Finlands parlamentarism – ett tjugoårsminne


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINLANDS PARLAlVIENTARISM
ETT TJUGOÅRSMINNE
A1′ f. statsministern, minister R. ERICH
DEN provisoriska regering, som i Ryssland framgick ur marsrevolutionen 1917, utfärdade den 20 mars ett manifest rörande
Finland, i vilket betydande reformer på olika lagstiftningsområden och särskilt inom författningsrätten ställdes i utsikt. Så-
lunda skulle den i 1906 års lantdagsordning förutsatta rättigheten för folkrepresentationen att granska lagligheten av styrelsens ämbetsåtgärder omsider förverkligas. Den på grund av
manifestet tillsatta grundlagskommitten uppfattade uppdraget att
utarbeta förslag om styrelsens ansvarighet sålunda, att kommitten
borde uppgöra förslag till stadganden även beträffande representationens befogenhet att pröva ändamålsenligheten av regeringens
åtgärder. Kommitten fann det alltså påkallat att uppgöra ett förslag till grundlagsändring även angående politisk ministeransvarighet och parlamentariskt styrelsesätt. Såsom en följd av den
stora omvälvningen gick det en svallvåg av liberal eller radikal
reformiver genom folket; även de mest vittsyftande reformförslag
byggda på nya, i många stycken obeprövade ideer rönte understöd,
om icke enhälligt, så i varje fall mycket stort. Oberoende av den
allmänna författningsrevision-utarbetandet av en ny regeringsform avsedd att ersätta de då ännu gällande gamla svenska grundlagarna- som förutsättes i manifestet, skulle det parlamentariska
styrelsesättet i en handvändning grundlagsfästas, och det genom
att i lantdagsordningen av 1906 införa ett stadgande om styrelsemedlemmarnas individuella och solidariska ansvarighet inför lantdagen. »Vid övervägande av frågan om styrelsens politiska ansvarighet inför lantdagen har kommitten ansett det vara sakenligt, att det parlamentariska styrelsesättets grundsats hos oss uttryckligen uttalas i grundlag.» Så lyder den enda motivering, som
gives för det parlamentariska styrelsesättets författningsrättsliga
införande genom ett nytt stadgande i lantdagsordningen samtidigt
252
Finlands parlamentarism – ett tjugoårsminne
som de gamla svenska grundlagarna, d. v. s. regeringsformen av
1772 samt förenings- och säkerhetsakter av 1789 tillsvidare förblevo
gällande, dessa grundlagar, vilka ju så utomordentligt kraftigt
hävda den »personliga monarkins» grundsats.
I anledning av grundlagskommittens offentliggjorda förslag
publicerade undertecknad för tjugo år tillbaka i tidskriften »Det
nya Sverige» en uppsats »Finsk parlamentarism», i vilken det
främst framhålles, att det parlamentariska styrelsesättet därförinnan knappast i något land proklamerats såsom författningsrättslig institution; dess stadfästande såsom författningsrättslig
norm kunde särskilt i kritiska situationer utfalla mindre lyckligt.
Parlamentarismen är och bör till sitt väsen vara en regim med
förmåga att anpassa sig efter skiftande politiska förhållanden;
just därför är det föga välbetänkt att i ett grundlagsstadgande
söka infånga dess väsen. Den politiska ansvarigheten är, såsom
namnet angiver, en politisk grundsats, som icke utan vidare kan
regleras genom ett lagstadgande.
Efter att ha framhållit risken av att ett ytterlighetsparti, som i
folkrepresentationen vunnit en tillräckligt stark position, kunde
bemöda sig att upprätthålla en partiregering, som knappast vore
annat än ett folkrepresentationens verkställande utskott, har förf.
i den ifrågavarande artikeln såsom sin åsikt uttalat, att förhållandena i Finland knappast erbjöde någon lämplig jordmån för den
engelska parlamentarismens under gynnsamma förutsättningar
fint utbildade teknik; snarare komme den kontinentala parlamentarismen att tjäna såsom förebild och dess skuggsidor att framträda
i högre grad än dess företräden. Partiherravälde och maktmissbruk, bristande maktbalans och obeständighet inom statslivet samt
brist på ansvarskänsla betecknas i artikeln såsom politiska lyten,
vilka blott alltför lätt kunna komma att känneteckna parlamentarismen i ett land, där partiförhållandena icke äro uppbyggliga och
där de politiska traditionerna ännu äro outvecklade.
Den politiska ansvarigheten erhöll i överensstämmelse med
kommittens förslag sin författningsrättsliga sanktion genom den
ändring, som den 31 december 1917 infördes i 32 ~ i 1906 års lantdagsordning: »Ekonomiedepartementets i senaten medlemmar,
vilka utses bland personer, som åtnjuta Finlands lantdags förtroende, äro för sina ämbetsåtgärder ansvariga inför lantdagen, alla
gemensamt för styrelsens allmänna riktning och envar särskilt för
sina egna ämbetsåtgärder.» stadgandet infördes såsom första mo- 253
R. Erich
ment i den paragraf, som reglerar interpellationsinstitutet och det
avser endast den politiska ansvarigheten, medan den rättsliga
(»straffrättsliga») är särskilt reglerad.
Det var en ödets ironi, att grundsatsen i fråga, vars egentliga
raison d’etre legat i strävandet att- under förutsättning av fortsatt statsförbindelse mellan Finland och Ryssland, från vilken
förutsättning grundlagskommitten utgick – hävda den finska regeringens politiska oberoende av de ryska makthavandena, kom
att träda i gällande kraft kort efter det Finland förklarat sig
självständigt och omedelbart före dess frihetskamp. Då sedermera
1919 års regeringsform utarbetades och antogs, blev ifrågavarande stadgande icke överfört i den nya grundlagen; i 36 § föreskrives blott i en bisats, att statsrådets medlemmar skola åtnjuta
riksdagens förtroende, Vad åter beträffar den nya riksdagsordningen av år 1928, så har stadgandet i fråga, som ju till sitt innehåll icke faller inom riksdagsordningens ram, ur denna grundlag
bortlämnats. I följd härav innehåller gällande grundlag icke
längre det ursprungliga, enligt fransk förebild avfattade mycket
kategoriska stadgandet om regeringsmedlemmarnas individuella
och kollektiva ansvar, utan inskränker sig till föreskriften, att regeringsmedlemmar böra åtnjuta folkrepresentationens förtroende.
Några praktiskt-politiska slutsatser torde man emellertid icke ha
velat draga och torde icke heller nu efteråt ha anledning att
draga av den olikhet, som sålunda uppkommit mellan det äldre
strängare stadgandet och det nu gällande med dess allmännare avfattning.
Ett faktum är i varje fall, att den grundlagfästa parlamentarismen, som genom den partiella författningsändringen av 1917
infördes, tryckt sin prägel på den efterföljande utvecklingen. Vad
som förutsågs i den för tjugo år sedan publicerade artikeln har i
ganska hög grad förverkligats. Parlamentarismen har utvecklat
sig i ett alltför utpräglat partiväsendes tecken och detta har
kännetecknats av en ganska stor splittring, dock icke fullt lika
stor som i många andra parlamentariskt styrda stater, särskilt så-
dana av nyare modell. Jämförelsevis sällan ha rena majoritetsregeringar förekommit, i de flesta fall har det varit antingen »parlamentariska minoritetsregeringar» eller också kabinett antingen av
typen »ämbetsmannaregering» eller politiskt föga prononcerade,
men tolererade och t. o. m. respekterade av partierna, detta
beroende dels på obenägenhet hos dessa att i en given situation
254
Finlands parlamentarism – ett tjugoårsminne
övertaga ansvaret, dels även på den uppskattning av den personliga kapaciteten, som även under den mest demokratiska regim
lyckligtvis icke kan helt och hållet åsidosättas. I varje fall är det
ett mycket snävt utrymme som i regeringen kunnat beredas utanför partiernas råmärken stående, ofta mycket högt kvalificerade
personer, ett förhållande som även i Finland finner sin förklaring
däri, att blott den som räknar sig till ett visst parti kan åtnjuta
förmånen att bli invald i riksdagen och att det i de flesta fall är
riksdagsmän som kallas att inträda i regeringen. Denna omständighet bidrager till att låta regeringen i ganska hög grad få karaktären av ett riksdagens verkställande utskott, vars existens är
beroende av att det i kritiska fall icke ådagalägger alltför mycken
självständighet, utan främst söker vara de dominerande riksdagsgrupperna i lag.
Om den rigoröst genomförda parlamentarismen- lyckligtvistrots allt icke resulterat i vad man kunde kalla ett oinskränkt
riksdagsvälde, så beror detta i hög grad på att de personer, som
innehaft presidentvärdigheten, i stort sett varit angelägna om att
verkligen begagna sig av de faktiskt vidsträckta befogenheter författningen tilldelar republikens president. Givetvis har en republikansk statschef helt andra möjligheter att göra sig gällande i ett
land där det parlamentariska styrelsesättet icke är gällande, men
även vid sådant förhållande har i Finlands statsliv republikens
president i allmänhet hävdat sin ställning såsom en verklig maktfaktor. Det har på goda grunder kunnat framhållas, att regeringens medlemmar äro i behov icke blott av riksdagens, utan även
av presidentens förtroende. En riktig praxis har inrymt presidenten en icke ringa möjlighet att inverka på regeringsbildandet; å
andra sidan har, särskilt i senaste tid, ansatser icke saknats att
låta partiorganisationerna utöva en föga önskvärd bestämmanderätt vid utseendet av regeringsmedlemmarna.
I överensstämmelse med det faktum, att det parlamentariska styrelsesättet i grund och botten är en politisk institution har »riksdagens förtroende» även i Finland visat sig vara ett mycket
tänjbart begrepp. Den ovan citerade ursprungliga ordalydelsen av
det konstitutiva stadgandet, att regeringens medlemmar böra utses bland personer, som åtnjuta riksdagens förtroende, har, riktigt
nog, i praktiken och teorin närmast uppfattats sålunda, att detta
förtroende presumeras, intill dess motsatser tydligt givit sig tillkänna. Det skulle föra för långt att här närmare behandla tolk- 255
19- 37250. Svensk Tidskrift 1937.
R. Erich
ningen och tillämpningen av »riksdagens förtroende» såsom detta
begrepp uppfattats i Finland. Här må blott några synpunkter
framhållas.
I ett land med ett flertal partier skall det väl knappast gälla
såsom regel, att regeringen åtnjuter parlamentets förtroende i
strängaste positiva mening. Ofta får det positiva förtroendet ersättas med frånvaron av misstroende, resp. obenägenhet att’ fälla
regeringen. Denna blir då tvungen att söka lotsa sig fram genom
bränningarna från situation till situation. Om ett parti, som befinner sig i oppositionsställning, är principiellt obenäget att störta
regeringen, men icke heller är benäget att desavouera sig självt
-t. ex. genom att rösta för antagandet av ett misshagligt lagförslag- inställer sig möjligheten att regeringen sväljer nederlaget
i förtröstan på att en något modifierad ny proposition inom kort
skall ha bättre utsikter att bli antagen.
A andra sidan får man ju icke sällan uppleva, att frågan om förtroende för eller misstroende mot regeringen tar överhanden över
saklig prövning och egen övertygelse om lämpligheten av en viss
åtgärd, sålunda att, oberoende av sakliga meningsskiljaktigheter,
ett förtroendevotum omfattas eller att tvärtom en grupp voterar
misstroende, icke såsom uttryck av ogillande av en viss åtgärd,
utan av rent politiska skäl, d. v. s. för att komma regeringen
till livs.
Dessa företeelser äro väl icke särskilt kännetecknande för parlamentarismen i Finland, men de spela här en rätt så framträdande
roll och hava självfallet icke alltid varit ägnade att höja parlamentarismens anseende. Detsamma måste sägas om den obstruktionspolitik, som i enstaka fall från vissa partiers sida bedrivits.
Skall regeringsbildandet och skall regeringsmaktens utövning i
ett parlamentariskt styrt land vara beroende »endast» av parlamentet och de olika fraktionerna inom detta eller skola partiorganisationerna såsom sådana utöva ett direkt eller indirekt inflytande av mer eller mindre avgörande arU Denna fråga är säkerligen av intresse i mer än ett land. Principiellt kan man givetvis
utan vidare fastslå, att parlamentsmedlemmarna böra själva
hävda det oberoende av utomstående krafter och deras föreskrifter, som författningen plägar för folkrepresentanternas vidkommande sanktionera, men lika ofrånkomligt är att de, i och för sig
utomparlamentariska, partiorganisationerna ofta göra sitt inflytande gällande på ett betänkligt och med själva parlamentaris- 256
Finlands parlamentarism- ett tjugoårsminne
mens grundsåtser föga förenligt sätt. Redan däri, att ett eller annat parti kräver ett slags rätt att avgöra, huruvida partiet i fråga
skall vara »representerat» i regeringen, kan ligga ett föga uppbyggligt element. Kommer härtill att partiledningen gör anspråk
på att bestämma vilka av dess medlemmar som få inträda i regeringen, när de skola utträda och huru de skola utöva sin myndighet, så leder detta ut ur den sanna »parlamentarismen», som då
ersättes av ett slags partivälde, som faller utanför den parlamentariska mmen. Detta kan i sin tur leda till oöverskådliga konsekvenser och utmynna i en ohejdad partifejd – såframt icke utgången blir den att det parti, som i en given situation har vind
i seglen och som förmår utnyttja densamma, uppslukar de övriga
och tillskansar sig ett visst slags monopol på statsmakten. Reaktionen kan bliva våldsam.
Man kan uppställa frågan, huruvida den ganska okritiska beundran för den i Finlands statsliv då fullkomligt obekanta parlamentarismen, som för tjugo år sedan framträdde och som resulterade
i dess införande såsom normativt statsrättsligt institut, kommit
att i högre grad påverka utvecklingen. Man har säkerligen, redan
i betraktande av den dåvarande lantdagens ytterst demokratiska
struktur och det proportionella valsystemet, full anledning att
förutsätta, att utvecklingen även därförutan gått i riktning mot
parlamentarisk regim. Utan betydelse har dess införande såsom
rättsinstitut säkerligen icke varit. Den smidighet, som utmärker
systemet i fråga, så länge det gäller endast såsom politisk praxis,
går i avsevärd grad förlorad, då det skall få rang och värdighet
av rättsinstitut Parlamentets benägenhet att befatta sig med alla
möjliga statsangelägenheter, även sådana, som borde vara förvaltningsmyndigheterna förbehållna, tilltager i samma mån regeringens politiska beroende inskärpes genom ett stadgande i den
skrivna författningen. Och i den mån det parlamentariska inflytandet på utövningen av den offentliga makten ökas, tilltager även
partiernas benägenhet att göra sig gällande; mest lockande är det
då att såsom regeringsparti få njuta frukterna av de vinningar
partiet självt kunnat göra. Blott alltför lätt kommer man då därhän att regeringsmedlemmarna i främsta rummet äro medvetna
om sin solidaritet med det egna partiet.
Parlamentarismen i dess olika utformningar är icke demokratiens enda rätta och lyckliggörande livsform; detta är en sanning
som det ofta kan vara skäl att påminna sig. En annan sanning,
257
R. Erich
som man av rättrogen doktrinism ofta är benägen att fÖrbise, är den,
att »parlamentarismen icke är något färdigutbildat och enhetligt»
författningsinstitut, utan ett komplex av politiska normer, föränderliga och anpassningsdugliga och alltid icke stereotypa regler.
Erfarenheten bör väl efterhand i det ena och det andra landet
bringa till insikt härom, men det riktiga korrektivet ligger nog
i den självprövning och självtukt, i avsaknad varav demokratien
löper faran att urarta att övergå i partigodtycke och partiorganisationstvång och slutligen måhända få ge vika för mycket olikartade former av samhällsliv, former som med andra, kanske
mycket radikala, medel söka lösa det gamla och ständigt återkommande problemet: »ordning och frihet» i förening med postulatet
»suum cuique tribuere».
258