En bro för lite

| av Anette Brolenius

Bron i Mostar var en symbol för en multietnisk stad. När bron sköts sönder symboliserade det också att de etniska grupperna åtskiljts. Fredsprocessen är mödosam och framsteg varvas med bakslag - det är lättare att återställa bron än att återställa förtroendet människor emellan.

Tidigt på morgonen den 9 november 1993 föll den så i floden efter systematisk beskjutning av en stridsvagn ur den bosnienkroatiska armen. Stari Most, "den gamla bron", vars väktare ("mostari") gett namn åt staden Mostar i södra Bosnien och Hercegovina, uppfördes under det osmanska riket på den turkiske sultanen Sulejmans uppdrag. Bron med dess vackra valv av vit kalksten tog nio år att bygga och stod klar att avtäckas 1566.

Arkitekten Mimar Hajrudin fick aldrig se sitt verk. Enligt sägnen hade han inte kraft och mod efter de nio åren att delta i invigningen utan flydde landet i fruktan att konstruktionen inte skulle hålla. Genom budbärare fick han sedan besked att Stari Most reste sig som en halvmåne mot skyarna och skulle fortsätta att göra så länge än.

I nästan 450 år beundrades bron av besökare och gav Mostar dess unika karaktär. I de små gränderna i de gamla turkiska kvarteren runt bron arbetar nu liksom då guldsmeder och kopparslagare. Dagens kunder är mest tjänstemännen i de internationella organisationerna och enstaka turister som letat sig tillbaka hit från den dalmatinska kusten. Popmusik strömmar ifrån kaféer som klättrar utmed flodbädden och överblickar det gapande hålet där Stari Most stod. Det är en samlingspunkt för unga och gamla. Varje år hålls här fortfarande den traditionella simhopptävlingen, men deltagarna får nu kasta sig huvudstupa ned i den smaragdgröna iskalla floden från en provisorisk ramp istället för det 29 meter höga brospannet.

MULTIETNISK SYMBOL

Stari Most var inte bara känd för sin unika konstruktion, för att locka till sig turister eller för att binda samman de två delarna av staden. Bron var också en länk mellan öst och väst, mellan olika etniska grupper och kulturer och den var en symbol för en multietnisk stad. Före kriget i början av 90-talet hade Mostar en befolkning som bestod av ungefär lika många muslimer, kroater som serber och en mindre grupp "övriga". Mostar var den stad i Bosnien och Hercegovina som beräknades ha högst andel blandäktenskap. Ändå var det här några av de bittraste striderna hölls, strider som delade staden, enstaka gator och dess befolkning, till och med familjer.

Själv har jag bott i ett par år i gamla stan i Mostar med utsikt över Neretvafloden och resterna av Stari Most. Att arbeta i Mostar är mycket spännande men också oerhört frustrerande. Under den tid jag tillbringat där har jag sett positiva förändringar men framsteg har hela tiden varvats med bakslag. Mostar administrerades under en tid av EU som genom en massiv insats hjälpt till att renovera förstörelsen efter år av krig och har därmed också bidragit till att återställa åtminstone grundförutsättningarna för ett normalt liv - Mostar har fått ungefär fyra gånger mer internationellt bistånd per capita än andra städer i Bosnien och Hercegovina.

DELAD STAD

Men den fysiska återuppbyggnaden och det internationella stödet har inte lyckats ena staden. Fortfarande är den delad i öst och väst med de flesta kroater i västra och bosniakerna i östra Mostar, även om uppdelningen inte är strikt utan det bor några tusen bosniaker väster om Neretvafloden och ett fåtal kroater har flyttat tillbaka till östra sidan. De flesta serber lämnade staden under kriget men har börjat återvända i mindre antal.

Trots att hus, skolor, sjukhus och vägar restaurerats, har konfrontationslinjen där förstörelsen var närmast total länge fått ligga orörd och löper likt ett öppet sår genom staden. Den har lämnats så som en tydlig markering. Den här sidan tillhör oss och den där er. Krafterna som vill behålla Mostar delat är än idag starka och har alltför länge fått dominera den politiska scenen. Med den gamla bron försvann en stad som präglats av tolerans och samvaro där etnisk tillhörighet var något som saknade betydelse.

När jag flyttade till Mostar 1997 var det fortfarande spänt efter en konfrontation med etniska förtecken som resulterat i skottlossning och ett dödsfall. Det var med tveksamhet folk, speciellt "män i militär ålder", rörde sig mellan de båda delarna av staden, Mostars förvaltning var tudelad, så ock polisen. Det var näst intill omöjligt att få arbete om man bodde på "fel" sida av floden och alltså tillhörde en etnisk minoritet. Flyktingar hade ännu inte börjat återvända dels på grund av att deras hus var antingen förstörda eller ockuperade av människor som ofta själva var internflyktingar, dels på grund av motståndet de mötte från myndigheternas sida. Såväl de flesta av de stora företagen, i den mån de hade återupptagit produktionen, som nästan all media och därmed all information liksom domstolarna var politiskt influerade vilket bidrog till att försvåra försoningen och enandet av staden.

Internationella organisationer, som FN, OSCE, och den Höge Representantens kontor, där jag arbetade, var djupt engagerade i Mostars utveckling och enande. I min organisation förde vi oändliga diskussioner med motsträviga politiker som ibland sa det vi ville höra men gjorde något helt annat, vid andra tillfällen blankt vägrade vika sig en tum, ofta hakade upp sig på formella frågor såsom huruvida agendan hade skickats ut i tillräckligt god tid eller platsen för mötet så att vi aldrig kom till de viktiga frågorna. Allting politiserades - av representanterna från båda sidor om Neretva.

Jag frågade mig ofta varför det var så svårt att överbrygga motståndet mot att ena Mostar. Kriget i sig är naturligtvis en självskriven förklaring men nu var det flera år sedan krigsslutet och de enorma problem man hade att brottats med - ekonomin, arbetslösheten och den sociala situationen till exempel - krävde gemensamma krafter och samarbete för att lösas. Dessutom var tidsaspekten viktig då det fanns en uttalad risk för att det internationella samfundet skulle tröttna och vända sitt intresse - och bistånd - till andra delar av världen. Risken ökade i takt med att de politiska finterna och turerna tog överhanden och viljan från lokala politiker och därmed framstegen dröjde.

Medan Mostar-borna iakttog utvecklingen i något som närmast verkade uppgivenhet, representerades de av dessa hårdföra politiker som tydligt hade som mål att trotsa alla försök att ena staden för att kunna behålla makten över "sina" respektive territorier. Strategin att behålla Mostar delat var särskilt uttalad från den bosnienkroatiska sidan, eller från det ledande partiet snarare. Om samma taktik fanns från den bosniakiska sidan så var det mer diskret. Låt mig fokusera lite här på problemet med kroaterna i Bosnien och Hercegovina. Motståndet mot flyktingåtervändande och integration, politisering av frågor som leder till total blockering i landets beslutsprocess etc, är ingalunda något man möter bara från den kroatiska sidan - agerandet från de andra sidorna förtjänar att utvecklas i separata artiklar - men trots att det dominerande bosnienkroatiska partiet så uppenbart obstruerat ett enande av Mostars och också Federationens strukturer är det en fråga som ofta negligerats eller alltför lätt avfärdats.

RÄDSLA FÖR MAJORITETSFÖRTRYCK

Den kroatiska befolkningen i Bosnien och Hercegovina har ungefär halverats sedan 1991, från drygt 750 000, vilket betyder att de idag utgör knappt 10 procent av landets befolkning. En del flydde stridigheterna, andra valde att flytta under och efter kriget till Kroatien och andra länder. Mostar är centrum för bosnienkroaterna och den största staden i Hercegovina med sina drygt 90 000 invånare. Samtidigt som befolkningen minskat har hårdföra kroatiska politiker sökt försäkra sig om bibehållen majoritet och kontroll över det strategiskt viktiga Hercegovina och gränsen till Kroatien: i ett cyniskt spel med människors liv har de gjort allt för att förhindra att kroatiska internflyktingar lämnar Hercegovina för att återvända till andra delar av landet och att andra etniska grupper flyttar tillbaka till Hercegovina.

Kroaternas ställning i Bosnien och Hercegovina är ett ständigt debatterat ämne bland bosnienkroatiska partier, media och andra organisationer. Det ledande partiet, HDZ, eller åtminstone en fraktion av det, har utnyttjat de bosnienkroatiska väljarnas rädsla för att bli utmanövrerade av de andra folkgrupperna, framförallt av bosniakerna (den officiella beteckningen för de bosniska muslimerna). I alla val sedan Daytonavtalet undertecknades i slutet av 1995 har huvudtemat i partiets valkampanjer varit hotet mot den kroatiska identiteten, mot språket, kulturen, utbildning och inflytande. Argumentationen är hård, ibland rena skrämselpropagandan. Deras slogan i senaste valet var "Självbestämmande eller Utrotning" och deras TV-reklam fälldes för hets mot folkgrupp. Men kampanjen har lyckats. HDZ åtnjuter stöd från en stor del av bosnienkroaterna även om det stödet och valdeltagandet minskat något under senare år.

Är då denna rädsla befogad? Å ena sidan talar siffrorna sitt eget språk - man kan förstå att den stora utflyttningen skapar oro bland dem som stannat och tär på framtidstron och tron på kroaternas plats i Bosnien och Hercegovina. Denna rädsla för majoritetsförtryck finns hos alla folkgrupper i landet. Å andra sidan är kroaternas inflytande garanterat i landets författning som slår fast att landet har tre officiella folkgrupper - bosniaker, kroater och serber. Ministerposterna i landets regering är lika fördelade mellan de tre grupperna och beslut fattas med enhällighet.

I överhuset i parlamentet kan en av folkgrupperna i princip lägga in veto och stoppa lagstiftning och beslut som man anser påverkar den egna gruppen negativt - en möjlighet som utnyttjats in absurdum för att blockera beslut och resulterat i att viktiga lagar istället annekterats av den internationellt utsedde "höge representanten". Den höge representanten balanserar här på en tunn lina mellan å ena sidan behovet - och trycket från det samlade internationella samfundet som vill se avkastning på de cirka 50 miljarder kronor man investerat i landet - av att driva reformprocessen framåt och å andra sidan respekt för demokratiska principer.

(En annan fråga i sammanhanget som hittills aldrig riktigt diskuterats är huruvida det är demokratiskt att det i landets presidentråd och i överhuset inte finns plats för dem som inte identifierar sig såsom tillhörande någon av de tre officiella etniska grupperna.)

Kroaterna har också alltid sneglat på serberna som i Daytonavtalet fick sin "egen" entitet, Republika Srpska, medan de själva fick samsas i en federation med bosniakerna enligt ett avtal som slöts i Washington redan 1994 och under de förutsättningar som gällde då.

I Federationen är kroaterna endast garanterade en tredjedel av ministerposterna. Risken att bli överröstade av bosniakerna är en bidragande orsak till att kroaterna hållit fast vid de institutioner som byggdes upp under den självutropade kroatiska republiken Herceg-Bosna och som skulle ha upplösts enligt ett separat avtal i Dayton 1995. Dessa institutioners fortsatta existens har i praktiken inneburit att Federationen aldrig riktigt fungerat.

"SJÄLVSTYRE"

Federationsregeringen har i många avseenden bara haft kontroll över områden med bosniakisk majoritet. Det har med andra ord funnits ett parallellt kroatiskt styre med rättsväsende, armé, polis, skolor, universitet, sjukhus, pensionsfonder och media för att nämna några områden - allt kontrollerat av personer och stödorganisationer bakom det dominerande partiet HDZ. De parallella institutionerna har finansierats genom bidrag och stöd från den kroatiska diasporan och systerpartiet som tidigare regerade i Kroatien.

När drömmen om att annektera Herceg-Bosna till Kroatien gick i stöpet försökte man istället att på detta sätt upprätthålla självstyre inom Bosnien och Hercegovinas gränser. Ett enat Mostar och en fungerande Federation hade gjort detta omöjligt. Sedan regeringsskiftet i början av året har situationen radikaliserats ytterligare då några av de bosnienkroatiska ledarna utropade en form av självstyre och samtidigt lämnade sina platser i stats- och federationsparlamenten. Detta "självstyre" har inte erkänts av den bosniska regeringen eller av det internationella samfundet. Flera personer avsattes därefter från sina poster för att de underminerat Bosnien och Hercegovinas suveränitet och obstruerat fredsprocessen.

Det var dessa krafter de internationella organisationerna tampades med i Mostar. Vi förhandlade, argumenterade, satte upp arbetsgrupper och försökte med alla medel hitta kompromisslösningar men hade mycket litet att sätta emot. Biståndet kunde till exempel knappast användas som påtryckning dels på grund av att en stor del av biståndet gick till flyktingåtervändande och ett minskat stöd för detta ändamål bara hade spelat krafterna bakom denna politik i händerna, dels därför pengar inte verkade vara det största problemet. Kanske var de finansiella fördelarna av att behålla kontrollen över delar av Hercegovina större för dem? Den "höge representanten" har senare fått utökade befogenheter och kan nu till exempel avsätta obstruerande befattningshavare och tjänstemän.

BEFOLKNINGEN BETALAR

Under flera års arbete i Bosnien var det nog detta som var det mest frustrerande. Bristen på engagemang från många av landets egna ledare för att driva processen framåt, uppgivenheten och den närmaste totala avsaknaden av tro på att de själva skulle kunna hitta lösningar och kompromisser. Oförsonligheten, där det alltid var fråga om endast den egna etniska gruppens och aldrig hela befolkningens eller landets bästa, som om en del av landet kunde utvecklas oberoende av landet som helhet, och där man hellre överlät åt det internationella samfundet att fatta de svåra och kontroversiella besluten - till och med att lagstifta. De som fått betala priset för detta är Mostars och Bosnien och Hercegovinas befolkning.

Trots alla motgångar har dock mycket åstadkommits. Förutsättningarna för att upprätthålla de gamla Herceg-Bosna strukturerna har förändrats. Utan HDZ vid makten i 'moderlandet' Kroatien kanaliseras nu det finansiella stödet därifrån genom de officiella institutionerna i Federationen. Många kroater har valt att trots propagandan återvända till sina hus i andra delar av landet och Neretva-dalen fylls så sakteliga av återvändande bosniaker och serber. Genom FN:s arbete patrullerar nu kroatiska och bosniakiska poliser tillsammans i nästan alla delar av Federationen, också i Mostar.

Mycket har åstadkommits i reformeringen av domstolsväsendet och media för att minska det politiska inflytandet. Ekonomiska reformer fortskrider även om mycket återstår att göra. En allmän uppfattning bland många som följt skeendena i Bosnien de senaste åren var att systemet upprätthölls genom en tyst överenskommelse mellan HDZ och det då ledande bosniakiska partiet SDA - men de förlorade båda makten i det senaste valet. Nu har en allians av elva partier med både bosniakiska och kroatiska förtecken trätt i deras ställe.

Men det har varit en mödosam process då den motarbetats av flera politiska partier som i reformernas kölvatten sett sin maktbas erodera och som uppenbarligen har haft andra mål än att driva på Bosniens utveckling till en demokratisk stat som kan stå på egna ben ekonomiskt såväl som politiskt.

Misstroendet mellan folkgrupperna är dock fortfarande djupt och kanske djupast från bosnienkroaternas sida som den minsta folkgruppen (av de i författningen "officiella" grupperna). Det tragiska är att detta misstroende utnyttjats cyniskt av vissa politiker som en del i deras strategi att hålla sig kvar vid makten. Men misstroendet har underskattats av de internationella aktörerna och ibland alltför lättvindigt avfärdats som ett propagandatrick av nationalistiska partier. Visst har politisk propaganda bidragit till att upprätthålla, eller till och med skapat, denna misstänksamhet och oro utan att det kanske finns någon riktig grund för den - men det faktum att denna uttalade oro för att försvinna som nation och kultur i Bosnien och Hercegovina har skapats genom manipulation gör den inte mindre verklig. Oron finns och därför måste den tas på allvar.

En av de stora utmaningarna framförallt för den relativt nya regeringen men också för det internationella samfundet är att få bosnienkroaterna att känna sig trygga inte bara fysiskt, socialt och ekonomiskt utan också som etnisk grupp, att få dem att se Bosnien och Hercegovina som sitt hemland och aktivt delta i dess utveckling. Både landets regering och de internationella aktörerna har hittills misslyckats, eller förbisett, att greppa den här frågan. Man har sökt rationella lösningar på om inte irrationella så i alla fall emotionella problemställningar och den lösning som framträtt är ett regeringsskifte till varje pris, där det inte finns plats för nationalistiska partier. Frågan är om man någonsin kan komma bort från den nationella aspekten i Bosnien och Hercegovina - och på Balkan. Men kan man skapa en trygghet i att det finns utrymme för alla folkgrupper, kommer snart den separatistiska politik som vi sett från vissa partier snart bli förlegad och irrelevant.

BRON ÅTERSTÄLLS

När jag nyligen gjorde ett återbesök i Mostar noterade jag att det börjar hända saker.

Genom samarbete mellan UNESCO, Världsbanken och donationer från Turkiet, Frankrike, Italien, Nederländerna och Europeiska Kommissionen ska Stari Most nu byggas upp igen. Gilles Péqueux, den franske ingenjör som leder projektet, berättar att den historiska efterforskningen tagit ett år. Ingenjörer, arkitekter, geologer och historiker från ett antal länder deltar i arbetet. Det mesta av dokumentationen om bron har hittats i Istanbul och Ankara och omfattar också brevet från Sultan Sulejman till arkitekten där brobygget beställdes. Det kommer att kosta närmare 100 miljoner kronor att återställa bron och den beräknas vara klar 2003. Gilles berättar också att de kommer använda samma teknik som på 1500-talet. Kalkstenen kommer att brytas för hand med likadana verktyg. Förhoppningsvis kan man också återanvända en del av de gamla stenarna som bärgats ur floden.

Stari Most symboliserade enighet och integration i Mostar. Den förstördes men kommer nu att restaureras för att åter förbinda öst och väst och de olika folken i Bosnien och Hercegovina. Men liksom fredsprocessen kommer det att ta tid och kräva rätt material, ingenjörer och en solid grund för att lyckas. På 1500-talet tog det nio år att bygga bron. Det kommer också idag att ta lång tid och kräva ett enormt tålamod och skicklighet. Relationerna mellan Bosnien och Hercegovinas folk kommer inte heller att repareras över en natt men fredsprocessen har ändå kommit en bra bit på väg sedan 1995 och det torde vara en fråga om tid innan de båda sidorna om Neretva åter bundits samman.