Print Friendly

1901 års försvarsreform

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

…:-: ..
1901 ÅRS FÖRSVARSREFORM
ETT 50-ÅRSMINNE
Av arkivarie NILS F. HOLM
I DESSA dagar ha femtio år förflutit, sGdan 1901 års stora försvarsreform antogs av riksdagen. Efter ändlösa strider föll då ett
avgörande, varigenom Carl XI:s ärevördiga indelningsverk fick
vika för en modern värnpliktsorganisation och en ny epok inleddes
i svensk försvarspolitik.
1800-talet hade i stort sett varit ett mörkt kapitel i försvarsfrå-
gans historia, präglat av förfall och tillbakagång och av djupgående motsättningar, som hindrade ett nödvändigt reformarbete.
Efter Napoleon-krigens våldsamma urladdning hade ju följt en
relativt lång fredsperiod, som i Sverige gav näring åt tanken, att
den skandinaviska halvön för alltid låg i lä för tidens stormar.
Ju längre den europeiska freden varade, desto större blev den inbillade tryggheten och desto mera fick försvaret förfalla. Den indelta armen, som starkt reducerats genom Finlands förlust, stelnade i gamla former och försvagades genom vakanser, som ej
kunde fyllas. Den genom 1812 års riksdagsbeslut tillskapade beväringen med först tolv och sedermera trettio dagars övningstid
innebar knappast någon nämnvärd förstärkning av den indelta
stamtruppen. De befästningar, som utgjorde en nödvändig förutsättning för försvarssystemet, utbyggdes endast till en ringa del
och otroligt långsamt. Flottan försjönk i ett allt djupare förfall.
När fredsperioden vid 1800-talets mitt avbröts av en serie omvälvningar och krigiska konflikter, som skakade hela Europa, fick
Sverige gå in i farozonen med ett föråldrat och bristfälligt försvar.
Sverige undgick visserligen att indragas i krig, men de motgångar
och förödmjukelser, som drabbade den svenska politiken, visade
faran av en bristande balans mellan utrikespolitik och försvar.
Under intryck av tidens händelser började försvarsviljan små-
ningom vakna till liv, och folkbeväpningstanken vann terräng.
För insiktsfulla kretsar hade det länge stått klart, att den gamla
svenska försvarsorganisationen var hopplöst föråldrad och måste
266
——-~———–…….or…….—-~~——-
1901 års försvarsreform
i grund reformeras, om landet skulle få ett betryggande försvar.
1800-talets oerhörda utveckling på det tekniska området och samhällets ekonomiska och sociala omdaning måste till sist få genomgripande följder på försvarsväsendets område. Alltsedan 1860-talet
arbetade också så gott som oavbrutet stora försvarsutredningar,
och det ena förslaget efter det andra framlades för riksdagen, men
alla reformprojekt strandade på de oöverstigliga motsättningarna
mellan indelningsverkets vänner och förespråkarna för folkbeväpning och mellan första kammarens försvarsvänner och andra kammarens lantmän, som kämpade för att bli kvitt de på jorden vilande försvarsbördorna men ryggade tillbaka för allmän värnplikt.
Först vid urtima riksdagen 1892 lyckades statsminister Boström
genomdriva en förbättring av härorganisationen. Mot slutlig avskrivning av grundskatterna och avsevärt statligt bidrag till kostnaderna för indelningsverket förmåddes lantmannapartiet att gå
med på en utsträckt värnplikt med hela nittio dagars övningstid.
1892 års »förbättrade härordning» var ett steg i rätt riktning men
otillräcklig i jämförelse med utlandets hårt drillade värnpliktsarmeer och uppfattades också av regeringen som ett provisorium.
Händelseutvecklingen under de närmaste åren fram till sekelskiftet beredde vägen för en genomgripande försvarsreform. Det
utrikespolitiska läget undergick en gradvis försämring. Ute i
Europa avtecknade sig allt hotfullare konturerna av rivaliserande
stormaktsgrupper, och i främmande världsdelar tändes krigslågan.
Stor oro väckte i Sverige åtstramningen av den ryska politiken i
Finland, och vid sekelskiftet tyckte man sig förmärka ett stegrat
ryskt intresse för Norrland. Härtill kom, att den permanenta
unionskrisen gick mot sin kulmen. Visserligen hoppades man i
det längsta kunna undvika en väpnad konflikt, men det är en
händelse, som ser ut som en tanke, att förslaget om ny härordning
(1901) lades fram samtidigt som unionskonungen nödgades underskriva en norsk försvarsproposition om anslag till fästningsbyggen vid svenska gränsen. En eventuell upplösning av unionen
skulle givetvis alldeles förändra Sveriges försvarspolitiska läge.
Mot denna bakgrund tedde sig bristerna i den rådande härorganisationen skrämmande, och erfarenheten visade snart, att 1892
års provisorium icke höll måttet. Indelningsverket, denna på sin
tid beundransvärda organisation, hade sedan länge överlevat sig
självt, och den starka förskjutning av arbetskraften från jordbruk
till industri, som ägde rum under 1890-talet, minskade än mer de
redan förut mycket begränsade rekryteringsmöjligheterna. De
267
Nils F. Holm
gamla indelta knektarna, som ofta stodo kvar till 50-55 års ålder,
voro tunga och oviga och passade ej för en ny tids krigföring;
beväringen å sin sida hade alldeles för kort övningstid för att
lämna en tillfredsställande trupp.
Marken var vid sekelskiftet väl förberedd för en genomgripande
försvarsreform. 1890-talet hade visat en stark folkökning, och emigrationen ebbade ut. Konjunkturerna voro i oavbrutet stigande,
näringslivet blomstrade, och statsfinanserna befunno sig i bättre
skick än kanske någonsin tidigare. Ekonomiska svårigheter, som
så många gånger förut förlamat effektiva försvarsåtgärder, kunde
icke längre med skäl åberopas mot ett stärkande av försvaret. Försvarsviljan var också i stigande, och opinionen syntes bli alltmer
mottaglig för den energiska och målmedvetna försvarspropaganda,
som bedrevs genom tidningsartiklar, broschyrer och folkmöten.
Harald Hjärne, som ett decennium tidigare präglat den berömda
satsen »försvar och reformer», kunde i en artikel på hösten 1900
med tillförsikt slunga ut parollen »försvar på allvar».
Den 6 juli 1900 uppdrog Kungl. Maj:t åt chefen för generalstaben
att utarbeta förslag till ny härordning, »enär med hänsyn till den
utveckling krigsväsendet i andra länder erhållit tiden syntes vara
inne för en omorganisation av vårt härväsen särskilt genom en
utsträckt tillämpning av allmänna värnplikten». För utredningen
hade krigsminister Crusebjörn i samråd med statsminister Boström
utarbetat noga formulerade och utförliga direktiv.
Då generalstabschefen den 13 november 1900 överlämnade sitt
betänkande, hade Boström lämnat sin post, och det kom på den
von Otterska regeringens lott att framlägga förslaget inför riksdagen. Att Jesper Crusebjörn stod kvar i regeringen, kom otvivelaktigt att få den största betydelse för sakens framgång. Det har
sagts, att ingen annan än Crusebjörn skulle ha kunnat åstadkomma
så mycket som skedde, och den kvicke och jovialiske krigsministern
var verkligen inte endast en ovanligt intelligent och skicklig yrkesman utan ägde också en sällsynt förmåga att sköta det parlamentariska spelet och genom skenbara kompromisser vinna sitt
mål. Den lille, oformligt tjocke mannen med de yviga, röda mustascherna och den stora törsten åtnjöt en grundmurad popularitet
i vida riksdagskretsar inte minst bland andra kammarens eljest
föga militärvänliga lantmannarepresentanter.
Regeringens propositioner till 1901 års riksdag angående ny härordning och ny värnpliktslag, vilka i allt väsentligt anslöto sig
till generalstabens förslag, inneburo i huvudsak, att indelnings- 268
-.l C’ k- 1901 års försvarsreform
verket helt skulle upphöra och ersättas av en härorganisation,
grundad på allmän värnplikt och med värvad stam, samt att övningstiden för samtliga vapenslag skulle vara 365 dagar. Den nya
härordningens genomförande beräknades kräva en tid av tolv
år, och de årliga kostnaderna uppskattades till c:a 45 millioner
kronor. För försvarsfrågans behandling tillsattes ett särskilt utskott, vars ordförande blev Christian Lundeberg, som efter Oscar
Alins bortgång betraktades som första kammarens starke man.
Redan under utskottsbehandlingen stod det klart, att första kammaren skulle följa regeringen, medan ett starkt motstånd var att
vänta i andra kammaren. Kammarens största parti, lantmannapartiet, hade från det gamla bondeståndet ärvt både sparsamhetsivern i fråga om militära anslag och rädslan för en utsträckt värnplikt. Men å andra sidan hade många av lantmannarepresentanterna blivit allt mer övertygade om nödvändigheten av en försvarsreform. Också det nya liberala samlingspartiet stod splittrat
i försvarsfrågan, och härifrån höjdes starka röster för en sammankoppling av försvars- och rösträttsfrågorna. En genomgripande
rösträttsreform borde enligt denna uppfattning vara förutsättningen för ett bifall till försvarspropositionen. Hugo Hamilton,
som vid denna tid tillhörde liberalerna, berättar i sina minnen,
hur han i samråd med partichefen Sixten von Friesen sökte befordra försvarssaken genom att få till stånd ett slags pactum
med förstakammarmajoriteten. Meningen var, att de konservativa
ledarna skulle lova att icke motsätta sig den av liberalerna eftersträvade rösträttsreformen, och som vederlag skulle dessa senare
medverka till en positiv lösning av försvarsfrågan.
Dessa »kohandelsinviter» upptogos först ganska snävt på högerhåll, men sedan kronprins Gustaf intervenerat, kommo förhandlingarna igång och tycktes nära att gå i lås, då von Friesen oväntat desavouerades av sitt eget parti. Med 40 röster mot 38 beslöt
liberala riksdagsgruppen att gå på en ren avslagslinje. Denna
seger för de radikala elementen ledde till en uppseendeväckande
partischism, som kom att få den största betydelse för frågans
avgörande. Efter häftiga sammanstötningar med von Friesen och
Karl Staaff, vilka fordrade respekt för partimajoritetens vilja,
gick Hamilton sin egen väg och samlade kring sig en skara försvarsvänliga frondörer. I hemligt samförstånd med Crusebjörn
var han sedan under hela riksdagsbehandlingen livligt verksam
för att befordra »den goda saken». Också inom första kammarens
konservativa parti uppstod en viss motsättning mellan rösträtts- 19- 51344u Svensk Tidskrift 1951 269
Nils F. Holm
reformens argaste fiender och de försvarsvänner med f. utrikes·
minister Douglas i spetsen, som ville genomdriva den nya härordningen till »nästan vad pris som helst».
Den 9 maj avlämnade särskilda utskottet sitt förslag. Främst
tack vare Lundebergs skickliga och auktoritativa ledning accepterade utskottet om ock med knapp majoritet i väsentliga delar
regeringens förslag; dock gjordes åtskilliga nedprutningar i fråga
om organisationen. Den viktigaste reservationen gällde övningstiden, som flertalet av andra kammarens utskottsledamöter ville
begränsa till 240 dagar.
Under intensiv spänning kom frågan upp i kamrarna i mitten
av maj. Vid inledningen av den långa debatten – i andra kammaren debatterades i hela fem dagar! – deklarerade stats- och
krigsministrarna, att regeringen trots de beklagliga nedprutningarna ansåg sig kunna godtaga utskottets förslag, men att en värnpliktsorganisation med kortare övningstid än den föreslagna icke
skulle kunna skänka landet ett betryggande försvar; en nedskärning av övningstiden kunde regeringen därför icke godtaga. Första
kammaren biföll som väntat i huvudsak utskottets hemställan men
följde i vissa fall det ursprungliga regeringsförslaget. I andra
kammaren var utgången in i det sista oviss. Flera talare yrkade
uppskov, däribland von Friesen, som under den välkända parollen
»försvar och reformer» krävde, att rösträttsfrågan först skulle avgöras. Hamilton vände sig med skärpa mot denna uppskovspolitik
och menade, att den vackra och värmande devisen »försvar och
reformer» icke fick förvandlas till den långt mindre tilltalande
satsen »intet försvar utan reformer». Också inom lantmannapartiet
funnos sympatier för ett uppskov med hela den obehagliga frågan,
och från flera håll yrkades till och med avslag. En stark falang
under ledning av Ivar Månsson i Trä var dock angelägen om ett
positivt beslut delvis av fruktan för att samlingspartiets bifall
annars till sist skulle kunna köpas genom en rösträttsreform, som
man på det hållet inte önskade.
Huvudstriden stod om utbildningstiden, och det var från början
tydligt, att regeringsförslaget icke hade några utsikter att gå igenom utan prutning. Slutet blev, att kammaren med ett 10-tal rösters övervikt antog reservationen till förmån för 8 månaders övningstid; minoriteten röstade för uppskov. I övrigt följdes i stort
sett utskottets förslag.
Kamrarna hade alltså stannat i olika beslut i den viktiga frågan
om utbildningstiden. Efter ett ivrigt kompromissande och intrige- 270
1901 års försvarsreform
rande åstadkom särskilda utskottet ett sammanjämkningsförslag,
innebärande en övningstid av 240 dagar för infanteriet, 300 dagar
för flottan, och 365 dagar för vissa specialvapen. För regeringen
var situationen ganska obehaglig, då den uttryckligen förklarat
sig icke kunna godtaga en nedskärning av övningstiden. A andra
sidan var det tydligt, att andra kammaren icke kunde väntas gå
längre i medgivanden, och att det därför gällde att acceptera kompromissen eller låta hela frågan falla för denna gång. För att
bemantla den nödtvungna reträtten inkallade regeringen ett generalsmöte, som i något skruvade ordalag förklarade, att förslaget
trots sina brister kunde accepteras. Första kammaren biföll sammanjämkningen med stor majoritet, fast åtskilliga ledamöter, särskilt militärerna, uttalade tvekan och olust inför eftergifterna;
Boström väckte sensation genom att reservera sig mot beslutet. I
andra kammaren segrade utskottsförslaget med ganska knapp majoritet över ett rent avslagsyrkande.
Riksdagens beslut fattades den 23 maj, och den 14 juni föredrogs
ärendet i konselj. Härvid uttalade statsministern och båda försvarsministrarna sina stora betänkligheter med anledning av det
ursprungliga förslagets försämring och upprepade, att den ettåriga övningstiden vore ett minimum för samtliga vapenslag, men
de ansågo sig dock böra tillstyrka ett godkännande av riksdagens
beslut. Konung Oscar, som i likhet med kronprinsen hela tiden
följt frågan med ett levande och aktivt intresse, dikterade till
protokollet: »I överensstämmelse med vad statsrådets samtliga
ledamöter tillstyrkt godkänner jag riksdagens nu föredragna beslut men vill tillika hava uttryckligen förklarat, att jag icke anser
försvarsfrågan därmed hava vunnit &in fullständiga lösning.»
Man kan väl förstå den militära sakkunskapens bekymmer inför
beskärningen av infanteriets övningstid, men i jämförelse med
den äldre försvarsorganisationen innebar 1901 års försvarsbeslut
en verklig förbättring och ett stort framsteg. Biskop Billing, som
i sina riksdagsanteckningar utförligt uppehåller sig vid försvarsfrågan, försäkrar, att man vid denna tidpunkt omöjligt kunde nå
längre. Det var också av största värde, att ett positivt resultat
uppnåddes vid detta tillfälle; den fortsatta händelseutvecklingen
visade, hur farligt varje uppskov kunde ha blivit. Några år senare
kom unionsupplösningen, och så följde den storpolitiska kris, som
skulle urladda sig i det första världskriget. Utrikespolitiska konjunkturer kunna skifta hastigt liksom opinionsyttringar, men ett
raserat eller försvagat försvar kan inte byggas upp i en handvänd- 271
Nils F. Holm
ning, det är en ofta förbisedd sanning, som ägde giltighet också
för 50 år sedan.
Enligt de dubiösa s. k. turkdokumenten, som gjorde tidningssensation för någon tid sedan, skulle den gamle kung Oscar på
hösten 1904 ha velat anfalla Ryssland med en arme, som »efter
försvarsdepartementets mest försiktiga beräkningar uppskattades
till 310 000 väl utbildade och väl utrustade soldater». Om man betänker, att den svenska fältarmen enligt gällande mobiliseringsplan vid 1890-talets början icke översteg 100 000 man, och att 1901
års försvarsbeslut år 1904 varit i kraft endast ett par år, borde
endast denna uppgift hos den insiktsfulle bedömaren väcka de
starkaste tvivel på dokumentens äkthet. När den långa övergångstiden väl gått till ända, kunde Sverige tack vare 1901 års härordning ställa en ganska respektingivande arme på fötter, men då
skrev man icke 1904 utan 1914!
Den svaga punkten i 1901 års reform var, som förut påpekats,
infanteriets övningstid, som dock var väl tilltagen jämfört med
den utbildning, som efter 1925 års nedrustning kom svenska rekryter till del. Försvarets målsmän betraktade under tiden efter
antagandet av 1901 års härordning frågan om infanteriets övningstid som en kardinalpunkt i det program för försvarets stärkande,
som fick allt starkare aktualitet, allteftersom den utrikespolitiska
situationen försämrades. Vid sidan om pansarbåtsbygget kom
också denna fråga att inta en dominerande plats i diskussionen
under den stora försvarsstriden 1911-1914.
Den försvarsplan, som antogs vid krigsutbrottet 1914, innebar
en naturlig och i det nya läget nödvändig utbyggnad och förstärkning av 1901 års försvarsorganisation. Givetvis kunde 1914 års försvarsbeslut icke få några omedelbara verkningar i fråga om armens utbildning och fältstyrka. Under krigets första kritiska skeden var det därför den arme, som framgått ur 1901 års härordning, som svarade för värnet av rikets gränser och sålunda har
sin viktiga andel i att vårt land undgick att indragas i kriget.
Försvarsfrågan har haft många skiftande öden under de sist
förflutna 50 åren och försvarets organisation, utbildning och utrustning ha genomgått en oerhörd omvandling, men grunden till
vårt moderna försvar lades genom 1901 års beslut, och de principer, som genomsyrade J esper Crusebjörns försvarsplan, nämligen att Sveriges försvar måste bygga på ett uttagande av folkets
hela värnkraft och på en tillräcklig övningstid, de principerna
äro i denna dag betydelsefullare än någonsin.
272

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner