Print Friendly

’68 – ett revolutionärt år i Malmö

Av Peter J Olsson | 25 maj 2018



För femtio år sedan i dagarna ockuperades kårhuset i Stockholm. Och för 150 år sedan, nästan på dagen, grundades frimurarlogen Corfitz i Malmö. Ett nog så revolutionärt jubileum, menar Peter J Olsson.

Minnesstunderna över 1968 haglar tätt, 50 år sedan revolutionärer och antirevolutionärer utkämpade sina i vårt land mestadels teoretiska strider. Och många har egna minnen, eller retat sig på den 68-generation som gjort sig bred i samhällslivet.

Den centrala händelsen 1968 var kårhusockupationen i Stockholm, som utspelade sig ganska exakt denna helg för 50 år sedan – 24-27 maj. Och det finns förstås goda skäl att minnas detta, dock hände det saker även för 150 år sedan. Den 26 maj firar frimurarlogen Corfitz att det är på den dagen som logen invigdes av kung Karl XV, som också ledde frimurarorden. Kungen hastade sedan vidare till Lunds universitets 200-årsjubileum, medan brodern sedermera kung Oscar II stannade kvar i Malmö.

I morgon firas detta med en högtidsloge på dagen och en stor fest i Malmö rådhus på kvällen. Frimurare från hela landet, samt Danmark, Tyskland, Norge och Island sluter upp. De flesta som sig bör i frack.

Så lagom revolutionärt, kanske någon invänder, ett herrsällskap i frack. Säkert röker de cigarr också och talar om gamla tider. Och traditioner och formbundenhet är förvisso en utmärkande del av frimurarnas och andra ordenssällskaps uppenbarelse. Men den där majdagen i Malmö 1868 var det ändå en del av en utveckling som i hastighet och grad av omvälvning var nog så revolutionär – men som i Sverige skedde evolutionärt och reformistiskt. Något som kanske legat till grund för att Sverige varit ett välmående och hyfsat lyckligt samhälle. Reformismen och än mindre framstegen började alltså inte med det socialdemokratiska partiets grundande 21 år senare, vilket man kanske kan förledas till att tro av modern svensk historieskrivning.

1800-talet präglades av liberala reformer, tekniska och ekonomiska framsteg. Och en ganska stor förändring i moral och kultur. Sverige hade varit ett fattigt land, fyllt av möda, elände och dryckenskap. Tidigt fanns emellertid en god och någorlunda fungerande statsförvaltning, och många fick undervisning och lärde sig läsa, skriva och räkna även före folkskolereformen 1842.

Skråväsendets avskaffande 1847 och näringsfrihetens införande 1864 kompletterades med tvåkammarriksdagen och sedan rösträttsreformerna och allmänna värnplikten vid början av 1900-talet.

Men även om man teoretiskt var inne i en luthersk arbetsmoral så var det kanske lite si och så med punktlighet och exakthet. Det kom i kraft av den ekonomiska utvecklingen och att man gick från jordbruk till industri, och att jordbruket individualiserades genom skiftesreformerna.

Sociologerna Jonas Frykman och Orvar Löfgren skildrade 1979 i sin ”Den kultiverade människan” hur svensken under 1800-talet förvandlades till en disciplinerad, hårt arbetande, renlighetsfanatisk, vattenkammad och ordningsam naturälskare. Den växande borgerligheten gick här före och blev en förebild även för arbetare och den fortfarande dominerande landsbygdsbefolkningen. Det tog sin tid, sista stöten kom väl ungefär med Lubbe Nordströms reportage ”Lort-Sverige” på 30-talet.

Ännu när varvschefen i Karlskrona John Ulrich Gustafsson Améen 1880 fick en dödsruna i Sydsvenskan så harangerades han fört att ha skött sina uppgifter med punktlighet och ordning, även om föll ”icke alla till behag”. Så helt kanske inte ordningsamheten slagit igenom då.

Hur faller då ett sällskap som frimurarna in i det hela? Jo, man kan delvis se det som en offentlig deklaration av dygd och hederlighet. Genom att ansluta sig till ett ordenssällskap som ställde krav på karaktär, moral och personligt uppförande så signalerade man att man var en person att lita på, som man kunde göra affärer med. Perioden är också i hela västvärlden en tid av expansion av olika ordenssällskap. Givetvis handlar det också om att hitta platser för umgänge när privatbostaden kanske var liten och överbefolkad, men ordensväsendet som ett sätt att finna socialt kapital ska inte underskattas.

Frimurarorden var förstås för ett övre skikt i samhället, kostnaderna var inte små för att delta. Men utöver detta var det en påfallande demokratisk, eller i alla fall meritokratisk inrättning. Den är ju inte för inte i mycket ett barn av upplysningstiden. Ännu när S:t Andreaslogen Corfitz grundlades var inslaget av jordägande adel stort, förste ordförande-mästare, som det heter, och den som gett logen dess namn var greven Corfitz Beck-Friis på Börringe. Men med dessa umgicks även Malmös borgare och näringsidkare, samt förstås en rad militärer och präster. Och även fracken, ordenssällskapens dräkt, är en demokratisk uppfinning: Alla var klädda lika, några hade möjligen fler ordnar.

Grundandet av frimurarsamhället i Malmö, som påbörjats 1863 och fortsattes med logen Corfitz fem år senare för att krönas när logerna 1904 fick ett eget hus intill Stortorget, kan ses som ett tecken på Malmös uppstigande. Tidigare centrum var för akademin och kyrkan i Lund, för staten och militären i Kristianstad och för ekonomin i Ystad. Malmö tog över den ekonomiska förstaplatsen så småningom. Frimuraren och invandraren Frans Suell gav Malmö början till en fungerande hamn på 1770-talet. Kockums mekaniska verkstad grundades 1840. Under 1800-talet växte staden många gånger om.

När Karl XV lämnade installationslogen i Malmö för att ta sig till jubileumsfesten i Lund kunde han ta järnvägen som sedan 1856 förband städerna. 1876 flyttade så Skånes Enskilda Bank från Ystad till Malmö och fullbordade Malmös uppstigande. Att August Palm 1881 höll det första socialdemokratiska föredraget på hotell Stockholm vid Baltzarsgatan i Malmö (då nr 13, nu 31) bekräftar bara den utvecklingen.

Har då ordenslivet någon plats i dag när vi har kreditupplysningar och GDPR, och varje företag håller sig med sin ”värdegrund”? Ja, uppenbart. Fortfarande lockas hundratals till olika ordnar, även frimurarorden som är på uttalad kristen grund och därför kunde tänkas att drabbas av sekulariseringen. Herrordnarna lever, och de som riktar sig till kvinnor växer faktiskt snabbast i dag – som Rebeckasystrarna och Mariaorden.

Förklaringen är kanske att det behövs platser för eftertanke och kontemplation i ett samhälle där förändringen är blixtsnabb och där information och nyheter – för att inte tala om åsikter – sköljer över oss. Att få vila i en traditionsrik miljö och ta del av ”slow thoughts”, musik och vacker ritual har uppenbart sin dragningskraft. Samt lyckan i att begrunda sina egna drivkrafter och fundera över om man kan bli en bättre människa. Ty det kan vi alla åtminstone önska oss att vi blev.

Och kanske har det ”revolutionära halvseklet” 1850-1900 fortfarande större inflytande på vårt samhälle än 1968 och den därpå följande vänstervågen. Själv ska jag i alla fall ägna helgen åt att fira det förstnämnda.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner