Materialistisk och annan historieuppfattning


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATERIALISTISK
OCH ANNAN HISTORIEUPPFATTNING
Av professor ELI F. HECKSCHER, Stockholm
Most current for that they come
home to men’s business and bosoms.
Bacon.
I.
HURUVIDA den diskussion av den materialistiska historieuppfattningen som nu först i korthet följer överensstämmer med
Marx’ uppställning av problemet må här alldeles lämnas å sido.
Marx har i verkligheten endast haft helt korta yttranden i ämnet,
och de äro begravda i lika djupa lager av kommentarier som något
bibelställe. Marx’ verkliga mening har stort intresse som bidrag
till1800-talets idehistoria, men här är detta icke vad frågan gäller,
utan vad jag åsyftar är diskussion av en historisk metod, och då
är det tämligen likgiltigt om den användning man ger uttrycket
stämmer med Marx’ innersta mening eller icke. Exempelvis på
den ekonomiska teoriens område skulle det icke falla den mest in~
bitne gammalliberal in att anse någon fråga avgjord en gång
för alla genom vad som sagts av Adam Smith eller Ricardo; och
det finns icke mer anledning att studera historievetenskapliga metoder efter vad Marx en gång har menat eller icke menat.
Det faller sig emellertid icke alldeles lätt att veta vad man, även
oavsett Marx, rimligtvis har att inlägga i själva uttrycket materialistisk historieuppfattning. Om det tas efter orden, så måste
innebörden vara materialismen som mänskligt rnål, sålunda den
uppfattningen att människorna alltid strävat efter materialistiska
resultat. En sådan tankegång är ovanligt svår att acceptera för
vanliga människor, och jag skall icke uppehålla mig länge vid
den. Den sattes kanske på sin spets genom- jag tror- Feuerbachs
sats: »Der Mensch ist was er isst», människan är vad hon äter; snarast utgör detta en fysiologisk samhällsuppfattning. Men också
109
Eli F. Heckscher
något mindre krasst uppfattad förefaller ståndpunkten oförenlig
med ganska elementära fakta. Föräldrar identifiera sina barns
välfärd mer eller mindre med sin egen. En filantrop kan vara
beredd att handla lika effektivt eller lika hänsynslöst för ändamål
som icke tillskynda honom några materiella fördelar som för sina
egna nöjen eller njutningar. Detsamma kan vara fallet med en
stat; exempelvis de engelska abolitionisterna med Wilberforce i
spetsen gjorde slaveriets och slavhandelns avskaffande till ett
engelskt intresse lika mycket som någonsin förvärv av råvaror
eller marknader. Det finns ingen objektiv anledning till att människor skulle känna mindre glädje eller tillfredsställelse över –
mindre skulle söka sin njutning i -vad som är nyttigt för andra
än i vad som bereder dem själva materiella resultat. Ja, man kan
gå ännu längre och säga att det- tyvärr- icke föreligger någon
orsak till att människor skulle glädja sig mindre åt att skada
andra än åt att göra egna förvärv. Den som har sett vad exempelvis national- eller rashat betyder kan icke komma ifrån att
detta är en skrämmande verklighet. När man avvisar materialismen, i den nu antydda meningen, som allmän historieförklaring,
så ligger häri alltså icke på något sätt en idealisering av människan eller staten, utan endast ett uttryck för uppfattningen om
den mänskliga motivskalans mångfaldighet.
Det blir emellertid en annan innebörd i den materialistiska historieuppfattningen om man, i stället för att hänföra den till de
mänskliga behoven eller målen, fäster sin uppmärksamhet vid
medlen. Det kan då lika mycket bli tal om de mest ideella, vetenskapliga eller religiösa syften som om de rent fysiologiska eller
materialistiska. Om man tolkar beteckningen i denna mening, är
uttrycket emellertid i verkligheten icke väl valt. Det bör i så. fall
hellre heta ekonomisk historieuppfattning, och i engelsk litteratur
har denna konsekvens i allmänhet dragits, så att man talar om
»the economic interpretation of history». I så fall gäller det frå-
gan, huruvida det avgörande för människors handlingssätt är det
val av materiella medel som de träffa, för att nå alla sina många
olikartade mål. För att få någon viktig innebörd häri måste man,
såvitt jag kan förstå, hålla fast vid att de medel det gäller skola
vara de materiella; ty om man utsträckte frågan till att gälla
täckning av behoven med medel av alla slag, så bleve påståendet
så pass självklart att det knappast vore värt en diskussion. Låt
mig ta ett exempel på skillnaden mellan denna konstruktion och
110
Materialistisk och annan historieuppfattning
den nyss behandlade. Det faller in under den ekonomiska historieuppfattningen att anse munkordnarnas verksamhet bestämd av
deras möjlighet att disponera över inkomster och materiella tillgångar av sådana slag som tillät dem att realisera Benedikts,
Bernhards eller Franciskus’ avsikter eller vad som helst annat;
men den ekonomiska historieuppfattningen i denna mening kräver
icke att munkarna helt och hållet skulle ha varit inriktade på materiellt förvärv. Gränsen mellan mål och medel är visserligen ej
alltid lika lätt att draga som i detta fall, och därför kommer man
ofta oundgängligen in också på en verklig historisk materialism
när man diskuterar den ekonomiska historieuppfattningen.
Nästa fråga gäller då, vilken roll man vill tillmäta de materiella
medlen som bestämmande för historiens gång. Om den ekonomiska
historieuppfattningen helt enkelt skulle innebära att dessa medel
alltid utövat ett stort – eller till och med mycket stort – inflytande, så förefaller det nästan självklart att uppfattningen måste
vara riktig, ty människors förmåga att disponera materiella medel för alla olika ändamål kan endast i ett Schlaraffenland undgå
att påverka deras handlingssätt i djupgående grad. striden uppstår först när man påstår att denna faktor, de materiella medlen,
produktionsmetoderna eller förvärven, ha utgjort enda orsak till
historiens totala förlopp. J ag skulle tro att detta är den betydelse
vari ordet materialistisk historieuppfattning vanligen tages av
sina anhängare, och det är den jag här närmast skall diskutera.
Om personer som säga sig vara anhängare till denna åskådning
tolka den på ett annat sätt, så är det icke vidare än att de
kunna gå förbi de invändningar jag i det följande har att framställa. Det är nämligen just ur synpunkten av en sådan, enhetlig eller ensidig historieuppfattning som jag skall diskutera
ämnet.
Å andra sidan är det uppenbart och erkänt att frågan icke kan
gälla den närmaste orsaken, causa proxima, men väl den yttersta
orsaken, causa remota eller causa causans. Ty alla erkänna, efter
vad jag tror, att det råder en växelverkan mellan alla sidor av
samhällslivet och att det därför kan förekomma resultat som närmast bero på ideella, politiska, juridiska, religiösa eller andra inflytelser. Men den av mig diskuterade uppfattningen kräver, att
om man följer dessa inflytelser tillräckligt långt tillbaka, så upplösa de sig i ’Uteslutande ekonomiska faktorer.
Det kan vara lämpligt att belysa problemställningen med ett
111
Eli F. Heckscher
stort historiskt exempel, som skall göras något så när utförligt
för att saken skall bli klar. Det gäller en av huvudingredienserna
i vår kulturkrets’ politiska utveckling, nämligen Medeltidskyrkans
ställning och utvärtes inflytande, med Nationernas Förbunds öde
i nutiden som parallell.
Bägge dessa institutioner voro enligt avsikten universalistiska;
men å ena sidan deras resultat, å den andra deras teknisk-ekonomiska förutsättningar företedde grundläggande olikheter. Kyrkan
utövade under Medeltiden en alltid starkt kännbar och ofta avgörande inverkan på de politiska förhållandena från Nidaros i
norr till Palermo i söder, från Dublin i väster till Vilna i öster;
den var i stånd till att ingripa i alla nord-, väst-, mellan- och sydeuropeiska länders verksamhet, den hade alla dessa länders högst
bildade och ofta mest inflytelserika stånd mer eller mindre under
sin kontroll, och den förmådde utkräva skatt av befolkningen i
alla länderna. Nationernas Förbund däremot har misslyckats i att
uppnå politiska resultat av väsentlig betydelse i något land; ingen
klass känner sig någonstädes andligen tillhöra förbundet, ja,
t. o. m. dess ytterligt anspråkslösa anspråk på pekuniära bidrag
från de anslutna länderna ha varit svåra att genomdriva; och
prestationer av andra slag har det nästan aldrig kunnat utkräva.
Kontrasten måste alltså sägas vara enorm.
Om man nu frågade en anhängare av den ekonomiska historieuppfattningen, som icke kände dessa förhållanden men däremot
vore väl förtrogen med den teknisk-ekonomiska organisationen
både under Medeltiden och i vår egen tid, vad han skulle ha väntat
som politiska verkningar av dessa sistnämnda faktorer, så skulle
han förklara att resultaten måste ha blivit rakt motsatta de verkliga. Under Medeltiden tog det en påvlig legat ett helt eller halvt
år att komma från Rom till gränserna för kyrkans andliga maktområde, men nu kan en representant för Nationernas Förbund
utan minsta svårighet från Geneve hinna till samma gränser på
en enda dag. Medeltiden hade endast de mest elementära utgångspunkter för ett internationellt penningsystem – dessa skapades
för övrigt i stor utsträckning just genom påvestolens egen finansförvaltning, camera apostolica – medan penningväsendets internationella teknik nu erbjuder större möjligheter än någonsin förut
i historien; och detsamma gäller de ekonomiska förutsättningarna
för internationella förbindelser på alla andra områden utan undantag.
112
Materialistisk och annan historieuppfattnin.q
Det följer alltså härav, såvitt jag förstår utan möjlighet till
motsägelse, att det icke är tillgången till ekonomiska resurser som
varit bestämmande för den medeltida kulturvärldens sammanhållning genom kyrkan och den nutida kulturvärldens splittring inom
Nationernas Förbund. Vad som nu fattas är icke teknisk-ekonomiska möjligheter, utan viljan att begagna dem, medan det under
Medeltiden förhöll sig på rakt motsatt sätt.
Causa proxima kan alltså i detta grundläggande fall omöjligt
ha varit ekonomisk, och det erbjuder inga oöverstigliga svårigheter att ange den närmaste orsaken eller närmaste huvudorsaken.
För Medeltidens del var det att en universalistisk religion, kristendomen, hade ingått förening med den enda universalstat vårt kulturområde har känt, det romerska riket. För nutidens del är förklaringen i stället att nationalstaterna ha vuxit sig ständigt
starkare och att ~tt mer än vanligt upphetsande krig har skärpt
de andliga motsatserna mellan dessa stater, så att nationalismen
nu sannolikt har blivit många gånger starkare än någonsin förr i
historien.
Kontrasten förefaller alltså vid första påseendet erbjuda en avgÖrande vederläggning av en allmän ekonomisk historieförklaring.
Men en sådan slutsats skulle vara förhastad. För att rädda den
ekonomiska historieuppfattningen får man gå bakom de närmaste
orsakerna och söka finna ekonomiska orsaker till dem. Detta skulle
också otvivelaktigt lyckas. Både i det romerska rikets universalitet, i kristendomens motsvarande karaktär och i dess möjlighet.
att ingå förening med universalstaten, liksom omvänt i nationalstaternas uppkomst och växande styrka, i världskriget och dess
verkningar – i alla dessa sammanhang är det möjligt att finna
ekonomiska moment, helt enkelt därför att inga mänskliga förhållanden existera varom detta icke gäller. Men å andra sidan
följer det lika litet därav att dessa moment ha varit de enda bestämmande. Såvitt jag vet är det exempelvis erkänt att kristendomens universalistiska karaktär, i jämförelse med den judiska
monoteismens motsatta, bl. a. sammanhänger med nyplatonismen,
och för att vindicera de ekonomiska faktorernas allt bestämmande
inflytande måste man då också förklara nyplatonismen ur ekonomiska rötter. Efter all sannolikhet skulle man emellertid vid en
förklaring av denna filosofiska åskådning ånyo komma på en
mängd faktorer av icke omedelbar ekonomisk karaktär, och då
bleve man tvungen att gå längre och längre tillbaka, utan rimlig
113
Eli F. Heckscher
förhoppning att någonsin kunna bevisa tesen om ekonomiens
allenaherravälde.
I själva verket innebär ett sådant sätt att förklara historien, att
man mycket snart når en punkt där historisk forskning i vanlig
mening alldeles slår slint, därför att hållpunkterna saknas för ett
avgörande och därför att man kommer allt längre ifrån den företeelse vars grunder man valt att studera. I den mån historieforskningen är orsaksforskning, kan den endast undantagsvis komma
längre än till studium av närliggande orsaker, och så snart man
är enig om att dessa ingalunda alltid ha varit ekonomiska, blir
det nödvändigt att uppge den ekonomiska historieuppfattningen
som praktiskt hjälpmedel till att förstå historien som helhet.
En principiellt mer djupgående invändning är emellertid den
jag redan har antytt, nämligen den mänskliga motivskalans rnångfald. Också utan att vara anhängare av psykoanalysen vill förmodligen var och en medge de sexuella faktorernas betydelse för
människornas handlingar; men ingen vill väl påstå att sexualitet
är detsamma som herravälde över materiella medel, också om det
naturligtvis kan råda ett samband mellan båda. Ett annat exempel: vetenskapsmän äro i allmänhet känsliga för ledamotskap i
akademier, hedersdoktorat eller andra vetenskapliga utmärkelser,
men blott få av dem hysa sådana önskningar på grund av de
ytterst tvivelaktiga materiella fördelar som detta medför. Det hör
också till de många fall av historiens ironi som göra livet värt att
leva, att den ryska bolsjevismen har tagit sådana andra motiv i
sin tjänst, genom sina stachanovarbetare, »stöt-arbetare», som
skola stimuleras genom idrottens mentalitet, på ett område där
man i våra samhällen bygger på materiella incitament. Det är
också bekant att den svenska konsumentkooperationen, som i denna
stund utan tvivel är landets största handelsföretag, har en ledare
som avlönas med ett mindre belopp än vad som brukar betalas en
ganska genomsnittlig avdelningschef i företag som icke ha tiondedelen av Kooperativa förbundets omsättning; det är andra motiv
som stimulera honom.
När det gäller historisk forskning, som hittills i första rummet
har varit forskning i det tvångsorganiserade samhällets, statens,
historia, framträder denna invändning med särskild styrka, av den
anledningen att staten i första hand är grundad på makt och att
114
Materialistisk och annan historieuppfattning
dess nota characteristica består i att ha den högsta makten på sitt
område. Maktens förvärv och tillväxt, som t. o. m. för en mängd
privatpersoner spelar en mycket större roll än motsvarande inställning till de materiella medlen, måste därför med nödvändighet
komma att göra det för staternas del. De fall, då statsmän åberopa
ekonomiska motiv för vad som i verkligheten är ren maktsträvan,
längtan efter länder för deras egen skull eller lust att förödmjuka
eller straffa ett annat land, äro såvitt jag kan se långt talrikare
än de motsatta, de som inriktas på makt över ekonomiska medel.
Man kan påminna sig det ryktbara ställe i Bismareks Gerlanken
und Erinnerungen där han säger sig ha övervunnit Wilhelm I:s
motstånd mot landförvärv genom argumentet att denne eljest
skulle ha varit den förste preussiske konung som icke hade utvidgat landets gränser. Tyskland sätter i detta ögonblick Europa i
oro genom sin fordran på att återfå sina gamla kolonier, fastän
kolonierna på sin tid innebura en nettoutgift för Tyskland och
detta land kunde förse sig med råvaror mycket billigare från
andra länder. Italien har erövrat Abessinien med stora fördelar
ur maktsynpunkt, och det är sannolikt landets härskare nästan
likgiltigt om han får materiell ersättning för vad kriget har kostat
· och kolonialförvaltningen i framtiden kommer att kosta.
Nästa svårighet som möter den ekonomiska historieuppfattningen är den: vad är det som bestämmer ekonomien själv~ Den
kommer ju icke färdig från himmelen utan måste ha uppstått genom andra orsaker. Betraktade man ekonomien som oföränderlig,
så kunde den kanske uppfattas som given från begynnelsen i en
sluten världsordning; men nu rör man sig med det rakt motsatta,
nämligen ett utvecklingsschema, i vilket ekonomien ständigt
ändras och antages därmed ändra allt det andra; då måste man
ha en förklaring till ekonomiens egna ändringar. Om man vill
söka förklaringen ut ifrån ekonomien själv, så måste det innebära
någon mystisk tro på att den från tidernas morgon hade fått vissa
egenskaper som vid- från begynnelsen givna- tidpunkter medfört – likaledes från begynnelsen givna – ändringar, utan att
något som helst där utanför hade haft minsta inverkan på förloppet. En sådan uppfattning har tydligen ingenting med vetenskap att göra, och om man vill uppge den, blir det nödvändigt att
tillerkänna de övriga sociala krafterna en självständig inverkan
på ekonomien. Detta är också vad som har skett exempelvis i de
mest berömda och mest stimulerande bidragen till vad man kallar
115
Eli F. Heckscher
den moderna kapitalismens uppkomst. Särskilt tänker jag därvid
på Max Webers med rätta berömda avhandling Die protestantisehe
Ethik und der Geist der Kapitalismus, med de många fortsättningarna av diskussionen genom Tawney, Robertson och andra.
Här är det således den prägel som protestantismen av – åtminstone delvis – icke-ekonomiska orsaker har fått som har förvandlat ekonomien själv och därmed lagt grunden till en av dess
märkligaste företeelser.
Vidare är det givet att ekonomien icke har kunnat påverka människorna annat än genom att medvetet eller omedvetet passera
genom deras själar eller hjärnor. Nu är det ett lätt bevisat faktum
att människorna i ofantlig utsträckning missförstå dc verkliga
ekonomiska sammanhangen; och i den mån de avsiktligt handla
under inflytande av ekonomiska bevekelsegrunder, blir det då icke
ekonomien själv utan deras delvis felaktiga föreställningar om
ekonomien som utgöra den bestämmande faktorn. Skall den ekonomiska historieuppfattningen bereda utrymme härför, så måste
den tillerkänna ekonorniföreställningen en roll vid sidan av ekonomien själv som historiebildare. Exempelvis merkantilismen lät
otvivelaktigt sin uppfattning om ekonomien i stor utsträckning
bestämma politiken; och eftersom icke ens merkantilismens starkaste beundrare ha velat förneka viktiga missförstånd i dess uppfattning av verkligheten, så är det i detta fall något annat än
ekonomien själv som har bestämt politiken.
På annat sätt förhåller det sig visserligen med ekonomiens förmåga att oavsiktligt påverka människors handlingssätt. Särskilt
miljön har en ofantlig förmåga att omskapa människorna, och i
den mån miljön är ekonomiskt bestämd, såsom den naturligtvis
i stor utsträckning är, så har man här en ytterst viktig ekonomisk
faktor som historiebildande. Men liksom förut gäller det att ekonomien icke heller i detta fall är den enda historiebildande faktorn, så visst som miljön samtidigt bcsHimmes av politiska, religiösa och många andra faktorer vid sidan av dc ekonomiska.
Såvitt jag kan förstå, är den ekonomiska historieuppfattningen,
i den mening jag här har tagit den, otillräcklig och otillfredsställande, och detta just på grund av sin enhetlighet eller ensidighet.
Den opererar med människor som aldrig ha existerat och aldrig
komma att existera. Däri ligger på intet sätt att den har varit
värdelös; tvärtom har den gjort mycket för att leda uppfattningen
fram till förut allt för mycket förbisedda faktorer i den mänskliga
116
Materialistisk och annan historieuppfattning
utvecklingen. Den har säkert i många hänseenden verkat i hög
grad utrensande på vanföreställningar; men detta utgör ingen anledning att sluka den med hull och hår.
II.
Det ligger redan i denna tankegång att den grundläggandP
bristen i en ekonomisk historieuppfattning återfinnes också i alla
andra enhetliga eller monistiska tolkningar av historien. I själva
verket finns det ett obegränsat antal möjligheter att tolka historien ut ifrån den ena eller andra särskilda faktorns allenaherravälde, och det lönar sig icke att försöka sig på en uppräkning.
För Sveriges del synes det dock vara anledning att uppehålla
sig vid uppfattningen om den politiska historien som historiens
verkliga eller åtminstone centrala innehåll; i långt mindre grad
än den ekonomiska historieuppfattningen är det en teori, men hos
oss är det å andra sidan i långt högre grad en tillampad metod.
Vill man verkligen lära känna utvecklingen av människan som
samhällsvarelse, förefaller det lika litet berättigat att för alla tider och på alla punkter ställa staten i medelpunkten som att där
ställa ekonomien; kanske är det t. o. m. ännu mindre berättigat.
Det är fråga om icke den svenska historieforskningen i vanlig mening har begått ett misstag ur både teoretiska och praktiska synpunkter genom att i den utsträckning som i allmänhet skett nästan
sätta likhetstecken mellan politisk historia och historia som helhet.
Det är visserligen icke blott naturligt utan såvitt jag förstår också
ur alla synpunkter riktigt att ett land med Sveriges politiska insats bereder det politiska inslaget i sin historieforskning ett annat
utrymme än som kan komma i fråga för länder där en självständig politisk tillvaro icke går tillnärmelsevis lika långt tillbaka i
tiden. Men ingen lär bestrida att exempelvis Frankrike har haft
en minst lika lysande politisk forntid som Sverige, och icke desto
mindre dominerar historiens politiska sida icke tillnärmelsevis lika
mycket t. ex. iLavisses Histoire de France som i Sveriges historia
till våra dagar. Det förefaller nödvändigt att gå ifrån den behandling av vår historia som skjuter undan exempelvis vetenskap,
litteratur och konst liksom ekonomi till små isolerade kapitel utan
samband med framställningens stora strömfåra.
Också ur rent praktisk synpunkt förefaller mig den svenska
historieforskningens nuvarande orientering i behov av ändring
117
—~.~—~==-==—=–
Eli F. Heckscher
eller åtminstone komplettering. Det klagas med rätta över den
brist på intresse som historien är föremål för hos oss i dessa dagar;
men skall den kunna övervinnas, måste historikern tala om sådana
problem som befinna sig i medelpunkten för nutidsmänniskornas
intressen, tanke- och känsloliv, som »come home to men’s business
and bosoms». Utan att det sker kan man med skäl tvivla på en
renässans för historiskt intresse i vårt land.
Om man återgår till frågan om det i verkligheten avgörande för
samhällsutvecklingen som helhet, så får det förmodligen medges
att svaret aldrig kan ges med full objektivitet. Men jag tror att
man kan få en viss hållpunkt genom att ställa mot varandra samhällslivets och människotypens olika prägel vid olika tidpunkter,
t. ex. på Perikles’ tid, under den romerska kejsartiden, vid Medeltidens slut, under 30-åriga kriget, vid franska revolutionen, vid
världskrigets utbrott o. s. v. – samt att sedan pröva vad som utgör den viktigaste förklaringen till ändringen. Det förefaller då
åtminstone mig ganska uppenbart, att olika sidor av mänsklig
aktivitet ha haft olika betydelse under olika tider (liksom också
i olika länder), att till exempel filosofi, poesi och konst betydde
särskilt mycket för den grekiska guldålderns kultur, att religiösa
inflytelser voro vad som främst förändrade 1500-talets människor,
de ekonomiska omvälvningarna betydde mest för 1800-talets o. s. v.
En verklig historisk syntes måste på detta sätt flytta sin uppmärksamhet från den ena sidan av människolivet och samhällslivet till
den andra, om den skall vara i stånd att tillfredsställande förklara
förvandlingarna och därmed det nuvarande tillståndet. Det förefaller nödvändigt att se denna sanning i ögonen, också om det
genast måste medges att uppgiften ställer sig ytterligt svår och
aldrig kan lösas fullt tillfredsställande. En intimare samverkan
mellan historiker av olika slag skulle dock göra mycket i den avsedda riktningen, och hos. oss förefaller skilsmässan mellan »Vanliga» historiker å ena sidan och historieforskare av andra slag, så-
dana som litteraturhistoriker, konsthistoriker, föremålshistoriker
och ekonomiska historiker å den andra, mer genomförd än på
andra håll; man kan verifiera det t. ex. genom att tänka på hur
många av de senare grupperna som saknas vid historikermötena.
En närbesläktad men likväl därifrån skild fråga gäller de motiv
som varit bestämmande för det särskilda händelseförlopp som man
en gång väljer att studera. Också där är en förutfattad mening
om vissa faktorers alltid dominerande inflytande olycklig. Den
118
Materialistisk och annan historieuppfattning
leder till en förtorkning av den historiska uppfattningen, en missledande förenkling av de handlande personernas psykologi. Det är
riktigt att denna förenkling tidtals gör det lättare för unga forskare att nå resultat, och det ligger ingenting ont i att man renodlar ett motivkomplex, lika litet som att man renodlar en sida
av utvecklingen; i båda fallen är det emellertid nödvändigt att
vara medveten om den ensidighet man avsiktligt gör sig skyldig
till. En annan fara genom den ensidiga synen på människors motiv är kanske mer överhängande, nämligen att källorna missbrukas, så att man dels förbigår vad som i dem talar emot det
ifrågavarande motivets inflytande, dels genom att gå till källorna
med ett färdigt schema icke blir tillräckligt lyhörd för vad de i
verkligheten ha att förmäla. Det är klart att en forskning som
icke vill se annat än ekonomiska orsaker till allt vad som skett
måste vara särskilt utsatt för en sådan dubbel fara. Det engelska
socialistparet Sidney och Beatrice Webb har emellertid icke förfallit därtill, åtminstone i teorien. Tvärtom säga de i sin bästa
bok Industrial Democracy, apropos forskning i modernt samhällsliv, att en forskare icke bör försöka gå till sitt material utan
hypoteser, emedan han i så fall icke kan få sina källor a tt tala,
men att han lika litet får gå till dem med en hypotes, därför att
han då omedvetet förvrider källorna till att visa vad han vill ha
fram av dem; lösningen måste bestå i att komma med så många
hypoteser· som möjligt och att låta källorna leda fram till den av
dem som bäst täcker verkligheten. Detta förefaller som en gyllene
regel också för historieforskningen.
I en mängd fall äro historikerna utan tvivel ur stånd att bestämma den »betydelse» som enligt objektiva grunder tillkommer
de olika krafterna i ett totalförlopp. Naturforskaren har därvid
i allmänhet ett ofantligt försteg framför samhällsforskaren, därför
att han kan bestämma en faktors roll genom experiment, d. v. s.
genom att isolera den. Samhällsforskaren i allmänhet och historikern kanske i synnerhet är avskuren från denna hjälp. Men det
finns dock vissa surrogat, och de måste begagnas så långt det på
något sätt är möjligt. Efter vad jag tror får man den bästa hjälpen i en komparativ metod, i jämförelser mellan historiska förlopp
som äro lika i grundläggande hänseenden men skilja sig från varandra med hänsyn till en bestämd faktor, vars verkan man vill
undersöka. Det förekommer icke sällan att man gör sådana jämförelser mellan förlopp under vitt skilda tider; men de fundamen- 119
9- 3779. S·venslc Tidskrift 1937.
Eli F. Heckscher
tala förändringar samhällslivet vanligen har undergått under
mellantiden försvåra dem i hög grad under dessa villkor. Däremot ställer det· sig annorlunda vid jämförelser mellan samtidiga
eller kort på varandra följande händelseförlopp. För att välja ett
exempel: man kan jämföra utvecklingen i Englands tretton nordamerikanska kolonier å ena sidan samt å andra sidan såväl Canada som dessa samma tretton kolonier efter att de gjort sig fria,
för att därigenom komma på spåren det inflytande som den
engelska kolonialpolitiken utövade på koloniernas utveckling,
respektive i vad mån de ena och de andra faktorerna – i den yttre
verkligheten, ej i de handlande personernas föreställningsvärld –
ha varit avgörande för det amerikanska frihetskriget. För vårt
lands del är en sådan jämförelse mellan Sverige och Finland ofta
mycket fruktbringande ända in till senaste tid, därför att så
många faktorer ha varit gemensamma. Ännu ett exempel: om man
vill se i vad mån det danska Stavnsbaandet genomgående har verkat återhållande på bondeklassens utveckling genom att binda en
större del av lantbefolkningen vid landsbygden, så kan man studera de danska städernas utveckling före och efter Stavnsbaandets
upphävande. O. s. v.
Man kan möjligen säga att den ekonomiska historien har särskilt
goda möjligheter till detta slags vetenskaplig orsaksforskning,
därför att det i dess fall åtminstone särdeles ofta gäller kvantitativa förändringar, som alltså äro direkt mätbara, för den· händelse
källmaterialet bereder tillfälle därtill; statistiken får m. a. o.
större betydelse på dess område än på flertalet av historiens övriga. Men första förutsättningen är och förblir, att man går till
källorna utan en förutfattad mening, utan ett facit som räkningen
på förhand är ålagd att verifiera. Den motsatta metoden hör till
agitation, icke till vetenskaplig forskning, och mot en sådan sinnesförfattning utgör statistiken intet ofelbart korrektiv, eftersom
det verkligen ofta är sant att man med statistik kan bevisa vad
som helst – om man har samvete till det. Det gäller att komma
bort ifrån denna mentalitet, i så mycket högre grad just därför
att de framträngande riktningarna, både den kommunistiska och
den nazistiska, använda alla medel för att utrota vad som ej böjer
sig för den absoluta ensidigheten, alla som vilja förstå sammanhangen såsom uttryck för en mångfacetterad mänsklighets livsyttringar.
120