Print Friendly

1959 års flygvapenövning

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

1959 ÅRS FLYGVAPENÖVNING
Av generallöjtnant AXEL LJUNGDAHL
UNDER DE rutinmässiga, mera »vardagsbetonade», övningarna i flygvapnet prövar man ut materiel,
taktik och organisation i mindre
skala. Men därutöver är det nödvändigt att ibland lägga in en tilllämpningsövning som är gemensam för stora delar av flygvapnet,
för att få belägg på om vapnets
olika komponenter (flyg- och basförband, luftbevakning och stridsledning osv.)’ fungera tillsammans
på rätt sätt i ett större och verklighetsbetonat sammanhang. Detta
sker vid de s. k. flygvapenövningarna, som anordnas med några års
mellanrum; ekonomiska förhållanden göra att man icke kan ha så-
dana större övningar så ofta som i
och för sig vore önskvärt. Den flygvapenövning som genomfördes hösten 1959 var den första på tre år.
Under övningens l. skede deltog i
huvudsak förband ur flygvapnet,
medan 2. skedet sammanföll med
krigsmaktsövningen, där samtliga
försvarsgrenar deltogo.
Förutsättningen innebar att vårt
land, A-sidan, var i krig mot en angripare, B-sidan, som bl. a. förfogade över Gotland. B-sidans uppgift var att förbereda invasion mot
östra Mellansverige, medan Asidan skulle försvara detta område och vidare bekämpa invasionsförberedelserna. Det finns
icke anledning att djupare begrunda, om förutsättningen återspeglar ett sannolikt krigsläge. En
förutsättning lägges i princip upp
så, att de deltagande cheferna på
enklaste sätt skola fä grund för hur
operationerna under övningen skola
inriktas; förutsättningen påverkas
helt naturligt av i vilken landsända,
som man vill pröva organisationen,
och av tillgängliga skjut- och
bombfällningsplatsers läge.
När man lägger upp en flygva·
penövning eftersträvar man att sär·
skilt öva sädana områden av tjäns·
ten som äro av speciell betydelsE
för värt försvar. Ett sådant om·
räde är beredskapen. En följd a’
den militärtekniska utvecklinge11
är nämligen, att en anfallande stor·
makt numera kan starta ett kri€
praktiskt taget utan förvarning:
anfallsmedlen (flygplan och robo·
tar) finnas organiserade i fred ocl
kunna vara utgångsgrupperade p~
lämpliga baser. Aldrig tidigare ha1
väl en anfallande haft liknandt
möjligheter till strategisk överrask
ning, och det vore märkvärdigt om
en hänsynslös motståndare icke
skulle utnyttja ett sådant trumfkort. Det enda försvarsmedlet inför denna utveckling är en ökad
beredskap hos krigsmakten. Flygvapnets organisation medger en
krigsberedskap som är utan jämförelse i vår krigsmakt – över
hälften av dess divisioner är ständigt s. k. beredskapsdivisioner dvs.
färdigutbildade och fältmässiga
förband. Hur beredskapen verkligen fungerade prövades under en
separat övning, som av överraskningsskäl lades in som ett fristå-
ende moment några veckor före
den egentliga flygvapenövningen.
Helt överraskande beordrades vid
två-tiden en natt, att beredskapsförbanden skulle organiseras, och
att viss flygverksamhet inom en del
av landet snarast skulle igångsättas.
övningen visade en mycket hög
beredskap inom hela flygvapnet.
Detta gällde såväl de enheter, som
genom förberedande, stående heredskapsorder ha att kontinuerligt
hålla en viss startberedskap som
övriga färdigutbildade förband.
Och det gällde såväl jaktflyget som
attack- och spaningsförbanden.
Utöver flygförband uppsattes
också de ytterligare radarstationer
för stridsledning och luftbevakning, som icke normalt äro i drift.
När »fientliga» flygförband insattes, markerade av jaktflygplan från
andra delar av landet, kunde också
vår försvarsjakt ingripa med hög
57
kontaktprocent. Attack- och spaningsflygets beredskap var lika
god. Snabbt kunde anfall slås ut
mot fingerade invasionsmål och lä-
get till sjöss fastställas i mörka
natten. Spaningen utfördes härvid
med hjälp av flygburen radar. Som
helhet betraktad gav heredskapsövningen ett mycket gott resultat.
Under den egentliga flygvapenövningen utförde B-sidan ett överskeppningsföretag mot östra Mellansverige. B-flygets anfall som
först hade riktats mot flygbaser
och kommunikationer, lades nu om
emot fartyg och hamnar samt efterhand också mot försvarstrupperna till lands. A-sidan hade kontinuerlig spanings- och luftförsvarsverksamhet och ansatte dessutom attack bl. a. mot hamnar på
Gotland och mot fartyg till sjöss,
senare också mot landsatta trupper.
Medan A-sidans attack var inställd på operationer mot Gotland
kom en dag rapport om att fienden
höll på att kringgå vårt försvar i
övre Norrland, där operationerna i
övrigt endast fingerades. Ett par
attackdivisioner dirigerades då med
kort varsel från baser i Götaland direkt mot ett uppbyggt skjutmål
utanför Luleå, och förbanden kunde
efter genomfört uppdrag några timmar senare åter landa på baser i
södra Sverige. På motsvarande sätt
togs senare en jaktdivision tillfälligt
ur luftförsvaret i Östergötland och
insattes direkt mot markmålet vid
Luleå. Dessa moment i övningen
58
belysa en viktig egenskap som utmärker just våra flygförband, nämligen deras mångsidighet. Tack
vare denna egenskap kunna flygförband allt efter lägets krav icke endast snabbt förflyttas frän en
landsända till en annan, utan också
överföras frän ett verksamhetsområde (luftförsvar) till ett helt annat (anfall mot markmäl).
Under flygvapenövningen förekommo uppgifter, som äro typiska
för flygförbandens skiftande användning i krig. Av särskilt intresse
var därvid att fä erfarenheter om
hur viss nytiiiförd materiel fungerade under en verklighetsbetonad
större övning, liksom också om en
del nya organisationsformer.
Flygspaningen på A-sidan var organiserad efter nya linjer som i
stort sett innebär att spaningens
ledning mer än förr samordnas
med jaktledningen i luftförsvarscentralerna. övningserfarenheterna
tyda på att den nya organisationen
är i princip riktig. Vad materielen
beträffar, deltog »Lansen» i spaningsversion för första gängen i en
flygvapenövning. Genom detta moderna plan ha vi fått helt andra
möjligheter än tidigare att snabbt
genomföra ett spaningsuppdrag. I
all synnerhet gäller detta till sjöss,
där man med den flygburna radarapparaturen hastigt kan fä en översiktsbild över vida havsområden,
oberoende av dager eller mörker
och oberoende av moln eller dimma
vid havsytan. Denna radarspaning
ger uppenbarligen inga detaljer om
de upptäckta fartygen utan måste,
då så erfordras, kompletteras med
ögonspaning.
Det var av stort intresse att fä
belägg på attackeskaderns standard
efter genomförd omskolning till
»Lansen». Det visade sig att attackförbanden nu äro väl inövade på
den nya flygplantypen, som är ägnad att höja attackeskaderns slagkraft. Med ordinarie basering på
väl tillbakadragna baser utfördes
ett stort antal företag, varvid framskjutna baser i stor utsträckning
utnyttjades för tillfällig mellanlandning med tankning osv. Tillgängen på baser medgav också en
smidig anpassning till väderleksläget, som ibland hindrade flygning
inom en del av övningsområdet.
Även attackförbanden äro utrustade med flygburen radar, som har
sin särskilda betydelse, när det gäller anfall mot m ä l t i Il s j ö s s.
Exempel på sädana anfall förekommo under övningen i ganska
stor utsträckning. Med vår nya
attackrobot komma vi, i förbigå-
ende sagt, att fä nya möjligheter
att vidareutveckla denna attackflygets anfallsmetod mot sjömäL
A t t a c k m o t m a r k tr u pp e r var en uppgift som särskilt blev
aktuell för B-flyget, då detta insattes mot A-försvaret till lands. Anfallen utfördes i stor utsträckning
av jakt, som tillämpade s. k. »fri
attack», dvs. flygarna fingo själva
frän luften utvälja lämpliga anfallsmål inom angivet område. Antagandet att moderna flygplans
höga hastighet skulle omöjliggöra
anfall mot sådana mål, visade sig
sakna grund. Erfarenheterna från
övningen i detta avseende belysa
nödvändigheten att anordna luftförsvar inom det område, där våra
marktrupper operera – i annat fall
kan läget på kort tid bli allvarligt.
Luftförsvaret prövades under övningen främst inom en del av östra
Mellan-Sverige. Den effekt som
våra jaktförband få i luftförsvaret
sammanhänger dels med luftbevakningen som skall upptäcka fienden,
dels med stridsledningen, som skall
föra jakten till kontakt med fienden, och dels med den träffverkan
som jaktförbanden få under striden, sedan kontakt erhållits. Under
fredsövningar kan man siffermässigt få ett grepp om luftförsvarets
effektivitet genom att ange k o nt a k t p r o c e n t och a n t a l
t r ä f f a r (eller beräknat a n t a l
n e d s k j u t n a plan, vilket kan
härledas ur antalet träffar). Det är
alltså kontaktprocenten som anger
värdet på stridsledning och luftbevakning, medan träffverkan utgör
ett mått på flygförarnas skjutskicklighet. Träffverkan bedömes
med tillhjälp av den s. k. registrerkameran i varje flygplan, som ger
59
belägg på hur siktmedlen legat i
förhållande till målet i skottlossningsögonblicket. Under flygvapenövningen granskades över 13 000
bildrutor från sådana »skjutningar»
mot luftmåL övningserfarenheterna visa en glädjande förbättring
i jämförelse med närmast föregå-
ende större övningar med avseende
på såväl kontaktprocent som antal
träffar.
Till slut några statistiska uppgifter, som kunna ge en uppfattning om flygvapenövningens omfattning:
Totalt deltogo ur flygvapnet omkring 11 500 personer och 500 flygplan. Sammanlagt gjordes drygt
6 500 starter och man flög en
sträcka, som ungefär motsvarar
l 00 varv runt ekvatorn.
Som slutomdöme om övningen
kan sägas att den belyst flygvapnets rörlighet och slagkraft, dess
beredskap och mångsidighet. Flygvapnet har för vårt försvar vitala
uppgifter att fylla – varmed ingalunda är sagt, att det ensamt kan
klara alla försvarsuppgifter. Under
övningens 2. skede förekommo olika
exempel på operativ samverkan
med övriga försvarsgrenar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner