Print Friendly

1964 – Islossning för Storstockholm

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

39
1964 – ISLOSSNING FÖR STORSTOCKHOLM?
Debatten om Storstockholms
administration företer likheter med t. ex. diskussionen om
slopandet av första kammaren. Bland väljarna finns det
en bestämd önskan om snabba
genomgripande åtgärder, medan tveksamheten främst
finns hos vissa politiker,
framhåller direktören jur.
kand. Sven Johansson, en av
stockholmshögerns mera aktiva krafter och tillika en av de
främsta talesmännen för den
yngre högergenerationen –
han var 1957-59 ordförande
i Högerns Ungdomsförbund.
Sven Johansson anknyter i
denna artikel till de debattinlägg om Storstockholms
framtid, som tidigare publicerat i Sv. T. av sekreterare
Sten E. Kjellgren (nr. 5-6
1964) och direktör Igor Holmstedt (nr. 7 1964).
Vid ingången av 1964 hade man i
allmänhet stora förhoppningar om
att det under det kommande året
verkligen skulle börja hända nå-
Av direktör SVEN JOHANSSON
got beträffande Storstockholmsfrå-
gorna.
1961 års storstadsutredning hade aviserat, att man under 1964
skulle komma med sitt betänkande
beträffande den statliga indelning·-
en för Storstockholmsområdet. I
sitt stattal för Stockholms stadsfullmäktige den 5 december 1963
– ”Framsteg och regional samverkan” -hade finansborgarrådet
Hjalmar Mehr uttalat sig för inrättandet av ett storlandsting. Vidare hade staten tillsatt en särskild
förhandlingsman för ordnandet av
den kollektiva trafiken i Storstockholm.
När storstadsutredningen kom
med sitt betänkande innebar detta
i och för sig ett förord för att man
för Storstockholms vidkommande
inrättade en gemensam statlig förvaltningsenhet. Den verkligt stora
frågan om gränsdragningen för
denna nya administrativa enhet
sköt man emellertid ifrån sig. Vidare förordade utredningen, att
man för Storstockholm inrättade
en gemensam statlig arbetsmarknadsmyndighet. Detta var ju inte
så mycket och det är ganska naturligt om detta betänkande inte har
40
kommit att spela någon nämnvärd
roll i den fortsatta diskussionen.
Beträffande den kommunala indelningen tillsatte man förhandlingsdelegationer mellan Stockholms stad och landstinget i Stockholms län. Några utåt märkbara
resultat har det emellertid knappast blivit under 1964. Enligt uppgifter i pressen lär för övrigt sammanträdesintensiteten ha varit
ganska låg.
I fråga om den kollektiva trafiken dröjde det ganska länge, innan
några resultat publicerades. Fram
i december lossnade emellertid det
hela och strax före jul träffades
beslut om bildandet av AB Stockholms Lokaltrafik (SL).
Även om det från många utgångspunkter var mycket värdefullt, att man kom fram till denna
uppgörelse, var det för en utomstående tämligen anmärkningsvärt
att förhandlingarna i slutspurten
fördes under så stor tidspress.
Många frågar sig om det kan vara
rimligt att under så pressade former träffa en uppgörelse av så stor
betydelse för de berörda kommunerna. En av Stockholms förhandlare har för övrigt karakteriserat
avtalet som ”den största affär som
Stockholms stad har gjort under de
senaste sju hundra åren” !
För att lösa den kollektiva trafikens problem valde man att skapa
ett kommunalförbund. Sedermera
har-bl. a. mot bakgrunden av svå-
righeterna att finansiera den planerade exploateringen av Botkyrka
– kommunalförbundslinjen också
aktualiserats för att lösa problemen vid de s. k. följdinvesteringarna i samband med bostadsbyggandet. Kommunalförbund är ju en
speciell typ av kommun av lägre
ordning. Det saknar t. ex. egen beskattningsrätt och är närmast att
betrakta som ett verkställighetsorgan för sina medlemmar. Redan
de här nämnda två exemplen- den
kollektiva trafiken och finansieringen av följdinvesteringar vid
bostadsbyggandet – torde klart
visa att kommunalförbundet inte
kan användas för mera generella
lösningar av de olika Storstockholmsproblemen.
storlandstinget
Vad beträffar förslaget om ett storlandsting bör det observeras att det
här ingalunda är fråga om ett
landsting av ”traditionell” typ.
Detta framgår inte minst av de
arbetsuppgifter, som man tänkt
överlämna till storlandstinget –
regionplanering, sjukvård, vattenförsörjning och avloppssystem,
trafikförsörjning samt skolväsendet ovanför grundskolan.
Förslaget om inrättandet av ett
storlandsting fick snabbt principiellt tillstyrkande av berörda parter.
Även om det sålunda tycks vara
allmän enighet om att man åtminstone i första hand skall inrikta
sig på att skapa ett storlandsting,
kan det emellertid vara motiverat
att redan nu ställa frågan: Skall
storlandstinget bli den definitiva
lösningen? För egen del vill jag besvara den frågan med nej.
Ett storlandsting innebär att man
i princip bibehåller de nuvarande
primärkommunerna. Härav följer
att man icke – varken på beslutseller verkställighetsplanet-får det
samlande totala greppet om samtliga samarbetsfrågor inom storstockholmsområdet. Problemet är
icke bara av administrativ och teknisk karaktär utan väl så mycket
av psykologisk art. Ett bibehållande av primärkommunerna på längre sikt innebär bl. a. att man icke
på samma sätt som inom en enhetskommun får en gemensam syn på
samarbetsproblemen, utan att man
alltför lätt fastnar i ett ”bytänkande”.
Ofta hör man att ett bibehållande av primärkommunerna är nödvändigt för att bevara ”det kommunala självstyret”. Det kan då
vara anledning att något försöka
definiera vad man i detta sammanhang avser med ”kommunalt självstyre”. Enligt min uppfattning har
storstadsutredningen i sitt betänkande (sid 112) givit en bra definition härpå, när man talar om betydelsen av att ”medborgarna i trakter med intressegemenskap bereds
tillfälle att i vedertagna demokratiska former själva handlägga sina
gemensamma angelägenheter”.
Härmed torde – såvitt jag kan
förstå – i första hand avses så-
dana frågor som lokala anordningar för barntillsyn och åldringsvård,
skol- och biblioteksväsendet, par- 41
ker och enklare idrottsanläggningar samt parkeringsplatser och andra lokala trafikarrangemang etc.
En enhetskommun måste sålunda kompletteras med någon form
av t. ex. stadsdelsråd. Till dessa
bör överlämnas frågor av lokal
karaktär av i huvudsak det slag
som ovan angivits. Vidare borde
det bli en viktig uppgift för stadsdelsråden att fungera som remissorgan åt den centrala kommunledningen. För att emellertid stadsdelsråden skall få någon verklig
betydelse, måste de uppenbarligen
också ha en viss ekonomisk handlingsfrihet. Detta kan antingen ske
på så sätt att stadsdelsråden får en
egen beskattningsrätt eller att
själva enhetskommunen lämnar
anslag åt de olika stadsdelsråden.
Ett system med stadsdelsråd på
sätt här skisserats skulle uppenbarligen innebära att t. ex. de enskilda stadsdelarna i Stockholm i
vissa hänseenden skulle få en starkare ställning än vad de för närvarande har.
Tidigare har det sagts att det
föreslagna storlandstinget icke är
ett ”traditionellt” landsting utan en
helt· ny konstruktion. Vad är då
den principiella skillnaden mellan
en enhetskommun och ett storlandsting? Såvitt jag förstår, måste
alltid konstruktionen med ett storlandsting – oavsett dess kompetens och valsätt – innebära att beslutanderätten i en rad mycket
väsentliga frågor fortfarande kommer att förbehållas primärkommu- 42
nerna. Endast i sådana ärenden
som enligt uttryckliga lagbestämmelser tillkommer storlandstinget
får detta beslutanderätten. I enhetskommunen däremot innehas
den primära beslutanderätten av
den centrala kommunledningen.
stadsdelsråden har endast att
handlägga de frågor, som enligt
särskilda bestämmelser överlämnats dit.
Enhetskommun på lång sikt
Sammanfattningsvis kan sägas att
i ett storlandsting tillkommer den
kommunala beslutanderätten in
dubio de enskilda primärkommunerna. I enhetskommunen däremot
har den centrala kommunledningen beslutanderätten i alla andra
frågor än sådana av rent lokal
karaktär, som enligt uttryckliga
bestämmelser faller inom stadsdelsrådens kompetensområde.
Att skapa en enhetskommun för
Storstockholm är inte bara ett administrativt och tekniskt problem
utan i minst lika hög grad ett psykologiskt. Även om sålunda enhetskommunen enligt min uppfattning
måste vara målet på lång sikt,
måste man här ”krypa innan man
springer”. Det måste därför vara
lämpligt att man i första hand inriktar sig på att skapa ett storlandsting. Det är vidare angeläget
att man i arbetet på att åstadkomma en enhetskommun redan från
början vinnlägger sig om att använda rätt terminologi. Uttryck som
”inkorporering” etc. är sålunda hå-
de sakligt missvisande och psykologiskt olämpliga. Även i valet av
uttryck bör man klart markera att
vad man eftersträvar är en helt ny
kommunal indelning med likvärdiga parter.
Ett av de svåra problemen i samband med skapandet av enhetskommunen torde bli gränsdragningen. På grund av den starka
integration, som givetvis måste rå-
da inom en enda kommun, kan en
enhetskommun icke göras alltför
stor. I ett storlandsting med dess
begränsade målsättning behöver
icke gränsdragningsfrågorna bli
lika väsentliga. Det är därför angeläget att man snarast möjligt kommer fram till en klar målsättning
i detta hänseende. (Arbetsmarknadsstyrelsens A-region synes vara
en lämplig utgångspunkt för den
diskussionen.) I första hand bör
man inrikta sig på att skapa en
administrativt rimlig enhet. Givetvis måste gränsdragningen genomföras så, att man icke inom en alltför kort tid hamnar i den situationen att enhetskommunen visar sig
för liten.
Debatten om Storstockholms administration har uppenbarligen
vissa likheter med t. ex. diskussionen om slopandet av första kammaren. Ute bland väljarna finns
det en bestämd önskan om snabba
genomgripande åtgärder. Tveksamheten finns främst hos vissa
politiker. Man får emellertid hoppas att beslutet om upprättandet
av SL snabbt skall följas av andra
ställningstaganden, som direkt tar
sikte på Storstockholms administrativa problem.
storlandstinget bör rimligen bli
den första etappen. Redan vid deOM statssekreterare
43
taljutformningen av detta bör man
emellertid vara inställd på att slutmålet bör vara en enhetskommun
kompletterad med stadsdelsråd
för frågor av klart lokal karaktär.
I denna tidskrift 1917 citerades ett yttrande av den engelska författningens främste nu levande uttolkare, som visade i vilken omfattning departementets högste permanente ämbetsman där ”kan
vara lojal rådgivare och administrativ medhjälpare åt chefer av
fullständigt olika uppfattning”. Förklaringen är att de känna sig
helt och hållet som ämbetsmän och ha avsvurit alla politiska aspirationer. Samma fordran måste uppfyllas också av de svenska funktionärerna i motsvarande ställning, ty endast då kunna de tänkas bevara sin ställning under växlande partiregeringar. Om statssekreterarna, så som det ibland har skett i vårt land, flytta in som statsråd
i ministärer av motsatt färg mot dem, de tjänat i ämbetsställning,
så kan slutet bli, att de betraktas som politiker och ersättas av
politiker. Genom den utveckling vartill ansatser nu visat sig, stå vi
i själva verket för närvarande inför den mycket allvarliga faran, att
den kanske värdefullaste frukten av 1800-talets svenska statsarbete
förloras, grundsatsen att förvaltningen i största möjliga utsträckning
skall hållas fri från partilivets brytningar och kunna fullgöra sina
uppgifter allenast efter sakliga synpunkter samt sålunda blott men
också helt under ämbetsmannaansvar.
Svensk Tidskrift 1925

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner