Print Friendly

100 år grekisk mytologi

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HUNDRA ÅR
GREKISK ARKEOLOGI
TILL DET GREKISKA ARKEOLOGSÄLLSKAPETS SEKELJUBILEUM
Av docent NATAN VALiviiN, Lund
FÅ LÅNDER i världen äro så allom bekanta som Grekland, det
lilla landet med de stora minnena. Åven den enklaste och flyktigaste bildning har någorlunda reda på något om Athen, Akropolis, Sparta, Perikles, Platon, Feidias o. s. v. Om ej, kan man icke
ens tala om halvbildning i fråga om kulturhistoria, filosofi, politik,
konsthistoria. Vår moderna tid, som icke nöjer sig med att läsa
och höra om främmande länder utan fordrar, att den verkligt allmänbildade skall hava sett så många som möjligt, har längesedan
upptäckt, att Grekland också är ett sådant land som man måste
ha sett. .Ja, man kan redan påstå, att Grekland för den mera finsmakande turist-allmänheten blivit Europas turistland n:o l.
Grunden härtill är, som var man vet, landets fornlämningar, vilka
utan någon som helst diskussion äro att anse såsom de förnämligaste vår världsdel äger. Sedan tekniken ordnat det så bra, att
även den mest hastande kan, genom luften, komma dit och därifrån på ett par dagar och t. o. m. hinna kasta en blick på åtminstone någon trestjärnighet i Baedeker, har folk också börjat
strömma dit ned som till en kulturell pilgrimsort. En grekisk
uppgift talar om, att turisterna årligen lämna kvar omkring 300
miljoner drakmer i landet, en för landets ekonomi ingalunda föraktlig summa. T. o. m. landsmännen i högsta Norden hava upptäckt Hellas. Jag har för ett par år sedan sett ett pass med visumnummer 200.
Grekland är rikare på antika rester än något annat land i
Europa, kanske i världen. Det är faktiskt nästan sant, som man
J)å skämt brukar säga, att det gör detsamma, var man sätter spa- 195
Natan Valmin
den i jorden, några antikviteter hittar man alltid. Grekerna hava
vetat om och uppskattat detta. Det är typiskt, att en av det nystartade Greklands första omsorger var att vidtaga åtgärder för
fornminnenas vård. Man kände på sig, att däri låg ett slags startkapital. Grekland befriades från turkarna i en från denna synpunkt sett lycklig timma. Den antika fornforskningen hade redan
fått god vind i seglen. Italien var redan omhändertaget av vetenskapen. För Grekland hade man också intresserat sig, men på ett
diskutabelt sätt. Namnet Elgin är där nere nästan lika förhatligt
som Königsmarck, trots att den förre sökte i bästa avsikt rädda
vad som fanns kvar av det tempel, den senare så obetänksamt
skjutit sönder. Greklands unge konung, Otto av Bayern, medförde
som arkeologisk rådgivare en fackman av stora mått, Ludwig
Hoss. Denne bör man troligen tillskriva förtjänsten av att hava
omintetgjort hovarkitekten schinkels förslag att bygga landets
kungaborg uppe på Akropolis mitt ibland de antika ruinerna. I
stället fattades, enligt uppgift redan vid konungens första besök
på den heliga klippan, planen på att återuppbygga eller åtminstone konservera templen där uppe. Främst inriktade man sig på
att återuppresa kolonnerna i Parthenon, ett arbete som föreföll
möjligt, eftersom längs nord- och sydsidan rader av kolonntrummor lågo så som de fallit vid det olycksaliga bombardemanget
1687. Snart nog hade man en av nordsidans kolonner färdig. Tyvärr gick det icke lika snabbt med de övriga. Hela nordsidan var
först klar 1929! Ross ägnade sin mesta tid åt uppgiften att genomresa landet och upprätta förteckningar över vad som fanns och
kunde åstadkommas, ett ytterst viktigt och fortfarande nyttigt
företag. Han hade f. ö. en föregångare i detta sitt arkeologiska
arbete. Redan innan landet fick en konung, hade den under befrielsekriget valde president Kapodistrias ute på ön Aigina låtit
bygga ett litet museum för de antika fynden där. Men Ross blev
snart, i likhet med många av utlänningarna, så impopulär, att han
redan 1836 måste lämna sin post. Aret efter, 1837, togo grekerna
själva hand om den arkeologiska frågan. Ett litet sällskap bildades, enligt somliga den 7 januari, enligt andra i april månad, i
samband med det grekiska universitetets grundande. Detta sällskap, den grekiska arkeologhetairian, vars stiftande givit anledning
till dessa rader, firar alltså i år sitt hundraårsjubileum. Vi skola i
några snabba drag göra en översikt över vad detta grekiska arkeologsällskap uträttat under det gångna seklet.
196
Hundra år grekisk arkeologi
Om någonting vittnar om klokhet och klar blick för uppgiftens
dimensioner och krav, när det gällde att inrätta sig för framtiden
och samtidigt bevara förbindelsen med den stora forntid, vars arv
förpliktade, så hava grekerna all anledning att framhålla just
denna, den arkeologiska uppgiftens lösning. Grekland var ett litet
land med ytterst begränsade tillgångar. Dessa måste de närmaste
årtiondena reserveras för andra och praktiskt nödvändigare ting
än fädernas minnen. Det arkeologiska sällskapets startkapital var
en månatlig medlemsavgift av 5 lepta (= 4 öre)! Siffran är på en
gång ett vittnesbörd om de knappa resurserna och om den hoppfulla föresatsen att åtminstone göra något. Det förtjänar att i
främsta rummet framhållas, att den unga grekiska nationen genom detta arkeologiska sällskap visade sin vilja att bevara sambandet med det Hellas, som fyra seklers turkiskt slaveri icke
förmått utplåna minnet av och förbindelserna med. Det grekiska
arkeologsällskapet var på sitt sätt den befriade nationens mest
nationella deklaration. Men liksom Grekland till icke ringa del
hade främmande åtgärder att tacka för sin frihet, så bevisade det
nystartade sällskapet snart nog, att det icke ämnade i inbilsk
självtillräcklighet lägga sig som en misstänksamt morrande Korheros över det kulturarv, i vilket hela västerlandet ansåg sig hava
en andel. De materiella tillgångarna visade sig från första stund
vara så små, att Grekland aldrig skulle kunna på ett tillräckligt
värdigt sätt ensamt åtaga sig den väldiga uppgiften att främja
kunskapen om och vårda lämningarna av sin väldiga forntid.
Grekerna togo med glädje och tacksamhet emot erbjudandet från
främmande och bättre lottade stater att hjälpa till. Så blev den
grekiska arkeologien från början en av historiens vackraste internationella vetenskaper och det grekiska arkeologsällskapet ett av
v~irldens friaste och öppenhjärtigaste lärda samfund. Grekerna
hava genom att inbjuda praktiskt taget hela världen till samarbete
})å sitt arkeologiska fält givit ett lysande exempel på storsinthet
och gästfrihet, till vilket näppeligen något annat land torde kunna
uppvisa motstycke. Vill man framleta ett bevis på att det moderna Hellas, trots alla diskussioner om folkets ras- och språkförhållande till antikens greker, må anses som »äktgrekiskb,
skulle man knappast kunna finna ett starkare och mera vältaligt
än detta sällskap, där på en gång det nationellt grekiska och det
hela världen omspännande, kulturellt klassiska intresset har förenats.· Så ungefär skulle Perikles’ ide och ord om Athen som en
197

N atan V almin
skola för hela Hellas bäst kunna omsättas i modern praktisk verklighet. I det grekiska arkeologsällskapets i Athen enkelt hjärtliga.
och gästfritt öppna lokaler är verkligen envar välkommen, som
menar sig hava något att lära- sig själv eller andra- av allt
detta, som vi kalla hellenism i ordets rätta betydelse.
Så kom det sig, att vid grekernas sida en rad stater ställde upp
som arbetare i gudinnan Athenas – och, bokstavligen, även Dionysos’ – igengrodda vingård. Först kommo fransmännen, som redan nio år efter, 1846, grundade sin »Ecole fran~;aise d’Athenes».
Tyskarna blevo bofasta 1874, just lagom för att kunna bereda sin
hittills trots allt ryktbaraste arkeolog, Heinrich Schliemann, nö-
diga betingelser för en av alla tiders mest sagolika upptäckarbragder. Amerika, England, Österrike, Italien installerade sig i
institut och skolor. Den grekiska arkeologien blev omhändertagen
så villigt, att man ibland förvånar sig över att något kunde bliva
över åt grekerna själva att göra. Ty icke blott dessa offentliga
utländska institut fingo fria händer att rota i jorden och självständigt förfara med den och vad de hittade däri. Även privatmän
tillätos under vissa villkor deltaga i denna ädla konkurrens. Den
frikostigheten är bl. a. orsak till att vårt lilla land också fått vara
med och det icke utan resultat. Redan 1894 börjar vår svenska
insats med Sam Wides och Lennart Kjellbergs grävningar i Afidna
och på Kalaureia. Axel W. Perssons gärning är allom bekant, och
med namnen Asine och Dendra förknippa ej blott vi svenskar utan
också grekerna föreställningen om och minnet av betydande och
vackra insatser på den grekiska förhistoriens fält. Messenienexpeditionens resultat hava likaledes blivit uppskattade av både
grekiska och andra arkeologiska fackmän.
Det så enkelt inrättade grekiska arkeologsällskapet har trots allt
kunnat glädja sig åt att icke blott deltaga i denna allt ivrigare
verksamhet utan också i många avseenden intaga en ledande ställning. Man kan utan överdrift påstå, att grekerna själva hava
varit mest aktiva, att de hava nått de vackraste och viktigaste
resultaten och att de hava haft en lång rad framstående vetenskapsmän bland sina egna. Sällskapet har icke blott inriktat sig
på fältarkeologien och utgrävningarna. Dess främsta uppgift har
varit och är fortfarande den rent administrativa, men dessutom
har det åtagit sig den ytterst betydelsefulla plikten att i möjligaste mån konservera de bevarade resterna. Dessutom utger sällskapet en rad vetenskapliga verk. Turisten, som mer eller mindre
198
Hundra år grekisk arkeologi
flyktigt beser landets arkeologiska märkvärdigheter, har kanske
sällan tillfälle till att göra klart för sig, vilken andel det fattiga
Grekland själv har i alla de ting, som locka ständigt större skaror
dit ned. Kanske skulle det vara betyg nog gott åt land och folk
och arkeologsällskapet, om det icke kunnat göra mer än taga hand
om de fynd, som utlänningarna gjort. Jag tänker närmast på de
båda museer, som utgöra Athens största sevärdheter, Akropolismuseet och nationalmuseum, vilka icke blott innehålla den grekiska arkeologiens dyrbaraste skatter utan också äro, trots petiga
anmärkningar, som ofta framställas av avundsjuka förståsigpåare,
påfallande välordnade. De grekiska museerna ute i provinserna
variera givetvis. Många av dem äro helt visst allt annat än
mönstergilla. Men bland dem finnas också sådana pärlor till museer som Olympias, Epidauros’ o. s. v. Dessa små och stora museer,
som man finner utsådda som kulturplantor runt hela landet, visa
och bevisa, direkt och indirekt, hur grekerna själva kommit i tillfälle till att vara med i denna internationella kapplöpning. På de
största museerna läses namnet Syngros. Andra namn pryda ingången till de mindre. Dessa namn på privatpersoner finner man
också på skolor, sjukhus, bibliotek, ja pansarbåtar o. s. v. De bära
sitt vittnesbörd om att den moderna grekiska nationen räknar
bland sina dygder även den som det antika Grekland så ofta tog
sin tillflykt till i magra år: den offentliga välgörenheten. Jag
undrar, om något land i världshistorien kan uppvisa procentuellt
så många euergeter som Grekland. Det är en form för nationalism,
som andra nationer haft gott av att imitera icke minst i vår tid.
Grekernas första arkeologiska omsorg var, som vi hava sett, att
konservera de viktigaste monumenten i Athen. Kanske var där i
denna omsorg en aning reklamlust. I så fall har sällan en reklam
varit mera effektiv. De första årens verksamhet omfattade framför allt monumenten uppe på Akropolis. Redan 1834 hade man av
grekiska regeringen erhållit den för denna tid och dess budget
oerhörda summan av 70,000 drakmer att användas till Parthenontemplets återuppresande. Som man vet, visade sig denna summa
långt ifrån tillräcklig, och Athenas tempel står fortfarande i
ruiner. Men man rensade upp och plockade bort det mesta av det
frankiska och turkiska skräp, som under åren samlats både uppe
på borgplatån och på dess västra uppfart. Där funno Ross och hans
medhjälpare i en turkisk bastion det lilla tempel åt den obevingade
199
Natan V almin
Nike-templet på Akropolis, sett från Herodes
Attikos’ odpion.
Nike, som redan 1835
kunde återuppbyggas
på sin plattform. Det
plockades förra sommaren åter ned, då
grunden hotade att
rämna. Några kolonner i Erechtheion, liksom den berömda Karyatidverandan, återupprestes. I Parthenon
började man stapla upp
blocken till kolonner och väggar, men arbetet måste avstanna på
grund av tekniska svårigheter. Propyleerna röjdes upp, och uppgången restaurerades delvis så som den varit i romersk tid. Detta
var vad man hunnit med till omkring mitten av 1850-talct.
En ny epok i sällskapets och hela den grekiska arkeologiens
historia börjar 1859, från vilket år man märker en helt ny aktivitet.
Kanske beror denna mest på att man nu började i:igna sin uppmärksamhet mera åt utgrävningar än åt konserveringsarbeten.
Från detta år till i
runt tal sekelskiftet
har sällskapet utfört
ett intensivt arkeologiskt fältarbete, som
omfattat alla arkeologiens områden, från
prehistoria till bysantinsk arkeologi, och
som knappast lämnat
någon del av landet
oberörd.
Grekernas storgrävningar äro Athen,
Elensis och Epidauros.
Det var naturligt, att
den förra orten kom
att stå i intressets
Akropolis’ uppgång. Observera vid byggnads- centrum. Redan från
ställningarna det borttagna Nike-templet. början av sin regering
200
Hundra år grekisk arkeologi
hade kung Otto visat sig förstående för arkeologiens behov. Genom
en lag, som tyvärr snart föll i behaglig glömska, reserverades åt
arkeologiska forskningar de delar av staden, där man hade anledning att förmoda, att viktiga byggnader legat under antiken. Lagen
letades fram, när de stora amerikansk-grekiska grävningarna på
Athens agora för några år sedan igångsattes, men det låg icke mera
inom möjligheternas ram att blåsa nytt liv i densamma. Däremot
låg det i en mängd husägares intresse att få så mycket som möjligt
betalt för sina exproprierade hus. Man började 1859 en grävning
alldeles intill detta agora. Resultatet blev den pelarhall, som enligt en inskrift kung Attalos av Pergamon skänkt åt staden. Den
begränsar det antika torget i öster. På Akropolis’ sydsluttning
rensade man fram en annan sådan portik, den som en annan pergamensk kung, Eumenes Il, låtit uppföra intill Dionysos-teatern.
Ute vid det antika Athens västra stadsport, den s. k. Dipylonporten, började man gräva fram porten jämte delar av den beryktade
mur, som Themistokles i all hast låtit bygga av gravstenar och
annat material. Pynden av skulptur, inskrifter m. m. voro goda.
Utanför stadsmuren började man rensa fram den gamla gravstaden, ett företag, som senare överläts på tyskarna. Det område,
som ligger mellan Akropolisklippan och Eumenes’ portik, grävdes
ut och gav till resultat läkedomsguden Asklepios’ tempel och kurort.
Detta gav uppslaget till ett företag utanför Athen, som av många
anses vara det grekiska arkeologsällskapets främsta verk. Nere i
landskapet Argolis, några mil från Asine, ligger i en naturskön
trakt Epidauros, där samme läkedomsgud hade sin dyrkan och
sina läkedomskunniga präster. Under ledning av den grekiska
arkeologiens störste representant, P. Kavvadias, framgrävdes här
under åren 1881-1888 en hel tempelstad med trenne tempel, helgade åt Asklepios, Apollon och Artemis, Greklands bäst bevarade
teater, en egendomlig rundbyggnad, den s. k. Tholos, ligg- och
promenadhallar, badinrättningar o. s. v. Ett av Greklands mest
vällyckade provinsmuseer rymmer det mesta av fynden.
Men det största företaget och det, som givit de mest imponerande
resuliaten, var den väldiga upprensningen uppe på Akropolis.
Samme Kavvarlias igångsatte här en energiskt genomförd utgrävning, som slutade först när praktiskt taget varje jordsmula bortförts eller åtminstone grundligt genomsökts. Klippan rensades
ned till botten, och vad jorden därigenom tvangs att giva åter,
var så rikligt, att ett helt museum måste byggas för att rymma
201
15-37167. Svensk Tidsk?·ift 1937.
Natan Valmin
Teatern i Bpidauros.
det. Detta museum, som ligger hänsynsfullt och anspråkslöst dolt
i en sänka uppe på borgplatån, är ett av världens dyrbaraste. Där
kan man på nära håll taga i betraktande det bästa, som grekisk
konst frambragt från uräldsta tid till perserkrigen, samt en massa
fragment från de klassiska templen, Parthenon framför allt. Man
fann i skrevorna uppe på den ojämna borgklippan nedkastade som
fyllning de statyer och relieffigurer, som skadats vid persernas
invasion, hela den långa raden av dessa härliga arkaiska koreoch kourosfigurer, som nu fylla det lilla museet, tusentals votivgåvor åt de gudomligheter, som dyrkats där uppe, o. s. v. Denna
grundliga undersökning lämnade dessutom vetenskapligt högviktiga upplysningar om borgklippans bebyggelsehistoria.
Samtidigt med dessa storgrävningar uppe på Akropolis och ute
i Epidauros utfördes en annan icke mindre grävning borta i
Eleusis vid kusten mellan Athen och Megara. Där gällde det en
för det antika Athen och hela Hellas höghelig ort, de elensinska
mysteriernas vidsträckta område. Det viktigaste av helgedomen,
den väldiga telesteriehallen, samt den monumentala entren med
dubbla propyleer o. s. v., framgrävdes under åren 1882-1895.
Företaget var icke lätt, eftersom en hel by låg över ruinfältet.
202
Hundra år grekisk arkeologi
Eleusis från luften.
Det grekiska arkeologsällskapet använde 200,000 drakmer till dess
expropriering. Själva utgrävningen drog en kostnad av 150,000
drakmer. Ledare för grävningarna var Filios och senare den, som
jämte Kavvarlias kan anses som den grekiska arkeologiens nestor,
Skias. Elensis har under senaste år åter blivit föremål för utgrävningar. Man har grävt sig ned under den klassiska nivån,
ända ned i mykenska och förmykenska lager och gjort den för
religionshistorien ytterst viktiga upptäckten, att helgedomen och
således de elensinska gudomligheternas kult går upp till denna tid.
En urgammal boplats har delvis framgrävts ett stycke från helgedomen. Ledare för denna eftergrävning är K. Kouriuniotis och
den unge grek-amerikanen Mylonas. Det mesta av fynden från
dessa grävningar är uppställt i Eleusis’ museum, som numera, efter
en grundlig modernisering, är ett av de viktigaste och bäst ordnade i landet.
Samtidigt med dessa brett lagda och dyrbara undersökningar har
det grekiska arkeologsällskapet varit aktivt på en massa andra
håll. Så har det nere i staden Athen upptäckt och delvis utgrävt
203
Natan Valmin
Hadrianus’ bibliotek och det romerska torget, folkförsamlingsplatsen Pnyx och den kulle som prydes av Filopappos’ gravmonument. Dessa athenska grävningar hava fortsatts mer eller mindre
sporadiskt under hela den följande tiden i samband med tillfälliga
fynd vid husbyggen o. d. Det stora område, som en gång upptogs
av det athenska centraltorget, det s. k. agora, som numera är föremål för de amerikanska grävningarnas energiska aktion, är enligt
en överenskommelse uppdelat mellan amerikanerna och grekerna.
De senare hava dock ännu ej hörjat systematiskt hearheta sitt område men hava redan gjort ett par mindre förundersökningar och
kompletterat tidigare grävningar, t. ex. på det romerska torget.
Utanför Athen och dess närmaste omnejd (inom vilken man kan
nämna grekernas undersökningar nere i Pireus) har sällskapet
igångsatt grävningar på en mängd ställen ute i olika landskap.
Ett av de mera resultatrika företagen är undersökningen av det
gamla Tebe i Boiotien, där professor Keramopoulos fortfarande
sysslar med både den klassiska och, framför allt, den förhistoriska
staden, Kadmos’ berömda borg. I det till bristning fullproppade
museet i Tehe kan man få en tydlig föreställning om denna grävnings rika resultat. Grekerna hava jämte fransmännen arbetat
uppe i Delfi, där de bl. a. undersökt Kastalias heliga källa, i det
från perserkrigen beryktade Plataeae och i Rhamnus, där en annan av den grekiska arkeologiens koryfeer, Stais, framgrävt Nemesis’ och Themis’ tempel med kultbild och reliefprydd statybas
o. s. v. Det är greker, som gjort det mesta i Mykene, sedan Schliemann genom sina uppseendeväckande skattefynd visat vägen. Där
har ännu en annan av det grekiska arkeologsällskapets mera bemärkta medlemmar, Tsountas, gjort betydande och rika fynd i
bl. a. mykenska kammargravar. Samme Tsountas är det, som i
den berömda kupolgraven i Vafio nära Sparta bl. a. funnit de båda
mykenska guldbägare, som höra till det grekiska nationalmuseets
vackraste och värdefullaste föremål. I närheten, öster om Sparta,
hava grekiska arkeologer funnit resterna av Apollons helgedom i
det ålderdomliga Amyklai. I grannlandskapet Messenien har en
av de mera bemärkta nu levande grekiska arkeologerna, Oikonomos, börjat utgrävningen av Epaminondas’ stad Messene, inom
vars imponerande och fantastiskt väl bevarade murar han funnit
det antika torget med hallar och rådhus o. s. v. Hans kollega, den
redan nämnde och icke mindre berömde Kourouniotis, har i samma
landskap bidragit till vår kännedom om den mykenska tidens
204
Hundra år grekisk arkeologi
Attalos-stoan före de amerikanska utgrävningarna.
gravbruk genom ett par kupolgravar. I landskapet nordväst om
Messenien, Achaia, har Kyparissis börjat en målmedveten undersökning av samma förhistoriska tids lämningar. Långt inne bland
Arkadiens svårtillgängliga berg har sällskapet restaurerat den
Epikouriske Apollons tempel, ett av antikens mest monumentala
och bäst bevarade tempel, byggt av samme Iktinos, som var
Parthenous arkitekt. Nere vid den korintiska viken har nationalmuseums nuvarande chef, A. Filadelfeus, jämte arkitekten Orlandos
grävt ut det antika Sikyon. I Megara äro f. n. grävningar igångsatta, trots de väldiga besvär, som vållas av den moderna bebyggelsen. På andra sidan Korintviken, uppe i det bergiga
Aetolien, har professor Rhomaios utfört de för den grekiska arkitekturens historia ytterst viktiga grävningarna i Thermos och,
samman med dansken Fr. Poulsen, gjort betydande fynd i Kalydon. Thessalien har varit och är än föremål för grekiska undersökningar. Den neolitiska kulturen har här först studerats tack
vare fynden från Dimini och Sesklo, där den redan nämnde
Tsountas inledde denna forskning. Den ytterst energiske professor
Arvanitopoulos har bragt hela vagnslaster fynd från sina grävningar i samma landskap till museet i Volo och till Athen.
205
Natan Valmin
Den grekiska övärlden har icke glömts för fastlandets rika fynd.
Kreta, den förhistoriska kulturens centrala ort, står i förgrunden.
Namnen Chatzidakis och Marinatos, den äldste och den yngste av
de mera bemärkta grekiska prehistorikerna, och den i förtid bortgångne Xanthudidis, äro internationellt bekanta. Trots engelska,
amerikanska, italienska och franska storföretag på ön försvara de
grekiska grävningarna (Tylissos, Chamezi Sitia, Nirou Chani etc.)
sin plats som viktiga för kännedomen om denna fantastiskt rika
kultur. Borta på de Joniska öarna har Kavvadias gjort Kefallonias gravfält bekant för vetenskapen, och bland Cykladerna hava
grekiska arkeologer t. v. ägnat Amorgos, Santorin-Thera och Melos,
den berömde Venus’ ö, sitt intresse, för att blott nämna de viktigaste.
Det skulle föra alltför långt, om man ville minnas alla de orter,
där grekisk arkeologi med större eller mindre framgång upptagit
arbetet. Dessa exempel må vara nog för att giva en föreställning
om det vakna intresse och den energi, som landets egna vetenskapsmän ägnat sitt eget specialområde. De hittills uppräknade
gälla Greklands klassiska och förhistoriska arkeologiska forskning.
Men den grekiska kulturen slutade som bekant ej med antiken.
Den enligt den populära föreställningen mörka tid, som vi nämna
medeltiden, rättare och närmare bestämt den bysantinska tiden,
har i Grekland varit en allt annat än mörk och kulturarm tid.
Man märker det vid första bästa besök i en äldre grekisk kyrka,
allra bäst och tydligast inser man det vid ett besök i t. ex. Balonikis underbara bysantinska tempel. Denna period i den grekiska
kultur- och konsthistorien har länge kommit att stå tillbaka för
den klassiska, liksom det sengrekiska språket och bysantinologien
först på senare tid vunnit ett större beaktande, trots att det ändock är detta språk, vi närmast hava att tacka för att vi överhuvud taget äga något bevarat av den antika grekiska litteraturen.
Grekerna hava den obestridliga förtjänsten av att hava omhändertagit och främjat denna bysantinska forskning. Den bysantinska
fältarkeologien har tack vare sina främsta representanter, A.
Filadelfeus, Sotiriou och Orlandos, redan utfört imponerande arbeten i Nikopolis och Nea Anchialos, för att blott nämna ett par
exempel. Den sistnämnde är i egenskap av samtidens kanske
främste kännare av den bysantinska arkitekturen och främst på
grund av sitt energiska arbete för de bysantinska byggnadernas
konservering värd att nämnas. Professor Sotiriou har under en
206
Hundra år grekisk arkeologi
lång följd av år varit den energiske nyskaparen och vidmakthållaren av det bysantinska museet i Athen. Detta, som för några år
sedan kunde flyttas över från sin tillfälliga plats i den athenska
akademians nedre våning till ett eget hus (ett i florentinsk stil åt
den för sitt excentriska liv beryktade duchesse de Plaisance,
Sophie de Marbois, uppfört palats), innehåller i utsökt välordnade
salar det bästa och dyrbaraste, som Grekland äger av lösa fynd
från denna lysande tid. Det bysantinska museet står värdigt vid
sidan av Athens nationalmuseum. Det är ett av de vackraste och
tydligaste bevisen på den grekiska arkeologhetairians vitalitet och
goda smak.
Ytterligare må med ett par ord nämnas det grekiska numismatiska museum, som redan 1843 startades och som under sina förträffliga direktörers vård (främst och ryktbarast av dem Svoronos)
vuxit ut till att bliva ett av världens förnämsta i sitt slag.
Greklands arkeologi behöver icke blott friska krafter ute på
grävningsfälten. Landet har ett till synes aldrig mättat behov
av museer. Samtliga nuvarande museer äro överfyllda av föremål.
~fycket måste förvaras i magasin och lårar. ständigt måste allt
större summor uppbringas för nybyggen och tillbyggnader, för
reparationer och moderniseringar. Så anslogs år 1930 16 miljoner
drakmer till detta ändamål. Tack vare detta vackra stöd från de
grekiska statsmakternas sida håller man som bäst på med att modernisera snart sagt alla landets större museer. Tillliknande ändamål behövas årligen väldiga summor, nämligen den med ett grekiskt ord s. k. anastylosis. J ag har redan nämnt de tidiga försök,
som gjordes att återuppresa de förnämsta av de antika templen.
Parthenon, Greklands och hela världens mest berömda tempel,
håller på att återfå sin ursprungliga form under den grekiske
ingenjör N. Balanos’ sakkunniga och förtjänstfulla ledning. Utom
detta arbete utföres, som redan nämnt, uppe på Akropolis ett annat, uppresandet för tredje gången av det lilla templet åt den obevingade segergudinnan. Nere i staden har man just restaurerat
den gamla muren kring Olympieions väldiga tempelrester. Ute i
landsbygden ilar Orlandos så fort tågen kunna föra honom, mellan
de olika restaureringsarbetena, från Mistras gamla heliga klosterstad nere i Lakonien till S:t Demetrios’ härliga tempel uppe i
Saloniki.
Så stiga ur Greklands jord ständigt nya vittnesbörd fram om
207
Natan Valmin
tider, då där nere grunden lades till den kultur, den konst och det
vetande, som hela världen kunnat bygga vidare på i tjugo sekler.
Dessa rader hava sökt visa, att den pånyttfödda grekiska nationen
ingalunda suttit suckande med armarna i kors på sina förfäders
gravar, medan främlingar tagit dess historia på entreprenad. Som
segertecken höja sig åter mot den blåaste av alla himlar de gamla
gulnade marmorkolonnerna till ett olympiskt vittnesbörd om att
hellenernas nation ej är utrotad och död, som gamle Fallmereyer
ville bevisa. Dessa återuppresta tempelkolonner äro en liten men
levande och aktiv nations vackra vittnesbörd om samhörigheten
med den tid och det folk, som av den store Perikles fick denna
lärdom: »Eftersom vi resa mäktiga minnesmärken över vår
makt, . . . skola vi bliva beundrade av samtid och eftervärld.»
Dessa ord i det berömda liktalet hava sin tillämpning och plats
vid det grekiska arkeologsällskapets hundraårsjubileum.
208

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner