Print Friendly

500 årigt kungavapen

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

500-ÅRIGT KUNGAVAPEN
Av revzsor UNO LINDGREN
DEN 10 juli 1448 utfärdar den då endast för några dagar sedan
nyvalde konungen Karl Knutsson Bonde åt Nådendals birgittinerkloster i Finland ett brev om skattefrihet för ett antal i olika
socknar belägna gårdar. I sekretet under detta brev, som nu förvaras i riksarkivet, påträffas för första gången den svenske konungens vapen i dess nuvarande sammanställning: statsvapnet
tre kronor i första och fjärde samt den kungliga folkungaättens
sköldemärke i andra och tredje fälten av en kvadrerad huvudsköld med den regerande konungens ättemärke i en hjärtsköld.
Det är detta vapen, som 1908 års lag om rikets vapen givit den
vapenrättsligt och historiskt mindre lyckade benämningen stora
riksvapnet och som vi utan att närmare tänka därpå dagligen se
avbildat på våra en- och tvåkronorsmynt.
Sedan vapen i början av 1200-talet kommit i bruk i Sverige,
hade konungarna av skilda ätter fört fäderne- eller mödernesläktens vapen. Från Magnus Ladulås’ tronbestigning år 1275 till
Magnus Erikssons tillfångatagande år 1365 var sålunda folkungavapnet, i ett blått fält ett krönt »gylt leon mz tre vita bara (=ginbalkar)», den svenske konungens vapen och såsom sådant blev
det också med tiden betraktat som en symbol för Sverige, som
ett svenskt riksvapen. Då den mecklenburgske hertigsonen Albrekt
år 1364 av de svenska stormännen gjorts till Sveriges konung, använde han emellertid såsom svenskt konungavapen varken sitt
eget ättemärke, ett krönt tjurhuvud, eller sin moders folkungavapen, utan antog han ett helt nytt vapen, trenne gyllene två och
en ordnade kronor i blått fält. Sverige hade därmed fått ett rent
statsvapen, ett riksvapen utan anknytning till någon viss regentsläkt.
Anledningen till att den från utlandet inkallade konungen antagit just trekronorsvapnet, har varit föremål för mycken diskussion. En del forskare ha framhållit kronan såsom ett redan
av tidigare konungar använt dokorationsmotiv för att utmärka
Anm. Till artikeln hörande bilder återfinnas i slutet av häftet.
238
..
500-årigt kunnavapen
konungavärdigheten, andra åter, bland dem B. E. Hildebrand och
C. R. af Ugglas, ha hävdat, att de tre kronorna till sitt ursprung
utgjort värdighetstecken för Upplands trenne konungaväljande
»folkland» och på så sätt knutits till landskapets politiska centrum Uppsala och ärkestiftet. Mycket sannolik förefaller den teori
vara, som närmare utvecklats av riksheraldikern, friherre Harald
Fleetwood. Denne framstående kännare av de svenska konungasigillen under medeltiden har hävdat, att landets inhemske skyddspatron Erik den helige, efter det att vapen kommit i bruk i Sve~
rige, fått sig tillagd de tre kronorna såsom »helgonvapen». Det
skulle alltså vara den svenske helgonkonungens attribut, som av
konung Albrekt år 1364 gjordes till Sveriges riksvapen. Som stöd
för sin uppfattning har Fleetwood framhållit det faktum, att S:t
Erik vid den nationella resningen under Engelbrekts ledning på
1430-talet är hela landets skyddspatron, vars attribut tre kronor
då blir en svenskhetens symbol i striden emot utländskt förtryck.
Detta framgår bl. a. av att S:t Erik, »svears och göters konung»~
och hans attribut förekommer i det från 1430-talets senare hälft
kända statssigillet, riksklämman, som sedan under den återstående
delen av medeltiden används av det svenska folkets främsta representation, rådet.
Den fleetwoodska uppfattningen om de tre kronorna såsom helgonattribut har blivit föremål för kritik, som under åberopande
av kyrko- och konsthistoriska omständigheter framhållit, att Erik
den helige vid tiden för konung Albrekts antagande av trekmnorsvapnet är ett alltför obetydligt stiftshelgon för att kunna
få sitt attribut gjort till rikssymboL En i diskussionen hitintills
förbisedd omständighet av statsrättslig karaktär visar emellertid,
att helgonet vid 1300-talets mitt har en avsevärt starkare ställning än kritiken emot Fleetwood velat göra gällande. I konungabalken av den då tillkomna landslagen föreskrives nämligen, att
varje nyvald konung skall bedja Gud, den heliga jungfrun, »sanctae erik kunung» och alla helgon att styrka honom i att hålla
den till folket avgivna konungaeden. Även om denna föreskrift
i hög grad stärker den fleetwoodska uppfattningen om S:t Eriks
ställning såsom rikshelgon redan vid konung Albrekts antagande
av trekronorsvapnet, så är dock detta vapens äldsta ursprung
kanske att finna i en kombination av de nämnda teorierna: kronan,
konungamaktens symbol, blir värdighetstecknet för vart och ett
av Upplands trenne konungaväljande »folkland», vilkas samman.:
slagna emblem sedan såsom helgonattribut tillägges landskapets
239
Uno Lindgren
och stiftets speciella skyddshelgon, så småningom dyrkat som
svenskt nationalhelgon.
Efter konung Albrekt fortsätta unionsregenterna drottning Margareta och Erik av Pommern att använda trekronorsvapnet, varvid detta till en början synes ha av dem betraktats som symbol
för unionen mellan Nordens trenne konungariken. I sigill från
denna tid har då det tidigare svenska riksvapnet, folkungavapnet,
ansetts symbolisera Sverige. Av Sveriges folk betraktas emellertid de tre kronorna såsom en tilllandets nationalhelgon knuten
svensk symbol, vilket särskilt kommer till synes vid den nationella resningen mot konung Erik. I ett sigill, som brukas av
den därpå följande unionskonungen, Kristofer av Bayern, är Sverige också representerat av trekronorsvapnet.
I och med Karl Knutsson Bondes hyllning som svensk konung
på Mora sten den 28 juni 1448 är det nationella konungadömet
återupprättat. Efter kröningen i Uppsala domkyrka följande dag
blir anskaffandet av ett emot den nya värdigheten svarande sekret
en av den nye konungens första och viktigaste åtgärder. Redan
den 10 juli kan konung Karl bekräfta det åt klostret i Nådendal
utfärdade frälsebrevet med sitt nya sekret. Det i rött vax gjorda
avtrycket, som är ovanligt väl bevarat, visar innanför omskriften
»Secretum Karuli dei gracia sueuorum guthorumque regis» den
nye konungens vapensköld, som består av trekronorsvapnet i första och fjärde samt folkungavapnet i andra och tredje fälten av
en kvadrerad huvudsköld, belagd med en hjärtsköld, innehållande
konungens släktvapen, en båt med höga stävar, var och en prydd
med tre fjädrar.
Sedan Karl Knutsson den 17 juni 1449 även valts till Norges
konung, antager han ett nytt vapen, i vars medelst ett kors kvadrerade huvudsköld trekronorsvapnet bibehåller sin plats i första
öch fjärde fälten men folkungavapnet i andra och tredje fälten
utbytes mot Norges yxbärande lejon. Hjärtskölden visar fortfarande bondevapnet. Även efter det att Karl Knutsson följande år
genom de svenska stormännens stämplingar berövats ställningen
såsom norsk konung, fortsätter han att i sitt sekret använda det
av honom sist antagna vapnet.
Vid uppgörandet av Karl Knutssons tidigare konungavapen ha
de tre kronorna såsom attribut för det allmänt dyrkade nationalhelgonet S:t Erik hunnit få en säker hävd såsom Sveriges symbol, förnämligare än det gamla riksvapnet, folkungavapnet. Detta
framgår av vapnens placering i huvudskölden, vars främsta plats,
240
:_,..
500-årigt kungavapen
första fältet, intages av trekronorsvapnet före folkungavapnet.
Denna trekronorsvapnets ställning framhäves ytterligare i Karl
Knutssons senare vapen, där de tre kronorna ensamma representera Sverige och folkungavapnet helt utelämnats till förmån för.
den norska statssymbolen.
I fråga om formen ha Karl Knutssons bägge konungavapen haft
tidigare förebilder. Redan konung Albrekt använder sigill med
kvadrerad vapensköld, i vilken de tre kronorna ingå i första fäl-,
tet. Dessa sigill synas emellertid ej ha blivit brukade i Sverige..
Medelst ett kors kvadrerad och med en hjärtsköld belagd huvudsköld användes av såväl konung Erik åren 1398-1435 som konung
Kristofer år 1444. Korset i dessa vapen kan möjligen ha tjänat
som förebild för korset i Karl Knutssons senare vapen. Vid denna
tid är korset ett mycket vanligt emblem, som bl. a. år 1396 förekommer i konung Eriks signet och från 1403 i samme konungs
sekret med överlagt trekronorsvapen. År 1430 visar det unionella
riksbaneret »eth röth kors oppa eth gulth fiaeld». Dessutom återfinnes korset jämte kronemblem i Uppsala ärkestifts vapen.
Huvudskölden i Sveriges nuvarande konungavapen, det s. k,
stora riksvapnet, utgör en av Gustav Vasa företagen kombination
av Karl Knutssons bägge vapen. Från det tidigare av dessa äro
de tre kronorna och folkungavapnet hämtade och från det senare
det kvadrerande korset, som enligt den heraldiskt intresserade Johan III varit förebilden för det gula korset i den svenske ko·
nungens baner, från vilket den svenska flaggan leder sitt ursprmig.
Vårt nuvarande konungavapen utgör alltså en sammanfattning.
av Sveriges statssymboler genom tiderna: det gamla riksvapnet
från folkungatiden, statsvapnet tre. kronor och den svenska kors~
flaggan. I hjärtskölden förekomma nu i stället för bondevapnet
det av Karl XIV Johan återupptagna vasavapnet, en gyllene
»vase» i av blått, silver och rött två gånger styckat fält, och det
bernadotteska släktvapnet, visande i blått fält »en i silivervatten
stående bro i tre spann med två krenelerade torn af silfver», ovan
åtföljd av en på en åskvigg utan blixtar sittande gyllene napoleonsk örn och »karlavagnens stjärnbild af guld». Anledningen
till att även vasavapnet blivit representerat i hjärtskölden, har.
ansetts vara, att Karl XIV Johan något oegentligt betraktat sin
adoptivfader Karl XIII som den siste regerande vasaättlingen..
Såsom den framstående heraldikern, hovkamreraren Arvid
Berghman, framhållit i sitt praktfulla arbete »Dynastien Bernadottes vapen och det svenska riksvapnet», äro de i 1908 års lag
241
Uno Lindgren
fastställda riksvapnen, särskilt stora riksvapnets hjärtsköld, behäftade med åtskilliga fel av såväl heraldisk som historisk karaktär. En revision av lagen om rikets vapen framstår därför såsom
synnerligen önskvärd. För en dylik revision tala även lagens vapenrättsliga brister. Vid sitt första framträdande för 500 år sedan
är det s. k. stora riksvapnet otvivelaktigt konungens vapen i motsats till det i riksklämman förekommande statsvapnet tre kronor.
Så sent som i samband med utfärdandet av 1713 års för den svenska statsförvaltningen så betydelsefulla kansliordning göres på
sina håll inom den centrala förvaltningen skillnad mellan de bägge
riksvapnen, då man vid anskaffandet av nya sigill inom ett par
kollegier anser, att konungens vapen skall användas inom de
kungliga expeditionerna, d. v. s. Kungl. Maj :ts kansli, under
det att trekronorsvapnet skall brukas av de centrala ämbetsverken tillsammans med verkets emblem. Under den svenska heraldikens djupaste förfall på 1700- och 1800-talen, då man bl. a. genom att övergiva den traditionella kvadreringen av konunga- och
hertigvapnens huvudsköld inför en ur heraldisk synpunkt mindre
lämplig indelning av denna sköld, råkar också den vapenrättsliga skillnaden mellan de bägge riksvapnen helt i glömska. Ej ens
vid tillkomsten av lagen om rikets vapen år 1908 är man medveten om denna skillnad, vilket framgår av dels lagens indelning
av riksvapnen i stora vapnet och lilla vapnet, dels avsaknaden av
föreskrifter om de bägge vapnens användning. I praktiken har
detta tagit sig uttryck bl. a. i att centrala ämbetsverk i stor utsträckning bruka konungens vapen i stället för statsvapnet. Likaså
använder riksdagen, vid vars rådplägningar och beslut konungen
ej ens äger närvara, konungens vapen över porten till riksdagshuset samt på riksbanksbyggnader i landsorten. Denna felaktiga
användning av konungavapnet har dock under senare år i någon
mån minskat, beroende på dels att större klarhet vunnits i fråga
om riksvapnens utseende och bruk, dels ock att man inom statsförvaltningen i allt högre grad tagit för vana att i vapenfrågor
vända sig till riksheraldikerämbetet. Men vore det då också ej
på tiden, att den vunna klarheten om riksvapnen utnyttjades av
statsmakterna för avhjälpande av de betydande brister, som vidlåda lagen om rikets vapen~ Ty det är ett allmänt intresse, att
bestämmelserna om våra statssymboler äro avfattade på ett såväl
heraldisk-tekniskt som vapenrättsligt och historiskt korrekt sätt
och att inga andra än konungen och de som handla i hans namn
och å hans vägnar, föra konungens vapen.
242
·..~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner