Fetman är individuell – inte folkets

| av Anders Sandberg

Fetmaepidemin vi ibland talar om kan inte botas med paternalism och minskad valfrihet för individen. Tvärtom är fetman och kampen mot den i högsta grad individualistisk, det handlar om att bli herre över den egna kroppen. Kanske till och med om att uppgradera hjärnan.

Framför mig lurar en bit Pan del Doge – en venetiansk godsak av russin, mandel, nötter, suckat, vitvin och honung. Vi tittar på varandra. Jag har ätit en rejäl julmiddag och sedan druckit mer kaffe än jag behöver. En smula efterrätt har också slunkit ned. När jag tar en klunk läsk smakar den inte längre sött utan mer surt, ett tecken på att mitt blodsocker är så högt att smaklökarna inte längre reagerar: en listig inställning naturen gett oss människor för att reglera matgladheten. Ändå är det en mental kamp mellan mig och kakbiten.

Om någon hade frågat mina förfäder på stenåldern vad de helst av allt önskade sig hade de nog svarat ”att aldrig behöva somna hungrig. Att ingen moder ser sitt barn tyna bort av svält. Så mycket mat man kan äta, fylld med sötma, fett och sälta”.

HULL I GENERNA

Människor har alltid drabbats av svält, och vi är anpassade till det. Vi föds med smaklökar inställda för att direkt signalera närvaron av energirika kolhydrater (sött), salter och aminosyror (umami, den ”femte smaken”), och vår grundinställning när vi föds är att gilla det söta. De individer som inte tog chansen att äta bär när de bjöds fick sällan avkomma. Våra hjärnor är inställda på att stimulera oss att söka mat så länge vi ligger under en intern idealvikt, och den idealvikten är satt något högre än vad vi egentligen skulle må bra av eftersom den nästan aldrig kunde uppnås. De som samlade på sig lite hull klarade de magra tiderna bättre och fick fler barn. Vissa gener stimulerar kroppen att lagra undan energi som fett för kommande behov, ett utmärkt överlevnadsknep om svält då och då inträffar men något som också ger oss diabetes idag.

Men människans överlevnadsknep gick bortom evolutionens inställningar. Genom våra stora hjärnor lyckades vi bygga samhällen och teknik som kunde ge oss mer mat än vi kunnat drömma om. Vi förverkligade stenåldersmänniskans dröm genom att skapa oss ekosystem som passade oss – åkrar, trädgårdar, fiskdammar och hagar med boskap. Ju fler vi blev desto fler hjärnor och händer kunde arbeta med att finna nya sätt att föda oss – i enighet med de inställningar våra gamla gener gett oss.

Resultatet är kakan framför mig. En gång en lyxvara för Dogen av Venedig, idag ett inköp i kvartersbutiken. En mängd teknik ligger bakom: gastronomi, åkerbruk, vinodling, boskapsbruk, biodling, mat-kemi och paketering. Smaken förhöjs genom tradition och symbolik. Men innehållet är en energirik blandning av fett, kolhydrater, protein och salt som ger de inbyggda drifterna vad de programmerats att vilja ha – till ett billigt pris.

MATBRISTEN MINSKAR

Denna utveckling har inte bara skett i Sverige. Enligt FN har antalet människor i världen som lider matbrist fallit från 920 miljoner år 1980 till 799 miljoner år 2000, detta trots att världens befolkning ökade med 1,6 miljarder människor. Det finns dock en baksida. Fler och fler länder upplever nu att fetma och övervikt börjar bli problem för befolkningen. Kanske 1,7 miljarder människor är nu överviktiga och även ett fattigt land i Afrika som Ghana har idag bara lite fler underviktiga än överviktiga. Världshälsoorganisationen WHO kallade detta för en epidemi år 2000 och den främsta orsaken till hjärt-och kärlsjukdomar, vilka leder till fler dödsfall än AIDS, malaria och krig i världen. Övervikt sägs också ligga bakom de höjda siffrorna för diabetes, olika former av cancer och andra vällevnadssjukdomar. Idag är nästan varannan man och var tredje kvinna i Sverige överviktig och var tionde invånare lider av fetma, vilket är en fördubbling sedan början av 80-talet. Särskilt allvarlig sägs situationen vara för barnen, där man i Sverige beräknar att 18% av alla barn mellan 6 och 17 är överviktiga.

Det finns en motsättning mellan de gamla systemen och vårt förnuftiga, långsiktiga tänkande. Slukar jag kakan så ökar min risk för allt från åldersdiabetes till magcancer. Är verkligen den korta njutningen (dämpad av min mättnad) värd den risken? Men våra hjärnor är inte skapta att laborera med sådana sannolikhetskalkyler. De är skapta att samla mat på savannen och överleva från ett år till ett annat. Åldersdiabetes är bara ett problem om man lyckas bli gammal, något som rovdjur, fiender, svält och sjukdom brukar förhindra.

Samtidigt är vi verkligen kapabla att förändra vårt tänkande och vår uppfattning av mat. När vi växer upp kan vi lära oss nya betydelser av smak, lära oss att uppskatta även bittra smaker som vi naturligt ogillar (bittert betyder ofta växtgifter i naturen), att rysa inför mat som är tabu i vår kultur eller kasta oss över traditionell mat just för att den är traditionell – vi äter knappast kräftor för deras näringsinnehåll. Det går att lära sig uppskatta mager och nyttig mat. Problemet är bara att de gamla systemen gör att det är en uppförsbacke, en uppförsbacke där den främsta motståndaren är oss själva. För aldrig blir vi så medvetna om att ”vi” – våra hjärnor – är komplexa samhällen av ibland motstridiga system som när vi försöker ändra våra vanor, vare sig de är triviala nyårslöften om att börja motionera eller desperata försök att göra sig kvitt ett drogberoende.

Det mest frustrerande i denna dragkamp mellan frontallob och hypotalamus är att det alltid finns någon där ute som naturligt verkar besegra sina drifter. ”Jag bara bestämde mig för att sluta” förklarar helgonet anspråkslöst, med triumfen lysande ur ögonen. Till en viss del beror det naturligtvis på individuella skillnader: på samma sätt som vi genetiskt och miljömässigt kan predisponeras till att ha svårare att komma ur beroenden finns det faktorer som kan göra det lättare att förändra sina vanor. Men ofta beror det på att vi inte ser den kamp som försiggick, vilka trick och metoder som fungerade för den andre att omskapa sig. Även om vi visste det skulle det inte hjälpa oss praktiskt eftersom våra hjärnor är olika. Den enda behållningen är medvetandet om att andra har samma problem och att det faktiskt går att lösa.

Detta grodperspektiv är helt främmande för hur övervikt diskuteras i dag. Utgångspunkten är alltid den statistiska folkhälsan: svensken väger i medeltal X antal kilo mer än tidigare, vilket kommer att leda till en ökning av en lång lista dyra kroniska sjukdomar. Läkare och beslutsfattare lägger pannorna i djupa veck medan de diskuterar vad som bör göras.

Problemet med de flesta åtgärder som föreslås är att de också kommer från statistikens medelvärdesperspektiv och inte alls tar hänsyn till att kontrollen över vad man äter till syvende og sist sitter i individuella hjärnor. En fettskatt lurar inte hypotalamus – om maten är dyrare får man väl jobba hårdare för att få råd med den. I slutändan skulle fettskatter bara slå hårdast mot de fattigaste, som lider av störst andel övervikt, intar mest ohälsosam kost och har svårast att lägga om kostvanor, för dessa beror inte på priset främst. Om McDonald’s stäms bort från marknaden för att de säljer skräpmat får man hitta den på något annat ställe, eller kanske göra den själv. En informationskampanj om fettets farlighet? Vi går över till att äta light-produkter tills vi är mätta. Reklamförbud? Sverige har länge haft förbud mot reklam riktad mot barn, ändå är svenska barn lika överviktiga som i jämförbara länder. Ofta slår den välmenande gemensamma visionen fel, när den samtidigt stressar utseendemedvetna medelklassbarn till anorexi och arbetarklassbarn med inlärd hjälplöshet känner att de har ännu mindre chans, så varför bry sig om maten?

SJÄLVBEMÄKTIGANDE

Grundproblemet är att kampen mot hullet inte borde handla om kalorier, folkhälsa eller vilken sorts matställen vi handlar på. Den handlar om självbemäktigande. Vår förmåga att välja inte bara vad vi ska äta utan också vilka liv vi vill leva. Att kunna se sig i spegeln och passa sina utseendeideal (vilka de än må vara) och veta att det är man själv och inte ölen som byggt den vackra kroppen är en personlig triumf – och kan bara vara en personlig triumf. För hur mycket stöd vi än må ge varandra så är nyckeln ändå att uppnå det själv som fungerar harmoniskt, där både genernas imperativ och vår storhjärnas visioner passar ihop på något sätt.

Att försöka komma åt ”fetmaepidemin” genom att minska människors valfrihet är dömt att misslyckas. Ju mindre möjligheter att styra sitt liv man har, desto mindre möjligheter har man att styra sig själv och lära sig uppnå den svåra självkontrollen. Ingen annan vet vilken intern diplomati som pågår i min hjärna när jag betraktar min kaka, och min självkontroll ökar inte om jag ges ångest för de onda kalorierna, kakan görs dyrare eller rent av tas ifrån mig.

Egentligen förebådar fetmadebatten framtidens sjukvård, som rör sig mot att bli mer förebyggande och förbättrande än bara botande. Som patienter måste vi ta en större del i hur vi vill forma våra kroppar och vilket hälsotillstånd vi önskar uppnå blir ett personligt val. Redan idag ser vi att den som är rik i vårt samhälle, oftare är smalare och hälsosammare, detta då trenden där går mot att ta ett större ansvar för sin kropp både med mat och motion. Lyckligtvis brukar dock sådana vanor sprida sig, när redskapen för detta blir billigare och mer tillgängliga. Faran i paternalismen är att man vänjer många människor vid tanken att någon annan skall ta ansvar för den egna kroppen, och där skulle nya klyftor i samhället skapas mellan de som kan ställa om till rätt mentalitet för den nya hälsovården, och de som blir kvar i den gamla paternalistiska sjuk- och folkhälsomodellen och inte ges möjligheten att ta till sig de nya framstegen. Politiken orsakar just det som den skulle motverka, ojämlikhet i hälsa.

Det är viktigt att understryka att om liberaler vill hålla borta paternalismen från individernas livsstil så räcker det inte bara att diskutera relationen mellan individ och stat, utan man måste också ta upp och problematisera begrepp som folkhälsa och föra fram motbegrepp. Man måste formulera en alternativ och inspirerande vision om kroppslig frihet, där man tar hänsyn till att det finns många olika kroppsideal. Att bara säga att staten inte borde spendera skattepengar tolkas idag av många som om man inte har ett alternativ.

Vi behöver också bättre medel att kringgå våra föråldrade drifter. I väntan på en uppgradering av hjärnan som passar nutiden finns det idag enklare kemiska hjälpmedel som Xenical – föga mer än en krycka, men för vissa ett nyttigt hjälpmedel. Förmodligen kommer de stora genombrotten i vår kamp mot hullet att återfinnas inom neuropsykologins rön, inte i politiska åtgärder. De insikter vi får idag om hur gener, ämnesomsättning, hjärnan och vårt tänkande samspelar kan med största säkerhet användas för att hjälpa oss att förfina vår individuella självutveckling. I mötet mellan filosofi, psykologi och medicin finns spännande möjligheter till att utveckla nya sätt att leva om vi vågar gå över traditionella ämnesgränser.

Och hur gick det med kampen mot kakan? Lusten att äta slogs ut av en större lust: lusten att skriva och tänka. En lust som aldrig kunnat planeras fram.

Anders Sandberg är doktor i beräkningsneurobiologi vid KTH och vetenskapsansvarig vid tankesmedjan Eudoxa.