Print Friendly

1946 års fredsriksdag

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

1946 ÅRS FREDSRIKSDAG
1946 års riksdag har avslutats, efter sedvanlig olidlig massanhopning av ärenden de sista veckorna. Om fjolårets korta höstsession
frånses, var det den första fredsriksdagen efter sex års samlingsregerande. Just därför motsågs årets riksdag med ett alldeles särskilt intresse. Den har också varit lärorik och belysande i flera
hänseenden.
Dess praktiska arbetsresultat ha varit många, ovanligt många
absolut taget ehuru inte fullt så många som regeringen och särskilt
socialministern förutskickade. Hr Möller måste ju uppskjuta eller
inhibera sina länge bebådade förslag om obligatorisk sjukförsäkring, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, allmänna barnbidrag
och utvidgning av den statliga bostadspolitiken. Men resultatlistan
är lång nog ändå. Viktigast och måhända mest skickelsedigert är
beslutet om Sveriges inträde i FN; något alternativ fanns knappast,
varför det rådde en himmelsvid skillnad mellan de lidelsefulla debatterna i mars 1920, då Sverige tog steget in i NF, och de mera
nödtvungna kyliga deklarationerna i 27-juni-debatten i år. Det
svenska folket, som med flegmatisk likgiltighet tog emot meddelandet om Sveriges anslutning till det nya världsförbundet, intresserade sig främst för folkpensionsreformen; sedan socialministern
och folkpartiledaren till sist anslutit sig till alternativ III kunde
denna genomföras med en i sociala ting sällsynt enighet. Inom
socialpolitiken kan ytterligare nämnas principbeslutet om allmänna
och fria skolfrukostar, differentieringen av folksemestern för svå-
rare arbete och för ungdom samt ett fastare utbyggande av husmoderssemestern. I fråga om beskattningen har riksdagen haft att
syssla med krigskonjunkturskattens slopande och omläggningen av
uppbördsväsendet. Mest observerat var dock principbeslutet angå-
ende omsättningsskattens upphävande och ställningstagandet till
finansministerns femåriga finansplan. Av största betydelse är vidare beslutet om kommunindelningen, varigenom de ända från katolska kyrkans tid kvarstående sockengränserna flerstädes rubbas
och anpassas efter vår tids omvälvande förhållanden. Andra betydelsefulla beslut ha rört det praktiska genomförandet av den i fjol
beslutade nya folkbokföringen, provisoriska lönetillägg åt stats- 223
1946 års fredsriksdag
tjänstemännen, utökning av de statliga skolstipendierna, konvertering med statens hjälp av akademikernas studieskulder, stegring
av universitets- och forskningsanslagen samt byggande av ett tandläkareinstitut i Malmö. Nämnas må ytterligare bättre hjälp till
beredskapsinvaliderna och uppmjukningen av abortlagstiftningen.
Inom näringspolitiken slutligen faller den avsevärt förhöjda jordbrukshjälpen, den nya lagen om monopolkontroll, nedläggandet av
driften vid Kinne-Kleva, utbyggnaden av Kvarntorpsanläggningen
och utvidgningen av Norrbottens järnverk. Och härutöver kommer
förstås den numera obligatoriska serien av socialiseringsönskemål,
dikterade av socialdemokrater och kommunister.
Detta är katalogen över de viktigaste besluten, varav många inte
varit omstridda. Den politiska bakgrunden är dock av större intresse.
1946 års riksdag har arbetat i fredsoptimismens tecken. Man har
till grundförutsättning för reformerna kalkylerat en välståndsstegring, på vilken ingen egentligen velat tvivla. Med hänsyn till
de alltjämt kaotiska förhållandena i det krigshärjade Europa och
det långa uppskovet med fredssluten kan denna sangvinism te sig
förvånande. Med tanke på de nordiska ländernas aktuella svårigheter kan det dessutom synas utmanande att nu forcera reformarbetet i en takt, som sätter dessa på efterkälken. I själva verket
skulle det dock vara redan psykologiskt svårbegripligt, om inte de
långa krigsårens inskränkningar, pålagor och reformpauser utlöste en allas föresats att med samfällda krafter utnyttja vårt lands
rikedomar både till en successiv stegring av levnadsstandarden och
till att fullfölja de socialpolitiska planer, vilka förberetts sedan
åtskilliga år tillbaka i socialvårdskommitten, befollmingsutredningen och andra organ. Dessutom ha statsmakterna nu erfarenheter att lita till, som inte efter förra kriget stodo till buds, och
vetskapen härom har stärkt den allmänna tillförsikten. Att dessa
erfarenheter även vittna om de enorma vanskligheterna att dirigera ekonomi- och penningpolitik tappas dock alltför ruta ur sikte.
Denna optimism – som man får gå tillbaka nästan till stormaktstiden och den tidigare frihetstiden för att finna motstycke till –
har inte inskränkt sig till regeringspartiet, som ex officio haft att
företräda trosvissheten. Mycket betecknande var, att även högern,
som annars anses predestinerad att tala betänksamhetens språk, i
sin skattemotion delvis gjorde sig till tolk för mera optimistiska
beräkningar än hr Wigforss- märk väl dock under förutsättning
att vårt ekonomiska liv undsluppe ett långtgående statligt regle- 224
1946 års fredsriksdag
menterande. Såsom finansplanerna utformats både i propositionens
och högermotionens skisser är optimismen dock inte större än att
ingen vågat garantera ett omedelbart och snabbt fullföljande av
hela det sociala reformprogrammet. Hos alla iakttas en trevande
känsla av ovisshet, en önskan att vänta och se innan ett definitivt
ställningstagande till detta program sker. Regeringen har så mycket större anledning att bida konjunkturtecknen, som de budgetöverskott, vilka den redovisar om ett par år såsom sannolika, ha
så osäkra förutsättningar som en stark nedskrivning av försvaret
och en notorisk underbalansering av budgeten. Det bör också anmärkas att även enligt den optimistiska femårsplanen många viktiga samhälleliga ändamål trängts tillbaka. Sålunda klagas det
allmänt över att vägunderhållet och vägbyggandet i hög grad eftersatts sedan förstatligandet skett, och det är långtifrån säkert, att
bilskattemedlen skola stegras så att de täcka de nödvändiga kostnaderna för vägarna.
De största dagsfrågorna-härvid bortse vi från Sveriges inträde
i FN- ha mycket litet diskuterats offentligt under riksdagen. Det
gäller inflationsrisken och det planerade svensk-ryska handelsavtalet.
Inflationsrisken har så småningom blivit en helt annan orosfaktor än regeringen så sent som i höstas trodde. Den har kommit
nästan som ett extranummer på programmet och utgör i detta hänseende en bekräftelse på hur vanskligt det är för en statsledning
att regera planmässigt. För ett par tre år sedan ropade alla socialdemokrater efter en plan för jämn och full sysselsättning och
befarade en massarbetslöshet efter kriget; tvärtemot dessa antaganden har det uppstått en arbetskraftsbrist utan historisk motsvarighet i vårt land, och i dess släptåg ha vi fått en serie av arbetsmarknads- och löneproblem, som korsa alla planhushållningsberäkningar. Och före krigets slut gick det officiella penningpolitiska
programmet ut på en mindre återhämtning av kronans köpkraft;
nu framträder i stället risken att kronan förlorar ytterligare i
värde. Naturligtvis har det hotfulla penningpolitiska läget då och
då kommenterats i riksdagen, bl. a. genom en stort upplagd interpellation av hr Domö och i bankoutskottets valutapolitiska betänkande. Men den stora försvarsaktionen mot inflationen har
regeringen inte förelagt riksdagen – om regeringen haft någon
försvarsplan. Först efter riksdagens slut lade statsministern fram
ett program, men det kan knappast påstås att detta tal syftade till
att klargöra lägets hela allvar. Sannolikt blir det höstriksdagen
225
1946 års fredsriksdag
som får brottas medlöne-och prisstopp- på samma sätt som regeringen 1942 föredrog att då uppskjuta avgörandet i prisstoppet till
efter kommunalvalen samma höst. Omsättningsskattens upphä-
vande kan i ett visst läge bli ett av motmedlen mot prisstegringen.
När riksdagen påskyndade omsättningsskattens slopande var dock
motivet åtminstone primärt inte detta; när den sannskyldiga auktionen om tidpunkten för skattens slopande efter hr Ohlins motion
öppnades i utskottet av socialdemokrater och bondeförbundare, var
bevekelsegrunden renodlat politisk-taktisk, och hänvisningen sedermera i motiveringen till de penningpolitiska intressena får ses som
en tacksamt anammad möjlighet till s. k. efterrationalisering.
Det svensk-ryska handelsavtalet med dess exceptionellt stora
krediter till den nya världsmakten och dess oerhörda pressning på
den svenska arbetsmarknaden ville statsministern inte på nuvarande stadium debattera öppet i riksdagen. Det vill synas, som om
regeringen inte heller på ett tidigare stadium ville diskutera frå-
gan mera ingående i utrikesnämnden, trots att grundlagen inskärper att alla viktigare utrikesfrågor där skola bli föremål för
rådplägning »före avgörandet». Först sedan förhandlarna återkommit från Moskva bereddes utrikesutskottet- alltså ej utrikesnämnden- tillfälle till att genomgå avtalets huvudpunkter. Det skulle
vara i högsta grad anmärkningsvärt, om regeringen ämnar skjuta
riksdagen åt sidan, när avtalet skall ratificeras. Avtalets innehåll
inkräktar på riksdagens solklara kompetens. Någon gentemot Sovjetunionen tillspetsad debatt kan inte gärna väntas om en proposition angående avtalets godkännande lägges fram; alla äro ju angelägna att åstadkomma de bästa relationer till unionen. Riksdagen
får efteråt säkerligen på olika sätt att syssla med de ekonomiska
spörsmål, som handelsavtalet rullar upp, och har därför rätt att
kräva att få säga sitt ord och ta sitt ansvar från början i grundlagsenliga former. Troligen kommer ett genomförande av avtalet
att framtvinga vissa ingripanden på den svenska arbetsmarknaden,
vilka man tidigare ej skulle ens ha velat diskutera, och det kommer också att försvåra bostads- och skolbyggen samt överhuvudtaget bli, vid sidan av inflationsfaran, ett nytt hinder för socialpolitikens forcering. Innan regeringen går till en paragraferingav
avtalet och binder sig slutgiltigt, är det därför dess skyldighet att
tillse, att avtalet inte pålägger Sverige oproportionerligt och orimligt stora förpliktelser. I sin medverkan att reorganisera världen
kan Sverige ej ha någon moralisk skyldighet att gå så långt i
hjälpsamhet och tillmötesgående, att det desorganiserar sig självt.
226
1946 års fredsriksdag
Denna regering är den första enpartiregering, som till parlamentariskt underlag haft en partimajoritet i bägge kamrarna. I själva
verket har detta inneburit, att de stora avgörandena träffats antingen i statsrådsberedningen eller på majoritetspartiets slutna
möten. Inte plenisalarna utan stora partisalen har blivit riksdagens viktigaste lokal. Detta har också avspeglats i kamrarnas
debatter, där det mera sällan hänt att meningsskiljaktigheter inom
partiet i de stora principfrågorna trätt i dagen. Det ligger i sakens
natur, att detta inte befordrat intresset vare sig inom eller utom
riksdagen för de offentliga debatterna; i längden kan detta bli farligt för riksdagens anseende och demokratiens sunda utveckling,
som bl. a. för kontrollens skull fordrar största möjliga offentlighet.
Regeringen har inte heller behövt några större mödor för att i allt
väsentligt få sina propositioner igenom. Om så tarvats har regeringens bevakning av utskotten skärpts; det saknas i år inte exempel på att ett statsråd pressat partimajoriteten i utskottet att
frångå ett ursprungligen tänkt, från propositionen något avvikande
beslut. Fullt diktatoriskt kan ej en svensk regering och ej heller
denna majoritetsregering uppträda mot riksdagen, där även majoriteten i mindre frågor vill tycka och tänka litet själv. Regeringen
har därför måst finna sig i en del ändringar i anslags- och lagfrågor. Direkta prestigeförluster voro de motgångar, som regeringen led i slutet av riksdagen i fråga om kortvågssändaren, fritidslägret utanför Karlskrona och storflygfältet. Där engagerade
sig särskilt hr Wigforss mycket starkt men även inom hans eget
parti restes en nästan demonstrativ opposition. Man önskar gärna
inlägga något symptomatiskt i dessa voteringar, ty en i allo slavisk
riksdag är som företeelse osvensk.
Med oppositionen har regeringen trots alla heta strider uppehållit
reguljär förbindelse genom de s. k. onsdagskonferenserna, då partiledarna – även kommunisternas – tidigt på förmiddagen få upplysningar från och tillfälle att ställa frågor till statsministern eller
andra närvarande statsråd. I denna form är denna rapport mellan
regering och opposition ny. Det förefaller som om partiledarna
vore belåtna med arrangemanget, som är särskilt påkallat i nuvarande krävande tidsläge. Men det förefaller lika troligt, att dessa
sammanträffanden lett till en minskning av de partipolitiskt betonade interpellationerna – en konsekvens som väl inte var förutsedd och inte heller åsyftad.
När det socialdemokratiska partiet i fjol somras bröt· sig ut ur
samlingsregeringen och etablerade sin egen regering, skedde det i
227
1946 års fredsriksdag
segersällhetens tecken – trots motgångarna vid 1944 års val. De
27 punkterna hade nyss hopskrivits och skulle realiseras. Så små-
ningom har dock den delen av programmet, som innebar rekommendationer för socialisering, skjutits i bakgrunden. Det ihållande
borgerliga motståndet mot förstatligande gjorde majoritetspartiet
osäkert och vacklande. Det sociala programmet har, som redan sagts,
måst drygas ut, sedan det finansiella underlaget befunnits vida
bräckligare än beräknat. Regeringens skattesänkningsprogram har
i stället ställts i centrum för agitationen. Även i denna del har en
direktionsförändring skett; i fjol tycktes regeringen ge socialreformerna ett bestämt försteg framför skattesänkning, men i år
fann den sig föranlåten att ge efter för ropet på lättnader i skattebördorna. Verklighet och folkopinion ha alltså övat stark inverkan
på den stolta regeringens handlande, som i dag ter sig vida mindre
tvärsäkert och ledande än i fjol höstas. Säkerligen måste regeringen, därest den beskäres ett långt liv, ännu åtskilliga gånger
justera sina egna handlingsplaner, inte minst med hänsyn till inflationsfaran och det ryska handelsavtalets konsekvenser. I ett
hänseende har regeringen dock klart och bestämt vidblivit sin
ståndpunkt, nämligen i avvisandet av kommunisternas allt ohöljdare fordringar på direkt samverkan. Regeringschefen har inte
lyssnat till hr Z. Höglunds paroll: »ingen vänskap åt höger, ingen
fiendskap åt vänster.» Han vill ha kvar rågången mellan socialdemokraterna och våra odemokratiska folkdemokrater. Han förtjänar all respekt härför. Men detta hindrar inte, att kommunisterna likväl spela en betydande roll som »pacemakers». Alla deras
socialiseringsprojekt finna hos socialdemokraterna lyhörda öron.
När kommunisterna väckte en motion om sockerindustriens förstatligande, skyndade sig en socialdemokrat att också författa en
liknande. Och alla socialiseringsmotioner äro dömda att bifallas,
visserligen med en del urvattnade uttalanden men dock alltid med
en utredningskommitte som resultat. På så vis tro sig socialdemokraterna kunna skjuta dessa besvärliga frågor åtminstone på framtiden. Denna socialdemokraternas skräck för kommunisterna visar
tydligast svagheten i deras styrka. Det är fara värt, att kommunistframgångar vid höstens val göra socialdemokraterna ännu
mera villrådiga och beroende. Paradoxalt nog var det socialdemokratiska partiet på sätt och vis starkare innan det vann majoritet
än sedan denna erövrats.
228

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner