Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 23 febr. 1938.
Mellaneuropas Den latenta motsättningen mellan det nationalsociakris. listiska partiet, främst dess vänsterflygel, och de
konservativa kretsarna av äldre skola: arme, diplomati, byråkrati
och storindustri, har ända sedan systemskiftet 1933 utgjort en av de
mest kommenterade företeelserna i Tyskland. Med växlande framgång har denna kamp förts under de följande åren, varvid Hitler
personligen tjänstgjort som en om ock ej opartisk skiljedomare. Den
30 juni 1934 tedde sig som en avgjord framgång för de konservativa,
ehuru även några av deras hetsporrar fingo släppa livet till och deras
synlige ledare, von Papen, måste lämna riksregeringen. Men under
den följande tiden har det mer och mer visat sig, att den radikala
nazistflygelns nederlag varit blott skenbart och att det faktiskt har
varit lättare för dess politiskt tyngre vägande personligheter att
göra sig gällande, sedan ytterlighetsmännen och stormavdelningarnas kondottiärer aviägnats från skådebanan. Särskilt SS-chefen
Himmlers allt fastare maktställning har härutinnan varit av största
betydelse. En avgörande framgång för partiet var doktor Schachts
störtande från ställningen som ekonomisk diktator. Ä ven om Göring
ingalunda tillhör den vänstra riktroten utan snarare utgör de samhällsbevarande elementens egentliga förhoppning inom den nazistiska hierarkin, innebär triumfen för det utpräglade autarkiprogram,
som han representerar på det ekonomiska området, en avgörande
seger för de krafter, som önska en stark statlig ledning av hela nä-
ringslivet, och en motsvarande motgång för de storfinansiella kretsar, som spelade en så viktig roll vid Hitlers övertagande av makten 1933.
Alltjämt stod emellertid den formellt opolitiska armen upprätt under sina ledare ur den gamla generalstabsskolan, medan friherre von
Neuraths närvaro i Auswärtiges Amt syntes innebära en om ock
bräcklig garanti mot alltför djärva storpolitiska företag.
I detta läge ha händelserna den 4 februari 1938 inneburit en vittgå-
ende förändring. Att i detalj uppfatta innebörden av alla de personbyten i den tyska riksledningen, som då ägde rum, torde utanför de
innersta cirklarna i Berlin vara uteslutet. Världspressens vanliga
flåsande sensationskolportage kring det inträffade – varvid de svenska tidningarna ingalunda hört till de blygaste – har ej heller gjort
det lättare att fastställa de nya konturerna. Tydligt är emellertid,
att alla uppgifterna om svårartad inre jäsning, delvis i den lokala
militärrevoltens form, vilka i bestämt syfte spritts ur grumliga men
synnerligen energiskt porlande källor, varit fullständigt gripna ur
luften. Däremot är det naturligtvis klart, att så vittgående personförändringar ej kunnat genomföras utan misstämning i vissa betydelsefulla kretsar. Kontrasten mellan vad som nu inträffat och de
136
Dagens frågor
metoder, som man trodde sig nödsakad att nyttja den 30 juni 1934,
utgör i varje fall ett vältaligt vittnesbörd om hur den inre stabiliteten ökats i det tredje riket under dessa fyra år.
Beträffande de rent militära förändringarna förefaller det snarast,
som om betydelsen i allmänhet överdrivits. Det torde till exempel
ej skada att påminna om att detta ej är första gången, som Hitler
avskedat sin armechef. Generalöverste von Fritschs företrädare, generalöverste von Hammerstein-Equord, avlägsnades 1934 från skådebanan utan att det då väckte alltför mycken uppmärksamhet. Det
var sedan länge känt, att förhållandet mellan Fritsch och den politiska riksledningen ej var särskilt intimt och att generalen hyllade
högst konservativa ideal. Så till vida utgör naturligtvis hans försvinnande ett nederlag för de gammaltroende. Men å andra sidan
blev hans efterträdare ej nazistgeneralen von Reichenau utan general von Brauchitsch, en man ur den vanliga tyska högre officersmiljön utan kända politiska förbindelser.
Det är känt, att den avgångne krigsministern, generalfältmarskalk
von Blomberg, i armekretsar ansetts alltför lierad med den nationalsocialistiska ledningen och alltför litet mån om krigsmaktens traditionella oavhängighet. Hans fall torde åtminstone delvis ha haft något
sammanhang med en attack just från generalitetets sida, varvid hans
nyss ingångna äktenskap med dess förmenta karaktär av mesallians fått tjäna som en förevändning. Att han efterträtts av Hitler
själv, torde endast vara en gest för galleriet – i sak ändrar det just
ingenting, då Hitler efter Hindenburgs frånfälle hela tiden som
statsöverhuvud fört högsta kommandot över krigsmakten. :B’ältmarskalkens reelle efterträdare ehuru under en blygsammare beteckning
blir general Keitel, en man av den normala högre officerstypen. Om
innebörden av övriga förändringar inom generalitetet är det utomlands svårt att ha någon klarare uppfattning. Åtminstone delvis
torde de emellertid ha berott på åldersskäl och i någon mån utgöra
ett motstycke till de nyligen företagna remplaceringarna i den engelska armens högsta ledning.
Om det sålunda torde vara skäl att ej draga alltför vittgående
slutsatser av de skedda militära personbytena, bör det å andra sidan
ej glömmas, att det inträffade så till vida minskar den militära ledningens betydelse, som de nya männen ej omedelbart kunna ärva de
gamla välkända chefernas auktoritet och härledningens ord därför
under den närmaste tiden måhända ej väger lika tungt i ett kritiskt
ögonblick – ett förhållande, som kan bli av mycket stor vikt.
Större omedelbar betydelse synas de diplomatiska förändringarna
ha. Neurath representerade en äldre diplomatisk skola med föga
sympati för djärva vågstycken, bryska gester och plötsliga kupper.
Politiskt var han en anhängare av gott förhållande till England och
torde ej ha känt någon djupare entusiasm för axeln Berlin-Rom.
Han har nu ersatts av Hitlers personlige förtroendeman, den forne
champagneagenten Joachim von Ribbentrop, vilken framför allt
gjort sig känd som axelpolitikens och antikominternpaktens var- 137
Dagens frågor
maste tillskyndare och såsom en ovanligt litet framgångsrik Londonambassadör. Det är svårt att häruti finna annat än ett politiskt
systemskifte, allra helst som samtidigt de båda ur den diplomatiska
karriären hämtade ambassadörerna i Rom och Tokio hemkallats och
troligen bli ersatta med mer gesinnungstii.chtig’t folk med större
förståelse för den ideologiskt orienterade utrikespolitiken. I detta
sammanhang bör även nämnas, att den avgångne krigsministern
Blomberg i likhet med Neurath ansetts vara en förespråkare för den
engelskviinliga kursen. Mycket tyder därför på att fortsättningen
kommer att uppvisa en mer aggressiv tysk politik i nära samförstånd med Rom och Tokio men utan större hänsyn till känslorna i
London. En modererande inverkan skulle naturligtvis kunna utövas
av det nyinrättade hemliga rådet under Neuraths ledning, men frå-
gan är, om en dylik församling utan närmare kontakt med de lö-
pande ärendenas skötsel kan bli något annat än en ren dekoration.
Den frågan kan bli av allra största vikt för Europas kommande öden.
Händelserna i Berlin uppfattades i allmänhet av utlandet som ett
svaghetstecken, ägnat att åtminstone i början minska Tysklands inflytande i Europa. Härtill bidrog säkerligen den förut omtalade
presskampanjen, och detta torde ha varit ett av dess bakblåsares syften. På ett håll blev följden också ett tyskt nederlag. Regeringen
Goga i Rumtinien, vars tillkomst väckt sådana förhoppningar i Berlin och Rom, blev utan vidare avskedad av konung Carol och ersattes
med en huvudsakligen »liberal» samlingsregering. Emellertid gjorde
Hitler omedelbart ett snabbt och verksamt motdrag, som visade, att
Tysklands slagkraft i Mellaneuropa snarare ökats än minskats av
det inträffade. En vecka efter omplaceringarna i Berlin kallades den
österrikiske förbundskanslern att möta sin tyske kollega i Berchtesgaden. Vid de underhandlingar, som där ägde rum, har Hitler tydligen gett sina krav i det närmaste form av ultimatum och understrukit deras allvar medelst militära demonstrationer utefter den
österrikiska gränsen. När herr von Schuschnigg återvände till Wien,
lyckades han också övertyga sina ministrar och presidenten om att
motstånd vore fåfängt i den rådande situationen, där ingen stormakt
intervenerade till Wienregeringens förmån. Följden blev en ombildning av det österrikiska kabinettet, där Hitlers förtroendeman, den
moderate nazisten doktor Seyss-Inquart, inträdde såsom inrikesminister och högste målsman för statens säkerhet. Härpå följde en allmän amnesti för politiska förbrytelser och öppnandet av den fosterländska fronten, den enda tillåtna politiska organisationen, för de
österrikiska nazisterna. I gengäld utfäste sig Tyskland om ock i rätt
svävande form att under dessa förutsättningar respektera Österrikes
oberoen~e och författning.
Dessa händelser äro av den allra största betydelse för hela Europa.
Visserligen innebära dc ingalunda en fullständig »Anschluss», men
de utgöra sannolikt en ytterst viktig etapp i en utveckling, som utan
våld utifrån tillåter Österrikes inre och yttre parallellkoppling med
Tyskland på samma sätt, som redan skett med Danzig. När mötet i
138
Dagens frågor
Berchtesgaden i en viss press framställes såsom ett skräckinjagande
exempel på de faror, som från diktaturstaternas sida hota de mindre
nationerna, är detta en avsiktlig och fullständig förfalskning av
verkligheten. Det förhåller sig tvärtom så, att vad som skett överensstämmer med de livligaste förhoppningarna hos en mycket stor del,
kanske majoriteten, av Österrikes befolkning. Denna befolkning utgör ej en nation i vanlig mening utan är en så sent som 1866 av de
historiska tilldragelserna lössprängd splittra av det stora tyska folket, och sedan 1918 har denna splittra strävat att återförenas med
moderlandet men i flagrant motsättning till den nationella självbestämningsrätten hindrats därifrån av främmande makter. Den tyska
omvälvningen 1933 har säkerligen på många håll i Österrike försvagat denna strävan, men detta får på intet sätt undanskymma det
faktum, att Schuschnigg och hans anhängare, vilka nu i engelsk
press hyllas som »Austrian patriots», endast utgöra en minoritet av
landets invånare och att de också visligen bestämt vägrat att underställa sin regim en folkomröstnings dom. Härmed är intet förklenande sagt om den trohet mot höga historiska ideal, som uppburit
Schuschniggs, hans företrädares och hans meningsfränders gärning.
Med fog kan det däremot sägas, att de makter, som nu med mycken
salvelse uppbiira rollen av självkallade gråterskor vid det »fria»
Österrikes bår, varit de, som hindrat Schuschnigg att gripa till det
enda medel, som skulle ha kunnat ge hans skapelse en verklig ryggrad och en ideell livskraft, nämligen huset Habsburgs restauration.
I åratal ha Paris och London haft chansen att mot den tyska nationalismen spela ut denna historiska och ideella maktfaktor, men de
ha ej vågat göra det av hänsyn till 1918 års fragila statsbildningar.
Man får nu uppbära följderna av denna underlåtenhet.
Allra intressantast iir det skedda såsom belägg på det verkligamaktläget i Europa 1938. Oupphörligt har från Paris Österrikes
självständighet, det vill säga dess motsatsställning till Tyskland,
framställts såsom grundpelaren i Frankrikes politik och en oundgänglig förutsättning för den europeiska freden. Vid flere tillfällen
har England stött denna tes. När nu kraftprovet kom, rördes varken
i London eller i Paris ett finger till förmån för de österrikare, som
satt in hela sin tillvaro på att hävda sin hembygds oavhängighet
mot Tyskland. Mussolini åter, som 1934 radade upp sina bataljoner
vid Brenner till Wienregeringens stöd, var nu oanträffbar, då
, Schuschnigg försökte att telefonledes åkalla hans hjälp. Mötet i
Berchtesgaden och dess följder innebära sålunda ännu ett i raden av
svåra nederlag för Frankrike – och i någon mån även för England.
Det återstår att se, vad som är Tysklands motprestation för att Italien avstått sitt primat i Österrike. Mycket gör sannolikt (och Hitlers
stora riksdagstal styrker ytterligare denna förmodan), att vederlaget
kommer att bestå i fortsatt tyskt stöd för genomförandet av det
nationella Spaniens seger. En dylik tendens skulle till fullo stämma
med vad man hittills vet om den Ribbentropska politikens mål och
metoder. Och Berchtesgadenmötet med de högst bestämda allyrer,
139
J;
Dagens frågor
som den tyska utrikesledningen där anlade, torde utgöra en försmak
av den nya eran vid Wilhelmstrasse. Det återstår att se, i vad mån
Edens fall, särskilt om han efterträdes av viscount Halifax, kan
underlätta en uppgörelse i godo mellan England och diktaturerna.
Frågan är, om icke denna engelska medgörlighet i elvte timmen kommer för sent.
Det svensk-ryska Den ryska handelsdelegationen i Sverige har på
handelsavtalet. sistone tilldragit sig en nästan förlägen uppmärksamhet. Man har blivit lindrigt sagt förvånad över att svenskar
velat medverka till att inhysa denna stormaktsdelegation i samma
hus som marinstaben – denna idyll passar föga i stycke med vår
oroliga tid, vilken stat det än varit fråga om, och det passar ännu
mindre i stycke med Sovjet, efter vad som nu är känt från Fagerstaaffären.
Det finnes emellertid en annan anledning att fästa uppmärksamheten på den sovjetryska handelsdelegationen. Som bekant åtnjuter
denna enligt 1928 års särskilda avtal vissa privilegierade rättigheter; den besitter sålunda viss exterritorialitetsrätt och dess medlemmar äro skattefria. Dessa särrättigheter motiverades med att den
ryska utrikeshandeln var statsmonopoliserad, vadan följdriktigheten
skulle fordra att Sovjets handelsdelegation tillades diplomatisk ställning och garanti. Och man föreställde sig tydligen samtidigt i Sverige, att medgivandet av dessa exceptionella förmåner vore en förutsättning för att handelsutbytet mellan de båda i vänskapligt förhållande stående länderna skulle uppblomstra. Handelsdelegationens
medlemstal fixerades därför i avtalet i enlighet med denna förhoppning: den skulle utan vidare få bestå av 40 personer, och detta antal
skulle kunna få överskridas, ehuru den svenska regeringen beträffande den »Övertaliga» personalen bibehölls vid den individuella
prövningsrätt, som eljest gäller för viserande utlänningar. (Det kan
tilläggas, att hr Möller vid denna tidpunkt trodde så högt om det
blivande svensk-ryska handelsutbytet att han i förstakammardebatten närmast föreföll besviken över att handelsdelegationens kader
fixerades till endast 40.) Ehuru avtalet normerade delegationens både
rättigheter och skyldigheter, var det emellertid såtillvida ensidigt,
som det saknade varje stadgande om några motsvarande förmåner
för svenska affärsmän i Sovjetunionen. Härom får man gå tillbaka
till 1924 års allmänna handelsavtal, i vilket Sovjetunionen å sin sida
bl. a. förpliktar sig att främja ekonomiska förbindelser med Sverige
och följaktligen väl även att stödja vårt lands industriella och kommersiella representanter i Unionen.
Man bör jämföra 1928 års avtal och syftemålen vid dess ratificering med dagens situation.
Vi avstå från att yttra oss om, huruvida handelsdelegationen haft
något finger med i spionaget vid Fagersta eller om handelsdelegationens medlemmar vid sina besök i svenska fabriker för att kontrollera avtalade leveranser velat utnyttja tillnillena för att få en
140
——~————————..~
Dagens frågor
inblick i svenska fabrikshemligheter. Vi konstatera i stället, att handelsutbytet så långt ifrån att få den ökade omfattning, som man
åren 1927-1928 hoppades på tvärtom gått tillbaka; detta förklarar
vtil även, att handelsdelegationen f. n. ej ens inrymmer ett tiotal
JWrsoner, om vilka vederbörlig officiell anmälan från Sovjetlegationen gjorts. Vi konstatera dessutom, att handelsdelegationen tvärsemot avtalets syfte huvudsakligen synes intressera sig för Rysslands
export till Sverige; därom vore i och för sig intet att säga, därest inte
ett självklart villkor från svensk sida vid tillstädjandet av en privilegierad rättsstiillning åt handelsdelegationen varit att därmed även
befordra den svenska exporten på Ryssland; detta fastslås uttryckligen i avtalet, diir det bl. a. heter att handelsdelegationens förmånsställning tillkommit för att »bidraga till utvecklingen av de kommersiella och ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och Unionen»,
och det ligger dessutom i den ryska statsmonopolistiska handelns
natur att imvorthandeln skulle koncentreras till den i Stockholm
förlagda delegationen. I övrigt gäller, att delegationens medlemmar
få göra sina affärer och resa omkring i vårt land under ett extra
skydd, som ej tillkommer andra länders affärsmän, för att inte
Jitimna, att i ryska legationens trappor och i madame Kollontays
salonger riiuna massor av s. k. mondäna kulturmänniskor, mest fruntimmer, visserligen blott andligen bestickliga men ändock med tycke
av den tid, då mössorna läto sola sig i von Korffs glans.
Och svenskarna i Ryssland? Sovjet har låtit meddela, att det
svenska konsulatet i Leningrad måste indragas, att alltså en reguljär
konsulär förbindelse i det mot Sverige vänskapligt sinnade RyssJand icke är önsklig. E.nligt vad vi inhämtat torde ingen enda fast
representant längre för svenska firmor finnas (d. v. s. få finnas) kvar
i Ryssland. Endast med stora svårigheter torde inresetillstånd beviljas för tillfiilliga svenska affärsrepresentanter. Och de främmande beskickningarnas i Moskwa ställning just nu torde man lätt
kunna föresiiiila sig: i en tid, då G. P. U. satt skräckväldet i system
och den minsta beröring med en främmande legation kan göra en
ryss i makthavarnas ögon suspekt, måste det innebära de största
svårigheter att undgå en hämmande isolering. Allt detta skall beuämnas recivrocitet.
Det låge niira till hands att Sverige med anledning av allt som
iuträffat toge upp hela avtalsfrågan på nytt. Man kan bringa i erinran landshövding Hjalmar Hammarskjölds uttalande i första kamrnaren år 1928: »Exterritorialitetsområden för drivande av handel
ha förut förekornmit endast i det fall, då i halvbarbariska eller såsom
halvbarbariska ansedda länder, länder på ett högre civilisationsstadium ha utvecklat sig koncessionsområden, där de kunnat vidtaga
sina förberedelser för handeln och sina åtgärder för denna, men jag
är övertygad om, att det ej finnes många i denna kammare, som anse,
att en sådan grundsats är i någon mån tillämplig, när det gäller
detta avtal.» Det i föreliggande situation viktigaste är, att de, som
ha ansvaret för vår utrikesledning, tillse att Sveriges erkända och
141
10-38121. Sv&nsk Tidskrift 1.938.
Dagens frågor
rättmätiga krav på likaberättigande i handelsutbytet mellan Sverige
och Ryssland elementärt uppfyllas. Om ej, kan Sverige ej undgå att
– enligt förutsättningarna vid ingåendet av 1928 års avtal – genom
att uppsäga detta avtal göra ett slut på den enklav, som den ryska
handelsdelegationen i Stockholm utgör.
Löneregleringen och Kanske någon minns sig ha hört det ci- ”förvaltningens ryggrad”. terade uttrycket ljuda genom salen vid
något jubileum eller annat högtidligt tillfälle till heder för svenska
ämbetsmän i betydelsen av det ledande skiktet inom statsförvaltningen. I vardagslag är det obrukligt, och det passar inte i löneregleringstider. Även ordet »ämbetsman» har för resten glidit i
skuggan för de allmängiltiga »tjänsteman», »befattningshavare>>.
Långt innan »likriktningen» blev ett makabert slagord, gjorde bl. a.
C. G. Ekman i sin dåvarande egenskap av löneregleringsexpert sitt
bästa att ge förvaltningen en uniformalistisk skapnad. Genom 1921
års avlöningsreglemente kläddes civilförvaltningen så att säga i de
folkrika kommunikationsverkens två år tidigare tillskurna tjänstedräkt. Direktiven för 1936 års lönekommitte gingo ett steg längre, cht
de också satte revisionsarbetet i relation till löne- och anställningsförhållandena på den enskilda arbetsmarknaden.
Kommitteförslaget föreligger sedan slutet av förra året (Statens
officiella utredningar 1937: 48). Dess huvuddrag äro kända genom
dagspressen: huvudparten av dyrtidstillägget och andra extra avlö-
ningsförmåner inarbetade i den fasta lönen genom dennas höjning
med 10 %, därjämte ett litet rörligt tillägg, »sneddning» i st. f. »tillgodoräknande» vid befordran, barntilläggen dödsdömda, högsta löneklassen i resp. grader iintligen öppnade för kvinnliga tjänstemän,
förbättrade vikariatsvillkor, kommunikationsverkens fria eller förbilligade sjukvård utsträckt över hela förvaltningen. Mycket, om
också inte allt, i förslaget utgör förbättringar, och det är inte tu tal
om, att det i huvudsak bör genomföras vid årets riksdag, så att man
inte åter fastnar i uppskovsträsket, såsom skedde med föregångaren
av år 1930, den i många avseenden förträffliga produkten av 1928 års
kommittes mödor.
Ännu finns dock tid till diskussion av detaljerna, och bland dem
har den här behandlade sin betydelse icke enbart med hänsyn till de
högre tjänstemännens eget intresse. Rekryteringssynpunkten är just i
det sammanhanget av större vikt, än kommittebetänkandet synes ge
vid handen. Det är väl ändå så, att litet var av de unga amanuenserna i verken i sitt hjärta gömmer drömmen om byråchefsportföl- ;ien. Det är knappast någon klok lönepolitik att alltför mycket snegla
åt den vingliga »marknadslöneprincipen» och betaga statstjänsten
den nimbus av säkerhet, som kan draga dit dugligt folk, även niir
konjunkturerna skimra på det öppna marknadstorget. Två årtionden
ha ännu inte gått, sedan det var ganska mycket tal om »flykten från
statstjänsten». Det är till sist inte endast staten i trängre mening,
142
Dagens frågor
som har gott av att de bästa samlas i dess direkta tjänst, även den
enskilde medborgaren vinner i längden på att förvaltningens ledning ligger i driftiga, säkra och goda händer. Talet om »ryggraden»
iir inte bara en vacker fras.
Hur skall ur den här anlagda synpunkten det nya förslaget bedömas~ Ja, det beror ju på, vad man väntat – vad man befarat eller
hoppats. Om någon, med tanke t. ex. på det sätt varpå den provisoriska löneförbättringen vid fjolårets riksdag skedde, fruktat radikala nivelleringsåtgiirder, har han tydligen oroat sig i onödan; en
optimist däremot (om sådana finnas på detta område) har anledning
till åtskillig besvikelse. Rent ekonomiskt blir det i stort sett för de
högre gradernas del status quo. Kommitten talar om »en viss, om
ock måttlig höjning av lönenivån för statstjänstemännen» – för
somliga blir nog höjningen mera måttlig än viss. Ett exempel. För
en förste kanslisekreterare (i 26 löneklassen) och hans vederlikar
är den beräknad till 204 kr. om året. Men antag, att han har barn
under 16 år – då mister han på grund av reglerna för barntilläggens
avveckling 108 kr.; återstå 96 kr. eller 8 i månaden. Stiger så index
ett par procent utan att nå upp till den punkt, där det »rörliga tilllägget>>, mera trögrört än det gamla dyrtidstillägget, tar ett steg
uppåt, då förvandlas de 8 kronornas vinst till l kr. eller i värsta fall
till en månatlig förlust av 6 kr. Och härvid är ändå inte hänsyn
tagen till, att i de 204 kr. redan ingå den för innevarande budgetår
beviljade provisoriska avlöningsförstärkningen 132 kr.
För en ytlig betraktare ger det hittills gällande avlöningsreglementet föreställningen om en bestämd proportion mellan lönegraderna. Men då man kommer in på vissa detaljer – såsom tjänstledighetsavdragen -, förskjutes relationstalet till de högre gradernas nackdel. Det allvarsammaste avsteget gäller dyrtidstilläggen.
Bland godtyckligheterna i det nuvarande systemet är som bekant
dyrtidstilläggens maximering för de högre lönegraderna en av de
mest odiösa. År efter år ha de dithörande tjänstemännen funnit sig
berövade dyrtidsprocenten på ett avsevärt belopp; det gör för närvarande för en tjänsteman i högsta B-klassen omkr. 500 kr. om året.
År efter år har rättelse begärts, men förgäves. Förslaget 1930 strök
iintligen resolut hela maximeringen, 1937 hålles den med »marknadslöneprincipen» som nödhjälp åter vid liv, om ock i starkt avtrubbad
form, med gränsen höjd från 700 till 1,000. Och åtskilliga reservanter
ropa på dess .återgång till det nuvarande beloppet eller något däråt.
Icke minst till korsande av dessa reaktionära anslag är det nödvändigt att säga ifrån, vilket ogagn en sådan småsnålhet kan vålla.
Detta gäller dock bara pengar. Det finns en annan punkt i förslaget, av principiell vikt och utan något samband med avlöningssystemet i dess helhet, vilken påkallar den bestämdaste opposition
från alla dem, som i ämbetsmännens -självständighet se ett värdefullt
element i svenskt förvaltningsväsen. Det är här frågan om den s. k.
förflyttningsslcyldigheten. Regeringsformen ~ 36 förbjuder kort och
gott, att domare och »ämbets- och tjänstemän» (utom de i ~ 35 upp- 143
Dagens frågor
räknade förtroendeämbetsmännen) »utan efter egna ansökningar till
andra tjänster befordras eller flyttas». Hur redan de nu gällande
avlöningsreglementenas bestämmelser i ämnet kunna förlikas med
detta stadgande, är ofattbart. Ett bekant försök att på rättslig väg
vinna rättelse har icke lett till påföljd, då Högsta. Domstolen icke
anser våra domstolar ha att pröva en allmän lags överensstämmelse
med grundlag. 1930 års förslag behandlade oförbehållsamt de nuva-·
rande stadgandena som grundlagsvidriga och föreslog en formulering, som från förflyttningsskyldigheten undantog tjänstemän med
fullmakt; dessa ansågos nämligen motsvara den i 1809 års RF avsedda kategorin. Nu har det nya förslaget rivit upp denna framkomliga väg och till på köpet skärpt bestämmelserna genom att ge dem
följande drakoniska form:
»Annan tjänsteman än domare är pliktig att låta förflytta sig till annan
stationeringsort eller annan befattning vid det verk han tillhör liksom ock,
därest Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till befattning vid annat verk, å
vilken detta reglemente är tillämpligt.»
Ingen skall misstänka medlemmarue av 1936 års lönekommitte med
deras nit för förvaltningens effektivitet för några medvetna mörka
planer mot dess integritet. Men man förvånar sig, att de icke besinnat, vilken menlig inverkan i detta avseende en dylik maktfullkomlighet skulle kunna medföra, om den politiska utvecklingen i
vårt land en gång skulle lägga den i händerna på en statsledning
med lika hårda och ogenerade tag, som lära förekomma här och var
i andra kulturländer. Och man häpnar, när man i betänkandet finner utsagt, att »i betraktande av den oberoende ställning domarkåren
av ålder intagit och anses böra intaga i värt land» domare icke böra
underkastas förflyttningsreglerna. Dessa regler kunna· alltså även
enligt kommittens mening inverka på den »oberoende ställningen»!
Och en sådan oberoende ställning skulle ämbetsmännen i övrigt icke
»anses böra intaga i vårt land»! Man är annars van att som en
hörnsten i vårt lands administrativa byggnad betrakta ämbetsverkens självständighet och ,som en tillgång i vårt statsliv ett frimodigt
och sakligt ämbetsyttrande, även om det icke skulle vara välkommet för den regering, som för tillfället sitter.
Kommitteförslaget har också på denna punkt mött en i sin stillsamt självklara formulering nedgörande kritik i ett därvid fogat
särskilt yttrande av hrr Sjöwall och Linnäs. De framhålla, att
»början till uppluckring av rättsgrundsatser är redan betänklig; ett fortsättande på en betänklig väg är att i ett rättssamhälle öka missaktningen för
laghelgd …
Särskilt de tjänstemän, som äga prövnings- och föredragningsskyldighet,
torde behöva stå sakligt fria, obundna av överordnades och andra makthavandes eventuella tryck. Skyldigheten att underkasta sig förflyttning av andra
än organisatoriska skäl kan alstra oberoende och ofrihet, kan möjliggöra hänsynstagande till personliga förhållanden och hämma utvecklande av objektiv
saklighet.»
144
Dagens frågor
Liknande synpunkter göras kraftigt gällande från kvinnligt håll
av fröken Köersner. I båda reservationerna yrkas, att förflyttningsskyldighet icke måtte stadgas för fullmaktstjänstemän.
Det är svårt att tänka sig, att ett projekt, som blivit så genomskjutet som kommittens i denna punkt, skulle kunna godtagas av
statsmakterna. Här föreligger onekligen en principiell angelägenhet, som i dubbel mening gäller just ryggraden i vår förvaltning.
Kommitteväsen- »Be6ittelsen om vad i rikets styrelse sedan sista
dets utveckling. lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit» –
vilken utdelas efter rikssalshögtidligheten till riksdagens ledamöterutgör en i många avseenden intressant läsning. Dess viktigaste parti
är redogörelsen för kommitteväsendet. Den har under senare år på
riksdagens öm;kan gjorts fylligare bl. a. därigenom, att även utredningsdirektiven, d. v. s. departementschefernas anföranden till statsrådsprotokollet vid kommitteernas tillsättning, numera intagits i
extrakt. På så sätt ges det nu större möjlighet i:in tidigare att erhålla
en bild av regeringens planer, något som är av desto större värde ju
stabilare regeringsmakten åtminstone för tilliiiilet tenderar att bli.
Man behöver ej bläddra länge för att bli varse, att vårt så omdiskuterade kommitteväsende åter genomlever en högkonjunktur.
Till igångsättandet av de många utredningarna ha icke enbart regeringspartierna bidragit; liven oppositionspartierna ha sin andel däri,
en andel som de si:ikerligen glirna vilja vidkännas, eftersom regeringskoalitionen visar böjelse för att monopolisera för sin räkning
förtjänsten av allt framstegsarbete. Den omständigheten att a1la
partier, låt vara i olika utstri:iclming, ha inteckningar i utredningsapparaten liksom högkonjunkturens allmänna lockelser förklara,
varför man icke nu såsom exempelvis på F. V. Thorssons tid får
höra rop efter kommitteslakt.
I mycket erbjuder det nuvarande kommitteväsendet icke några
egentliga nyheter mot förut. Den sista tidens regeringar ha anknutit
till äldre traditioner och erfarenheter. Rent tekniska eller fackmannamässiga utredningar förekomma fortfarande sida vid sida
med mera politiskt betonade, och mellan dem finnes en blandform;
en kommitte sammansatt dels av fackmän, dels av några riksdagsmän
för den politiska återförsäkringen. Sådana ji:ittekommitteer som äldre
försvarskommitteer äro dock numera sällsynta; endast befolkningskommissionen har brett ut sig och blivit ett slags generalinventering
av samhället, som sådan en anförvant till den mera omreklamerade
än betydelsefu1la s. k. mammututredningen.
studerar man kommittefloran mera grundligt, skall man dock
finna icke oväsentliga och siikerligen fullt avsiktliga åtskillnader
mellan förr och nu. Detta gi:iller både ledningen av kommitteerna
och deras politiska sammansättning.
Man märker nu att regeringen skaffat sig ett liksom mera hårt grepp
om kommitteerna, enkannerligen då de politiskt accentuerade, än
tidigare. Äldre tiders jämförelsevis blyga minoritetsregeringar, vilka
145
– – – – – – – – – –
Dagens frågor
icke kunde etablera sig på längre sikt utan måste inrätta sig mera
för dagen, vågade icke anpassa utredningsväsendet uteslutande efter
eget tycke och enligt egna syften: de måste någorlunda respektera
riksdagens önskemål vid beslutet om en utredningsskrivelse, och de
voro dessutom för sin politiska existens ibland nödsakade att göra
stora konsiderationer till andra partier vid personvalet. Den nuvarande regeringskoalitionen behöver icke hysa liknande ängslan och
känner förvisso icke heller någon sådan. I spetsen för de flesta viktiga kommitteer har den därför satt departementens högre eller f. d.
högre ämbetsmän eller andra personer, som står regeringen nära.
Även om dessa icke alltid tycka på regeringens befallning utan skulle
vara kända för personlig integritet, äro de dock indragna i regeringssfären. Det har sålunda blivit betydligt vanligare än blott för
några år sedan att statssekreterare och expeditionschefer göras till
kommitteordförande: statssekreterae Björck iir det främsta exemplet
härpå men även hrr Engzell, T. E. Löfgren, Löwbeer, Giinther, Knös
m. fl. tjänstgöra som liknande förbindelsekarlar mellan departementschefer och sakkunnigeutredningen. Därjämte har det utbildats en
stab andra kommitteordförande, däribland man kan niimna hrr
Wohlin, Bernhard Eriksson, Unden, Schlyter, Mannerfelt, Thomson,
Herman Eriksson, Leo, Sigfrid Hansson, Konrad Person, Bergquist i
Västerås, ,Teppson, Höjer och W eijne; det finns visserligen åtskilliga
utredningar med politiskt icke framträdande ordförande, t. ex.
landshövdingar eller generaldirektörer, men ingen kan missta sig på
tendensen: att regeringen eftersträvar att förankra ledningen av viktigare politiska kommitteer hos krafter, som av regeringen räknas
till de välsinnade och med vilka regeringen vid behov kan etablera
samspel. I ett fall har en departementschef, hr Möller i arbetslöshetsutredningen, placerat sig själv som ordförande för att ha trå-
darna helt i sin hand. Man märker skillnaden kanske bäst, om man
konstaterar att av 1m aktiva högerpolitiker i riksdagen endast en
år 1938 innehar ordförandeställning, nämligen f. statsrådet Boreli i
den politiskt så neutrala rikssjukhusbyggnadsniimnden – ett uppdrag som f. ö. daterar sig från den Ekmanska regeringens dagar!
När regeringen skall kreera en annan iin ren fackmannakommitte,
har man kunnat märka, att regeringen haft två standardtyper: den
lilla kommitten, som består av en eller eventuellt två ämbetsmän, en
socialdemokrat och en bondeförbundare, samt den stora kommitten,
som består av någon eller några fackmän plus representanter för
de fyra stora partierna. Det ena mer eller mindre kända namnet
efter det andra på bondeförbundspolitiker har härmed införts i kommitterullan. Att siffermässigt mäta de olika riksdagspartiernas andel i kommitteväsendet är svårt att exakt göra, då sakkunnigeuppdragen kunna ha mycket olika valör och det ibland kan erbjuda
vanskligheter att bedöma, om vissa uppdrag skola räknas som ett
eller flera; därtill kommer, att personer, som i egenskap av faekmän
insatts i kommitteer, sedermera kunnat inväljas i riksdagen. Efterföljande siffror, som åsyfta alla i 1938 års Berättelse redovisade kom- 146
Dagens frågor
mitteer, delegationer och nämnder utom den stora Delawarekommitten och i vilka efteråt valda riksdagsmän ej inräknas, skola därför
avrundas.
På riksdagens 87 högermän falla cirka 40 utredningsuppdrag; i
förhållande till denna riksdagsgrupps numerär blir relationen ej
fullt 50 %. På bondeförbundets 59 riksdagsmän falla cirka 50 uppdrag eller över 80 %. På folkpartiets 44 riksdagsmän falla cirka 35
uppdrag eller omkring 75 %. På socialdemokraternas 182 riksdagsmän falla inemot 100 uppdrag eller inemot 60 procent. Ytterlig–
hetspartierna till vänster äro totalt orepresenterade. Utöver dessa
nakna siffror bör framhållas, att i åtskilliga kömmitteer därjämte
placerats utom fackföreningsmän och kooperatörer en hel del socialdemokrater och bondeförbundare; som visserligen icke ha säte i
riksdagen men som gjort sig kända i agitationen eller partiarbetet.
En person som R. L. F:s ordförande, bondeförbundaren hr Johansson
i Lövnäs, återfinnes sålunda i tre kommitteer. Givetvis torde en hel
del av de opolitiska fackmännen rösta med högern eller folkpartiet
– detta gäller väl om de i och för sig relativt fåtaliga arbetsgivarrepresentanterna i sociala kommitteer- men ett mycket ringa antal
av dem har offentligen tagit ställning i politiken; vad högersiffran
här ovan angår, ingå däri dessutom några direktör Erik Nylanders
uppdrag i olika handelsdelegationer, vilka denne dock uppenbarligen
främst fått motta såsom Exportföreningens direktör och ej som politiker. Om proportionella synpunkter anläggas, kan det icke sägas,
att socialdemokraterna äro överrepresenterade; däremot har högerpartiet ställts tillbaka och särskilt bondeförbundet starkt gynnats.
Många av de i Berättelsen redovisade utredningarna härröra från
några år tillbaka. Siffrorna här ovan återspegla följaktligen icke de
allra senaste årens system. Med ledning av 1937 och 1938 års Berättelser skola därför de olika riksdagspartiernas andelar i de under
ministärerna Bramstorp och Hansson II anordnade utredningarna
beräknas. Med hänsyn till olika värderingsmöjligheter göres även
nu en reservation för de anförda siffrornas riktighet, men tendensen
iir tydlig och klar. 12 uppdrag ha fallit på högerriksdagsmäns lott,
28 på bondeförbundares, 21 på folkpartiets och cirka 55 på socialdemokraternas. Härvid bör tillfogas, att några folkpartister med
mycket större rätt än bondeförbundets män kunna anses tillkallade i
egenskap av fackmän. Åven om mindre partier matematiskt ha chans
att få en relativt sett större andel i kommitteer, vilka tillsatts för att
avspegla olika politiska uppfattningar, kan detta blott räcka till att
förklara att mellanpartierna ha ett högre procenttal än socialdemokraterna. Det kan omöjligen förklara, att bondeförbundets riksdagsgrupp, som motsvarar ungefär 5/7 av högerns, skall ha 21/2 gånger så
många uppdrag som högern. Ingen kan med allvarlig min påstå,
att bondeförhundarnas sakkunskap skulle vara ojämförligt mycket
större än andra partiers riksdagsmäns; endast om man på kommitteviisendet anlägger folkhögskole- och utbildningssynpunkter skulle
gynnaodet av bondeförbundet erhålla en rimligare förklaring. Den
147
Dagens frågor
verkliga förklaringen ligger dock i öppen dag: socialdemokraterna
ha på allt sätt velat favorisera bondeförbundet, och bondeförbundsmedlemmarna i regeringen ha känt ett behov av att genom kommitteuppdrag binda partiets riksdagsmän och andra krafter inom partiet vid regeringens bland jordbrukarna omstridda politik. Partiets
förutvarande ministrar ha alla fått sitt; förstakammargruppens
ordförande hr Nilsson i Gränebo placerades genast som 1936 ars
skattekommittes ordförande, och den kanske viktigaste av alla, hr
Svensson, i Grönvik – som i år slog ut hr Närlingc som andrakammargruppens ledare – stoltserar med sju uppdrag, mera än någon
annan i hela förteckningen!
De anförda sifferberäkningarna kunna ge anledning till många
kommentarer. Egentligen tala siffrorna bäst för sig själva. Ett par
synpunkter skola dock tillfogas. Man kan förstå, att regeringen i
känslan av sitt ansvar gärna vill koncentrera ledningen i politiskt
känsliga kommitteer till högre departementstjänstemi:in eller andra
r)ersoner, som regeringen har speciellt förtroende för. En sådan beniigenhet ha nog regeringar i alla tider hyst, fastän systemet aldrig
förr blivit så planmässigt och ohöljt genomfört. För att utredning~;?-
väsendet ej skall fullständigt dirigeras ovanifrån utan bibehålla
något av sin objektivitet, fordras dock mer än någonsin i geng~ild,
att medlemmarna i övrigt av kommitteerna företräda skilda intt·essen och riktningar. I stället kan man nu iakttaga, att regeringen
visar sig allt mindre intresserad härav och i en tidigare okänd utsträckning utnyttjar kommitteväsendet för att tillgodose lika uppenbara som ensidiga partiintressen. Måhända har detta från effektivitetssynpunkt gjort kommitteapparaten mera arbetsbesparande i
driften och effektiv. Effektiviteten är dock icke allt, och effcktiYiteten kan köpas till priset av kommitteväsendets vanrykte. På en
frågas förberedande stadium bör väl så mycket belysning som möjligt påkostas denna; tids nog kunna regeringspartiernas voteringsmaskineri i riksdagen tillkopplas, om prestigen då skulle fordra det.
När man därjämte iakttar, att det största oppositionspartiet systematiskt hålles tillbaka vid förberedelsearbetet, frågar man sig till
sist men icke minst, om detta står i god samklang med de samförståndsparoller, som statsministern aldrig upphör att utstöta.
Van Zeeland – en illu- I april 1937 erhöll ditvarande belgiske
sionsfri världsreformator. premierministern Paul van Zeeland den
brittiska och den franska regeringens uppdrag att utreda frågan om
möjligheten att åvägabringa en allmän nedskärning av hindren för
den internationella handeln. För fullgörande av detta mandat har
van Zeeland företagit studieresor till ett flertal europeiska huvwlstäder och har också avlagt ett uppmärksammat besök hos presidenten Roosevelt i Washington. I samarbete med en högre funktionär i belgiska utrikesministeriet, Frere, har van Zeeland utarbetat
och – efter någon försening, som sannolikt betingats av den i ja- 148
Dagens frågor
nuari timade franska regeringskrisen – publicerat en redogörelse
för de företagna sonderingarna.
Den förhållandevis kortfattade, utomordentligt klart disponerade
rapporten präglas av en alltigenom illusionsfri och realistisk syn på de
mötande problemen. I själva verket torde man kunna uppvisa mycket få aktstycken från senare år av motsvarande internationell betydelse, vari de förhandenvarande svårigheterna på ett så öppenhjärtigt sätt vidgås.
Van Zeeland inleder sin studie med några allmänna, mycket objektivt hållna reflexioner över ämnet internationellt samarbete eller
autarki. Han medger, att en autarkisk hushållning under vissa bestämda förutsättningar – såsom förhandenvaron av en vidsträckt
inhemsk marknad och en exceptionellt stark statsledning – teoretiskt kan genomföras. Men den långa raden av hittills företagna
experiment i syfte att uppnå större ekonomiskt oberoende av andra
länder visar ej annat eller mera, än att hemmamarknaden besitter
en hög grad av elasticitet; för välståndet inom de skilda länderna är
den internationella handeln alltjämt en faktor av största betydelse.
I fortsättningen diskuterar rapporten de skilda slag av hinder,
som på det handelspolitiska och det finansiella området resa sig för
det internationella varuutbytet ävensom utvägarna att komma till
rätta med dessa. Bland svårigheter på det handelspolitiska planet
beröras särskilt tullar, kontingenteringar och vissa slag av indirekta
skyddsåtgärder. Oskyldigast finner van Zeeland tullarna vara. Han
föreslår på denna punkt, att regeringarna skola avstå från ytterligare tullhöjningar och vidtaga en successiv nedsättning av sådana
tullsatser, som nu framstå som exceptionellt höga. Han förordar
därjämte avskaffandet av alla avgifter och andra restriktioner, som
rikta sig mot exporten av råvaror. Dessa åtgärder böra kompletteras
genom bilaterala handelsavtal, grundade på mest-gynnad-nations
klausulen. Den belgiske statsmannen förbiser härvid icke, att klausulen i den form, vari den under efterkrigsåren tillämpats, ofta verkat icke som ett medel att åvägabringa tullsänkningar utan i stället
tvärtom som ett hinder för genomförandet av önskvärda modifikationer på detta område. För den skull föreslår han att det skall stå
de stater fritt, som vilja ansluta sig till hans plan, att i sina blivande handelsavtal från mest-gynnad-nations behandling utesinta
länder, vilka utan skäl vidtaga diskriminerande åtgärder eller vilka
eljest vägra· att deltaga i arbetet på världshandelns frigörande..
Klausulen bör därjämte ges en sådan avfattning, att den ej utesluter
regionala preferensöverenskommelser, förutsatt att dessa icke hindra
anslutning från varje lands sida, som är villigt acceptera den för
dylika avtal typiska kombinationen av rättigheter och förpliktelser.
– Van Zeelands plan ger i nu berörda avseende icke uttryck för en
på något sätt revolutionerande eller ens originell tankegång; vad
han pläderar för är ett allmänt godkännande och en vidsträcktare
tillämpning av redan praktiskt prövade ehuru alltför litet anlitade
utvägar.
14!)
•
Dagens frågor
Mot kontingenteringssystemet vänder sig van Zeeland med anmärkningsvärd skärpa. Han förordar i princip, att all kontingentering av industrivaror slopas. Såsom en av praktiska skäl betingad
övergångsanordning föreslås tillämpning i viss utsträckning av
»tullkvoteringar», innebärande rätt att införa en viss kvantitet av en
vara till lägre tullsats, under det att tullen för överskjutande kvantiteter successivt stegras. Av förkastelsedomen över kontingenteringarna drabbas emellertid ej dylika begränsningar, som ansluta sig
till i produktionsutjämnande syfte upprättade internationella kartellavtal; det skulle alltså även i fortsättningen finnas rum för sistnämnda slag av kontingenteringar.
I fråga om jordbrukskontingenteringarna synes van Zeeland böjd
att resignera; han nöjer sig med att föreslå, att inga nya sådana
skola genomföras och att de bestående icke måtte skärpas.
Bland företeelser på det finansiella området, vilka hämmat och
oroat världshandeln, brännmärker den belgiske experten främst den
rådande oredan på valutamarknaden ävensom hindren för transferering av långfristigt kapital och kommersiella likvider från ett land
till ett annat. Vid dryftandet av botemedlen härför böjer sig van
Zeeland för det faktum, att en valutastabilisering på basis av en
viss guldparitet för närvarande icke är möjlig. Men han uttalar
sig för en utsträckning av det hösten 1936 mellan England, Frankrike och Förenta staterna ingångna, av Belgien, Holland och Schweiz
sedermera biträdda valutaavtalet till att omfatta även andra länder,
vilka i så fall skulle inbjudas att angiva inom vilka gränser de
skulle vara villiga att söka hålla fluktuationerna av sina respektive
valutor under en period av 6 a 12 månader åt gången. Tyvärr ligger
den invändningen alltför nära till hands, att varken _dollarn eller
den franska francen i hägn av valutafördraget har visat prov på
en stadga, som skulle kunna tjäna andra valutor till förebild.
Det mest betydelsefulla avsnittet i rapporten hänför sig emellertid till frågan om de internationella kapitalrörelsernas återupptagande. Van Zeeland pläderar här för att finansiell hjälp skall
givas skuldsatta stater i syfte att göra det möjligt för dessa att
avveckla sina valutarestriktioner och clearingsystem och så små-
ningom bliva i stånd att i världsekonomien spela en mera aktiv
roll än hittills. Men detta kan icke genomföras utan att räkningen
göres upp med det förflutna – vilket innebär, att de existerande
skulderna nedskrivas till eu nivå, som svarar mot gäldenärens betalningsförmåga, liksom också en konsolidering av sådana fastfrusna krediter, som nu regleras över clearing. Därefter skall nästa
steg kunna tagas i form av ny internationell kreditgivning. Det
på denna punkt endast i grova drag skisserade förslaget innebär,
att centralbankerna skulle hos Internationella regleringsbanken i
Basel öppna räkningar för varandra i respektive lands valuta. Dessa
krediter skulle användas för att finansiera varuutbytet mellan de
berörda länderna. Valutariskerna skulle motväga varandra, så
länge handelsutbytet jämnt balanserade. För reglering av över- 150
Dagens frågor
respektive underskott skulle inrättas en flersidig avräkning med
Baselbanken som centralorgan. Slutligen framkastar van Zeeland
tanken på inrättande av en gemensam internationell fond under
Baselbankens förvaltning; från denna fond skulle under övergångsperioden lån beviljas för finansiering av export- och importaffärer.
Utöver nu berörda spörsmål behandlar van Zeeland också den
brunnande kolonifrågan. Han framlägger – utan att vilja direkt
engagera sig dtirför – vissa uppslag, som under loppet av de förberedande överläggningarna framkommit rörande lösningen av detta
problem. Sålunda diskuteras tanken på en revision av mandatbestämmelserna i syfte att garantera genomförandet av en i såväl
ekonomiskt som politiskt hänseende fullständigt internationell regim för mandaten. Vidare ifrågasättes, om icke den s. k. Kongokonventionen med dess open-door-system skulle kunna generellt
genomföras för alla koloniområdens vidkommande; där så icke skulle
kunna ske, föreslås en undersökning av förutsättningarna för att
åt internationella företag, vilkas verksamhet strängt begränsas till
det ekonomiska området, inrymmas siirskilda förmåner vid koloniernas exploatering. Slutligen föreslås, att avtal ingås mellan kolonier och industriländer i syfte att befrämja ett utbyte av koloniala
]Jrodukter mot utförandet av vissa allmännyttiga anläggningar, så-
som broar, Hirnviigar och hamnar; det nödvändiga kapitalförskottet
skulle lämnas av industrilandet.
Den van Zeelandska rapporten har i allmänhet mottagits utan
entusiasm. Vad de Härmast berörda staternas hållning beträffar,
torde den engeh;ka oeh franska kunna betecknas såsom sympatiskt
intresserad, Italiens och Tysklands såsom kyligt avvaktande och
Förenta staternas slutligen såsom enbart reserverad. I det engelska
underhuset uttalade Chamberlain den l februari, att tiden ännu
ieke vore mogen att mera ingående debattera aktstycket, enär detta
för närvarande vore föremål för den brittiska och den franska regeringens studium. De engelska börskretsarna synas ställa sig avvisande till tanken på en långivning i större skala till Italien och
Tyskland – de två länder, som i främsta rummet åsyftas vid rapportens kritiska behandling av valutakontroll och autarkisträvan- <len. Möjligt iir doek, att en ändring härutinnan, framför allt i förhållandet till Italien, snart nog kan befinnas politiskt opportun.
Säkert är ock, att den italienska regeringens kyliga attityd icke
delas av landets finansiella kretsar, inom vilka man tvärtom med
största tillfredsställelse skulle hälsa en förnyad kreditgivning från
utlandet och ett <liirmed följande dämpande av sjiilvhushållningsstriivandena.
Egendomligt nog synes diskussionen föga ha uppmärksammat de
i rapporten framförda synpunkterna på kolonialproblemets lösning.
Möjligen beror detta på, att van Zeeland i detta avsnitt synes ha
ganska mycket fjiirmat sig från den verklighetens fasta mark, där
han i övrigt sökt hålla sig. En internationalisering av de koloniala
151
Dagens frågor
mandaten är visserligen en intressant tanke, som för övrigt tidigare
och med stor konsekvens förfäktats i bl. a. den Mendeisobuska tidskriften »Europäische Gespräche». Men den harmonierar inte med
den av flera mandatärmakter med skärpa hävdade uppfattningen,
att suveräniteten över ett mandatområde principiellt tillkommer
mandatären; ett betydelsefullt stöd för sin riktighet kan denna ståndpunkt hämta i den omständigheten, att Japan vid utträdet ur Nationernas förbund icke behövde avträda de forna tyska besittningarna
i Stilla havet, vilka Japan på sin tid erhållit som mandat.
Stora svårigheter torde ock vara förbundna med genomdrivandet
av en generell open-door-politik i de koloniala Hinderna. Nyligen
företagna undersökningar (varav ett referat återfinnes i decemberhiiftet av »The Round Table») ha ådagalagt, icke blott att höga tullmurar omgärda de viktigaste brittiska kolonierna utan även att
brittiska varor i betydande utsträckning därstädes åtnjuta preferensbehandling. Å andra sidan bör icke förbises, att många röster
på senaste tiden höjts i England till förmån för en geuerösare behandling av främmande makter på de koloniala marknaderna.
Van Zeeland har i sin rapport på mer än ett ställe understrukit
vi~ten av att en politisk avspiinning och framför allt en begräusning av de nuvarande rustningarna får gå hand i hand med åtgärder på det kommersiella och finansiella området. I annat fall skulle
en ökad internationell kreditgivning lätt kunna ge upphov till nya
kapprustningar. Otvivelaktigt har han riitt; mellan internationell
ekonomi och internationell politik består ett oupplösligt samband.
Ingripanden på det ena området återverka, ofta med kumulativ
effekt, på det andra, och detta gäller de viiuskapliga handlingarna
icke mindre än de ovänliga. Det råder icke tvivel om att realiseraudet av det van Zeelandska programmet, iiven om det sker stegYis
och försiktigt, skulle föra världen ett gott styekre fnunåt ieke ~blott
ekonomiskt utan även politiskt.
Redigeringen av den En på Ristonc förd diskus;;ion om det sätt, på
Nya psalmboken. vilket Nya psalmboken redigeratR saknar ur
flera synpunkter icke sitt intresse.
I en artikel i Nya Dagligt Allehanda för den 29 januari påvisade
undertecknad, att såväl psalmbokens författareregister som dateringarna av de enskilda psalmerna – en från 1936 års februariförslag
övertagen nyhet för 1937 års psalmbok – voro behiiftade med allvarliga brister. I författareregistret återfinner man således t. ex. den redan för 25 år sedan av Henrik Sehliek avlivade legenden, att Petrus
Johannis Gothus skulle ha varit kyrkoherde i Norrköping, notisen
att Olaus Petri tvenne gånger skiljts från sin befatt11ing som kyrkoherde vid Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, jiimte flera andra felaktigheter. Likaledes påvisades talrika inkonsekvenser: för en del
författare utsättas sålunda akademiska grader och medlemRkap i
Svenska akademien, medan liknande utmärkelser för andra författare förbigås med tystnad.
152
Dagens frågor
I ett svar till Svenska Dagbladet för den 6 februari vidgick sekreteraren i den senaste psalmbokskommitten, d:r Gustaf ödmann, de
påvisade felen samt uppgav, att de rättats eller komme att rättas i
följande editioner. Artikeln innehöll emellertid ett par anmärkningsvärda uttalanden, som knappast bort beredas rum i ett från så auktm·itativt håll gjort yttrande och som verkligen tåla att diskuteras.
Som förklaringsgrund till de talrika felens förekomst uppgav d:r
ödmann, att dessa »direkt överförts från författareregistret i gamla
psalmboken, vars uppgifter vi [d. v. s. psalmbokskommitten] icke
haft någon som helst uppgift att undersöka riktigheten av». Det
förutsättes tydligen här, att kommitten haft i uppdrag att förse nya
psalmboken med ett författareregister, men att i detta uppdrag icke
ingått instruktionen att tillse, att de från ett äldre register mekaniskt övertagna uppgifterna voro korrekta. Det torde vara självklart, att en sådan ståndpunkt förvaltningsmässigt icke låter försvara sig.
D :r Ödmanns svar visade en förvånande brist på kunskap om hur
det i senare psalmbokseditioner bifogade författareregistret tillkommit. I en intervju i Sydsvenska Dagbladet för den l februari framhöll docenten Algot Werin, att det äldre författareregistret har en
historia, som inte är utan sitt intresse. Han fastslog först, att detta
ursprungligen tillkommit på enskilt initiativ. Det var nämligen
förläggaren Jacob Gleerup, som lät förse det Gleerupska förlagets
psalmboksedition av 1895 – en i flera avseenden verklig mönsterpsalmbok – med »korta biografiska uppgifter om psalmförfattarna».
Enligt uppgift skall detta register ha författats av professor Knut
Söderwall; efter tillkomsten av 1921 års psalmbokstillägg har det omarbetats och utökats av förste bibliotekarien Pontus Sjöbeck. Sedermera upptogo andra förlag denna ide, i det de antingen övertogo den
Gleerupska psalmbokens författareregister eller läto utarbeta ett
nytt. Efter hand har detta register, sedan det historiska sammanhanget glömts, kommit att betraktas såsom hörande till den svenska
psalmboken, och slutligen, tillägger docenten Werin, »har det vederfarits äran att i iindrad och utökad form införlivas med normalupplagan av den av konungen stadfästa nya psalmboken».
D:r Ödmanns svar ger anledning att diskutera frågan, vilken karaktär det till normalupplagan hörande författareregistret skall anses
äga. Svaret är på denna punkt mycket svävande. På samma gång
han indirekt ’medger, att kommitten haft uppdraget att förse den nya
psalmboken med författareregister, påpekar han att »anmärkningen
om att en av konungen stadfäst psalmbok bort ha ett felfritt författareregister i någon mån skjuter över målet. Ty det är psalmtexterna som stadfästs; författareregistret är naturligtvis icke fixerat
för all framtid, i så fall skulle exempelvis Bengt Jonzons utnämning
till biskop i Luleå aldrig få inryckas i registrets data om nämnde
författare». Från sofisteriet i slutsatsen kan här bortses; det har för
övrigt påtalats i Sydsvenska Dagbladet den 10 februari i en kommentar till d:r ödmanns intervjuuttalande. Det är oklarheten i den- 153
Dagens frågor
nes yttrande, som är det mest anmärkningsvärda. Skall man fatta
saken så, att författareregistret väl är stadfäst i den meningen, att
det hädanefter med nödvändighet hör med till den svenska psalmboken, men icke fixerat på samrna sätt som psalrntextenf Det vore
önskvärt, att ett svar lämnades på denna fråga, ty det är första
gången en normalupplaga av psalmboken försetts med författareregister. Frågan har därigenom fått en principiell betydelse.
En annan fråga är, om dateringarna skola räknas med till den
stadfästa psalmboken. Eftersom de ingå i normalupplagan, kan man
lätt draga denna slutsats. Men det är önskvärt, att full frihet finge
råda på denna punkt. Liimpligheten av dateringar under psalmerna
är ifrågasatt såväl av undertecknad som av Algot Werin i de citerade inläggen. Under alla omständigheter måste krävas, att dateringarna skola vara riktiga, d. v. s. riktiga så långt nuvarande forskning
medger. Dateringarna måste också följa klara principer. Man kan
antingen tänka sig, att man anger tiden för det första trycket eller
det år då psalmen först omnämnes i arkivaliskt eller annat material.
Principen om tryckår är omöjlig att genomföra för fornkristna och
medeltida psalmer, principen med tillkornstår är, som lektor Liedgren framhållit i Nya Dagligt Allehanda den 9 februari i en upplysande artikel med anledning av undertecknads kritik, mycket vansklig. Under sådana omständigheter förefaller det naturligare att i
editioner, avsedda för gudstjänst- och andaktsbruk, icke medtaga
några dateringar, eftersom dessa i många fall kräva utförligare reservationer än som lämpligen kunna införas. I den nya psalmboken
tyckas för övrigt dateringarna ingalunda vara gjorda efter någon
klar princip utan ange än det presumtiva första trycket, än det
presumtiva tillkomståret.
Hittills har diskussionen rört sig om mera perifera ting, om författareregister och dateringar. Då man ser bristerna här, frågar man
sig emellertid, hur det förhåller sig med psalmtexterna, om de ha
redigerats med tillräcklig omsorg och erhållit en tillförlitlig gestaltning. Det är nog icke omöjligt att peka på ställen, där den Wallinska
psalmbokens text förvanskats, alltså icke avsiktligt ändrats. Så
måste väl vara fallet med N. Psalmb. 586: 2 (Wallin 484: 2), där det
heter: jag vet, att du så nådelig av dem som voro givna dig ej någon
har borttappat; blödde, dödde … Detta är formellt otympligt. Den
Wallinska psalmboken har det syntaktiskt och innehållsligt riktigare: jag vet, att du, som nådelig av dem som voro givna dig ej
någon har borttappat, blödde, dödde …
Här reser sig nu åter en principfråga: skola misstag och avvikelser av detta slag betraktas som stadfästa~ Man får hoppas, att så
icke skall vara fallet. Det finns i den nya psalmboken tillräckligt
med diskutabla ändringar i äldre psalmer, vilka nu väl äro ofrånkomliga och för vilka man endast av lojalitet böjer sig. Det vore beklagligt, om vi inte skulle kunna komma ifrån åtminstone oavsiktliga
förvanskningar i gamla psalmtexter.
Då den nya psalmboken stadfästs, gjorde statsrådet Engberg, med
154
Dagens frågor
hänvisning till normalupplagan, följande uttalande till tidningarna:
l> Herrar förläggares umgänge med den Wallinska psalmbokens originaltexter har vid en kritisk eftersyn befunnits utgöra en förvanskningshistoria, vars upprepning om möjligt måste förebyggas.)) I ljuset av de här påvisade bristerna te sig statsrådet Engbergs ord något
förhastade. Överhuvud torde ovanstående ge vid handen, att den nya
psalmboken på mer än en punkt bär prägeln av att vara tillkommen
i alltför stor hast. Hror Olsson.
Folktandvårdsförslaget I december i fjol avlämnades det tredje folk- – några synpunkter. tandvårdsbetänkandet under det sista decenniet. Den snabbhet, varmed den senaste kommitten med sin såväl ur
socialpolitisk och administrativ som ur odontologisk facksynpunkt
synnerligen representativa sammansättning skilt sig från sitt uppdrag, är betecknande för hur brännande man anser behovet nu vara aY
en lösning av folktandvårdsproblemet. I trots av den korta tid, som
de sakkunniga haft till sitt förfogande, ha de, praktiskt taget enhälligt, framlagt ett, om också ej invändningsfritt så likväl utomordentligt uppslagsrikt och tungt vägande förslag.
Betänkandets huvudinnehåll är följande. Först och främst har frå-
gan om barntandvården tagit ett avgörande steg framåt mot sin lösning. Rätt till barntandvård skall inträda redan fr. o. m. kalenderåret
näst efter det, varunder barnet fyllt 3 år och upphöra med utgångep
av det kalenderår, varunder barnet uppnått en ålder av 15 år; föräldrar eller målsman skola ha att erlägga en moderat årsavgift,
ehuru något högre iin som ifrågasattes av sjukvårdskommitten. För
de vuxnas tandvård uppställes regeln att en var, oavsett förmögenhetsställning, skall äga rätt till behandling å allmänna tandpolikliniker efter en för hela riket gemensam, av Kungl. Maj:t fastställd taxa,
så avvägd att tandvårdsbehandlingen i princip med visst undantag
skall bära sina egna kostnader. För de obemedlades och mindre
bemedlades tandvård skall kommun, som anvisar till fattigvård
ej hänförliga medel för bidrag härtill, få femtio procent av kostnaderna täckta genom statsbidrag. Antalet distriktstandläkare beräknas, sedan organisationen efter en tioårig uppbyggnadsperiod fullt
genomförts, till c:a 800, varjämte lika många fast anställda tandskö-
terskor skulle erfordras. Antalet fasta kliniker har beräknats bli c:a
500; därtill skulle komma ett hundratal ambulatoriska kliniker.
Man torde icke orätt tolka de sakkunnigas förslag, om man däri vill
se uttryck för strävanden i följande riktningar, nämligen: att uppfostra vårt folk till ökad förståelse för tandvårdens betydelse; att bereda det möjligheter till en billigare och lättillgängligare tandvård;
att jämförelsevis snabbt och med förhållandevis små kostnader för
det allmänna förverkliga dessa mål; och att slutligen giva den erforderliga organisationen en icke alltför stel utformning utan i viss utsträckning hålla möjligheten till organisatoriska förändringar öppen.
Ett förslag med så vidsträckt syftning måste givetvis – därest det
155
Dagens frågor
ej skall få karaktären av ren utopi- komma att i viss mån bära kompromissens prägel. Från den ideala lösningen måste på hart när varje
punkt av praktiska skäl betingade eftergifter göras. Helt naturligt
iir då, att i vissa hänseenden delade meningar kunna råda om värdeförhållandet mellan de vunna fördelarna och dem som uppoffrats.
Eftersom det lyckliga förhållandet råder, att praktiskt taget alla i
princip äro eniga om behovet av en ordnad folktandvård, borde dcbatten kunna koncentreras att gälla den mest praktiska och ändamålsPHliga lösningen. För egen del skulle undertecknad gärna velat se, att
det folkuppfostrande syftet starkare accentuerades och att garantier
skapades för barntandvårdens snabbare genomförande samtidigt som
man kunde gå fram mera varsamt vid utformningen av de vuxnas.
Sociala reformer få ofta bryta sig viig över fördomarnas stenbundna mark. Så torde ock bli fallet med folktandvården. Men motståndet kan bli lättare eller svårare att övervinna, beroende på å vilka
punkter reformarbetet först sätter in. starka skäl tala för att början göres med det uppväxande släktet. Frågan om en rationell folktandvård är kanske i främsta rummet ett uppfostringsproblem och
därmed också ett generationsproblem. Det är mången gång icke ekonomiska skäl utan mer eller mindre irrationella känslokomplcx, som
avhålla den vuxna delen av vårt lands befolkning från att söka tandläkares likaväl som annan läkarhjälp. Naturligtvis gäller detta mera
i somliga landsändar, mindre i andra. De sakkunniga ha ock med
eftertryck framhållit barntandvårdens grundläggande betydelse men
ha knappast tillämpat denna synpunkt med den följdriktighet, som
är en nödvändig förutsättning för att reformen – på längre sikt –
skall ernå största möjliga effektivitet. l synnerhet är att observera
den risk för uppskov med ordnandet även av barnens tandvård, som
föreligger därigenom att bestämmandet av tidpunkten för införande
av all tandvård (oberoende av om den avser barn eller vuxna) i det
särskilda fallet helt tillkommer vederbörande landsting.
Vad de vuxnas tandvård beträffar skulle – därest nyss anförda synpunkter äro riktiga – även en jämförelsevis ansenlig taxesänkning
på många orter endast obetydligt öka det tandvårdssökande klientelet. Och säkert är, att den av de sakkunniga föreslagna taxan ligger
på ett så högt plan, att den för närvarande blott för en ringa del av
dem, som icke anse sig ha råd till behandling hos privatpraktiserande
tandläkare, skulle innebära ett incitament att börja sköta sina tänder.
Troligen är detta dock en övergående företeelse; ty jämsides med barntandvårdens uppfostrande inverkan torde en fortsatt successiv höjning av inkomster och levnadsstandard inom de breda lagren komma
att aktualisera ett icke obetydligt tandvårdsbehov även till den av de
sakkunniga förordade taxan. Det är vanskligare att förutsäga, hur
länge det kan dröja, innan utvecklingen hunnit därhän, än att söka
bilda sig en föreställning i stora drag om de sannolika konsekvenserna därav. – l början av 1937 funnos ute i landet drygt 200 orter
med endast en tandläkare, vilka icke erbjuda utkomst för flera. l den
mån dessa eller närbelägna platser bli säten för distriktspolikliniker
156
Dayens lrägor
har man fullg-oda skäl att vänta en massöverg-ång av dessa privatpraktiserande tandläkare till folktandvården. Efter övergången till
allmiin tjiinst måste enligt förslaget dessa tandläkare ägna dryg-t
halva sin arbetstid åt barntandvården. A dessa orter kommer därigenom- eniir som nämnts nya privatpraktiserande tandläkare icke
kunna förväntas söka sig dit – att uppstå ett tandvårdsunderskott,
som går ut över det redan existerande vuxna klientelet. Underskottet
kommer att accentueras i den mån folktandvården enligt den föreslagna taxan – tack vare ökade insikter och höjd levnadsstandard –
blir ekonomiskt överkomlig för och eftersökt av de breda lagren.
Luckan måste fyllas, och detta kan ske endast genom en utökning av
antalet distriktstandläkare. Härmed ha de sakkunniga av allt att
döma icke kalkylerat; de ha icke räknat med, att just förverkligandet av syftet – en folktandvård, som även i ekonomisk bemärkelse är
en medborgerlig riittighet – skulle fullständigt spränga ramen för
den tänkta organisationen.
Av nu anförda skäl kan man med fog ställa frågan, om det är nödvändigt eller ens Himpligt, att riksdagen nu på en gång och i ett
sammanhang fattar beslut om den föreslagna stora organisationen
i alla dess detaljer. Räcker det icke nu med ett principbeslut, och kan
organisationen icke med större fördel beslutas i etapper samt utbyggas allteftersom erfarenhet från barntandvården och en i ej alltför ringa skala bedriven försöksverksamhet med tandvård för vuxna
bli tillgängliga’~
Såsom första etapp borde nämligen beslutas genomförande i full
utsträckning och med kort tidsfrist av barn- och skoltandvård i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Härför
skulle erfordras 415 heltidstjänstgörande tandläkare. Antalet fasta
och ambulatoriska kliniker skulle bli något mindre än enligt sakkunnigförslaget, men skulle å andra sidan icke minskas proportionellt
med antalet tandliikare, enär i de geografiskt vidsträcktare distrikten
sannolikt skulle erfordras mm· än en kliniklokaL I denna etapp
skulle vidare besluta!-! anordnande av tandvård vid vissa anstalter
m. m. enligt kommitteförslaget.
Ytterligare skulle i detta skede de mindre bemedlades och medellösas
tandvård ordnas på så siitt, att vederbörande kommun träffade avtal
med en eller flera privatpraktiserande tandläkare om meddelande av
vård enligt en av central myndighet fastställd taxa. Det kan erinras
om, att det är på liknande villkor, som skoltandvården i stora delar
av landet för närvarande är ordnad och att systemet även praktiseras vid pensionsstyrelsens kuranstalter samt vid vissa militära
förläggningar. ’l’ill kostnaderna för nu ifrågavarande ändamål, vilka
icke skulle betraktas såsom fattigvårdsutgifter, skulle kommunerna
erhålla bidrag av statsmedel i huvudsaklig överensstämmelse med
motsvarande förslag i kommittebetänkandet. Slutligen skulle central
ledning och inspektion genomföras i likhet med vad de sakkunniga
föreslagit.
Fördelarmt av den skisserade organisationen ligga icke minst på
157
11 — 3Ht21. Svc·n.~k ’L’idskl”ift 1938.
Dagens fräym·
det ekonomiska planet. Kostnaderna för det allmänna skulle under
en övergångsperiod minskas med belopp, som svara mot ålderstillägg
för 385 tandläkare och lika många sköterskor (kostnaden härför har
icke beräknats bli täckt av taxan enligt kommitteförslaget). Vidare
kan poliklinikernas utrustning tills vidare göras icke oväsentligt
billigare, då bl. a. behovet av röntgen bortfaller. I någon män torde
iiven, som nyss berördes, antalet ldiniker kunna minskas i förhållande till det av de sakkunniga beräknade antalet. Åven i fråga om
arbetets kvalitet skulle en vinning· vara att förvänta; erfarenhetsmässigt uppnås nämligen det bästa arbetsresultatet i barntandvård
i kliniker med heltidstjänstgörande tandläkare, detta trots arbetets i
viss mån ensidiga karaktär. För de privatpraktiserande tandläkarna
skulle slutligen den här föreslagna provisoriska anordningen av dc
mindre bemedlades och medellösas tandvård under övergångsåren få
en icke ringa betydelse med hänsyn till bl. a. den kompensation, som
utförande av dylik tandvård skulle kunna bereda tandläkare, som
måste avstå från tidigare innehavd skoltandvård.
A andra sidan skulle enligt denna plan under den första etappen
behöva uppgivas den av de sakkum1iga föreslagna tandvården till
»självkostnadspris» för vuxna. Enligt min förut utvecklade uppfattning är emellertid denna brist för närvarande av ringa betydelse.
Möjligen bottnar dock denna åsikt i en alltför pessimistisk syn på
den stora allmänhetens tandvårdsvanor. Möjligen äro förhållandena
härutinnan i enstaka landsdelar bättre än det förmodade genomsnittstillståndet. Intet hindrar i så fall att till dylika trakter förlägges en mera omfattande försöksverksamhet, uppbyggd i anslutning till huvudlinjerna i sakkunnigförslaget. En försöksverksamhet
med tandvård för vuxna i skilda delar av landet måste nämligen
ingå såsom ett viktigt komplement till det här föreslagna alternativet till tandvårdsorganisation.
Detta sistnämnda innebär mähäuda, ytligt Aett, väsentliga avvikelser från de sakkunnigas tankeg·ängar. I grund och hotten torde dock
den principiella skillnaden icke böra uppfattas som betydande. Även
de sakkunniga ha måst förutsätta en utbyggnad av tandvårdsförslaget i etapper ehuru på det sätt, att vissa landstingsområden bli
färdiga förr, andra senare. Här framlagda utkast söker temporärt
lösgöra barntandvården från de vuxnas tandvård – vilket organisatoriskt icke möter avgörande hinder – och eftersträvar ett snabbt
genomförande av reformverket över hela landet för barnens vidkommande. Det utgår från den ståndpunkten, att medan man kan tala
om pericului:n in mora när det gäller barnens tandvård, det snarare
ligger en viss fara i förhastande när det gäller de vuxnas. År det
icke också klok beräkning, att låta de vuxnas tandvård organiskt
växa fram ur barn- och ungdomstandvärden, att först lägga grunden
och sedan bygga huseU
Hurald Sunden.
158