Far och flyg!

Maria Rankka, Anders Ydstedt, Fredrik Johansson
Far och flyg! Hur resor förändrar världen
Timbro 2009

far_och_flyg_150x201När jag hade flugit med Ryanair ett par gånger insåg jag vad som gjorde att det kändes nytt men samtidigt självklart. Ryanair har nämligen förändrat sättet att flyga, genom att avskaffa det ceremoniella i flygandet. Man behöver inte vara på plats på flygplatsen timmar i förväg, man checkar in själv på nätet, placeringen i flygplanet är fri och inget ingår om man inte betalar för det. Ryanairs typiska flygresa är just vad korta resor har till huvudsyfte: transport. Att komma från A till B för ett billigt pris på kort tid är viktigare än ritualerna kring resan. Och om resan kostar en åttondel av vad den hade gjort med ett större flygbolag så gör det inte så mycket att de inte bjuder på kaffe under flighten.

Det underlättande av rörlighet som ny teknik, nya produktionsprocesser och innovation medför är en central poäng i boken Far och flyg! Hur resor förändrar världen. Timbro:s VD Maria Rankka, entreprenören Anders Ydstedt och Timbro-medarbetaren Fredrik Johansson har med boken velat skriva ett manifest för mobilitet, och bemöta många av argumenten mot resande och migration. I första kapitlet listas också fem punkter som är stommen i detta manifest:

1. Fri rörlighet i tid och rum är en förutsättning för frihet
2. Fri rörlighet är en förutsättning för demokrati
3. Fri rörlighet är en förutsättning för mångfald
4. Fri rörlighet är en förutsättning för äganderätt
5. Fri rörlighet är en förutsättning för marknadsekonomi

Förutom detaljen att det än så länge kan vara knepigt att röra sig i tiden bildar punkterna en sympatisk väv, där följderna av fri rörlighet egentligen kan sägas vara förutsättningar för rörligheten också, i någon mån.

Motståndet mot mobilitet kan ta flera former. En kan vara ett ideologiskt grundat värn om de välfärdssystem som byggts upp knutet till nationalstaten, där det är essentiellt att definiera vilka som är insiders respektive outsiders. Kollektiviserade sociala förmåner, arbetsmarknadsregleringar och migrationspolitiken i Europa är alla exempel på detta. Rädsla för ”brain drain” kan vara en annan form – att utvecklingsländers skarpaste hjärnor lämnar sina födelseländer för bättre betalda jobb och bättre möjligheter i rika länder. Men precis som författarna påpekar, och som även t.ex. The Economist har framhållit, så gagnas även hemländerna av emigration.

På sistone har det dock blivit mer populärt att motivera ambitioner att begränsa människors rörlighet med att den har en negativ miljöpåverkan. Och visst, allt människor gör har en negativ miljöpåverkan, om idealtillståndet är en värld utan människor. Tyvärr lägger författarna i sitt bemötande av de mobilitetsfientliga argumenten för mycket tyngd vid biltrafiken, turistindustrin och akademiker- och politikerelitism, och för lite vid att försvara det kommersiella flygandet. Är det troligt att det är Ryanair som ska lastas för klimatproblemen? Kanske inte. Men vill man bemöta de som vill begränsa människors resande så görs det bäst genom att hålla på polluter pays principle. Resande bör inte begränsas, men i den mån det leder till (negativa) externaliteter, kan beskattning vara att överväga.

Dock ska ett sådant tilltag självklart vägas mot förlusten i livskvalitet för alla de som inte får möjlighet att resa – och som tills nyligen inte har haft det, på grund av stängda gränser eller brist på marknad för resetjänster. Resor behövs för att arbeten ska kunna utföras, för att turistnäringar ska kunna vara lönsamma, för att idéer och tekniker ska kunna spridas. Ett antal historiska exempel, anekdoter och signifikanta statistiska uppgifter lyfts fram i boken, som genomgående andas teknik- och framtidsoptimism. I det avslutande kapitlet skriver författarna under på UNDP:s vision om ökad mobilitet, som handlar om förenklingar för den som vill arbeta utomlands, säkrande av migranters grundläggande rättigheter, minskade transaktionskostnader kring byråkrati och liknande, ökad kunskap om mobilitetens värden, avskaffande av restriktioner för rölighet inom länder samt att migration och rörlighet ska integreras i strategier för fattigdomsbekämpning.

Allt detta låter förstås finfint. Dock duckar författarna tyvärr väl mycket för en av de viktigaste aspekterna av mobilitetsfrågan, nämligen hur den nationella migrationspolitiken ska lösas. Som liberal kan man ha en grundläggande positiv syn på immigration, och vilja att den ska vara mindre reglerad. Men i den mån immigrationen domineras av flyktingar, särskilt från områden där krig eller etnisk förföljelse hotar, så kommer den obönhörligen att innebära en kostnad på kort sikt. Författarna gör ett reduktionsslut i denna fråga och skriver bara: ”Att människor bokförs på utgiftskontot snarare än på intäktskontot vittnar om bristande förståelse för vad som skapar rikedom och välstånd.”

Jag håller med dem i att immigration bör ses som i grunden positivt och i längden något välståndsskapande, men den politiska utmaningen i Sverige gällande migration ligger inte i första hand i att mota miljöpartistiskt bilmotstånd eller Nimby-tendenser gällande lokala flygplatser i grind. Nej, det handlar om att invandringen inte ska ses som ”sju svåra år”, som Per Gudmundson nyligen skrev i SvD(27/11). Hur förkortas mediantiden från att en till Sverige invandrad får uppehållstillstånd till att denne har ett arbete (den är idag sju år)?

Den frågan är lite av en annan diskussion, kan man invända. Det är förvisso sant att Far och flyg! inte syftar till att utreda integrationspolitiska problem. Att boken utelämnar den diskussionen kan ses som en lapsus, men å andra sidan utgör boken ett återknytande till det grundläggande budskapet: rörlighet ger en frihetskänsla. Om vi själva uppskattar denna känsla, så bör vi kunna unna andra att känna samma känsla. För det behövs mer frihet i mobiliteten, inte mindre. Att det är trångt för benen i Ryanair-stolen glömmer man dessutom ganska snabbt när planet kommer upp över molntäcket och gränslösheten breder ut sig.

krassenPatrick Krassén är statsvetare och juridikstuderande vid Stockholms universitet. Han är redaktör för tidskriften Liberal Debatt och har tidigare varit ledarskribent på bland annat Svenska Dagbladet.