USA-valet, på plats: Ett tekalas som ger baksmälla

Efter ett nyligen genomfört kongressval i USA är analytikerna på de amerikanska nyhetskanalerna i full gång med att försöka förutspå den politiska framtiden. Presidentvalet 2012 lär bli tidernas match – men vem blir den republikanska kandidaten? Kommer Tea Party-rörelsen fortsätta spela stor roll i amerikansk politik? Det frågar sig Staffan Heimerson.

NEW YORK. En luttrad svensk-amerikansk industriledare slök den sista skeden crême caramel på handelskammarens tisdagslunch på Club 21. Medan fortfarande sju timmar återstod tills vallokalerna skulle stänga summerade han valdagens lärdomar.

Nej, han sa inte att republikanerna skulle vinna en storseger i representanthuset (det var givet) eller att senaten skulle bli ett jämnt lopp, heller inte att president Obama var nerskjuten och att republikanerna, två år efter sitt fiasko i presidentvalet 2008, var på banan igen.

Svensk-amerikanen var en mild cyniker och på min fråga vad man ska dra för lärdomar sade han mera muntert än uppgivet:
”This is a country with threemonths-horizon and a people with no memory.”

Slutsats: dra inga slutsatser.

Det vet alla. Ändå gick de tre politiska kvalitetskanalerna – det högervridna Fox News, det vänstervinklande MSNBC och CNN, som framhärdar i gammaldags neutral journalistik – på högvarv med analyser och förutsägelser. Deras experter, pundits, var tre dagar senare fortfarande entusiastiska, fast grå i hyn och med ringar under ögonen efter att utan avbrott för sömn ha pratat oavbrutet i sjuttiotvå timmar.

Ingen var så korkad som den svenska dagstidning som skrev: ”För Obama gäller det att vinna eller att försvinna.”

Vinna, vad? Obama fanns inte ens med i valet, hur skulle han då kunna vinna. Och försvinna? Knappast. Även om republikanerna erövrade varje plats i representanthuset och de som stod på spel i senaten skulle demokraten Obama vara president i två år till.

Naturligtvis spelade Obama och hans politik roll i demokraternas väldiga valnederlag. Förenklat: för högern framstod Obama som en commie, för vänstern hade han i sin pragmatism ”sålt ut sina ideal”.

Tolkningarna är svåra att få att gå ihop. Men efter att i några veckor på plats ha pratat politik och samhällsklimat med många amerikaner tror jag mig ha funnit Obamas avgörande ”fel”: He is too smart, too cool. Hans briljans och elegans sticker i ögonen. ”Han är inte en av oss. Han är en elitist. Låt sådana glassa på Harvard och Stanford – men håll dem utanför våra dagliga liv.”

Mot Obama hålls också att han har varit alltför aktiv. Han och den tidigare demokratiska majoriteten i kongressen har drivit genom sensationellt många lagar och program (inte bara sjukförsäkringsreformen utan också räddningsaktionen för den amerikanska bilindustrin, vilken lyckades, de nya skyddsmekanismerna för allmänheten gentemot finansvärlden och de ekonomiska stimulanspaketen). Det låter duktigt, men en majoritet av amerikanerna håller händerna för ansiktet och säger: Stoppa honom! Se vad han gör! Det blir som Europa – socialism, en nanny-state. Efter att ha valt honom kände de alla redan efter något år: Det är något annat vi vill ha – small government.

Obama straffades hårt den 2 november. Och, frågar vi oss, han är alltså körd i presidentvalet 2012?

Naturligtvis inte. Grundregel: sittande president blir omvald. Undantag i modern tid är bara Gerald Ford, Jimmy Carter och Bush d ä. De hade alla oturen att deras land gick in i ekonomisk nergång året före valet; ska det vara recession är det bättre att ta smällen i presidentperiodens första halva.

En annan viktig regel: gissa inte två år före presidentvalet vem det andra partiet nominerar som kandidat. Ofta har vi inte ens hört namnet på den som ska bli stjärnan. 1990 hade de flesta inte en susning om att Bill Clinton existerade som en – suspekt – sydstatsguvernör. Han nämndes inte på listan av utmanare till George Bush d ä.

1978 hade vi visserligen hört namnet Ronald Reagan men avfärdade honom som ”en B-skådis” och typisk för hur tokigt det kunde gå till i Amerika där ”en sån” kunde låtsas vara politiker. Och tänk tillbaka på 2006. Bara ett litet antal Amerika-intresserade political junkies i Sverige hade minnesbilden av en stilig, svart orator med konstigt namn på demokraternas konvent 2004. En dag sade vi oss om den unge Chicago-politikern Barack Obama att han kanske skulle kunna bli något, men ingen föreställde sig att han nästan genast därefter skulle segra i tidernas hårdaste serie primärval.

Så svårt är det – så hold your horses.

Icke. Nu satt jag alltså några dagar framför pratkanalernas pundits och deras spekulationer kring namn på dem som 2012 kanske tävlar om posten som Amerikas president. Det blir tidernas match.

För demokraterna Obama. All erfarenhet av amerikanska val – och jag har som reporter täckt de flesta sedan 1972 (Nixon-McGovern) – är att om en sittande president, som nu Obama, får laglig rätt att ställa upp till omval gör han det.

Obama kan ställa upp med ett ”hemligt” vapen: Han befriar Hillary Clinton från posten som utrikesminister (vilken hon skött skickligt och energiskt och kanske kröner med att bli fadder till ett självständigt Palestina). Men posten är slitsam. Hon blir i stället Obamas partner på den mindre slitsamma posten som vice president – och som sådan en röstmagnet när Joe Biden villigt stiger åt sidan). Dock kan Obama-Clinton inte köra med ”hope” och ”change” som slogans; de måste finna något med substans.

Men för republikanerna – vem?

Stämningarna i väljarkåren belyses av republikanernas storslam i mellanårsvalet. Segern var resultatet av att amerikanerna var arga på presidenten och hade ett ogenerat sätt att i vallokalerna visa det. Men detta ger ingen garanti för att stämningarna är de samma före presidentvalet om två år.

Den enklaste frågan att ställa och den svåraste att besvara är om Tea Party-rörelsen och dess översteprästinna Sarah Palin kommer att fortsätta vara dominerande krafter inom republikanska partiet. Mitt svar är ja, ty The Tea Party är skamlöst populistiskt, okunnigt i sakfrågor. Men det är en genuin folkrörelse, ostyrig och ointellektuell, som tilltalar mången amerikans hjärta med sina enough is enough och en högröstad önskan om nedmontering av big government; fråga bara inte hur. Det är Tea Party-folk mer än andra som ringer i varningsklockorna för farorna med Amerikas väldiga och accelererande statsskuld.

Denna typ av folkresningar är lika amerikanska som äppelpaj och uppstår då och då inom båda partierna och rubbar partiledningarnas cirklar. Republikanerna, The Grand Old Party, har ett toppskikt och en medlemskader som hellre låter sig förknippas med en country club med goda manér än med den stojiga Tea Party-rörelsen. Dock ska understrykas att tepartyt visar anständighet i moraliska frågor; det kan inte förknippas med rasism eller homofobi. Det har ingen dold agenda. Det är inte styrt av dunkla krafter.

Mitt svar på frågan skulle också kunna lyda nej. Tvärtemot vanföreställningen om dess exempellösa framgångar gjorde The Tea Party mindre väl ifrån sig i mellanårsvalet. Tre av de kandidater som backats upp av Sarah Palin och i nomineringsprocessen slagit kandidater ur det traditionella republikanska gardet besegrades i valet av demokrater. Palin & Co sabbade därigenom i praktiken tre ganska säkra republikanska segrar och förhindrade att republikanerna tog majoriteten också i senaten. Detta kan i tangentens förlängning innebära en kollision mellan partiet, GOP, och The Tea Party. De är ju så totalt olika.

Kärnfrågan: Kommer partietablissemanget att tolerera The Tea Party eller se dem som oönskade rebeller?

Det republikanska partiet är – trots triumferna – ledarlöst och i tumult (sliten ordlek: the party is over). The Tea Party kommer, tror jag, att fortsätta att spela en stor roll. Få finner tanken bisarr, att Sarah Palin kan bli partiets presidentkandidat.

Här är det dock dags att upprepa regeln: två år före presidentvalet ska man inte gissa vem som nomineras till kandidat; ofta har vi ju inte ens hört namnet på den det blir.

Jo, Mitt Romney förstås, med i spelet redan 2008, intelligent och handlingskraftig men alltför stajlad i framtoningen. Därtill belastad av att som guvernör i Massachussets ha genomfört en sjukförsäkringsreform mera omfattande än Obamas.

I fältet finns också rimligtvis den färgstarke, slagfärdige pastor Mike Huckabee, också kandidat för två år sedan, och den mest traditionelle GOP-mannen, Minnesotaguvernören Tim Pawlenty, som många tippade som McCains vice presidentkandidat. Den arrogante, intellektuelle bjässen Newt Gingrich kan aspirera liksom Indiana-guvernören Mitch Daniels och kanske den markant konservativa kongresskvinnan Michelle Bachmann, samt senatorn Jim DeMint från South Carolina.

Redan många namn och fler kommer. Nyss skrev Financial Times att ”fältet ser svagt ut”, men sådant har sagts förr. Det går inte att med axelryckningar eller förlöjliganden avfärda virvelvinden och högernihilisten Palin. Hon testar marken, hon mäter temperaturen i partiet och finner hon att förutsättningarna är goda – etablissemanget finns inte längre – kan hon bli en mera oomstridd eller tydlig kandidat än de andra. Redan nu har hon lätt att samla pengar till sin kampanj och mycket tyder på att hon finns i the caucus i Iowa i januari 2012, i första ronden i presidentvalet.

Det är lätt att göra sig löjlig över Palin och hennes blamanta okunnighet i sakfrågor och hennes besynnerliga hantering av ord. Men obestridligen har hon karisma – jag har bevittnat den på plats -när hon med sitt stora vita leende, sin korta svarta kjol, röda blazer och moderiktiga glasögon stormar upp på ett podium för att stödja en av sina ”Grizzly Mama”-kandidater. Hennes röst är pipig men hennes angrepp på rivaler och fiender är franka och fräcka. Hon säger kvickheter. Hon inspirerar.

Det är inte alltid en nackdel att tona fram som född igår. Se på vad som hände Barack Obama.

Staffan Heimerson är världsreporter.