Den bildade borgerligheten
Hur håller vi samtalet igång?

Precis som inom akademin finns det andra områden där sanningssökande och intellektuella processer lever sitt eget liv. Stefan Olsson ger exempel på två sådana intellektuella biotoper. Finns det fler och hur gör vi för att de ska bli fler?

För oss som är verksamma som forskare är det akademiska samtalet ett absolut nödvändigt instrument i sökandet efter kunskap. Samtalet kan ta sin form av ett seminarium, en pratstund vid kaffeautomaten eller en debatt i en internationell tidskrift. Oavsett hur det gestaltar sig kännetecknas det av att det sker med sanningssökandet som den stora drivkraften och kritiken som den vetenskapliga metoden. Typiskt för det akademiska samtalet är också att det aldrig tar slut. Ingen bestämmer när det ska börja, vad det ska talas om eller vilka som har rätt att delta. Det är en självgående process.

Ur samtalet kommer kunskap – bildning. Det ständigt pågående samtalet gör att den samlade kunskapsnivån upprätthålls. Gamla erfarenheter ihågkoms och prövas mot nya forskningsresultat. Alla som deltar i samtalet är vinnare på något vis, oavsett om det rör sig om äldre professorer eller unga doktorander.

Inom universitetet finns därför en mycket stor respekt för det akademiska samtalet, eftersom alla inser att om det dör ut skadas verksamheten något oerhört. Sanningssökandet skulle stanna av. Vi skulle behöva börja om från början. Alla gamla misstag skulle behöva göras om på nytt. Följaktligen ligger det i varje forskares självintresse att upprätthålla denna självgående process.

Givet att vi inte vill att bildning bara ska vara en angelägenhet för universiteten bör vi fråga oss vad vi kan göra för att samma samtalskultur ska kunna breda ut sig i hela samhället. Finns det sådana miljöer redan idag där ett kontinuerligt samtal pågår, liknande det som finns vid akademin, men som står fri från denna?

Jag skulle vilja lyfta fram två sådana arenor där ett oavbrutet samtal pågår som gör att kunskap förvaltas från generation till generation, och som kännetecknas av sanningssökande och förnuftskritik: domstolsväsendet och kyrkan. Båda dessa arenor lever naturligtvis i symbios med akademin, men det intressanta med dem är att de ändå är fristående. Det är inte de professionella forskarna som driver samtalet framåt.

I alla civilisationer finns det en tradition av lagtillämpning, och den juridiska diskussionen om rätt och fel, vilken typ av bevisning som ska krävas för att kunna fälla ett avgörande och vilken process som ska tillämpas, är förvånansvärt likartad genom historien. Gamla testamentets lagtexter som reglerar tvistemål mellan bönder är mycket lika motsvarande regler i de svenska medeltida landskapslagarna. Behovet av rättskipning inom samhället har gjort att det har skapats en yrkeskår av laglärda. Processrättsliga regler har satts upp och målet har varit att söka sanningen för att kunna skipa rätt.

Som icke-jurist men med akademisk skolning från ett annat ämne är det fascinerande att se med vilken trygghet jurister utövar sitt intellektuella hantverk. Som statsvetare är jag på samma vis som juristerna tränad i bevisprövning. Men juristerna har en helt egen uppsättning begrepp och metoder för att göra samma sak.

Kyrkan (i vid mening) rymmer också inom sig ett samtal som har pågått kontinuerligt sedan den första pingstdagen. Typiskt för kristendomen är att kunskapssökandet är mycket intensivt. Det går att söka sanningen om Gud genom samtal, och sanningssökandet har engagerat såväl akademiskt skolade som vanligt folk. Floden av kristen litteratur är och har alltid varit enorm.

Den givna referenspunkten i detta samtal är Bibeln, men vid sidan av denna är det påfallande hur närvarande historiens stora teologer är: Johannes Chrysostomos, Augustinus eller Martin Luther citeras flitigt som om de hade publicerat sina verk alldeles nyligen.

På samma sätt som inom juridiken finns här en särskild begreppsflora utvecklad för att kunna diskutera teologiska frågor. Att öppna en bok i teologi är som att komma in i en hantverkares verkstad. Det finns verktyg av alla möjliga slag som man aldrig har sett förut men som har sin funktion i sitt speciella sammanhang i sökandet efter sanningen om Gud.

Domstolsväsendet och kyrkan har utvecklats till att bli sina egna intellektuella biotoper. Precis som i en verklig biotop tycks det finnas ett naturens kretslopp som gör att processen aldrig stannar av. Den styrs inte av någon och den förändras inte av att vissa individer kommer till eller faller ifrån. Sanningssökandet och den kritiska diskussionen lever sitt eget liv.

Rimligtvis finns det fler liknande miljöer i samhället där det ses som en naturlig del att söka efter sanningen genom att tillsammans upprätthålla en kultur av bildning, och där processen inte styrs av någon utan är självgående.

Den politiskt intressanta frågan är därför var dessa miljöer finns och vad vi kan göra för att upprätthålla dem. I motsatsställning till den historia som jag har berättat här står som bekant det kulturradikala projektet som konsekvent hävdar att miljöer där det under sekler har förts ett eget samtal är instängda och intellektuellt hämmande. Samtalen påstås vara slutna, avskärmade från verkligheten eller livlösa. Miljöerna sägs vara tyngda av ”traditioner” och ”strukturer” som sätter hinder för det verkligt kreativa och förutsättningslösa samtalet. För det kulturradikala projektet blir den naturliga uppgiften att bryta ned dessa miljöer.

Men om vi vill arbeta för ett samhälle där medborgarna själva upprätthåller ett bildningsideal, utan anvisningar från staten och utan att delegera allt vad bildning heter till universiteten, bör vi snarare tänka i termer av bevarande än nedrivande. Det finns miljöer i vårt samhälle där människor på eget initiativ är involverade i långlivade och bildande samtal. Och ju fler sådana miljöer vi kan skapa i samhället, i våra familjer, föreningar, skolor och arbetsplatser, desto större chanser har vi att denna självgående bildningsprocess breder ut sig till hela samhället.


Stefan Olsson är doktor i statskunskap, verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI och aktuell med boken Handbok i konservatism (Atlantis Förlag).