Print Friendly

1943 och perspektiven inför 1944

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

1943
OCH PERSPEKTIVEN INFÖR 1944
FöR ett år sedan framhölls på denna plats, att 1940, 1941 och
1942 så till vida erbjödo samma bild, som våren och försommaren
hade uppvisat stora tyska och japanska framgångar, medan däremot hösten och förvintern alla tre gångerna medfört svåra bakslag
för axeln. Det år, som nu gått till ända, avviker fullständigt från
detta schema. Det har bjudit på så gott som oavbrutna motgångar
för Tyskland och dess bundsförvanter, på somliga håll katastrofala, annorstädes mindre betydande. De motoffensiver eller avvärjningsframgångar, som axeln kunnat prestera, ha i allmänhet varit
ganska litet i ögonen fallande. Mot bakgrunden av det obestridliga
faktum, att Tysklands resurser redan passerat sitt maximum och
att detsamma förefaller gälla även Japan, medan däremot åtminstone England och Amerika först nu börja utveckla hela sin verkliga styrka, är detta förhållande så mycket mera värt att lägga på
minnet.
Året 1942 stod vid sitt slut under intryck av två mäktiga händelseförlopp. I öster hade den stora ryska motoffensiven tvingat
tillbaka tyskarna från volga och bragt den tyska stalingradarmen
i den mest överhängande fara att bli helt kringränd. I Afrika
hade å ena sidan Alexander och Montgomery tillfogat Rommel ett
avgörande nederlag och drivit honom tillbaka in i Tripolis, å den
andra den stora engelsk-amerikanska landstigningen under Eisenhowers ledning medfört Marockos och Algeriets snabba ockupation
och möjligheten att skapa ett självständigt franskt motståndscentrum söder om Medelhavet.
Bägge dessa allierade offensiver fortsatte med ökad styrka och
alltjämt stegrad framgång under början av 1943. Ryssarnas
terrängvinster växte snabbt såväl i Donområdet som i Kaukasus.
Avskärningen av den under generalöverste Paulus’ befäl stående
stalingradarmen visade sig definitiv, och efter en förtvivlad slutkamp måste Paulus vid övergången mellan januari och februari
kapitulera med resterna av sina trupper. En hel tysk arme, från
början troligen av cirka 300,000 mans styrka, var därmed nedgjord
Redaktionellt meddelande: Fr. o. m. detta häfte inträder fil. lic. Arvid Fredborg
såsom medlem av Svensk Tidskrifts redaktionskommitte. Utgivaren.
l
….. , ·.; _jT
1943 och perspektiven inför 1944
eller tillfångatagen. Händelsen stod dittills utan motstycke i Tysklands historia efter 1806-1807 års katastrofer. Den gjorde också,
som senare framgått av flera initierade skildringar, ett förkrossande intryck på den tyska allmänheten. Det blev snart rätt allmänt känt, att de dispositioner, som medfört katastrofen eller
gjort den ofrånkomlig, härrörde från Hitler personligen och vidtagits i motsättning till de militära fackmännens mening. Stalingrad blev därför en svår skakning ej blott av den tyska östfronten
utan även av Hitlers egen auktoritet hos det tyska folket.
Den ryska offensiven rullade vidare under februari och skördade
i snabb takt ett antal betydelsefulla territoriella vinster. Rostov,
Kursk och Charkov föllo i rysk hand, och Kaukasusområdena återerövrades så när som på Tamanhalvön. Åven nordväst om Moskva
gjordes viktiga framsteg, och längst i norr hade redan den 18
januari Schliisselburg erövrats och därmed den långa isoleringen
av Leningrad brutits. Under senare delen av februari tedde sig
läget för tyskarna i Ukraina ytterst allvarligt, ty ryssarna hotade
själva Dnjeprbågen. En tysk motoffensiv mot månadens slut
kröntes emellertid med lokala framgångar av avsevärd betydelse.
Den viktigaste var Charkovs återerövring den 14 mars. Därefter
mojnade kampen av under inflytande av snösmältningen. Resultatet av vinterns strider var alltså, att vidsträckta ryska områden
av stor betydelse ur kommunikationernas och råvaruförsörjningens
synpunkt befriats. Däremot hade det icke lyckats ryssarna att
– bortsett från det i gengäld symierligen viktiga fallet Stalingrad – genombryta den tyska fronten eller kringränna större
delar av de tyska armeerna.
De allierade armeernas framryckning ur Algeriet mot det av
tyskarna hastigt ockuperade Tunisien gick från början rätt långsamt i jämförelse med de högt spända förhoppningarna, och den
skedde icke helt utan bakslag. Så småningom inträdde dock utvecklingen i sin slutfas. Den 23 januari tågade Montgomery in i
Tripolis, och några veckor senare stod han framför den av fransmännen en gång till skydd för Tunisien uppförda Marethlinjen,
där Rommel gjort halt. För den tyska Afrikakåren gällde det i
fortsättningen att så länge som möjligt hålla sin front i söder mot
Montgomery utan att bli avskuren från Tunis och Bizerte av den
från väster framryckande Eisenhower. En tysk offensiv mot
amerikanerna i syfte att kasta dem tillbaka in i Algeriet hejdades
efter att ha uppnått ganska betydande inledningsframgångar, och
i slutet av mars tog Montgomery Marethlinjen. Tyskarna reti- 2
1943 och perspektiven inför 1944
rerade till det smala passet mellan saltsjöarna och havet vid
Gabes. Å ven denna starka ställning forcerades i början av april,
och därmed uppnådde Montgomery kontakt med Eisenhowers
armeer. Sedan även Sfax intagits, gjorde tyskarna, som onekligen
visat stor skicklighet i att draga sig ur en hel rad desperata situationer, sitt sista motstånd i en stark linje runt Tunis, Bizerte och
Cap-Bonhalvön. Efter en del allierade omgrupperingar kom slutet
i början av maj. Den tyska fronten sprängdes, Tunis och Bizerte
intogos den 7 maj, och fem dagar senare upphörde det sista motståndet kring Cap Bon. Ingen evakuering hade kunnat företagas,
och 150,000 fångar föllo i segrarnas händer. Fälttåget i Afrika
var avslutat efter nära tre års dramatiska och växlingsrika strider, och den sista återstoden av Mussolinis utomeuropeiska imperium hade befriats.
Av de allierades uppgifter från de sista stridsdagarna vill det
förefalla, som om tyskarna trots det mod och den skicklighet, som
de utvecklat under det föregående långa fälttåget, föllo samman
förvånansvärt hastigt och totalt, när de väl funno läget vara hopplöst. Om detta är riktigt, har det ett betydande intresse med tanke
på krigets fortsatta förlopp i stort.
Sedan den vanliga snösmältningsstillheten-ett mycket relativt
begrepp – utbrett sig över östfronten och kampen i Afrika nått
sitt slut, rådde en månads paus i de större operationerna. Fientligheterna togo sig mest uttryck i mycket omfattande bombraider
mot Västtyskland, varvid bl. a. Essen och Dortmund utsattes för
stor förödelse och ett par fördämningar av största betydelse for
Ruhrområdets vattenförsörjning sprängdes. Det var emellertid
uppenbart, att det för de allierade närmast gällde att fullfölja sina
framgångar i Medelhavet med en stor landstigningsoperation mot
Syditalien.
Det nya skedet i Medelhavskriget tog sin början mot mitten av
juni, då de allierade tvungo besättningarna på Pantellaria och
närliggande öar till kapitulation. Krigstekniskt var denna operation synnerligen märklig, då kapitulationen åtminstone i några
fall framtvangs enbart genom intensiva flygbombardemang utan
insättande av arme- eller marinstridskrafter. Sedan Siciliensundet på detta sätt helt lagts under de allierades herravälde, följde
nästa led i de av Eisenhower synnerligen metodiskt ledda krigsrörelserna.
Den 10 juli landstego de allierade armeerna på sydöstra Sicilien.
Företaget var otvivelaktigt ganska riskabelt men kröntes med full- 3
‘ ,·~
1943 och perspektiven inför 1944
ständig framgång. Försvaret synes i betydande utsträckning ha
felgrupperat sina trupper, så att det icke kunde utnyttja det
moment kort efter landstigningen, då angriparen var som svagast.
På kort tid erövrades större delen av ön. Det var blott kring
Katania och Messina, som tyskarna lyckades bjuda ett segt motstånd, vilket gav dem möjlighet att rädda en betydande del av
sina trupper över till Kalabrien. I mitten av augusti var Siciliens
erövring fullbordad.
Då hade emellertid läget hunnit utveckla sig mycket dramatiskt
till Tysklands nackdel på ett par andra håll. Det ena var östfronten. Där hade tyskarna själva i början av juli inlett en offensiv i Ukraina mot det av ryssarna sedan vintern besatta Kursk.
Sannolikt träff3ide de här på stora ryska truppkoncentrationer i
det sista stadiet före ett angrepp. Efter tio dagars hårda strider
slogs den tyska stöten tillbaka och ryssarna togo själva till offensiven, vilken snart vidgades till att omfatta så gott som hela sydfronten. Det inträffade var av mycket stor både militär och
psykologisk betydelse. Det visade, att ryssarna numera voro tyskarna vuxna även under sommaren. I början av augusti lyckades
de erövra de viktiga tyska stödjepunkterna och trafikknutarna
Orel och Bjelgorod. Hela östfrontens södra del hade råkat i den
rörelse västerut, som ännu i skrivande stund fortsätter med oförminskad styrka.
Större uppseende hade emellertid tills vidare väckts av den
dramatiska utvecklingen på den italienska hemmafronten. De
oavbrutna motgångarna hade här inneburit en allt svårare på-
frestning, och Mussolini hade i juni sett sig nödsakad att åter
företaga vittgående omflyttningar i den fascistiska ledningen.
Det gäl1de att medelst en hårdare regim stabilisera läget. Olyckorna på Sicilien sprängde emellertid alla fördämningar. Det är
f. ö. ännu ej känt, på vilket stadium de ledande militärkretsarna
under ledning av den 1941 avgångne generalstabschefen marskalk
Badoglio definitivtbeslötosig för att i samråd med dynastin söka
avveckla fascismen och föra Italien ur kriget.
Den 19 juli hade Hitler och Mussolini åter ett av sina sammanträffanden, där den ä1dre diktatorns roll av hjälpsökande var klart
utpräglad. Några säkra uppgifter om vad där förekom finnas
ännu ej. Det är dock troligt, att Hitler vägrat uppfylla sin kollegas önskningar och i stället dekreterat, att Italien skulle göras
till krigsskådeplats med en försvarslinje någonstädes i norr. Därmed var Mussolinis ställning ohållbar. Den 25 störtades han av
4
1943 och perspektiven inför 1944
själva det stora fascistiska rådets majoritet, och Badoglio fick
konungens uppdrag att bilda den nya regeringen. Till synes förklarade han sig ämna stå vid Italiens tidigare utfästelser, men
detta var blott camouflage. Fascistpartiet upplöstes, dess ledande
män häktades, och en räfst inleddes med dem, varvid den långt
gångna korruptionen erbjöd tacksamma och publikknipande
angreppspunkter. På ett tidigt stadium uppnåddes också i hemlighet kontakt med de allierade. Badoglio avsåg att föra sitt olyckliga land över till den sida, med vars intressen dess egna egentligen passade bäst samman och som nu syntes stå som den allt
sannolikare segraren i den stora kraftmätningen.
Så småningom vanns också samförstånd. Den 3 september kapitulerade Italien på villkor, som ännu icke blivit fullständigt
kända, men som tydligen innebära, att dess territorium uppläts
till bas för de allierades fortsatta krigföring mot Tyskland. Större
delen av den ännu flytande italienska flottan lyckades senare taga
sig över till allierade hamnar, varigenom det sjöstrategiska läget
i stort försköts på ett för Japan synnerligen olycksbådande sätt.
Kapitulationen hemlighölls några dagar av militära skäl. Just
den 3 september hade nämligen de allierade börjat gå över Messinasundet till Kalabrien. Först den 8 ansåg man sig kunna offentliggöra Italiens avfall från axeln.
Redan Mussolinis fall men än mera axelns upplösning hade
mycket omfattande psykologiska verkningar inom dess klientel.
Det kan för en utomstående iakttagare förefalla, som om hela
Hitlers förbundssystem på Balkan befann sig i upplösning och som
om västmakterna, därest de kunnat handla snabbt, skulle haft
stora möjligheter att sätta sig i besittning ej endast av södra och
mellersta Italien utan även- med hjälp av partisanverksamheten
i Jugoslavien och Grekland, som nu nådde sitt maximum – av
stora delar av Balkan och att därigenom ge kriget en helt ny vändning. Om en sådan chans verkligen fanns, saknade de emellertid
resurserna eller den nödiga beslutsamheten till att gripa den.
Tyskarna däremot handlade i sitt beträngda läge med förvånansvärd snabbhet och kraft. Trupper kastades hastigt över Alperna
till Italien. På Balkan ersattes_ de italienska förband inom
ockupationsstyrkorna, som numera föllo bort, med tyska, vilka
nödtorftigt lyckades stabilisera situationen, då de allierade ej
gåvo partisanerna något effektivt stöd. Ett isolerat engelskt företag mot Samos, Kos och några andra italienska öar i Egeiska
havet slutade med fullständigt misslyckande, enär inga förstärk- 5
:-1 ~…-·.:
..
• t1(
– – – – – – – – – – – – – – —— — ·”:~~ ~ –y–~~~–!.~-~- ———~–
1943 och perspektiven inför 1944
ningar sändes. Detta berodde möjligen i sin tur på att man hade
överskattat den italienska garnisonens på Rhodos lust och möjligheter att göra motstånd mot tyskarna. Denna dodekanesiska episod
var i alla händelser, ehuru i sig själv rätt obetydlig, knappast
ägnad att uppmuntra de teckenförbidande turkarna att just då
taga några risker.
Mest påfallande var emellertid händelseutvecklingen i själva
Italien. Visserligen lyckades det för general Clarks arme, som
landstigit vid Salerno, att hålla stånd mot ursinniga tyska angrepp
och att med hjälp av Montgomerys i ilmarscher från Kalabrien
framskyndande trupper driva fienden tillbaka och så småningom
erövra Neapel. Därigenom led den tyska propagandan, som redan
hade diskonterat framgången och oförsiktigt nog talat om ett nytt
Dunkerque, en mycket stor dekonfityr. Men i övrigt har händelseutvecklingen i Italien stått i en påfallande kontrast till de förhoppningar, som i september uttrycktes i England och Amerika.
Mussolini befriades av tyskarna genom en djärv kupp ur sin
fångenskap, och av den frontlinje i Toskana eller längs Po, som
man talade om efter Badoglios kapitulation, har det hittills blivit
intet. Fronten går alltjämt ej alltför långt norr om Neapel och
Rom befinner sig i tysk hand. Badoglio har således gått miste om
större delen av den italienska halvön, vilken i stället råkat under
ett tyskt och ultrafascistiskt skräckvälde och utsatts för de svåraste
lidanden, utan att de allierade kunna, ingripa. Om deras långsamhet i första rummet berott på de obestridligen mycket svårframkomliga höstvägarna eller på bristande företagsamhet, är en fråga,
som ännu står öppen. Det måste i alla händelser sägas, att Italiens
erfarenheter hittills knappast varit ägnade att uppmuntra Tysklands mindre bundsförvanter att taga det ödesdigra steget att utmana Hitlers hämnd i förlitan på västmakternas snabba och
effektiva hjälp.
Orsakerna till den anglosaxiska passiviteten i Medelhavsområdet
efter de stora framgångarna under våren och sommaren äro —
bortsett från de rent lokala förhållandena i Syditalien – okända.
Det kan vara brist på tonnage eller på folk. Det kan vara politiska skäl, t. ex. (i fråga om Balkan) ett ryskt veto. Men det kan
också helt enkelt vara, att de stora planerna ha ett annat innehåll. Att händelseutvecklingen på denna krigsskådeplats under
hösten icke varit odelat gynnsam för Englands och Amerikas
prestige, är emellertid tydligt.
Om tyskarna således på ett ganska oväntat sätt lyckats stabili- 6
~-.”–··-~ _._ • ..>~._ —-~———……-..—·——- —~
1943 och perspektiven inför 1944
sera sina sydfronter åtminstone tills vidare, har utvecklingen på
den skådebana, som alltjämt är den viktigaste, den i öster, varit
en helt annan. Där har den ryska framryckningen oavbrutet fortsatt. Charkov, Smolensk, Brjansk, Kiev, Dnjepropetrovsk, Saporosje ha fallit efter varandra, och Dnjepr har överskridits i större
delen av sitt nedre lopp. Efter en till en början delvis framgångsrik tysk motstöt väster om Kiev har även där i december den ryska
ångvälten åter kommit i rörelse västerut. Sjitomir, Korosten och
Bjelaja Tserkov ha återtagits vid årsskiftet, och på några punkter
ha ryska förtrupper t. o. m. överskridit polska gränsen.
Det är möjligt, att den tyska reträtten till en början delvis var
frivillig. Påfallande är, att ryssarna haft mycket litet byte och
fångar att rapportera och att inga större kringränningar hittills
lyckats. Men detta frivilliga skede av återtåget måste för länge
sedan vara avslutat, om det existerat. Och vid årsskiftet synes
den tyska arme, som alltjämt håller framskjutna ställningar i den
stora Dnjeprkröken, sväva i överhängande fara att få dela samma
öde som ett år tidigare Paulus’ Stalingradarme.
Överhuvud taget ter sig läget i öster ytterst farligt för tyskarna. Ryssarna ha nästan avskurit deras södra flygel från
den övriga fronten. Samtidigt hotar en annan kraftig rysk offensiv vid Vitebsk i passet mellan Diina och Dnjepr att avskära den
norra flygeln, om den icke drages tillbaka från Ingermanland,
kanske även från Estland och Livland. Januari och februari bli
mycket kritiska månader för det tyska överkommandot.
Om Tysklands ställning till lands sålunda utvecklats ytterst
ogynnsamt, är förhållandet detsamma i luften och till sjöss. Under
våren var det framför allt Rhenlandet och Ruhrområdet, som
härjades av bombflottorna. På sommaren blev Hamburg nästan
ödelagt av en serie svåra raider, och under hösten har Berlin fått
lida fruktansvärt, medan även flera andra storstäder blivit ihågkomna. Medan engelsmännen alltjämt framför allt hålla sig till
nattraider, har det amerikanska dagflygets verkningsförmåga
successivt ökats. Några exakta uppgifter om skadornas storlek
och om deras betydelse för· Tysklands krigspotential föreligga
knappast, men att det rör sig om förstörelse i en helt annan och
större skala än i England 1940-41, är höjt över alla tvivel. Några
motaktioner att tala om ha icke presterats från tyskt håll, och
enligt många uppgifter skulle man där alltmer nödgas koncentrera sig på uteslutande jaktflygsbygge. De allierades flygplansproduktion är numera flerdubbel t större än Tysklands och J apans
7
————-
l ‘•
1943 och perspektiven inför 1944
sammanlagda, och på östfronten är det ryska flyget talrikare än
det tyska.
Ännu viktigare för krigsläget som helhet är måhända utvecklingen till sjöss. Medan ubåtskriget ännu i början av 1943 beredde
de allierade mycket stora svårigheter, blev det under våren och
sommaren tydligt, att de numer:a förfogade över tillräckliga resurser för att effektivt parera slagen. Sänkningssiffrorna ha gått ned
till relativt obetydliga tonnagemängder och samtidigt ha tyskarnas förluster i ubåtar och utbåtsbesättningar blivit mycket höga.
Det är alltså klart, att de allierade äro obestridda mästare till
sjöss och kunna utföra sina transporter utan att hotas av förluster,
som de icke skulle kunna bära. Sänkningen av slagskeppet
»Scharnhorst» i december har vidare liksom förut den italienska
flottans övergång i hög grad lättat deras allmänna läge på Atlanten och möjliggjort överförande av ytterligare slagskeppsstyrkor
mot Japan, om så skulle befinnas önskvärt.
Kriget i Stilla havet har under året ej erbjudit några märkliga
händelser. Men det har präglats av en så gott som oavbruten
japansk defensiv, och de alliemde ha steg för steg flyttat fram
sina positioner på Nya Guinea och Salomonöarna. Vid årets slut
hota de allvarligt den japanska huvudbasen Rabaul i Bismarcksarkipelagen; de ha satt sig fast _på Gilbertöarna; och de ha fördrivit fienden från Aleuterna. Deras överlägsenhet till sjöss och
i luften förefaller numera ganska betydande. Lord Louis Mountbattens utnämning till chef för de stridskrafter, som skola sättas
in mot Burma och Malacka, tyder på att man 1944 kan vänta
större operationer på denna krigsskådeplats, där en engelsk offensiv i Arakanområdet misslyckades i början av 1943.
Alla amerikanska uttalanden synas ge vid handen, att man icke
ämnar frångå den en gång fastslagna tågordningen »Tyskland
först, Japan efteråt», men att man numera anser sig äga så stora
resurser, att man orkar med begränsade offensivföretag i Stilla
havet samti:digt med den blodiga slutakten i Europa.
En om möjligt ännu ohyggligare bild än under föregående år
ha den tyska regimen i de ockuperade länderna och de ständigt
intensifierade judemassakrerna erbjudit. Det föreligger numera
så talrika vittnesbörd, att det är svårt att tvivla på att här förverkligas en plan att snabbt och systematiskt utrota judarna i hela
det tyskbehärskade Europa. Möjligheterna att hindra detta synas
ohyggligt nog vara försvinnande små. Det länder Ungerns regering till ovansklig heder, att den trots sitt svåra läge hittills lyc- 8
1943 och perspektiven inför 1944
kats skydda den stora judiska minoriteten i sitt land. Att denna
systematiska nedslaktning av ett helt folk liksom de allt talrikare
ogärningarna i alla de ockuperade länderna kasta en fruktansvärd
slagskugga över det tyska folkets öden i den allt sannolikare eventualiteten av ett totalt nederlag, säger sig tyvärr självt.
Den situation, som Tyskland befinner sig i vid årets slut, ter sig
i mer än ett hänseende nästan desperat. Reträtten i Ryssland kan
synas omöjlig ,att hejda, och riskerna för stora avskärningar synas
vid årsskiftet vara i tilltagande. I Italien är det likaså en ständig
tillbakagång om också mycket långsam. Ubåtskriget tycks definitivt ha misslyckats. Luftraiderna slå allt fruktansvärdare sår i
hemlandet och bli alltmer kännbara hinder för krigsansträngningen. Oron i de ockuperade länderna är i ständigt tilltagande,
och på Balkan befinna sig stora områden helt utanför ockupationsmaktens kontroll. Och för första gången synas England och Amerika på allvar bereda sig till den stora invasionen av kontinenten.
Å andra sidan finns det goda skäl att varna för den stämning,
som under det sista halvåret gjort sig rätt bred på flera håll
i Sverige och som går ut på att krigets slut skulle vara omedelbart
förestående och att därmed »normala» förhållanden skulle komma
att återinträda. Tyskarna ha dock i själva verket hittills lyckats
på ett förvånansvärt sätt hålla de vikande fronterna samman och
med undantag för Stalingrad och Tunis undvikit alla större nederlag. Inga andra uppgifter än ryska ge vid handen, att armens
stridsmoral eller kvalitet skulle vara avsevärt nedsatt. Om icke
den fortsatta utvecklingen leder till ett debacle i gigantisk skala,
t. ex. i Sydryssland eller i Baltikum, finns det knappast skäl att
antaga, att Tyskland ej skulle vara i stånd att militärt föra kriget
ännu rätt länge. Dess försörjningsläge är enligt motpartens egna
uppgifter alltjämt ganska gott. Den ovissa faktorn är hemmafrontens hållfasthet inför den fortskridande tillbakagången på
fronterna och bombkrigets ständigt växande fasor. Åtskilligt ger
vid handen, att Stalingrad medförde en svår förtroendekris, varvid, som redan antytts, särskilt Hitler personligen råkade i skottlinjen. Men sedan dess har mycket hänt. Den- man måste säga
det- ytterligt opsykologiska formeln »kapitulation utan villkor»
och de alliemdes utfästelser att helt avskaffa den s. k. tyska militarismen för att ej tala om de yppade önskningarna att stycka
Tyskland i mindre stater eller att nedlägga dess tunga industri
ha i mycket hög grad minskat möjligheten för att någon förhandlingsvillig maktfaktor skulle kunna framträda och skjuta Hitler
9
.–/ . ~:_-··.:-
.. ,r
1943 och perspektiven inför 1944
åt sidan. Enligt de sista uppgifterna ha hotelserna om mångårigt
tvångsarbete för tyska män i det ryska återuppbyggnadsverket
naturligt nog haft en mycket stark verkan till att driva samman
folket bakom den i och för sig numera allt annat än populära regimen. När intet annat uthärdligt alternativ bjuds, blir valet lätt.
Man har svårt att tänka sig en politik, som starkare än de allierades av 1943 avviker från den, som Metternich och Alexander I med
sådan framgång tillämpade mot Napoleon 1814 och ententpropagandan mot Vilhelm II 1918 – att slå in en kil mellan härskaren
och folket. Till allt detta kommer svårigheten att, även om lusten
skulle finnas, avkasta en regim med sådana maktmedel och sådan
hänsynslöshet som den nationalsocialistiska. Himmlers upphöjelse
till inrikesminister har ytterligare understrukit denna synpunkt.
Mycket tyder därför- med all reservation för överraskningarpå att kriget måste kämpas till sitt bittra slut, under fruktansvärd
blodsutgjutelse och med gränslöst förhärjande av Väst- och Mellaneuropa liksom Italien. Att riskerna för de neutrala kunna bli
mycket stora i slutskedets desperation, bör ej glömmas. Det sannolika resultatet, redan påpekat i anföranden av utomeuropeiska
statsmän, kommer att vara skapandet av ett maktpolitiskt vacuum
i hela området väster om Ryssland, något som för de smärre europeiska staterna lätteligen kan visa sig lika olycksdigert som det
nu lyckligen avvisade Neuropa-perspektivet av 1940-41. Här kan
i ännu större skala än 1918 komma att visa sig demokratins stora
svaghet under moderna krig: För att förmå massorna till den
maximala ansträngning, som är nödvändig, måste statsmännen
genom en förenklad propaganda piska upp lidelserna till en sådan
höjd, att de sedan ej själva förmå lägga band på dem utan måste
genomföra uppgörelser och anordningar, som strida mot deras
eget bättre vetande. Segerherrarna från 1814-15 och Bismarck
befunno sig ej i ett dylikt tvångsläge och kunde därför taga tillbörlig hänsyn till realiteterna och rita en vida varaktigare Europakarta än deras sentima efterföljare.
Den chans, som en långdragen försvarskamp skulle kunna ge
Tyskland, kan väl knappast längre tänkas ligga på det militära
området, där tiden dock alltför uppenbart arbetar för de allierade
makterna. Den måste vara en spekulation i vad som en gång räddade Fredrik den store i det sjuåriga krigets mest förtvivlade
dagar- koalitionens sprängning. Den uppenbara ömsesidiga misstron och oenigheten på väsentliga punkter mellan de anglosaxiska
makterna och Ryssland kunde ännu i somras synas erbjuda åt- 10
r
1943 och perspektiven· inför 1944.
skilliga chanser av detta slag. Sedan dess ha emellertid utrikesministermötet i Moskva och sammankomsten mellan »de tre stora»
i Teheran skapat åtminstone militär enighet för det europeiska
krigets slutskede. Därmed har Tysklands diplomatiska horisont
mörknat i kapp med den militära. Det bör dock ej förbises, att
de ryska planerna på stora annexioner i Östeuropa alltjämt framkalla åtskillig olust i U. S. A. Moskvas utmanande hållning i mitten av januari kan möjligen ge Tyskland nya chanser att undgå
totalt nederlag.
Det är emellertid ej endast Tyskland, som kan ha anledning
att oroa sig över enigheten mellan Västmakterna och Ryssland
eller, rättare sagt, över det pris, vartill den köpts. Mycket talar
för att den uppnåtts på en rad mindre staters bekostnad. överhuvud taget har Englands och Amerikas hållning till de europeiska
gräns- och suveränitetsfrågorna förskjutits på ett ur folkrättens
och de mindre staternas synpunkt högeligen betänkligt sätt, sedan
Ryssland från fiende eller en kortfristig hjälp blivit en omistlig
och högt skattad bundsförvant. Det är ännu i friskt minne, hur
strandarrdet av de engelsk-ryska underhandlingarna i augusti
1939 allmänt antages ha berott på att England i motsats till Tyskland vägrade att sälja de baltiska staterna och Finland. Den brittiska garantin för Polens integritet ansågs 1939-40 gälla lika
mycket mot Ryssland som mot Tyskland. De baltiska staterna
betraktades i London och i Washington såsom alltjämt existerande
efter den ryska våldtäkten, och president Roosevelt själv gav dem
– som det erinras om i en nyss utkommen sällsynt läsvärd
publikation1 – en kategoriskt hållen garanti för deras återuppståndelse. Likaså fick Finland efter Moskvafreden en kraftig försäkran från engelsk sida om sin blivande upprättelse. Atlantdeklarationen av 1941 är i sin andra och tredje punkt absolut klar
i sitt veto mot att påtvinga något folk, större eller mindre, en
främmande överhöghet eller en annan styrelseform, än vad som
är dess fritt uttryckta önskan. Tillämpningen på Estland, Lettland och Litauen- för att ej tala om Viborgs län och Hangö-
borde vara solklar, och detsam,ma gäller Polens statsskick.
Emellertid har läget kraftigt förändrats under 1943 i samband
med Rysslands allt starkare ställning. Om Baltikum är det i England knappast överhuvud taget tallängre annat än i vissa vänstertidningar, som med de mest verklighetsfrämmande uppgifter söka
övertyga om rättmätigheten i deras avlivande. Åven i Amerika
1 Ha de rätt att leva? Utg. av Baltiska kommitten (Gebers 1943), s. 9 f.
11
,.
‘ ·~ ””
1943 och perspektiven inför 1944
synes det stora flertalet ha resignerat inför orätten i denna för
hela Europa så viktiga fråga. Finlands ställning har blivit fruktansvärt försvagad, och kravet på kapitulation utan villkor har
av åtskilliga anglosaxiska språkrör utsträckts till att gälla samma
folk, som 1939-40 hade deras obegränsade beundran, när det kämpade mot samma imperialistiska granne som nu. Märkligast är
kanske, att Polen, för vars integritet England dock gick i krig,
numera är tämligen skjutet åt sidan. Den engelska och amerikanska pressen har under det sista halvåret allt tydligare tagit
Rysslands parti i konflikten om de områden i östra Polen, som
Ryssland 1939 tog med tysk hjälp och som det nu vill taga än en
gång, en konflikt, som tillsammans med de mystiska Katynfynden
på våren 1943 ledde till att Ryssland avbröt de diplomatiska förbindelserna med sin polska bundsförvant. Vad man i stället erbjuder Polen, tycks vara östpreussen och delar av Pommern och
Schlesien, något som i varje fall stämmer mycket illa med nationalitetsprincipen och öppnar ett perspektiv av oändliga konflikter.
Karakteristiskt är vidare, att kung Georg av Grekland och kung
Peter av Jugoslavien, två regeringar, som offrat mer än de flesta
för västmakterna och om vilkas rättsliga status varje tvekan borde
vara omöjlig, synas sväva i överhängande fara att skjutas åt
sidan för ryska protegeer, och att denna rättskränkning förordas
i Londons vänstertidningar.
Att detta den anglosaxiska opinionens övergivande av de principer, för vilka England så heroiskt led och kämpade 1940-41,
och av Atlantdeklarationen överhuvud taget blivit möjligt, beror
naturligtvis till stor del på realpolitiska faktorer, som man ej
kunnat eller velat söka rubba. Men det beror säkerligen också till
en icke ringa del på den starka propaganda för Ryssland i de
båda allierade länderna, som blivit en nödvändig följd av den nya
konstellationen och som synes ha gjort ett förbluffande starkt intryck på den lättrörliga engelska opinionen. De, som sedan 1938
ömmat så för Österrike och Tjeckoslovakiet, visa nu en märkvär·dig
kallsinnighet för Estlands, Lettlands, Litauens, ja, Finlands öde.
Resultatet är i alla händelser, att en rad dugliga folk hotas med
förlusten av sin frihet och samhällsordning, i vissa fall säkert sin
existens överhuvud taget, och att Europas fastland ställts inför
perspektivet av en rysk hegemoni, lika fullständig som den nys!>
hotande tyska. Redan har en amerikansk senator utan någon
nämnvärd känslareaktion inrutat hela Europa utom Holland,
Belgien och några av Medelhavsländerna som rysk intressesfär.
12
.,
1943 och perspektiven inför 1944
En sådan utveckling är naturligtvis icke ödesbestämd. Om den
även på sina håll här i Sverige med stor energi drivna tesen, att
den ryska expansionen uteslutande framdrivits av »legitima» försvarskrav inför det hotande tyska överfallet, är riktig, borde
varje behov av en dylik utvidgning försvinna i och med Tysklands
totala nederlag. Men det gäller också att klargöra de verkliga
sakförhållandena i Finland och Baltikum för den anglosaxiska
opinionen, som dock ofta visat sig taga icke ringa hänsyn till
debatten i de få ännu neutrala länderna. Då och då framträda
där, särskilt i Amerika, f. ö. redan nu symtom till oro inför det
öde, som hotar småstaterna. Det är här icke fråga om att starta
någon antirysk kampanj – till en dylik ha vi politiskt icke råd
och ej heller lust- utan om att genom ren upplysningsverksamhet söka bidraga till att rädda livet åt en rad vänskapligt sinnade
och med oss kulturellt befryndade folk, vilkas frihet icke hotar
någon men däremot bl. a. är en av de viktigaste förutsättningarna
för vår egen säkerhet. En generös rysk politik skulle här kunna
lägga grunden till en uppriktig grannsämja och åt den ryska stormakten bereda en europeisk good-will, som vore mer värd än territoriella vinster av oviss varaktighet.
Den politiska scenen har under de senaste åren erbjudit dramatiska skiften. För ett par år sedan var Danmarks och Norges frigörelse från ett sällsynt brutalt förtryck den utan gensägelse
viktigaste förutsättningen för Sveriges fria fortbestånd. I dag
håller läget på att bli ett annat. Mänskligt att döma är dessa våra
två brödrafolks återupprättelse nu säkerställd, även om vi ej veta,
vilka lidanden som kunna läggas på dem i slutkrisen. Att efter
förmåga söka lindra dessa är vår självklara plikt. Men de stora
framtidsfrågorna, avgörande för vårt öde, teckna sig 1944 knappast längre i väster och söder utan i öster. Ingen kan säga, vad som
där kan visa sig möjligt för oss att göra. Den svenska opinionens
stöd åt våra små grannfolk på andra sidan Bottniska viken och
Östersjön i deras kamp för sitt liv och sin rätt är i alla händelser
nödvändigt. Det vore önskvärt, att de, som bidraga till att bilda
denna opinion, i större utsträckning, än nu sker, sökte fixera den
kring dessa förhållanden, även när sensationer eller olycksbud från
andra håll yrka på dess uppmärksamhet.
Tonmld T:son Höjer.
13

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner