Japan, Kina och Manchukuo

JAPAN,
KINA OCH MANCHUKUO
Av förre konsuln GÖSTA GUSTON, Tokio
JAG läste nyligen i en amerikansk tidning en artikel med rubriken: »Japan builds a new empire with Mud, Blood and Effkiency!»
Rubriken säger en hel del om den japanska expansionspolitiken
– men den säger ej allt.
När den japanska imperialismen diskuteras, måste man alltid
hålla några fakta i minnet, oavsett om man anser de japanska metoderna klandervärda eller icke. Det gäller en rent japansk folkmängd av 72 milj. människor, som årligen ökas med en ny miljon,
beboende ett område av endast 330,000 kvkm; jämför därmed Sveriges 6 milj. människor på 448,200 kvkm. Det gäller ett land, fattigt
på naturrikedomar och vars innevånare till hälften äro bundna
vid jorden genom en odling av ris och silkeskokonger, som knappt
täcker levnadskostnaderna. Det gäller således ett problem, där
miljoner människors existens är beroende av utländska nationers
välvilja i fråga om en handel, där J apan faktiskt köper för mer
än det förmår sälja. Det gäller till sist ett folk med uråldrig tradition, en säregen kultur och en stark känsla av nationalism, som
följer med ett obrutet kejsarstyre under 2,400 år.
Under en tid av 250 år levde Japan frivilligt i fullständig isolering från allt utländskt. Isoleringen inföll mellan Elisabeths-.
och Victoriaperioderna, d. v. s. under den tid, då den moderna världen skapades. Det engelska imperiet, stött på herraväldet till sjöss,
blev en världsmakt. Förenta staterna utvecklades till en kontinentalnation och uppställde nya mått på rikedom och frihet. De återstående fria, obebyggda delarna av jordgloben blevo utstakade och
beslagtagna. Under alla dessa år av världshistorisk utveckling på
alla områden låg Japan dövt och blint, som ett ostron i sitt skal.
Fruktan för att det med våld öppnade ostronet skulle slängas och
utbjudas på fiskhandlarens bord försvann snart, då J apans nyvaknade folk vann förståelse och hjälp hos sina mäktiga beskyddare
i Amerika och England. Under år av fredliga förhållanden och
666
Japan, Kina och Manchukuo
sällspord idoghet utvecklades en ordning och militär kraft, som
västerns folk saknade orsak eller frestelse att störa eller hindra.
En frivillig isolering under ett fjärdedels årtusende kan ej gärna
förklaras som någon diktatorisk nyck utan måste snarare antagas
framsprungen ur en djupt rotad nationell böjelse. Vi finna samma
impuls hos Japan av i dag. Landets nuvarande strävan avser givetvis ej någon hel isolering, ty det moderna J apan vet att en
dylik politik, även om den skulle avse fullständig självförsörjning,
måste leda till fattigdom. Japan vill således ej avstå från en lukrativ handel med västerns länder, som medger både en vinstgivande
export av stora mått och en import, innefattande – förutom rå-.
varorna för exporten – värdefulla vetenskapliga, industriella och
militära kunskaper. Men J apan önskar skapa en ekonomisk mur
av samma slag som under den gamla tidens isolering och tror med
visshet, att detta endast kan ske genom skapandet av ett Ostasiens
folkförbund med J apan som den enande och ledande kraftfaktorn
samt med Kina och Manchukuo som dess ekonomiska ryggrad.
I olikhet mot Tyskland och Italien – till helt nyligen J apans
goda rådgivare och moraliska medhjälpare – föreligger i J apan
ej något födoproblem att lösa varje vinter. Men Japan har en
annan svårighet, som synes få alltmer permanent karaktär, nämligen knappheten på utländsk valuta. Utan dylik valuta kan landet ej skaffa de stora mängder råvaror, som behövas för att hålla
den privata säviii som den militära industrien i full gång, och om
de demokratiska länderna ej köpa av Japans produkter i tillräckliga mängder, kan landet ej täcka sitt valutabehov. Tag som ett
belysande exempel exporten av J apans viktigaste inhemska rå-
vara, råsilket. Härav köpte Förenta staterna, Brittiska imperiet
·och Frankrike förra året för tillhopa 98 % av hela utförseln. Dessa
länder behöva ej vid en ekonomisk konflikt lägga något embargo
på deras export till ,Japan av olja, bomull, gummi och stål. De
behöva endast stoppa upp importen av japanska varor som vedergällning för Japans mer eller mindre traktatstridiga inkräktande
på de utländska makternas handelsintressen i Kina. Detta ger de
demokratiska länderna ett fördelaktigt övertag. I ett ekonomiskt
självständigt Ostasien ser Japan därför enda möjligheten att vinna
samma säkerhet mot sanktioner, som det Brittiska imperiet och
Amerikas Förenta stater åtnjuta.
J apans officiella program, sådant det framlagts för offentligheten, framgår av den deklaration, som premierministern vid krigs- 667
Gösta Guston
utbrottet, prins Komoe, å regeringens (och därmed också armens)
vägnar avgav som orubbliga riktlinjer för »a new order in Far
East»: »Japans militära operationer i Kina avse varken några
territoriella förvärv eller skadeståndsanspråk. De verkliga avsikterna med denna invasion äro: Skapande av ett nytt och oberoende
Kina, befriat från alla de ensidiga traktater, som inkräkta på dess
suveränitet och gjort det stora landet till faktiskt en europeisk
koloni. Ett uppbyggande av en självförsörjande ekonomiskt stark
enhet genom ett nära samarbete J apan-Manchukuo-Kina, vilken
skulle medföra lika fördelar för dessa länders folk.»
Planen att omgestalta Kinas framtida öde är storstilad men finnes ännu så länge blott på papperet. Den innebär ej någon tanke
på landvinning utan avser blott en ny tingens ordning, varigenom
Japan skulle bli ledaren av en oberoende utveckling med spärr
för österns nära sex hundra miljoner, som nu till stor del leva
i armod och okunnighet. Å ven om planen verkar något av en
vacker framtidstanke, liknande vad vi i Europa haft exempel på,
så hålla sig japanernas aktuella mål närmare jorden.
Japanerna behöva råmaterial, som kan köpas med deras egen
valuta till priser, som de ha råd att betala, och dc önska avsättning för sina färdiga produkter på marknader, där bojkott, tull
eller sanktioner ej kunna hota eller störa deras handel.
För att nå detta stora mål måste Kina först rensas från allt
utländskt inflytande. Härvid står kommunismen som det stora
hindret. Då det visade sig ogörligt att få de styrande i Kina att
medverka vid detta program, bestämde sig de militära elementen
i Japan för att tillgripa vapnen. Om ej Chiang-Kai-Chek vänt
sig till Sovjet om hjälp eller inlett sitt samarbete med kommunisterna och om han ägnat sina krafter åt att frigöra sig från
allt utländskt inflytande, hade Japan utan tvekan givit honom och
hans regim sitt fulla stöd. Under de år, Chiang-Kai-Chek låg i
ständiga strider med olika krigförande militärpartier, begärde han
flerfaldiga gånger hjälp av Japan, både finansiellt och med krigsmateriel. Hjälpen förvägrades, enär J apan då ansåg att de oroliga förhållandena endast skulle försvåra en fredlig utveckling i
Kina och därmed i hela östasien. Chiang-Kai-Chek fann då i Sovjet en värdefull bundsförvant, som leddes av önskan att korsa eller
hejda den japanska imperialismen och vars landområde utgör ett
flankerande hot mot japanernas ställning i norr. Kommunismens
stigande inflytande i Kina är nog i grund och botten den direkta
668
Japan, Kina och 11lanchukuo
anledningen till utbrottet av det krig, som nu varat i över två år.
Nog kan det synas egendomligt att de demokratiska länderna funnit det vara en bättre politik att försvåra japanernas strävan att
förhindra bolsjevismens landvinningar på denna stora del av jordklotet än att på ett tidigt stadium erbjuda Japan sitt stöd och
därigenom skydda sina egna intressen i ett fredligt ordnat Kina.1
För att vinna sitt mål önska japanerna en eller flera regeringar
i Kina, som äro villiga godtaga deras överhöghet – hänsynsfullt
nog benämnt samarbete. Om detta ej kan nås på fredlig väg äro
de fullt beredda att uppsätta en vänligt stämd regim, stödd på
japanska bajonetter. De räkna därvid med kinesens kända individualism och djupt rotade önskan om fred.
I den mån huvudönskemålet ändock kan uppnås, ämna japanerna
ej lägga sig i kinesernas inre styrelseangelägenheter. De hoppas
att genom bearbetning av Kinas naturtillgångar och en vänlig
behandling av folket i gemen kunna så småningom höja välståndet
till en invå, där kineserna både kunna köpa japanernas varor i
önskad utsträckning och intaga en mera försonlig inställning till
den »nya ordningens» män. J apanska garnisoner skola endast placm·as på de viktigaste platserna, och genom hypermodern motorisering samt starka flygförband behöva ju dessa bevakningstrupper ej vara störande till sitt omfång. De komma ej heller att i
någon större grad åderlåta Japans manliga befolkning, och det
blir dessutom Kina, som får betala för vakten. Den stora massan
av Kinas innevånare behöver ej komma i någon närmare kontakt
med Japans militära och ekonomiska representanter och skulle därför ej ha någon anledning att känna sig förtryckt. Ej heller skulle
· någon fara uppstå att kineserna »absorberade» sina väktare. Japanerna kunna ej förstå annat än att denna politik skall lyckas
inom den närmaste 20-årsperioden, som tänkts som ett lämpligt
utvecklingsskede.
När jag talar om japanerna, vill jag därmed ej ha sagt, att hela
nationen står bakom denna utopiska framtidsdröm och tror på dess
praktiska genomförbarhet, ej heller att alla gilla det sätt, varpå
de styrande elementen funnit lämpligt att genomdriva sina planer.
Det japanska folket är ett fredsälskande släkte med mindre personlig eller nationell ambition än vad man skulle kunna utläsa
’ Om Chiang-Kai-Cheks förbindelse med kommunisterna kan hänvisas till Bernhard Karlgrens nyutkomna bok »Maktkampen i Fjärran östern» (Internationell
:politik 6), där de ostasiatiska frågorna belysas ur kinesisk nationell synpunkt.
669
Gösta Guston
ur de senaste årens händelser. De bildade klasserna i landet inse
till fullo vådan av en politik, som endast för Japan i ett ekonomiskt farligt motsatsförhållande till de demokratiska nationerna
och framför allt till Japans naturligaste vän och stödjare, U. S. A.
Tyvärr tala bajonetterna även inom landet sitt oresonliga språk
och ha lyckats skapa en till synes allmän tillfredsställelse med
vad som sker. Men det enkla folket – jordbrukare, fiskare,
hantverkare – lever tyvärr i den goda tron, att regeringen
vet vad den gör och att folkets lott och bidrag är att göra personliga uppoffringar utan att knota och knysta. Någon farhåga
för vådan av ekonomiska sanktioner utifrån hyser befolkningens
större flertal nog ej, utan det har förblindats av de framgångar,
som tidigare vunnits i Manchukuo och nu i Kina. Det faktum, att
Japan – trots mer än två års krig och en miljon man ute vid
fronterna – ej lidit av någon knapphet på ris och fisk och andra
födoämnen, bidrar till en optimism, som jag är rädd kan bli svår
att kuva, om militärledarna mot förmodan skulle få beskära sina
maktspråk.
Problemet är, om de stora planerna på en fjärran österns enhetsmakt skola kunna realiseras, förutsatt att kineserna till sist
skulle förmås att samverka med japanerna. Min övertygelse är,
att ett uppbyggande av både Manchukuo och norra Kina i avsedd
omfattning ej kan genomföras utan utländsk hjälp, framför allt
från U. S. A. Några siffror om japanernas utrikeshandel belysa
dessa svårigheter. Under första halvåret 1939 representerade Japans totala export ett värde av 1,454,400,000 yen, varav till de s. k.
Yenblockländerna (utom J apan Manchukuo och Kina) 725,200,000.
Praktiskt taget hälften av exporten var sådan, för vilken ingen
köpstark utländsk valuta erhålles. Av återstoden – eller Y.
729,200,000 – gingo omkring 40 % eller Y 282,900,000 till det Brittiska imperiet, medan U. S. A. köpte för 210,400,000 yen japanska
produkter. Tillsammans utgjorde exporten till dessa demokratiska
maktgrupper ungefär 493,000,000 för halvåret 1939; endast 34 % av
den totala exporten inbragte m. a. o. behövlig dollar- och pundvaluta. Mot dessa exportvärden svarade för samma period en total import av Y 1,478,300,000, således endast 24 milj. yen mer än
vad som exporterades. Men av detta belopp utgjorde Y 831,000,000
eller över 56 % vad som köpts från Brittiska imperiet och U. S. A.
Det gäller alltså för japanerna att finna utländsk valuta för skillnaden, motsvarande 338,000,000 yen. I handeln med andra länder
670
Japan, Kina och Jlfanchukuo
utanför det s. k. »Yenblocket» erhölls genom export valuta för
236,000,000 yen, men mot import återbetalades 291,300,000- således
även här ett underskott på 55,000,000. För finansiering av första
halvårets import fattades följaktligen valuta för omkring Y
393,000,000. Till huvudsakligen Manchukuo exporterades japanska
varor för Y 725,000,000, varemot svarade en import av Y 355,000,000;
m. a. o. uppstod det ett yenexportöverskott på Y 370,000,000. Dessa
siffror berättiga till den slutsatsen, att J apan ej genom sin egen
export utanför Yenblocket kunnat helt finansiera vad som i värde
använts för tillverkning av de produkter, som behövts för industrialiseringen av Manchukuo.
Inför detta förhållande, som rådde ej blott under första halvåret 1939 utan även under föregående år, frågar man sig, hur länge
Japan har råd att föra sin finansiella politik. skeppningarna av
guld och silver till U. S. A. kunna ej fortsätta i samma takt som
under åren 1937-38, då de tillhopa representerade ett värde av
$ 413,000,000. Under årets första del var värdet av till U. S. A.
utfört japanskt guld och silver $ 87,814,000, motsvarande Y
320,000,000. Guldproduktionen inom landet beräknas i år till högst
200 miljoner yen och då den indirekta betalningsbalansen slår
ungefär jämnt, är det lätt att inse, att en japansk finansminister
har än större bekymmer än vår Wigforss.
Trots detta läge ha japanerna dock punktligt och utan förfall
fullgjort sina internationella förpliktelser, och de komma helt visst
att så göra även i framtiden, många andra länder till god lärdom.
En fullständig statskontroll har införts över all tillverkning av
för landet särskilt viktiga varor, liksom över den internationella
handeln och inhemsk prisbildning. En rigorös planhushållning har
etablerats, vilken i förening med en absolut valutakontroll främst
avser att på ett tidigt stadium skydda mot en inflations skadliga
verkningar på levnadsstandarden och därmed följande sociala svå-
righeter. Den genomgående principen i detta statsingripande är
att skaffa betalningsmedel för de råvaror, som måste tillföras landet för krigsändamål eller behövas för den rena exportindustrin,
vilken såsom valutaproducerande faktor ju är av största betydelse.
Befolkningen uppfostras hårt att begränsa sin konsumtion till
inom Yenblocksländerna producerade varor -allt med tanke på
framtida oavhängighet av »onödig» import. Meningen var att genom ett handelsavtal med Tyskland få folket att även avstå från
sådana lantbruksprodukter, som på senare år vunnit allmännare
671
Gösta Guston
insteg på den dagliga matsedeln men som genom export till Tyskland skulle utgöra önskligt byte mot behövliga industrivaror. Ingåendet av detta handelsavtal har dock uppskjutits.
Man måste verkligen beundra det tålamod och den förståelse,
varmed japanska folket utan protester eller tidningsskriverier godtagit hårda inskränkningar i den personliga friheten, allt i medvetandet att det sker till landets bästa.
Under år som gått ha stora utländska monopolintressen själva
lagt grunden till de åtgärder, som nu äro dem så förhatliga. Genom en väl uppbyggd försäljningsorganisation och kontroll av tillförseln ha utländska leverantörer av för J apan så viktiga varor
som olja, metaller, bomull och bilar kunnat utöva ett inflytande,
som ej alltid haft landets bästa för ögonen. När d:r Hedin och
andra nu anse det berättigat förkunna, »att den vite mannens tid
är förbi» ute i östern, så är detta nog ett riktigt bedömande i den
mån det avser den vite mannens egenmäktiga överhöghet över den
gula rasen och vinstgivande kontroll av större delen av handeln.
Jag kan ej finna annat än att engelska, amerikanska eller franska
investeringar i Kina ej alltid varit dikterade av någon utpräglad
önskan att åstadkomma en verklig och bestående höjning av kinesens levnadsstandard, utan snarare utgjort lukrativa inkomstkällor för utländska kapitalister. Detsamma gäller om .Japan, diir de
amerikanska och engelsk-holländska oljebolagen snabbt funno det
möjligt att samarbeta, för att skydda gemensamma monopolintressen mot regeringsförsök till deras brytande. österns marknader med deras hundratals miljoner människor kunna ej i Hingden
stå öppna för en vinstrik avsättning av västerlandets fiirdiga IJrodukter, framställda i länder med 8 timmars arbetsdag och 3 ~’t 4
dollars väl skyddad dagsinkomst för arbetaren, för att köpas av
människor, som vore tacksamma om dc kunde 11åriilma 50 cents
om dagen som lön för sitt tyngre arbete.
Åtta år ha nu förflutit, sedan· J apans armetrupper titgadc in i
Mukden och genom att sopa bort den korrumperade Chang-tso-linregimen lade grunden till vad som sedan dess utvecklats till det
åtminstone formellt fristående kejsardömet Manchukuo. Som yägledning för ett bedö:rp.ande av japanernas förmåga att eventuellt
ekonomiskt uppbygga Kina kan det vara av viirde att erhålla en
orientering om vad som under japansk regi verkligen utriittats i
denna stora och rika del av det gamla Kina under dessa korta år.
672
Japan, Kina och Manchukuo
Manchufolkets land – med rätta numera ansett som Japans
skattkammare- utgör ett landområde på 1,300,000 kvkm- alltså
nära fyra gånger så stort som Sverige. Vid tiden för Chang-tsolin-väldets fall fanns det ett invånareantal på omkring 15 miljoner, vilken siffra, sedan lugn och ordning införts, enligt 1937 års
folkräkning mer än fördubblats och då uppgick till över 38 miljoner. Inbegripet Kwantungprovinsen fanns det 1937 36,529,000 kineser och manchus, 592,000 japaner, 935,000 koreaner och 67,000
andra. Japanerna utgöra sålunda fortfarande ett försvinnande
mindretal. Denna synnerligen snabba och för landet betydelsefulla
folkökning utgör i sig själv ett talande vittnesbörd om utveck- .
lingen under den japanska eran. Särskilt bör man observera miljoninvandringen av kineser, som synbarligen funnit det lugnare
att ha grannlandets folk till sina herrar än att lida under sina
egna despotiska »warlords».
Det har länge varit känt, att Manchuriet är ett bördigt och
mineralrikt land. Ryssarna sökte på sin tid där vidga sina intressen genom att slugt utnyttja kinesernas oförmåga och slapphet.
Det var dock först i och med grundandet 1931 av kejsardömet
Manchukuo, som landets tillgångar blevo noggrant undersökta och
deras stora omfång bestämda. Bandithorder huserade förr vilt i
de områden, där nu rika fyndigheter av guld, järn och kol upptäckts samt under lag och ordning framgångsrikt bearbetats med
hjälp av japanskt kapital och japansk teknik. stora områden ligga
dock fortfarande orörda av brist på pengar och arbetskraft; i de
östliga och sydöstliga delarna finnas dessutom väldiga skogsarealer, där människan ännu ej trängt in. De stora, bördiga, vidderna
ha med rätta givit Manchuriet benämning€n »Östasiens kornbod».
Av landet äro 34,:l% brukbara och därav äro f; n. ·endast något
över 14,000,000 hektar eller 44 % odlade. En fördubbling av jordbruksproduktionen ligger således inom räckhåll, bara pengar och
folk kunna anskaffas i behövliga mängder. Ungefär 70 % av befollmingen äro nu bundna vid arbete å jorden. De huvudsakliga
produkter, som odlas, framgå av följande tabell.
För innevarande år har aviserats en 10 % högre avkastning som
led i femårsplanen att stegra skörden till de siffror, som angivas
i högra kolumnen här ovan.
Av större direkt värde för Japan självt är givetvis bearbetningen av förefintliga malmrikedomar. På grund av svårigheterna
att företa noggranna undersökningar variera här uppgifterna om
673
Gösta Guston
Sojabönor .
Kaoliang
Millet
Majs
Vete .
Ris •.
Andra produkter .
1938 års skörd
4,500,000 ton
4,150,000 ”
3,050,000 ”
2,440,000 ”
850,000 ”
700,000 ”
1,110,000 ”
Total skörd 16,800,000 ton
5-årsplanens skörd
5,000,000
4,700,000
4,000,000
2,600,000
1,600,000
700,000
beräknad tillgång, men följande uppskattning ger dock en bild av
denna »skattkarmnares» innehåll i miljoner ton: kol 15,000, skiffer
5,400, magnesit 3,000, järnmalm 2,300 och eldfast lera 200.
För att tillgodose J apans stigande behov av råvaror och för att
fylla den hittillsvarande import från andra länder, som Japan
successivt vill minska, har uppgjorts en femårsplan för hearhetandet av nämnda fyndigheter. Detta program påbörjades 1937 men
är helt säkert tilltaget i överkant och kan nog svårligen realiseras
utan utländsk hjälp eller utländskt kapital. Planen ger dock en
uppfattning om vad japanerna räkna med att erhålla i betalning
för sina stora investeringar och uppoffringar i Manchukuo-riket.
Med reservation för att vara mera förhoppningsfulla än verkliga
återges här planens siffror:
Varuslag
Kol ….
Järn-Stål
Tackjärn.
Stålgöt .
stålprodukter
Bt·änno~jor . . .
Elektrisk kraft .
Salt . ….
Pappersmassa
Avsedd årlig produktions-volym
38 milj. ton
5 milj. ton}
3,5 » ))
2 )) ))
2
2,600,000 KW
1,000,000 ton
400,000 ”
Beräknat kapitalbehov
300 milj. yen
700 milj. yeu
1,100
500
300
Dessutom utbyggas anläggningar för framställningar av guld,
magnesit, koppar, aluminium och en mängd andra förefintliga mineralier eller produkter därav. Hela denna storslagna industriella
utveckling under en femårsperiod beräknas kosta omkring 6,000
milj. yen, varav meningen är att en tredjedel skall upplånas i J apan, 1,700 milj. yen utgöra Manchukuo-statcns tillskott och återstoden erhållas utomlands. Den sistnämnda förhoppningen är under nuvarande politiska läge och med nu rådande spänning mellan
674
Japan, Kina och Manchukuo
Japan och U. S. A. skrinlagd och därmed blir nog denna femårsplans realiserande i samma grad försenat. Även den japanska
kapitalmarknaden är till följd av statslånen för Kinakriget och
rustningarna hårt ansträngd och kan ej utfylla bristen. Det har
under andra arbetsåret endast lyckats vederbörande uppbringa omkring 80% av de 850 milj. yen, som ansetts behövliga. För år 1939
är beräknat ett kapitalbehov av 1,460 milj. yen för enbart detta
industriprogram.
De stora japanska investeringarna i Manchuriet uppskattades
enligt en av SMR-bolaget gjord utredning intill 1930 till omkring
1,617,000,000 yen, varav 742,000,000 enbart i järnvägs- och kolonisationsföretag. Sedan dess och fram till slutet av 1938 har denna
direkta kapitalinvesteringen ökats enormt, till ett beräknat värde
av 3,440,595,000 yen. Därifrån bör dragas den kapitalexport från
Manchukuo till Japan, som skett i form av betalning av utdelningar, räntor, amorteringar etc. Nettovärdet av Japans kapitalplacering vid slutet av 1938 beräknas därför vara Y 2,675,000,000,
fördelat i miljoner yen på aktier med 1,123, på obligationer med
1,082, på inteckningslån med 235 och på statslån med 234. Med allt
skäl kan således J apan i egenskap av den största fordringsägaren
påyrka företräde framför andra nationer vid utnyttjandet av Manchukuos stora malmtillgångar.
Utöver tillgodoseendet av kapitalbehovet har Manchukuo-regeringen även andra svårigheter att brottas med för att femårsplanen skall gå i lås. Dit hör knappheten på kvalificerad arbetskraft,
på arbetsmaskiner av större mått och framför allt på utländsk
valuta för import av för jätteexpansionen ofrånkomlig utländsk
.materiel. Oaktat en avsevärd förbättring av penningmarknaden
och statsinkomsterna i Manchukuo räcker det inhemska sparkapitalet ej på långt när till.
Manchukuos utrikeshandel har under perioden 1932-1938 mer
än tredubblats- ytterligare ett bevis på japanernas förmåga som
kolonisatörer åtminstone i ekonomiskt avseende. Till största delen
hänför sig stegringen till importen från Japan av varor, nödvändiga för uppbyggandet av Manchukuos industrier. Den utgör även
ett tecken på stegrad köpkraft inom landet. Medan exporten 1936
i värde utgjorde 602 milj. yen och importen 691 milj. yen, voro
samma siffror 1937 645 resp. 887 och 1938 725 resp. 1,274 milj. yen.
På de tre senaste åren har handelsutbytet Japan-Manchukuo utvecklats dithän, att Manchukuos importöverskott är större än hela
675
50- 39839. Svensk Tidskrift 1939.
Gösta Guston
exporten. I värden ter sig situationen för Manchukuos del vid slutet av 1938 sålunda:
1936.
1937 .
1938.
Export
Yen 285,930,000
321,715,000
416,925,000
Totalt 1,024,570,000
Import
Yen 534,630,000
666,266,000
993,413,000
2,194,309,000
Mot Manchukuos importöverskott å 1,169,739,000 yen svarar under samma period J apans kapitalinvestering i Manchukuo till
1,035,248,000 yen, således en praktiskt taget ungefär lika stor
summa. Beträffande utrikeshandeln med andra länder föreligger
under de tre nämnda åren ett motsatt förhållande. Exporten har
utgjort i värde 948,941,000 yen och importen 1936-1938 659,681,000
yen, vadan ett exportöverskott uppstått å 289,260,000 yen. Manchukuo är i detta avseende bättre ställt än Japan självt, ty ett
överskott av utländsk valuta på 289,000,000 yen har uppnåtts.
I fråga om Manchukuos utrikeshandel i övrigt kan särskilt framhållas, att Japans andel i denna från 1935 till 1938 ökats från 65
till 71 procent. Av exporten till andra länder än Japan hänför sig
nära halva värdet (eller 46,7 procent av 1936/38 års export) till produkter av sojabönan; av hela årsskörden utföres f. n. ungefär 70 %.
Denna export till valutastarka länder särskilt i Europa möjliggör
import av sådana industrialster, som J apan ej kan leverera för
femårsplanens fullföljande. Det anmärkningsvärda är dock, att
denna strävan försvårats till föjd av otillräcklig produktion av
sojabönan och starka prisfluktuationer. Beträffande mineralier har
exporten minskats i förhållande till tillgångens stegring, något
som förklaras av den ökade konsumtion inom landet, som industrialiseringen fört med sig. Å ven å den ledande produkten, kolen,
har utförseln till Japan starkt gått tillbaka, medan däremot exporten dit av ammoniumsulfat starkt ökats.
Som en viktig fas i uppbyggnadskomplexet ingår även utbyggandet av järnvägskommunikationerna. För att möjliggöra exploateringen av de olika starkt spridda fyndigheterna påbörjades
år 1932 ett byggnadsprogram, som avsåg 4,000 km. nya linjer under
tio år. Programmet har nu nästan helt förverkligats, varigenom
i mars 1939 Manchukuos hela järnvägsnät sträcker sig 10,148 km.
Därtill kommer ett väl anpassat nät av busslinjer.
Det är knappast någon överdrift att säga, att grundandet av
Manchukuoriket 1932 revolutionerat landets näringsliv och inter- 676
Japan, Kina och Manchukuo
nationella varuutbyte. Härtill har främst medverkat: en ärlig och
stark statsledning i den gamla korrumperade kinesiska militärregeringens ställe; igångsättandet av en stor byggnadsverksamhet
särskilt för industriella och kommunikationsändamål; en väl planerad utbyggnad av transportmedlen till hittills oberörda trakter;
finansiella reformer, säskilt införande av en stabil, med Japan gemensam valuta och av ett sunt skatte- och banksystem. Rätt och
ordning härskar och en mer än fördubblad, nöjd och laglydig befolkning bebor nu det land, som japanerna »utan hänsyn till traktater och andra internationella pappersförpliktelser tagit från.
Kina» och stängt för de länder, som annars gärna hade velat vara
med om att medverka i att exploatera denna förnämliga dolda
skattkammare. Spådomarna att Japan tagit sig vatten över huvudet och skulle ruinera sig på kuppen ha icke besannats.
Även med den mest kritiska inställning till frågan om Japans
rätt att genom att upprätta ett lydrike bryta löftet att respektera
Kinas gränser, synes mig resultatet denna gång ha helgat medlet.
Utan att man försvarar det sätt, varpå intrånget på broderlandets.
rättigheter skedde, och utan man kan vilja förneka den nationella
frihetens värde men på grundval av ett opartiskt bedömande av
fakta måste man dock erkänna det goda, som åstadkommits. Ingen
bör förhäva sig till moraliska domar, som ej gjort klart för sig
vidden av och nödtvånget i Japans ekonomiska problem.
Första punkten i »the new order in the Far East» var bildandet
av Manchukuo, och detta mål har utan tvivel nåtts. Den andra
punkten är att befria Kina från allt kommunistiskt inflytande
och detta i Chiang-Kai-Chek’s person. Den tredje är att bryta det
.engelska motståndet. Om detta skall lyckas, återstår att se, men
med ett europeiskt krig som välkommen hjälp skall det väl ej
dröja länge, förrän Japan vunnit sitt mål och utestängt den vite
mannen- vare sig han är röd eller ej -från sin hittills på traktater, koncessioner och militärmakt uppbyggda dominerande ställning i Kina. Den enda fråga man ställer i detta samband är: Vad
säga kineserna själva om dessa japanernas planer på en framtida
både ekonomiskt och politiskt stark orientalisk maktgrupp~ Jag
tror för min del, att för större delen av de 450 miljoner kineserna
är det huvudsaken att få en säker och lugn tillvaro. Kunna japanerna åstadkomma detta i förening med en förbättrad levnadsstandard, då ha de lyckats med vad kineserna länge önskat men
själva ej mäktat åstadkomma.
677
”’””’