Print Friendly

Ökat stöd för Natomedlemskap

Av Mats Johansson | 11 juli 2014

frivarld_banner_stor2

Göran Hägglund väckte uppmärksamhet med sitt utspel förra veckan om att utreda ett svenskt Natomedlemskap. Det är ett steg i rätt riktning menar Mats Johansson, som pekar på att en majoritet inom samtliga allianspartier nu stöder ett medlemskap.

KD-ledaren Göran Hägglund väckte uppmärksamhet under politikerveckan i Visby med ett utspel om en utredning av förutsättningarna för svenskt Natomedlemskap. Det är inte självklart att det ger några extra röster i riksdagsvalet men ändå ett steg i rätt riktning för oss som efterlyser en öppnare debatt om hur säkerhetsbristerna kring Östersjön ska motverkas.

Initiativet kan också ses som ett tecken på att det händer något i Natofrågan. En aktuell opinionsundersökning (Expressen 30/6) visar att det finns en klar majoritet för en sådan utredning: 50 procent för, bara 20 emot. Med tanke på hur kontroversiellt kravet tidigare har betraktats tyder siffrorna på att Natofrågans laddning kanske har kommit i annan dager efter Putins agerande mot Ukraina. Det har blivit svårare för neutralisterna att bevara status quo.

På detta tyder också en färsk mätning i själva medlemskapsfrågan, utförd av Demoskop på uppdrag av tankesmedjan Frivärld. Det visar sig att stödet för ett svenskt medlemskap har ökat bland alliansens samtliga partier, där det nu finns en majoritet för anslutning. Två tredjedelar inom folkpartiet och moderaterna, mer än hälften av centern och kristdemokraterna, vill att Sverige tar steget från partner till full medlem, även en fjärdedel av socialdemokraternas sympatisörer. Därmed finns förutsättningar för en öppnare debatt efter valet, även om nejsägarnas övervikt fortfarande består.

En inspiratör för framtida debatt är Finlands nya moderata statsminister Alexander Stubb. Under sitt Sverigebesök talade han klarspråk om ett finskt Natomedlemskap, det ”skulle öka säkerheten inom Östersjöregionen och förbättra vår möjlighet att vara med i beslutsfattandet”. (SvD 4/7) Och detta kan han säga trots vetskapen om att hans koalitionsregering är mer splittrad i frågan än den svenska.

Så har debatten i Finland också passerat utredningsstadiet. Två officiella genomgångar av förutsättningarna ligger till grund för försvarsdebatten som böljar friskt med anledning av reformer, vapenbehov och ekonomiska problem i ljuset av grannens upprustning och aggressioner.

Det kan inte uteslutas att Finland blir en ökad tillgång för det nordiska försvarssamarbetet och Sverige har all anledning att fullfölja de planer som har aviserats; allt är inte en fråga om att vänta in opinionen för Natomedlemskapet, annat kan göras och måste göras parallellt för att öka försvarsförmågan totalt i Norden.

Om detta skrev jag och min finske kollega Pauli Järvenpää, ambassadör och knuten till tankesmedjan ICDS i Tallinn, i en artikel i Helsingin Sanomat (4/6), som uppmärksammades i samband med president Niinistös säkerhetspolitiska topp möte på Gullranda. Vår gemensamma utgångspunkt var att Rysslands angrepp på Ukraina har ändrat hela det sammanhang i vilket den säkerhetspolitiska debatten i Nordeuropa förs:

”Borta är önsketänkandet om ett vänligt sinnat Ryssland som ville integreras i fredligt samarbete med sina grannar. I Norden växer istället stödet för en fortsatt Nato-integration.”

Vi tog som exempel den handlingsplan för fördjupat försvarssamarbete mellan Sverige och Finland som ländernas försvarsministrar presenterade i början av maj:

”Deras lista över tänkta samverkansområden är omfattande. Ett är möjligheten att etablera gemensamma militära enheter till havs och i luften, ett annat gemensam upphandling av materiel för ländernas flyg och flotta. Även ömsesidig användning av respektive lands flyg- och flottbaser ska studeras, liksom förutsättningarna för att skapa förenade kommandon och övervakningsresurser.

Ett annat område som nämns är djupare bilateralt samarbete när det gäller militär utbildning och träning. Övningsvolymen kommer att öka, särskilt i vinterförhållanden och för mekaniserade enheter. Studier ska utvärdera behovet av att kunna sätta in gemensamma styrkor för de tre vapenslagen i utländska krisoperationer.”

Vi menar att alldeles oavsett utvecklingen av Natosamarbetet är detta goda nyheter. Sverige och Finland har tillsammans årliga försvarsbudgetar på över 10 miljarder dollar, cirka 64 miljarder kronor, och det finns i båda länderna bred majoritet för att öka anslagen för att möta den ryska upprustningen. Sjöstridskrafterna har god förmåga och flygvapnen är i god kondition; allt är inte elände och undergång.

En viktig poäng i vår analys är dock att varna för att framtida anpassning till en bistrare politisk och militär verklighet kring Östersjön inte kan ersätta steget in i Nato. Det är där skyddet finns från ett kollektivt försvar. Det är där nya militära förmågor kan utvecklas och förstärkas.

Som vi konkluderar:

”Det är hög tid för likasinnade länder som Sverige och Finland att utarbeta krisberedskapsplaner tillsammans. Istället för att tona ner de militära inslagen skulle det behövas en seriös ansträngning att strömlinjeforma våra länders anpassning till Natoförsvaret. Därför föreslår vi att en svensk-finländsk högnivåkommission skapas med uppdraget att ta fram en samsyn för vägen fram till Natomedlemskap. Det skulle ge en signal om en gemensam vilja att förbereda ett steg som ligger i hela Nordens intresse, inklusive Baltikum.”

Att ett sådant initiativ skulle gillas inom Nato understryks av att artikeln välkomnades av The Economists ansedda säkerhetsexpert Edward Lucas i en kommentar i Svenska Dagbladet (11/6):

”Om man bor i en ruffig del av stan behöver man inte bara bra grannar utan därtill en bra poliskår.”

Mats Johansson är ordförande i tankesmedjan Frivärld och utgående riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet. Hans senaste skrift Kalla kriget 2.0 finns nu även som e-bok.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner