av en ny volym, »Bokvandringar», större till omfånget, brokigare till innehållet och författad av fem skilda pennor men planlagd och redigerad av J. Viktor Johansson.
Omslaget prydes, liksom fallet var med »Försvaret», av en utsökt teckning av Yngve Berg. Den visar en boksamlare, iförd
långrock och bredskyggig hatt, med ryggen krökt och pannan
fårad, som vandrar hemåt med en älskad börda av böcker under
vardera armen, kanske från en auktion, där traktens herrgårdsbibliotek skingrats för himmelens sommarvindar.
I denna bild ligger väl också en tolkning av bokens titel. »Bokvandringar», det är bokälskarens vandringar i böckernas rika och
levande värld – man tänker gärna på en parallell titel: Gaston
Boissiers berömda »Promenades archeologiques». Men det är
också böckernas egna vandringar – från herrgårdsbiblioteket till
den gamle samlaren, från den ena hamnen till den andra. »Deras
natur är att vandra, och deras mission är att sprida glädje under
sin vandring», heter det i Eric österlunds uppsats. Den romerska
grammatikern Terentianus Manrus gjorde en gång ett lyckokast,
då han i en i övrigt inte särdeles muntrande dikt fäste på sitt
skrivplån vershälften »Habent sua fata libelli». »Böcker ha sina
(iden», ett motto för många berättelser om böckers märkliga
179
Tönnes Kleberg
öden och äventyr, kunde inlett även »Bokvandringar». Böckers
öden och boksamlares är huvudtemat i de fem uppsatser, som tillsammans fylla den digra volymen.
Författarna äro bokhandlare och biblioteksmän. Bokhandlarna
skriva om böcker ute i bokmarknaden, biblioteksmännen i huvudsak om dem, som redan funnit sin fristad på de offentliga bibliotekens hyllor. Den förra gruppen representeras av innehavarna
av två betydande antikvariat, Eric österlund i Stockholm och Erik
A. Ohlson i Göteborg. österlunds spirituella uppsats har samma
titel som boken, och böckernas förunderliga vandringar från hand
till hand är ämnet för detta långa, underhållande, lärorika och
särpräglade kåseri, ett pärlband av minnen från ett långt och intensivt samliv med böcker och bokvänner. Där bjuds mången god
bild från den ur samlarens synpunkt händelserika scen, som heter
Stockholms stads bokauktionskammare, och från det av bokälskaren skattade tillhåll, som är Eric österlunds egen affär. Där
möter man månget både pietetsfullt och rätt intimt (men aldrig
närgånget) tecknat porträtt av medarbetare och medtävlare, av
stamkunder och tillfälligt förbipasserande vid boklådsdisken, spännande episoder från auktioner, underbara räddningar och kompletteringar, diplomatiska förhandlingar med parterna i bokmarknadens egna små dramer.
Det har funnits åtskilliga samlare av barnböcker i vårt land,
och genren är tvivelsutan intressant. Sällan träda en tidsepoks
stämningar läsaren till mötes på ett så omedelbart och så lätt gripbart sätt som från barnbokens omslagsbilder och verkligt eller
konstlat »naturliga» textmateriaL Ingen litteratur åldras väl
därför i genomsnitt så ohjälpligt fort som barnboken – möjligen
med undantag för delar av den populärvetenskapliga litteraturen.
Men det är också sörjt för, att majoriteten av genrens representanter inte behöver vara med om den dystra upplevelsen att överleva sig själv. Älskande men handlingskraftiga barnahänder
sörja i regel för en starkt tidsbegränsad tillvaro och en snabb generationsväxling. Vackra och välbevarade äldre barnböcker höra
därför till de sällsyntaste samlarobjekten i vår antikvariska bokmarknad.
Det är underligt, att det skrivits så lite om våra svenska barnböcker. Men det hänger väl samman med den allmänna torftigheten i vår bibliofila litteratur. Det finns annars så många vackra
och trevliga förebilder i andra länder: engelska, franska, tyska,
180
Bibliofila promenader
danska bl. a., och ämnet är ju lockande. Bokhandlare Erik A. Ohlson skulle säkert kunna skriva en både sakkunnig och trevlig bok
i ämnet, om han nu inte tycker, att han redan gjort det: hans bidrag är det största, inte mindre än 108 sidor starkt. Det bär titeln
»Det var en gång» och lämnar en rad mycket värdefulla och fina
bilder »ur barn- och ungdomsläsningens historia» i vårt land från
äldsta tider fram till nystavningens införande 1906.
Mest känd av alla barnböcker är väl ABC-boken. Den gjorde,
så vitt man vet, sin entre i svensk litteratur genom den svenska
fornforskningens fader, Johannes Bureus, som 1611 gav ut »Runa
ABC-boken» med kungligt privilegium, vari stadgas, att »ingen
vthan Johan Bures wilie, skal hafwa macht någhon Swensk ABC
book hwarken vthrijkes eller inrijkes, tryckia lata» – en formulering, som tyder på att genren redan varit introducerad och känd.
Ohlson förlägger premiären till 1637, och det är på sätt och vis väl
berättigat: med Västeråstrycket detta år börjar den långa raden
av bevarade anonyma ABC-böcker. Vilkendera dateringen man
väljer, är det påfallande, hur långt vårt land ligger efter t. ex.
Danmark; man har visserligen inte bevarad men känner titeln
till »En abcd bogh paa Danske», tryckt i Viborg redan 1529, d. v. s.
bortåt hundra år före den första svenska kollegan. Från sin första
start fram till nutiden har den svenska ABC-boken undergått betydande metamorfoser från den ursprungliga, absolut snustorra
och humorfria grundtypen till våra dagars relativt älskliga och
lockande »Prinsessornas ABC-bok». Påfallande många milstolpar
på denna marsch mot en allt högre fulländnings topp bära överhuvudtaget furstekronor: det är H. K. H. Kronprinsens [=Gustaf
IV Adolfs] barnabok 1780, Prinsessan Lovisas ABC-bok med bilder
1852 o. s. v. I senare tiders alltmer förljuvade pedagogiska trädgårdar finns inte mycket kvar gemensamt med de torra trädgårdsland, där våra förfäder som skolepiltar fingo plocka den första
bildningens bittra frukter- utom tuppen, den gamle vännen, som
utgjorde den enda ljuspunkten redan i boken från 1637 och som,
det må man hoppas, aldrig skall upphöra att locka fram soliga
och överraskade barnaleenden. Han har ett rikt och ansvarsfullt
kulturarv att vakta.
Sagor spela ju en dominerande roll i barnens läsning, och det
gäller både om de »äkta» sagorna, folksagorna, och konstprodukterna från diktares och dilettanters skrivbord. Bland den senare
kategorins representanter väljer Ohlson bara ut några stycken,
och rätt gör han i det. H. C. Andersen och Lille Vigg och ett par
181
Tönnes Kleberg
till, det är väl ungefär vad som fått slippa igenom tidens obarmhärtigt censurerande såll.
Den briljanta översikten går vidare till pojkböckerna. Den kartlägger indianböckernas snårfyllda vildmarker och sjöromanernas
stålblanka havsvidder. Den siste mohikanens tigande gestart dyker
åter upp för vår syn med händerna stödda mot bösspipan, och Peter
Simpel äntrar uppför vanten i den rykande stormen. Här talar
en man, som behärskar sitt ämne och som älskar det.
Naturligtvis kunna inte alla barn- och ungdomsböcker komma
med, inte ens alla viktigare. En och annan saknar man kanske,
så t. ex. den underfundiga italienska sagan om Pinocchio, som
visserligen nått sin stora berömmelse först med hjälp av en filmens mäktige trollkarl men som dock införlivades med vår svenska
barnbokslitteratur redan 1904, och dess landsman, Edmondo de
Amicis’ »Cuore», »Hjärtat på rätta stället», som upplevde tre olika
översättningar redan före århundradets slut och sedan tryckts om
flera gånger. Men allt kan man nu en gång inte få, även om man
sträcker sig efter det med ivriga och aldrig fullt tillfredsställda
barnahänder.
De tre biblioteksmännen behandla var sin boksamlare. Två av
dessa äro så framträdande diktare som Bellman och Snoilsky, den
tredje är en representant för den svenska bondeklassens kulturskikt.
Förste bibliotekarie Nils Afzelius har redan ägnat flera studier
åt Bellmans diktning och länmat många betydelsefulla bidrag till
dess tolkning. Här är det Bellman »som bibliofil och samlare»,
som är föremålet för hans forskning. Skaldens bibliotek, som antagligen inte varit så stort, har skingrats åt alla håll; Afzelius
har lyckats plocka ihop elva genom hans egna eller andras forskningar kända böcker, bevarade eller blott litterärt belagda, som
med säkerhet tillhör Bellman. I sanning inte någon hög siffra.
Men ur det relativt ringa materialet förstår den lärde författaren
att vinna värdefulla resultat. Både Schiick och Warburg ha tämligen bestämt förkunnat, att Bellman aldrig läst en rad av Voltaire
och Rousseau. J acobowsky har tidigare genom ett fynd kunnat
visa, att Bellman inte bara kände till utan också själv ägde Voltaires skrifter; nu visar Afzelius, att det förhåller sig på samma
sätt med Rousseaus. Ett bevarat omslag till Leopolds »Oden» med
dedikation ger ett intressant bidrag till de båda diktarnas vänskapshistoria. Ett exemplar av Acharius’ Mythologie, som tillhört Bellman, finns nu i Par Bricoles bibliotek. Afzelius visar, hur grund- 182
Bibliofila promenader
ligt skalden utnyttjat denna handbok vid utstofferandet av sina
mytologiska gestalter, speciellt gudamodern Juno och underjordshärskaren Pluto. Det är en fin och givande studie. Man undrar
kanske, varför man inte får veta, var det intressanta exemplaret
av Emporagrius’ katekesförklaring nu finns, som innehåller Bellmans sannolikt egenhändigt gjorda ex-libris.
Den andre diktaren är den aristokratiske samlaren Snoilsky.
Det är J. Viktor Johansson själv, som behandlat honom i bokens
sista och förnämligast utstyrda uppsats. Då Snoilsky på 1860-talet
började på allvar samla böcker, hade han redan ett decennium som
myntsamlare bakom sig. Denna förskola hade alltmer skärpt hans
»sinne för det fulländade och prydliga», och han hade lärt sig att
ställa mycket höga krav på samlingens kvalitet. Redan i början
av sin boksamlarbana är han därför en kräsen och sparsmakad
bibliofil. Han är ytterst angelägen om exemplarens kondition, alldeles speciellt om deras absoluta fullständighet, och ratar även de
största rariteter, om de inte fylla hans höga anspråk. G. E. Klemming var hans – liksom hela det bibliofila stockholros – läromästare och understödde på allt sätt, bl. a. genom flitiga duplettbyten, sin elev i hans strävanden. Ibland tedde sig nog Snoilskys
kräsenhet för långt driven i Klemmings ögon. Så skriver denne,
då han skickar en lista över disponibla dupletter, i sin säregna
brevstil: »Men K. G. [=Käre Greven] har det mesta av möjligheter och sen ä han så kinkig mot nykomlingar; de ska vara hå
rena och väl klädda.» Inom parentes sagt utgör Snoilskys och
Klemmings brevväxling, som i urval utgivits av Föreningen för
bokhantverk år 1919, en verkligt fängslande läsning för den bokhistoriskt och bibliofilt intresserade- man skulle bara önskat sig
en något fylligare kommentar. Viktor Johansson utnyttjar flitigt
denna viktiga källskrift, men han har dessutom haft tillgång till
otryckta Snoilskybrev i Kungl. Bibliotekets samling liksom till
bibliotekshistorikern C. M. Carlanders väldiga korrespondens, där
Snoilsky är företrädd med flera viktiga brev.
Snoilskys boksamling blev aldrig särskilt stor. Den nådde slutligen upp till något över 4,000 band. Men i betraktande av dess
kvalitet och dess inriktning är denna siffra i själva verket mycket
hög. Exemplaren voro nästan undantagslöst förstklassiga, ofta
särskilt intressanta på grund av sin proveniens eller utstyrsel. De
slösande rika illustrationerna ge en rad utsökta exempel härpå.
Och samlingsområdet var starkt begränsat. Kärnan i samlingen
utgjorde nämligen enligt Snoilskys egna ord »den gamla nordiska,
183
Tönnes Kleberg
företrädesvis svenska litteraturen, från äldsta tider intill 1700-
talet». Den som bara något lite försökt att samla svenskt tryck
före 1700, förstår vad detta innebär. Att i våra dagar åstadkomma
en sådan samling ligger helt utom möjligheternas gräns. På
Snoilskys tid kunde det gå – under vissa betingelser. Snoilsky
kunde fylla dem. Han var född samlare. Han var under stora
delar av sitt liv en relativt förmögen man. Han hade en omfattande bildning, och han hade god tid att fördjupa den och att odla
sina intressen, både i hemlandet och under utlandsvistelsens långa
år. Och tidsomständigheterna gynnade en intresserad bibliofil.
Visserligen fanns det många, som samlade: garvaråldermannen
Jacob Westin, godsägarna R. M. Klinckowström, C. J. Bonde, A.
Lewenhaupt, C. J. Trolle-Bonde, N. Silfverschiöld, Rörstrandsdisponenten G. H. Stråle, för att nu bara nämna några av de mest
betydande. Men så skapade också själva samlandet, som i och för
sig drog undan böcker ur marknaden, ständigt nya förvärvsmöjligheter, ty många samlingar upplöstes och skingrades via auktionsbordet. Auktioner som den Manderströmska 1874 och den
stråleska 1876 erbjödo glänsande möjligheter, och de föregingos
och följdes av andra av mycket hög klass.
Snoilsky hade tänkt sig, att hans egen samling skulle gå samma
väg, vandra under klubban och fördelas mellan en ny generation
av bokvänner. Det gick inte så. Dess slutliga hem blev det snabbt
uppväxande Göteborgs stadsbibliotek, som för att fylla sin uppgift som ett vetenskapligt bokcentrum i västra Sverige var i
trängande behov av en samling av sådana mått och sådan kvalitet
som Snoilskys. Den har sålunda blivit av stor betydelse för forskningen och lagt ännu ett eklatant exempel till många tidigare på
hur mycket vårt lands kulturliv har att tacka de enskilda boksamlarnas hängivna möda för. Gärna skulle man se, att en annan
Snoilskys önskan ginge i uppfyllelse; den att en relativt utförlig
katalog trycktes över hans samling med inte alltför sparsamma
uppgifter om provenienser, dedikationer, band och annat sådant.
Kanske vågar man hoppas på något dylikt, ty Viktor Johansson
är inte färdig ännu med denne sin föregångare i boksamlandets
sköna konst; han förebådar ett större arbete om honom. Man motser det med uppriktig förväntan. Ingen torde vara mera skickad
för uppgiften än denne lärde och stilsäkre konnäsör.
Av Snoilskys speciella förutsättningar som boksamlare: de medfödda anlagen, förmögenheten, bildningen och möjligheten att
fritt disponera sin tid ägde Lars Månsson i Tranemåla egentligen
184
Bibliofila promenader
endast den första: han var född samlare. Annars var han väl i
allo Snoilskys motsats. Han var en så småningom ganska välbärgad bonde från norra Blekinge, med brinnande håg för bildning men ut.an djupare kunskaper i bokliga ting, starkt anlitad i
allmänna värv i hemkommunen och till en tid som riksdagsman.
Redan som pojke började han samla böcker – det blev mest billiga
visor och skillingtryck från marknadsstånden i Karlshamn- och
under ett livslångt samlande hopbragte han ett bibliotek på över
25,000 nummer. Det var svensk och i någon mån dansk litteratur
han ville ha, och det av alla slag och från alla tider. Exemplarens
beskaffenhet spelade liten roll; fattades det några sidor, kunde de
ersättas med avskrifter ur fullständiga exemplar. Var det titelbladet, som saknades, blev det avritningar eller försök till sådana,
trohjärtade och barnsligt rörande som bevis på denne olärde
entusiasts ojämna kamp mot den ouppnådda lärdomens övermakt.
överbibliotekarien S. Hallberg, Göteborgs stadsbiblioteks chef, som
författat uppsatsen om Lars Månsson i Tranemåla, ger många
lustiga och förståelsefullt tecknade bilder ur hans märkliga
samlarliv.
Åven Lars Månsson gick i sin ringa mån i lära hos Klemming,
som synes ha satt stort värde på denne originelle, något rustike
och vildvuxne men hängivne och kunskapstörstande elev. Det var
framförallt under riksdagsmannaåren, som kontakten var livlig,
men den underhölls sedan per litteras, och många undervisande
brev och innehållsrika· bokpaket gingo från nationalbiblioteket i
Humlegården till det lantliga tjället i Blekinge, där snart en särskild byggnad måste timras upp för att rymma de växande bokskatterna.
Lars Månsson var olik Snoilsky även i fråga om de önskningar
han hyste om sin samlings framtida öde. Han ville, att hans
mödosamt hopsamlade skatter skulle bevaras odelade, att hans
kära böcker »skall komma till gagn och nytta i framtiden och ej
förskingras». Denna hans önskan gick också i uppfyllelse, och det
har väl glatt honom, även om de ekonomiska transaktionerna i
samband med avyttrandet voro av föga tilltalande karaktär. Den
väldiga samlingen hamnade efter en del vedervärdigheter i Göteborgs stadsbibliotek, på samma plats alltså som Snoilskys. Där
bilda resultaten av dessa sinsemellan så olika samlares mödor de
viktigaste beståndsdelarna i samlingen av äldre svenska tryck.
»Det kan tryggt sägas», yttrar överbibliotekarie Hallberg, »att
utan Tranemåla och Snoilsky skulle Göteborgs stadsbibliotek
14-46255 Svensk Tid.~”krift 1946 185
Tönnes Kleberg
aldrig kunnat bli det stora svenska bibliotek det nu är. Den anspråkslöse Blekingebondens namn är därför ett av de största i
bibliotekets historia och skall så förbliva.» Därmed slutar denna
med överlägsen skicklighet och fin förståelse tecknade bild av en
enastående episod i svensk bibliotekshistoria.
Man kan nu bara önska, att denna volym »Bokvandringar», som
länder utgivare, författare och förläggare till lika heder och lä-
saren till oblandad glädje och uppbyggelse, måtte följas av flera
lika innehållsrika och högklassiga efterföljare. Det vore en verklig tillfredsställelse att i samma eller lika sakkunnigt sällskap få
gå ut på nya uppfriskande bibliofila promenader.
186