Print Friendly

700 års kamp om karelen

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

700 ÅRS KAMP
OM KARELEN
Avfil. lic. BIRGER SWEDENBORG, Stockholm
DE SENASTE åren ha på ett sätt som aldrig förr skjutit fram
Karelen ej blott i Finlands utan i hela Nordens och i någon mån även
det övriga Europas blickpunkt. Härvid har det varit iögonenfallande,
hur litet den historiska litteraturen behandlat karelarnas land som
en helhet. För att i någon mån fylla denna lucka har en ung finsk
historiker, fil. mag. Torsten G. Aminoff, nyligen utgivit en bok, »M e ll a n s v ä r d e t o c h k r o k s a b e l n», som vill skildra den 700-åriga
kampen om karelarnas land. Aminoff framhåller i förordet, att han
är väl medveten om de brister, som vidlåda hans arbetsresultat; kriget
har i åtskilliga fall gjort det omöjligt att ens i fråga om det tryckta
materialet gå till primärkällorna. Det oaktat erbjuder hans bok ur
historisk synpunkt stort intresse.
Aminoff börjar med en skildring av hur skandinaverna grundade
östslavernas rike. Den är väsentligen byggd på den ryska Nestorskrönikan. Vid mitten av 800-talet bebodde de finska stammarna ett
område, som sträckte sig från östersjökusten till öster om Volga.-
kröken. De omgåvos av allehanda folk, i väster av liver, kurer, ester,
voter, vesper, kring stora Volgakröken av de turkiska Volgabolgarerna, på ömse sidor om nedre Don av de turkiska kazarerna. Inom
den halvcirkel, som anges av dessa folk, bodde de slaviska stammar,
som senare sammanslötas till storryssar, vitryssar, och ukrainare. På
grund av sin handelspolitiska betydelse och sina resurser blev denna
brokiga och löst organiserade värld föremål för utomståendes intresse.
862 blevo varjagerna från andra sidan havet, som utkrävde skatt av
de nordvästryska områdena söder om Ladoga, fördrivna, och kaos uppstod. Bud sändes efter ruserna, vars furste Rurik i N ovgorod grundade ett välde, inom vilket de finska tjuderna jämte varjagerna in~
togo en förmånsställning. Två av Ruriks män, Askold och Dir, drogo
nedför Dnjepr och grundade i Kiev ett välde, som skulle visa sig
ödesdigert för Ruriks finsk-slavtska stat i norr. Rurik dog 879, och
882 erövrade hans frände Oleg Kiev, som blev »de ryska städernas
moder». Genom huvudstadens förflyttning till Kiev förändrades det
varjagiska rikets karaktär; dess tyngdpunkt hade förlagts i de sla•
viska stammarnas kulturella och geopolitiska centrum, och de finska
stammarna blevo en avlägsen minoritet i rikets periferi. Jaroslav,
som var gift med Olov Skötkonungs dotter Ingegerd, avslutade trots
sina västeuropeiska förbindelser den varjagiska perioden i Rysslands
historia. I och med att Kiev blev huvudstad omintetgjordes chansen
153
. ..1
•_H_~———–‘—-‘——‘—-·.:.:_’-•,_,_;_’0’_·-~-=-·–~’-‘-‘——- .. ··.· _·____ -~_–,~=–:~~~~….:.·~-Y’______,,
Birger Swedenborg
att den Rurikska staten utvecklade sig till en finsk stat med skandinaviskt inslag. Den slaviska kil, som riktats mot Ladogastranden,
trängde nu fram längs Volchovdalen, och östersjöfinnarna höllo på
att skiljas från volgafinnarna. Frågan blev, om den slaviska kilen
skulle nå ännu längre till Finska viken och dela även de östersjöfinska
folken i en nordlig och en syc;llig grupp.
Inga historiska källor berätta varifrån karelarna kommo samt hur
och när de koloniserade det land, som blev deras. Arkeologernas forskningsresultat ge emellertid en viss vägledning. Aminoff ansluter sig
till professor Jalmari Jaakkolas i »Finska folkets historia» hävdade
uppfattning, att karelarna invandrat från väster. Vid Ladoga uppstod
en ny bygd, som småningom avsnörde sig från den avlägsna moderbygden och om några århundraden framstod som en fullt självständig
finsk kulturprovins. Denna stambygd blev härden för en kulturexpansion, som lät karelarna utsträcka sin intressesfär från Ladoga till Ishavet, från Finnmarken till Dvina. Trakterna vid och söder om Neva
koloniserades av ingrerna, en gren av den karelska stammen. Samtidigt med denna karelarnas expansion hade ryska rikets tyngdpunkt
förskjutits mot norr. Novgorod blev på grund av sitt läge den ryska
stat, som först kom i beröring med karelarna. 1143 omnämnas karelarna första gången i en rysk krönikenotis. 1187 omtalar Erikskrö-
nikan, att karelarna bränt Sigtuna; av svenskarna uppfattades de som
ryssarnas bundsförvanter. Men detta förändrades i början av 1200-
talet. 1227 omtalar en rysk krönika, att furst J aroslav låtit döpa en
mängd karelare. Detta tyder på att Jaroslav sökt utsträcka sitt inflytande över det närbelägna finska området som en motvikt mot västerlänningarnas nyförvärvade provinser vid Östersjön. Kampen om Karelen, den enda barriär, som skilde Novgorod från den nordiska kulturkretsen och Östersjön, inträdde i ett akut skede.
Ar 1240, då mongolernas erövring av Ryssland förändrat det politiska läget i Östeuropa, inleddes en mer än 100-årig kamp, som skulle
avgöra Karelens och därmed östra östersjöbäckenets ställning för hela
Medeltiden och indirekt ända fram till våra dagar. Begagnande sig
av ryssarnas svaghet och beroende av mongolerna inleddes en västerländsk-katolsk offensiv längs hela den östslavisk-ortodoxa västgränsen. 15 juli detta år vann emellertid storfurst Alexander av Novgorod
vid Neva en seger över den av svenskar, norrmän och finnar sammansatta korsfararhären. Detta ryktbara slag, som förskaffade Alexander tillnamnet Nevski, är den första till sitt datum säkert kända märkligare tilldragelsen i Finlands historia. Bakom det svenska företaget
stod biskop Tomas i Abo. Trots nederlaget upphörde icke västerlandets expansion, som vars beskyddare påven nu alltmera framträder.
1249 företog Birger J arl det s. k. andra korståget till Tavastland. Sö-
der om Finska viken fördes kampen av den tyska ordensstaten. Kampens första skede, som varade till1270, slutade med att karelarna norr
om Neva fingo en internationellt fördragsfäst oavhängig ställning,
medan Ingermanland förblev under Novgorods inflytande. Under
kampens senare skede framträdde den svenska konungamakten som
en direkt intresserad faktor. 1293 företog riksmarsken Tyrgils Knuts- 154
———~ .-~——
700 års kamp om Karelen
son det tredje finska korståget och grundlade Viborg. Aret därpå erövrades Kexholm, varigenom svenskarna fingo fast fot vid Ladoga,
för att dock redan året därpå förloras. Tyrgils Knutssons stort anlagda östpolitik att sätta sig fast vid Neva och därmed avskära Novgorad från Östersjön ledde 1300 till att Landskrona anlades inom det
nuvarande Petersburgs område, men redan året därpå förstördes det,
varmed Tyrgils Knutssons insats i Finlands östpolitik var avslutad.
Konflikten inom Folkungaätten mellan konung Birger och hans brö-
der omöjliggjorde östexpansionens fortsättande. Då Magnus Eriksson
1319 valdes till Sveriges och Norges konung, öppnade sig nya möjligheter att förena de finska stammarna inom ett rike. Men det lyckades
icke att förena förmyndarregeringens olikartade element kring en
konsekvent östpolitik. Då talrika yttre omständigheter samtidigt försvagade Novgorods ställning, inleddes förhandlingar, som resulterade
i Nöteborgsfreden 12 augusti 1323, varigenom Karelens första delning
stadfästes. Detta fördrag är en milstolpe i Karelens historia. Den
gräns, som vanns, var visserligen strategiskt oförmånlig såtillvida
som den klöv Karelska näset på längden, men den lämnade dock Finska vikens nordkust i finska händer och gjorde försvarsproblemet
möjligt att lösa. En del av den västliga karelska stammen hade fått
fotfäste inom västerlandets kulturkrets, medan största delen förblev
under Novgorods herravälde. Efter Nöteborgsfreden nämnas karelarna aldrig såsom deltagare i novgorodernas krigsföretag. På ingendera sidan betraktade man emellertid Nöteborgsgränsen såsom slutgiltig. Då Magnus Eriksson konsoliderat sin ställning i Norden, vände
han sig åter österut. Men hans korståg 1348 och 1350 blevo resultatlösa
År 1350 avslutades den 110 år långa kampen mellan västerlandet och
orienten om karelarnas land för mer än 200 år. Nöteborgsfreden 1323
stod fast.
Efter Magnus Erikssons dagar förblevo de politiska gränserna
kring Finska viken oförändrade två århundraden framåt. Under denna
tid förekommo dock gränsstrider och härjningar, stundom avbrutna
av verkliga krigsperioder. Det militärpolitiska läget vid N ordens östgräns förändrades samtidigt i och med att Novgorod 1479 införlivades
med storfurstendömet Moskva. Sverige-Finland, Norge och Ordensstaten stodo inför en långt farligare fiende än förut. Det första ryska
angreppet, den s. k. Viborgska smällen 1495, misslyckades emellertid.
Fredsfördragets gränslinje försköts under denna tid, i den mån den
löpte genom obebodda trakter, genom en långsamt fortskridande kolonisationsverksamhet. På ömse sidor spelade härvid kyrkan en betydelsefull roll. Den politiska gränsen blev en kyrklig, och denna schism
spelade säkert en lika stor roll som den statliga uppdelningen, då den
karelska stammens två grenar småningom fjärmades från varandra.
Aminoff anser det på grund av källornas torftighet svårt att avgöra,
hur långt öster om 1323 års gräns den karelska bosättningen sträckte
sig, men han anser det troligt, att den karelska fronten på Aunusnäset
vid denna tid bör ha varit obruten.
Vid mitten av 1550-talet tog tsar Ivan IV (»den förskräcklige») initiativet till de gränsförskjutningar, som skulle fortgå öster om Östersjön
155
, ._.~,
. ..1″ ””.0:• ,–• ~r” ·:’.;'”•;
..””-*1 .,. ~ -”P~’ ‘l -~· ~ •”
– – – – – – – – –~ —·——–~– —- – – – – – –
Birger Swedenborg
under mer än 250 år. Ordensstaten söder om Östersjön var då betänkligt försvagad, medan Sverige-Finland genom Gustav Vasas nationella konungadöme framstod starkare än under unionstiden. Ivans
angrepp på Baltikum framstod som ett hot mot både Sverige-Finland
och Polen-Lithauen. Det var i detta läge, som Erik XIV tog Estland
i sitt beskydd år 1561. J ohan III:s tronbestigning 1569 förändrade
jämviktsläget i Baltikum; ha’ns gamla förbindelse med Polen syntes
skapa förutsättningar för ett samarbete med detta land mot Ryssland.
Så utbröt 1570 det nordiska 25-årskriget och Sverige-Finlands östproblem upprullades på nytt. Johans skarpblick insåg problemets betydelse; i ett brev 1578 diskuterade han de krav, som skulle ställas, om
Ivan avled. Sverige borde då få en landremsa från Solovetsk till
Ingermanland eller åtminstone området mellan dåvarande gränsen
och Neva samtidigt som de lokala makthavarna i gränstrakterna
skulle förmås ge sig under Sverige. Om Ivan levde, borde man eftersträva de ryska erövringarna i Livland samt Nöteborg och Kexholm.
Det var Karl IX:s och Gustav Adolfs östpolitik, som redan här skymtade. Men trots tidvis samverkan med Polen blev resultatet av kriget,
under vilket Pontus de la Gardie vann sina stora segrar, blygsamt.
Freden i Täyssinä 1595 medförde som enda vinst Narva, varjämte ryssarna i princip erkände den gränsdragning upp mot Ishavskusten,
som skapats av den faktiska bosättningen. Johan III:s östpolitik hade
lidit skeppsbrott. Chansen att inom Sverige-Finlands gränser förena
hela Karelen, som ett ögonblick tyckts nära, hade omintetgjorts genom
rikets inre svaghet, outvecklade krigsmakt och finansiella svårigheter.
Täyssinäfreden blev endast ett stillestånd. »De falska dimitriernas»
period i Ryssland, varunder svenskar, polacker och ryska pretendenter
kämpade om makten, skapade oanade möjligheter för en framgångsrik östpolitik. Höjdpunkten blev för· Sverige-Finland Viborgsfördraget 1609, vari det fick löfte om Kexholms län mot att hjälpa tsar VasiliSjuski. Jakob de la Gardies triumf, intåget i Moskva 1610, där han
mottogs av tsaren, blev dock kortvarig; katastrofen mot polackerna
vid Klusjino avslutade ett skede i Karl IX:s östpolitik. Tsar Vasilis
fall berövade Viborgsfördraget dess giltighet. Det polska inflytandet
i Ryssland växte. De la Gardie tvangs av förhållandena in på Karls
gamla linje att skaffa Sverige-Finland säkra panter för att trygga en
förmånlig framtida uppgörelse. 1611 intogos Kexholm och Novgorod,
och det ryska lantvärnet valde Gustav Adolf till Rysslands tsar. Då
Gustav Adolf 1611 blev konung, stod han inför valet att föra dynastipolitik, d. v. s. förvärva den ryska tronen för sin yngre bror Karl Filip,
eller rikspolitik, d. v. s. skaffa Sverige den tryggade gräns, alla hans
företrädare mer eller mindre konsekvent eftersträvat. Han valde rikslinjen. Gustav Adolfs stora östprogram framlägges i instruktionerna
för de sändebud, som våren 1613 skulle följa hertig Karl Filip till Viborg. Då hade situationen i Ryssland stabiliserats i och med Michail
Romanovsval till tsar. Gustav Adolfs minimikrav voro en gränszon
omfattande Ishavskusten till Archangelsk, hela östkarelen, Ingermanland, området söder om Ladoga med städerna Ladoga och Tichvin
samt området öster om Peipus med Gdov och Pskov. Ryssland skulle
156
——————,-~—–
700 års kamp om Karelen
trängas tillbaka till det slättland, varifrån det utbrett sig, och Nordens gräns föras fram över de stora sjönäs, som avgränsade Nordenropa mot det östliga slättlandet. Fastän Gustav Adolf knappast var
medveten om det, omspände gränsen även det område, som beboddes
av de utanför rikets tidigare gräns bosatta östersjöfinska stammarna
och folken. Hade programmet förverkligats, hade det förändrat N ordens och särskilt de finska folkens senare historia. Men det skulle endast förverkligas till hälften. Orsakerna härtill voro flera. Undersåtarnas ekonomiska bördor, truppernas av bristfällig försörjning
framkallade trötthet och ovillighet samt svårigheten att föra krig i
sedan årtionden förhärjade trakter skapade en allmän fredslängtan.
Utländska makters intressen började även spela in. England, som under oredan i Ryssland planerat att besätta Ishavskusten, hade ett betydande intresse av att dess ryska handel förlöpte ostörd. Under de
1615 inledda fredsförhandlingarna intog därför den engelske medlaren
John Merick knappast en opartisk hållning. Så tillkom Stolbova- . freden 27 februari 1617, som medförde Karelens andra delning. I sitt
bekanta riksdagstal augusti samma år uppräknade Gustav Adolf dess
fördelar. Finland hade som gräns fått Ladoga. Det ödesdigra flankhotet på och norr om Karelska näset hade avlägsnats, medan den
långa ödemarksgränsen norr om Ladoga ej utgjorde någon fara, så
länge tidens krigskonst ej möjliggjorde att framföra större truppstyrkor här (jämför 1939!). Det karelska kärnområdet vid Ladoga,
största delen av ingrernas område samt voternas land hade förenats
med de västfinska, västkarelska och estniska landskapen inom samma
rike, medan östkarelarna i Viena och Aunus, ingrerna söder om Ladoga och vepserna mellan Ladoga och Valgetjärvi stannade utanför de
övriga östersjöfinska folkens och stammarnas gemenskap. Vid bedö-
mandet av Stolbovafreden får man dock ej glömma, att den tidens
bristande geografiska insikter ej tilläto Sverige-Finlands ledande män
att betrakta de karelska landskapen som en helhet. Aminoff ger flera
belysande exempel härpå.
Vid bedömandet av den svenska utrikespolitiken under stormaktstiden efter Stolbovafreden ansluter sig Aminoff till de finska historiker, som kritisera Sverige för att ha försummat östpolitiken till förmån för interventionen på kontinenten, där ingen varaktig vinst uppnåddes. Likväl skymtar emellanåt Gustav Adolfs östprogram. Under
sitt polska krig begärde Karl Gustav av Per Brahe ett utlåtande om
de fredsvillkor, man borde förelägga Ryssland, med vilket Sverige uä
befann sig i krig. Per Brahes 1657 daterade svar är ett av den svenskfinska östpolitikens intressantaste aktstycken. Enligt honom borde
Sverige-Finland förvärva en nationellt motiverad naturlig gräns. Alla
karelare skulle förenas i ett rike och ingen lockas att fly till rent
ryska trakter. Men de försök som gjordes att förbättra Stolbovagränsen misslyckades. Gynnsamma tillfällen lämnades outnyttjade till förmån för erövringsförsöken söder om Östersjön, där likväl ingen varaktig maktställning skapades. Genom Karl Gustavs polska politik
fick tvärtom Ryssland fast fot väster om Djnepr. Den ryska faran
ryckte närmare Centraleuropa utan att fronten i norr förstärkts.
157
. ··’
Birger Swedenborg
De i Stolbovafreden förvärvade Kexholms län och Ingermanland
gåvo Sverige-Finland verkliga assimileringsproblem. Religiösa motsättningar orsakade en viss utvandring. Samtidigt förstärktes dock
Ingermanlands finskhet genom invandring. I det stora hela visade det
svenska århundradet i Karelens historia en nästan exempellös nationell expansion. De östra ryska landskapen hade samtidigt fått åtnjuta
nästan fullständig fred efter ”krigsperioden i seklets början. statens
grepp om dem hade dock utan tvivel åtstramats.
Med det stora nordiska krigets utbrott 1700 gick Karelens relativt
fredliga period i graven. Aminoff kritiserar skarpt Karl XII, som
efter Narva hade möjligheter att realisera Gustav Adolfs östprogram
men i stället vände sig mot Polen-Lithauen. För chimären att värva
Polen som bundsförvant mot Ryssland offrade han Sverige-Finlands
östersjövälde och stormaktsställning. östkarelen skymtade dock ett
tag under Görtz’ Ålandsförhandlingar 1718, där tsar Peter var beredd
till vissa medgivanden med avseende å Finlands östgräns. Men med
Karl XII:s död förföll denna plan. Nystadsfreden 1721, varigenom
Sverige avträdde västra Karelen med Viborg, Kexholm och Sordavala, gjorde Ladoga till ett ryskt innanhav och Karelska näset till en
rysk kombinerad försvars- och anfallsposition. Men som bekant planerade under Frihetstiden Hattarna revansch. Deras krav 1741 vittnade om en riktig syn på Finlands försvar, men resultatet av kriget
blev som bekant Åbofreden 1743, varigenom gränsfästena Fredrikshamn, Villmansstrand och Olovsborg förlorades. Åbofreden 1743 avslutade ett månghundraårigt skede i Sveriges historia. Gustav Adolfs
östprogram hade berövats sina förutsättningar. Kriget 1808-1809
gällde ej längre var gränsen skulle dras genom karelarnas land utan
om den skulle omspänna Finland eller ej. Finland hade bytt läge i
världspolitiken. Dess östgränsproblem upphörde för ett sekel att ha
någon utrikespolitisk bärvidd, och frågan om de karelska stammarnas
enhet blev för generationer framåt en kulturell och ej en politisk
fråga.
Århundradet efter det stora nordiska kriget var för karelarna främlingsväldets sekel. Mellan de karelska områdena i öster och väster, till
det yttre olika men dock uppburna av samma finska stam låg som en
värld för sig Rysslands nyförvärvade del av Karelen, efter 1809 kallad
Gamla Finland. Den erhöll en vidsträckt självstyrelse. I Viborg var
det baltiska elementet talrikt företrätt, och de bildades språk blev
mer och mer tyska. Ingermanlands öde var nu liksom framdeles det
tyngsta inom det karelska området. I det stora hela erbjuder det
ryska seklet i Karelens historia en mer splittrad bild än tidigare eller
senare. Under den främmande fernissans yta kvarstod dock det nationella arvet som en segt försvarad, i det dolda bevarad framtidstillgång.
Fredrikshamnsfreden 1809 hade berövat Finland dess utrikespolitiska östgränsproblem men samtidigt skapat ett nytt gränsproblem i
öster. Gamla Finlands återförening med det övriga Finland till fltt
storfurstendöme skänkte Finland den gräns i sydost, som det skulle
behålla till1940. Gustav Mauritz Armfelt såg i denna återförening ett
158
700 års kamp om Karelen
medel att trygga Finlands »självbestånd», och ingen samtida, ej ens
han själv, anade hur rätt han skulle få. Småningom blev den bildade
finska opinionen medveten om att bortom 1812 års gräns bodde finska
stammar och folk. 1821 pekade Erik Gustav Ehrström i en artikel i
Abo Morgonblad på den expansionsmöjlighet de östra finska stammarnas existens innebar. A. J. Sjögrens och senare M. A. Gastrens
forskningar gåvo de första vederhäftiga uppgifterna om dem, och
Kalevalas publicering 1835 frambesvor det finska östområdets ställning som en nationell skattkammare. Språkforskaren och skalden
August Ahlqvist sammanfattade sin och sina föregångares syn på
östkarelen i den klassiskt vordna dikten »Suomen valta» (Finlands
välde): .Äänisjärvi, Bottenhavet, Auras stränder, Vienas älv, Där, o
finne, ingen annan Borde härska än du själv. Krimkriget 1853-1856
förde åter fram den karelska frågan. 1855 publicerade skalden Emil
von Qvanten, Suomis sångs diktare, i Stockholm brochyren »Fennomani och skandinavism», som pläderade för ett nordiskt statsförbund
med Finland som medlem. Finlands gräns skulle dock löpa längs
Ladoga, Svir (Syväri), Onega upp till Vita havet, varigenom den hittills styckade finska stammen återförenades. Alla de ovan skildrade
opinionsyttringarna byggde dock på en föga ingående kännedom om
östkarelens land och folk. Först på 1870-talet möter ett mera realistiskt betonat karelskt program. En artikel, som 1870 ingick i den savokarelska studentavdelningens handskrivna tidning och tillskrivits historikern Torsten Gustav Aminoff, författarens fader, tar upp frågan
om hur den andliga klyftan mellan de ortodoxa karelarna och deras
lutherska stamfränder skulle kunna överbyggas samt föreslog i detta
syfte, att i östra Finland skulle grundas ett ortodoxt präst- och lärarseminarium besjälat av finsk-nationell anda. 1890-talet medförde på
alla områden en högkonjunktur för det karelska intresset. När gränsen mellan Finland och östkarelen i 1900-talets början stängdes, levde
Karelen överallt i finska folkets medvetande. Under slutet av 1800-
talet och början av 1900-talet hade även Karelen upptäckt sig själv.
En kortvarig fri medborgarverksamhet begynte, som kom att betyda
mycket för Karelens sak.
Världskriget 1914-1918 gjorde Kola och östkarelen till trakter av
stort internationellt intresse. Den 1916 fullbordade Murmanbanan blev
ett förryskningsmedeL Vid denna tidpunkt torde den karelska språkgränsen i stort sett ha följt banan. I Ingermanland hade under tsartidens sista decennier en viss nationell medborgarverksamhet utvecklats. 1917 uppgick Ingermanlands finska befolkning till inemot en
kvarts miljon. Så kom detta år den ryska marsrevolutionen, som med
ens öppnade nya möjligheter för karelarna på ömse sidor om Finlands
gräns. I juli antog ett representantmöte i Uhtua ett förslag om autonomi för östkarelen inom Rysslands ram. I Ingermanland uppblomstrade det finska bildningsarbetet. Bolsjevikrevolutionen november 1917
införde en ny, oberäknelig faktor. Visserligen proklamerade bolsjevikerna nationell självbestämningsrätt för folken inom det ryska väldet, men det skulle snart visa sig, att proletariatets diktatur kom i
konflikt med de nationella frigörelseförsöken. Finlands självständig- 159
…. ‘ …
Birger Swedenborg
hetsförklaring 6 december 1917 följdes januari 1918 av inbördeskriget.
Redan innan detta började hade Gränskarelen norr om Ladoga befriats, och februari 1918 förklarade general Mannerheim, att hela Karelen skulle befrias. I mars överskred överstelöjtnant Malm med en
expedition gränsen. Kort förut hade ett nytt möte i Uhtua beslutit
fullständig skilsmässa från Ryssland. Då striderna i slutet av april
upphörde, innehade finska styrkor ett område, som omfattade över
hälften av alla karelare i Viena. Intet definitivt avgörande hade dock
skett, då östkarelen och senare Ingermanland indrogs i det världspolitiska spelets allt mer förvirrade cirklar. I och med Brest-Litovskfreden 3 mars 1918 förlorade Tyskland allt intresse för fortsatta framstötar mot öster. Finlands försök att vinna ententen för karelarnas
självbestämningsrätt misslyckades. Sommaren 1918 följde så den av
general Maynard ledda engelska interventionen i Murmansk. Den
uppgavs riktad mot tyskarna, som sades stå i Viena. Karelarnas dittills eniga front splittrades i ett finskt och ett engelskt parti. En
karelsk legion slöt sig till engelsmännen, som i oktober besatte östkarelen. Men samtidigt fortsatte där agitationen för anslutning till
Finland, och i augusti hade Repola socken anslutit sig. Tysklands
sammanbrott i november förändrade åter de storpolitiska konstellationerna. Västmakternas intervention avsåg nu endast att upprätta en
borgerlig rysk regim. Av intresse är, att även Sverige intresserade sig
för östkarelens öde; i en promemoria till finske utrikesministern Carl
Enckell 11 december 1918 lovade det stödja de finska önskemålen i den
karelska frågan mot att folkomröstning anordnades på Åland. Denna
kom som bekant icke till stånd. Inom den karelska legionen begynte
nationellt finska strävanden framträda, och slitningar uppstodo med
engelsmännen. Februari 1919 prokJ,amerade ett möte i Kemi östkarelens självständighet; en folkomröstning skulle avgöra dess tillhörighet
till Finland eller Ryssland. Avgörande för dess öde blev den allmänna
offensiv, som vitryska styrkor med stöd av ententen inledde mot Sovjetryssland. Som ett led i denna ingick jägarmajoren Gunnar von
Hertzens expedition till Aunus april1919 och en ingermanländsk finsk
frikårs deltagande i general Judenitjs marsch mot Petersburg. I och
med Finlands konsolidering började karelarna samtidigt förenas till
ett parti. Då engelsmännen hösten 1919 utrymde östkarelen, orienterade sig karelarna i Viena alltmera mot Finland. Men senhösten 1919
misslyckades som bekant den allmänna offensiven mot Sovjet, och
därmed slutade det skede i karelarnas frihetskamp som inletts med
Tsarrysslands sammanbrott. Den hade icke givit det eftersträvade resultatet, mest beroende på bristande stöd från Finland och de förvirrade storpolitiska kombinationerna, men östkarelens och Ingermanlands folk hade dock för första gången trätt fram i världsopinionens
blickpunkt.
Mars 1920 beslöt landskapsdagen i Uhtua östkarelens skilsmässa
från Ryssland. I juni inleddes så i Dorpat fredsförhandlingar mellan
Finland och Ryssland. Samtidigt skapade Ryssland en ny statsbildning, Karelens arbetarfolks kommun, som dock icke torde varit ett uttryck för östkarelarnas vilja. Fredsförhandlingarna, som fortgingo
160
700 års kamp om Karelen
samtidigt med Pilsudskis Ukrainaoffensiv, avslutades 14 oktober med
Dorpatfreden, varigenom Finland erhöll 1812 års gräns mot Ryssland.
Enda förbättringen var, att Finland i norr erhöll västra Pets.amo. östkarelen utlovades autonomi. Freden väckte opposition i Finland och
antogs först efter en het riksdagsdebatt, men ingen chans fanns till
förbättring, då Polen samtidigt avslutade sina operationer mot Ryssland. I östkarelen förorsakade dock besvikelsen över freden redan i
november en väpnad resning, som först i februari 1921 nedslogs. Det
var karelarnas egen manifestation, som gav ett gripande vittnesbörd
om deras livsvilja.
Dorpatfreden 1920 hade förvandlat den östkarelska frågan till en
internationell genom att karelarna i två paragrafer utlovades autonomi, vartill anslöt sig en deklaration av sovjetdelegationen. Ingermanländarna åter tillförsäkrades endast de rättigheter, som tillkommo
alla minoritetsnationaliteter inom Sovjetunionen. Sedan den provisoriska regeringen i Aunus redan 1919, året därpå följd av Vienaregeringen, nödgats fly till Finland, bildades 10 december 1920 Karelens
centralregering, varigenom alla östkarelska områden fingo ett gemensamt organ för sina intressen. Sedan folkresningen kuvats och Sovjet
vägrat inlåta sig på några förhandlingar om östkarelens ställning i
den enligt fredsfördraget tillsatta finsk-ryska blandkommissionen, tog
Karelens centralregering ett nytt initiativ. På dess begäran vände sig
ett antal finska vetenskapsmän till sex kännare av internationell rätt
från i den karelska frågan neutrala länder. Dessa uttalade, att sovjetdelegationens deklaration utgjorde en del av fredsfördraget och att
frågan om dess efterlevnad var av internationell natur. Våren 1923
begärde N. F:s råd, på Finlands initiativ, ett utlåtande av Haagdomstolen, om Dropatutfästelserna voro internationellt förpliktande. Domstolen förklarade sig emellertid förhindrad avge ett utlåtande, då
Sovjet ej medgivit, att frågan behandlades där. Vid Folkförbundets
församling september 1923 begravdes så den östkarelska frågan genom
en till intet förpliktande resolution.
Efter Dorpatfreden byggde Sovjet en nästan ogenomtränglig mur
mellan östkarelen och Finland. Till sin lycka fick däremot östkarelen
en egen säruppgift såsom ett finskt autonomt område. Ordf. i folkkommissariernas råd för den Karelska autonoma socialistiska rådsrepubliken blev den finske kommunisten dr Edvard Gylling, som kring
sig samlade en skara från Finland flyktade kommunister. Aminoff
ger sitt erkännande åt det arbete Gylling utförde för att bevara det
finska språkets ställning i östkarelen. Orsaken till att Sovjet gav
östkarelen denna gynnade ställning var dock, att man tänkte göra det
till en centralhärd för hela Fennciskandias bolsjevisering. Hösten 1935
avlägsnades Gylling, och en stark förryskning inträdde. Samtidigt
förintades en stor del av Ingermanlands finska befolkning. Materiellt
innebar Sovjets herravälde en stark åderlåtning av östkarelen. Tack
vare den nationella verksamhet som inledde bolsjevikperioden i östkarelen, lämnade den senare konsekventa derrationaliseringsperioden
ej så djupa spår som man haft skäl att frukta.
Härmed är Aminoff i sin framställning framme vid vinterkriget
161
.. _.,. -.-
Birger Swedenborg
1939-1940. Redan 1920 efter Dorpatfreden publicerade Aunusexpeditionens chef, jägarmajoren Gunnar von Hertzen, en skildring av Aunusfälttåget, där han fällde de profetiska orden, att ett återupprättat
Ryssland skulle kräva delar av Viborgs län under motivering att den
finska gränsen gick för nära Petersburg. Finland måste därför förbättra sin strategiska gräns_. Det lämpliga tillfället fann Ryssland
som bekant efter avslutarrdet av den tysk-ryska nonaggressionspakten
23 augusti 1939. Aminoff konstaterar detta utan att fälla något omdöme om den tyska politik, som fick sitt uttryck i denna pakt. Det fördrag, Ryssland 2 december 1939 ingick med Kuusinenregeringen, belyste
på ett principiellt sätt dess inställning till det östkarelska problemet;
mot avträdelser på Karelska näset skulle ju Finland få kompensation
i östkarelen, vars befolkning förklarades vara av samma nationalitet
som Finlands. I Moskvafreden förenades de östra och västra karelska
landskapen till den Karelsk-finska socialistiska rådsrepubliken, varigenom deras samhörighet på ett oförtydbart sätt underströks.
Aminoffs bok om kampen om Karelen har utarbetats, medan den
förnyade kampen mellan Finland och Ryssland pågår. Denna kamp
kommer att avgöra Karelens öde för oöverskådliga tider. Han betonar, att kampen om Karelen varit en utrikespolitisk ledtråd för Sveriges och Finlands stora konungar och statsmän från Magnus Eriksson till Gustav Adolf, från biskop Tomas och Tyrgils Knutsson till
Per Brahe och Gustav Mannerheim. Detta är en linje, som enligt honom hittills knappast i tillräcklig utsträckning kommit fram i våra
dagars populära historieskrivning. Skall man förstå den stora kamp,
som nu rasar i öster, skall nian kunna ställa in dess betydelse för
Norden i dess rätta framtidssammanhang och nutidsbetydelse, är det
nödvändigt att man iakttar, hur det karelska problemet sedan slaget
vid Neva 15 juli 1240 som en röd tråd gått genom hela Finlands och
största delen av Sveriges historia.
162

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner