Dags att källsortera Sverigebilden

Vad säger Sverigebilden om Sverige? Stämmer den överens med verkligheten eller skildrar den ett Efterkrigssverige som vi lyckligtvis har rört oss en bra bit ifrån? Och hur långt är det möjligt för verklighetens Sverige att förändras utan att bilden av Sverige gör det? Detta är några av de frågor Maria Eriksson ställer sig efter ett seminarium om Sverigebilden på Engelsbergs herrgård.

”Vi kan inte slå oss för bröstet och säga, ’titta vad vi är bra, titta vad vi har åstadkommit när det gäller sophantering’, för klyftan blir så stor.” Den svenske ambassadörens i Grekland attityd är talande, vi ska inte slå oss för bröstet, men inte för att vi inte är bra, utan för att vi svenskar är så väldigt mycket bättre än grekerna att det ändå inte är någon idé. Vi spelar i olika sophanteringsligor skulle man kunna säga.

Sannolikt har ambassadören rätt, Sverige är bra på sopor. “[W]e almost learn to recycle before we can walk.” som Sweden.se – “The official gateway to Sweden” – förklarar för den som vill veta mer om Sverige.

Greker som jag träffar på under en studieresa i Aten har också positiva omdömen om Sverige; Abba, IKEA, Olof Palme.

Olof Palme? Sverigebilden tycks ofta hopplöst fast i ett Efterkrigssverige som vi tack och lov har rört oss ganska långt ifrån. Det blev tydligt när ett antal svenska och utländska debattörer diskuterade Sveriegebilden vid ett seminarium i veckan på ett Engelsbergs herrgård som levde väl upp till sterotypen med snö och röda stugor.

”We still dream Swedish dreams ”, försäkrar Polly Toynbee, politisk commentator i The Guardian. Idag är det lätt att vara Sverigevän, ekonomin går som tåget, även om tågen inte gör det, och tigerekonomi är ett begrepp som nämns flera gånger under tvådagarsseminariet. Men vems förtjänst är det, är det tack vare, eller trots, välfärdsstaten, folkhemmet, Socialdemokraterna?

Eftersom den moderna Sverigebilden är oupplösligt förknippad med socialdemokrati kommer det alltid att vara socialdemokraternas förtjänst när det går bra för Sverige. Och när det går dåligt? Då finns det alltid något annat vi är bra på: sopsortering, bistånd, pappaledighet.

Den svenska modellen är ett mångtydigt begrepp; Stig-Björn Ljunggren hittar minst fyra definitioner – Saltsjöbadsandan, tredje vägens politik, välfärdsstaten och folkhemmet – men den allmänna debatten är inte ett statsvetenskapligt seminarium. Där tenderar definitionerna att blandas ihop. Är det bra är det den svenska modellen.

På samma sätt är det svårt att välja ut en Sverigebild och inte få en massa annat på köpet. Begrepp och kännetecken går i varandra. Folkhemmet får en rent fysisk manifestation i IKEA – hade TV-tittarna förlåtit kapitalisten Kamprad hans 100 miljarder på ett konto i Liechtenstein om han blivit rik på något annat än att sälja bokhyllan Billy? – röda stugor och ljusa träslag. I Sverige är det björk överallt, säger Tomas Steinfeld, kulturredaktör för Süddeutsche Zeitung.

Den svenska naturen med dess älvar och skogar blir berättelsen om svenskt välstånd – pappersmassa, malm och vattenkraft – eller en utgångspunkt för att tala om förnyelsebar energi och vikten av källsortering.

Och neutraliteten, förvisso ett militärt koncept, bär omisskännliga likheter med Sveriges ekonomiska neutralitet, den tredje vägens politik, viljan att hitta en egen linje, mellan öst och väst, mellan socialism och kapitalism, oviljan att erkänna konflikten mellan ont och gott. Redan för 200 år sedan ställde sig Sverige utanför världshistorien, hävdar Svante Nordin, professor i idéhistoria, och berättar om Pär Edvin Sköld, Sveriges försvarsminister under andra världskriget, vars hållning var att det var dåligt oavsett vem som vann eller förlorade andra världskriget. ”Då började Sverige se sig själv som en moralisk stormakt.”

Sedan dess har myten om den svenska neutraliteten spräckts och Sverige gått med i EU, men idén om Sverige som en moralisk supermakt är seglivad. Även om det moraliska uppdraget har skriftat fokus från tredje världen till klimatpolitiken. ”But that is not the way we do it in Sweden”, var attityden när han reste runt i USA på 1960-talet för Svenska Institutets räkning, berättade en lätt generad Anders Hellner, seniorrådgivare vid Utrikespolitiska institutet, och tillade att det var en annan generation. Anna Jardfelt, direktör för samma institut, ser onekligen ut att tillhöra en yngre generation, men gav i stort sett uttryck för samma utgångspunkt, när hon önskade att Sverige tydligare skulle vara en stark röst i internationella sammanhang, för klimatet och jämställdhet.

Bilden av Sverige och vad Sverige bör vara är seglivad, och gammal.

Historieprofessor Dick Harrison spårar idén om Sverige som partikulärt till åtminstone 1400-talet.

Olle Wästberg, tidigare generaldirektör för Svenska institutet, hittar Sverigebildens historia i 1930-talet: välfärdsstaten, Sverigeutställningen, Saltsjöbadsandan.

Neil Kent, professor i europeisk historia, anar ett ursprung till idén om ”vaggan till graven” i Hälsingländska spetälskekolonier där människor ända in på 1950-talet levde, från vaggan till graven.

Det är historia, men också ett levande arv, välfärdsstaten från vaggan till graven.

”Sverige blir en mental, snarare än en fysisk plats”, menar Wästberg, ”bilderna kan vara starkare än verkligheten.” Frågan är då om verklighetens Sverige kan förändras utan att bilden av Sverige gör det?

Om den mentala bilden av Sverige är ett sammanhållet folkhem byggt i blont trä där skillnader alltid är en svaghet, aldrig en styrka, kommer då inte också folkhemmets politik och värderingar ständigt vara närvarande?

Välfärdsstaten har haft en homogeniserande effekt, menar debattören Thomas Gür och illustrerar med hur folkhemmet tog emot invandrare i den svenska enhetsskolan med hemspråksundervisning för alla och nationella riksförbund. Visst, det har hänt en hel del sedan dess, inte minst i skolan. Men Sverigebilden tycks fortfarande leva kvar i 1900-talet.

Nu växer en ny bild av Sverige fram i omvärlden skrev fyra representanter för regeringen igår (DN Debatt). Det är en förhoppning, men går det verkligen att skapa en ny bild när den gamla lever kvar så starkt? Och kommer inte en Sverigebild alltid att vara homogeniserande? Hur kan man ha en bild av ett land som ska utgöra en mångfald eller en mångkultur? Hur kommer det sig för övrigt att mångkultur bara är ett begrepp som används när vi pratar om invandring, som om infödda svenskar alla vore stöpta i samma form?

Sverigebilden har passerat bäst-före-datum, men jag förespråkar ingen flaggbränning. Däremot en en försiktig källsortering. En del kanske kan återvinnas. That’s the way we do it in Sweden.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.