Print Friendly

20 år sedan den sjungande revolutionen

Av Peter Linder | 8 april 2011

I Sverige kommer tjugoårsjubileet av Estland, Lettland och Litauens självständighet att uppmärksammas i en rad olika officiella fora under året. Förhoppningsvis kan det leda till förnyat intresse och förnyad solidaritet med såväl Estland som Lettland och Litauen, skriver Peter Linder, försvarspolitisk handläggare i riksdagen, nyss hemkommen från Tallinn.

Snart tjugo år har gått sedan den sjungande revolutionen kulminerade och Estland utropade sin självständighet den 20 augusti 1991. Självständigheten föregicks av flera års protester mot Sovjetväldet. Protesterna skedde många gånger i form av sångfestivaler och andra musikaliska protester varför revolutionen snart kom att kallas den sjungande revolutionen. Ett nyligen avslutat besök i Tallinn gjorde mig välbehövligt påmind om Sveriges starka engagemang för Estlands självständighet och den politiska och ekonomiska utveckling som landet genomgått.

Estlands resa är minst sagt anmärkningsvärd och en framgångssaga med få motsvarigheter i Europa. Landet har på tjugo år gått från att vara en ekonomiskt underutvecklad del av Sovjetväldet till medlem i Nato, EU och från den första januari i år även medlem i den europeiska valutaunionen.

Då, för tjugo år sedan smugglades datorer och mobiltelefoner in i landet bland annat av svenskar aktiva i måndagsrörelsen. Idag är Estland ett av de mest utpräglade IT-länderna i hela Europa, med en blomstrande industri för mobila tjänster och Internettjänster som till exempel Skype.

Sedan självständigheten har Estland haft en rekordartad tillväxt och gick innan finanskrisen slog till under epitetet ”den baltiska tigern”. Finanskrisen drabbade Estland hårt men utgångsläget var bättre än i Lettland, Litauen eller andra betydligt större ekonomier i Europa som Irland och Grekland. De estniska statsfinanserna var i balans och landets statsskuld den lägsta i kretsen av EU-länder.
Den dåvarande borgerliga regeringen uppvisade dessutom krisinsikt och genomförde med stor beslutsamhet ett omfattande sparpaket med bland annat sänkta löner och frysta pensioner.

Med goda betyg i ekonomisk krishantering och budgetdisciplin kunde Estland ansluta sig till EMU och införa euron nu vid årsskiftet. För esterna fanns det självfallet ett stort symbolvärde kopplat till att som självständig stat ha en egen valuta. Symbolikens värde kunde emellertid inte mäta sig med tryggheten i att tillhöra EMU, det sista stora steget i den europeiska integrationen.

Belöningen för den borgerliga regeringen lät inte vänta på sig. I det estniska parlamentsvalet den 6 mars i år fick den borgerliga koalitionen förnyat förtroende och en klar majoritet i parlamentet. De estniska Socialdemokraterna förblev fjärde största parti i parlamentet med en knapp femtedel av de 101 mandaten.

De estniska väljarna sände genom valresultatet en tydlig signal om betydelsen av fortsatt ekonomiskt ansvarstagande och politisk stabilitet. Regeringen i Estland lyckades därmed upprepa vad de borgerliga regeringarna i Lettland och Sverige gjorde i höstas, nämligen att komma vinnande ur tidernas ekonomiska kris.

För den utomstående är det lätt att dra Estland, Lettland och Litauen över samma kam. Esterna anser sig däremot missgynnade av bilden av Baltikum som en homogen region med tre lika länder. Inte minst finanskrisen kom att visa på skillnaden mellan å ena sidan Estland och å andra sidan Lettland och Litauen.

En ledtråd till Estlands framgång kan till exempel vara organisationen Transparency Internationals lista över korruptionen i världen. Där kommer Estland på en hedrande 26:e plats, efter Frankrike och är bäst i klassen av länderna i det forna östblocket. Litauen återfinns på plats 46 och Lettland på plats 59, tätt efter Turkiet och Namibia. Detta stärker bilden av Estland som både politiskt och ekonomiskt förhållandevis moget, trots sin unga statsbildning.

Estlands drivkraft att snabbt närma sig Europa och USA är lätt att förstå. I samtal med både estniska politiker och utländska observatörer på plats i Tallinn står det klart att relationerna mellan Estland och Ryssland beror mycket på den ryska björnens morgonhumör. Estlands ekonomiska utbyte med Ryssland är relativt begränsat om man till exempel jämför med Sverige och Finland. Man är heller inte beroende av ryska energiråvaror i samma utsträckning som andra länder i det forna östblocket. Samtidigt som man inte ser Ryssland som något direkt militärt hot är man bekymrad över de politiska och ekonomiska påtryckningar som Ryssland utövar på länder i östra Europa. Den estniska regeringen ser därför positivt på ansatsen som finns inom EU till en allt mer gemensam syn på Ryssland.

Sverige stödde Estland genom olika projekt redan innan självständigheten och var sedermera en stark påskyndare av Estlands medlemskap i EU. De nära kopplingarna länderna emellan speglas även i det faktum att Sverige har gått om Finland som den största utländska investeraren i Estland.

I Sverige kommer tjugoårsjubileet av Estlands, Lettlands och Litauens självständighet att uppmärksammas i en rad olika officiella fora under året. Förhoppningsvis kommer även kommuner, skolor och andra institutioner runt om i Sverige att återuppliva de gissningsvis lätt insomnade vänskapsbanden till sina motparter på andra sidan Östersjön. Förhoppningsvis kan det leda till förnyat intresse och förnyad solidaritet med såväl Estland som Lettland och Litauen. Och förhoppningsvis får vi höra de estniska sångerna från den sjungande revolutionen ljuda igen, även här i Stockholm.

Peter Linder är försvarspolitisk handläggare i riksdagen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner